Virrvarr

Att befria hjärnan innebär ett virrvarr av tankar som i sin intensitet nästan gör ont, rent fysiskt.
Det som gång på gång slår mig och framstår som en frustrerande begränsning och ett hinder är det faktum att hastigheten på mina tankar, det flerdimensionella tänkandet och mängden av data jag processar inte är kompatibelt med min fysiska kapacitet. Jag är begränsad av min fysiska kropp och det faktum att jag lever i en endimensionell värld. Jag kan bara rent fysiskt göra en sak åt gången. Jag kan inte dricka kaffe, äta en macka, skriva ett inlägg, leta information, läsa en bok, duscha, boka tid i tvättstugan samtidigt... Däremot kan min hjärna det, eller rättare sagt, den vill det men begränsas av verkligheten.

Just nu snurrar mina tankar kring japanska jätteostron och den liknelsen jag såg mellan dessa och mig själv utifrån ett samtal med min jobbcoach. Jag fick ett sådant skal av henne idag och det ligger framför mig där jag kan se det hela tiden. Jag funderar på hur jag ska formulera liknelsen så det blir begripligt för någon annan än mig samtidigt som jag tänker på om det ens är viktigt att någon annan ser liknelsen eller om det räcker med att det för mig var en helt underbar insikt.

Jag bollar med olika tankar inför framtiden. Som vanligt, när jag är i absolut toppkapacitet, siktar jag mot yttersta änden av universum. Jag bläddrar genom olika önskningar och viljor när det gäller yrkesval. Hjärnan skulle lätt kunna uppfylla alla önskningar och viljor men återigen begränsas jag av tid och rum. Jag plockar mellan alla insikter som boken "ADHD/ADD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor", samtidigt som jag fylls av hänförelse inför de oändliga möjligheter dessa insikter öppnar upp. Jag formulerar samtidigt ihop olika slags inlägg inför en recension av den. Jag planerar en liten undersökning av vissa frågeställningar för att utvärdera om mina tankar kring olika saker stämmer med verkligheten hos andra med samma "särdrag" som mig. Jag bollar mellan betydelsen av ord och hur ordets makt både kan sänka och lyfta en människa.

Parallellt med detta tänker jag på mina barn, den helg vi haft, min glädje över den och min kärlek för barnen. Vänner i min omgivning som inte mår bra, sorgen över deras lidande, funderingar på om och hur jag eventuellt kan hjälpa och stötta dem. Läkarbesöket idag med en ny läkare, min uppfattning om besöket, läkaren, vad magkänslan säger om den... Jag låter även en del av hjärnan att bolla mellan problematiken inom myndigheterna, vården och andra samhällsinstanser och lösningarna som för mig ter sig så enkla och tydliga.

Så länge jag inte försöker blanda mig i fysiskt så har hjärnan det riktigt bra och stormtrivs och jag med den. Men så fort jag försöker sortera ut olika saker, skriva ner, ta reda på fakta som jag behöver i olika frågor så blir det frustrerande och irriterande. Det går så sakta då, det går inte så fort som jag vill. Det hämmar, bromsar, begränsar... Som att bromsa i uppförsbacke liksom.

Så jag ska försöka finna mig i att låta hjärnan sköta sitt ett tag till och sluta försöka lägga mig i rent fysiskt... Men jag återkommer med en recension av boken så snart just den biten fallit på plats.