Uppgift: Att hålla kroppen vid liv.
Metod: Underhålla näringsintag. Sköta yttre hygien.
Anledning: Barnen
Fråga: Livslust? Livsglädje? Livskvalitet?
Svar: Förstår inte frågan...
söndag 30 september 2012
Högst personligt
Igår och idag har jag försökt packa febrilt inför min flytt imorgon. Jag frågade "vänner" i min omgivning om hjälp vid flytten för ett tag sen, visserligen via Facebook (för jag orkar helt enkelt inte ta kontakt per telefon). De som hört av sig och hjälpt/hjälper är min ex-man, min mamma, mina två bästa väninnor, en nära vän i vars händer jag skulle placera mitt liv utan att tveka och min blivande granne som jag inte ens känner så väl.
Min ex-man har konstant värk, lider av kronisk sömnlöshet och tar dessutom hand om våra barn helt ensam (i princip) eftersom jag inte klarar av det.
Min mamma kör ner från Stockholm till Småland enbart för att hjälpa mig. Hon åker direkt efter sitt arbete och stannar till tisdag för att hon ska tillbaka till jobbet. Hon har det inte lätt hon heller.
Min bästa väninna är ensam med 3 barn (den äldsta är 6 år), hennes make dog utan förvarning i lunginflammation för snart 2 år sedan. Hon är djupt deprimerad och totalt utbränd och lider dessutom av ledgångsreumatism.
Min bästa väninna som har genomlevt extrema livskriser och också kämpar mot depression.
Min nära vän mår inte speciellt bra han heller men ställer ändå upp för mig.
Min blivande granne, som jag som sagt inte känner så väl, som är hemma sjukskriven på grund av utbrändhet.
INGEN av de människor i min omgivning som är "friska", har visat minsta tecken på att erbjuda mig ens en flyttkartong... På ett plan är jag inte speciellt förvånad men på ett annat plan så gör det obeskrivligt ont i hjärtat och själen.
Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet och den kärlek jag känner för de personer som, trots sina egna privata helveten, ändå kliver fram och lyfter en stor del av denna enorma börda från mina axlar.
Mitt eget privata helvete med inställning av medicin gör att jag inte ens i den vildaste fantasin är kapabel att hantera någon del av flytten själv. Jag pendlar mellan verklighet och stressrelaterat psykotiskt tillstånd. Oförmögen att fatta ens det enklaste av beslut. Minsta distraktion gör mig helt paralyserad och handlingsförlamad. Griper desperat efter förståndet som sviker. Vandrar mest planlöst mellan rummen och har ingen som helst förmåga att göra något systematiskt och organiserat. Oförmögen att hjälpa till med att bära eftersom medicinen påverkar hjärtat och pulsen skenar vid minsta ansträngning.
Jag känner frustration över min oförmåga. Jag, som alltid innan kunnat prestera fullt ut, haft kontroll över alla delar, planerat minutöst och sedan genomfört med en beslutsamhet och kraft som räcker och blir över. Jag kämpar med dåligt samvete, minnen från det förflutna, min förra flytt för 1½ år sedan som var separationen från barnens far, känslan av att inte räcka till. Ångesten som kväver och får mig att kippa efter luft. Paniken som smyger sig på. Illamåendet och aptitlösheten (biverkningar på medicin) som gör att jag inte kan/vill/kommer ihåg att äta. Jag inser med jämna mellanrum att jag är svimfärdig och matt och försöker tvinga i mig nutrilett, en liten smörgås eller en yoghurt. Kämpar mot tårarna som trycker bakom ögonlocken och som ändå med jämna mellanrum svämmar över. Kastas mellan känslor och total apati.
När jag började skriva tänkte jag formulera känslorna jag upplever med ord som kanske kunde förmedla en bild av vad som pågår inom mig... Nu inser jag att jag inte ens orkar det. Hur jag än kämpar med mitt inre så vill inte orden samarbeta och flöda som vanligt. Allt känns krystat och framtvingat.
Jag vill bara krypa in under min säng, längst in i hörnet, rulla ihop mig i fosterställning och gråta slut på mig själv...
Min ex-man har konstant värk, lider av kronisk sömnlöshet och tar dessutom hand om våra barn helt ensam (i princip) eftersom jag inte klarar av det.
Min mamma kör ner från Stockholm till Småland enbart för att hjälpa mig. Hon åker direkt efter sitt arbete och stannar till tisdag för att hon ska tillbaka till jobbet. Hon har det inte lätt hon heller.
Min bästa väninna är ensam med 3 barn (den äldsta är 6 år), hennes make dog utan förvarning i lunginflammation för snart 2 år sedan. Hon är djupt deprimerad och totalt utbränd och lider dessutom av ledgångsreumatism.
Min bästa väninna som har genomlevt extrema livskriser och också kämpar mot depression.
Min nära vän mår inte speciellt bra han heller men ställer ändå upp för mig.
Min blivande granne, som jag som sagt inte känner så väl, som är hemma sjukskriven på grund av utbrändhet.
INGEN av de människor i min omgivning som är "friska", har visat minsta tecken på att erbjuda mig ens en flyttkartong... På ett plan är jag inte speciellt förvånad men på ett annat plan så gör det obeskrivligt ont i hjärtat och själen.
Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet och den kärlek jag känner för de personer som, trots sina egna privata helveten, ändå kliver fram och lyfter en stor del av denna enorma börda från mina axlar.
Mitt eget privata helvete med inställning av medicin gör att jag inte ens i den vildaste fantasin är kapabel att hantera någon del av flytten själv. Jag pendlar mellan verklighet och stressrelaterat psykotiskt tillstånd. Oförmögen att fatta ens det enklaste av beslut. Minsta distraktion gör mig helt paralyserad och handlingsförlamad. Griper desperat efter förståndet som sviker. Vandrar mest planlöst mellan rummen och har ingen som helst förmåga att göra något systematiskt och organiserat. Oförmögen att hjälpa till med att bära eftersom medicinen påverkar hjärtat och pulsen skenar vid minsta ansträngning.
Jag känner frustration över min oförmåga. Jag, som alltid innan kunnat prestera fullt ut, haft kontroll över alla delar, planerat minutöst och sedan genomfört med en beslutsamhet och kraft som räcker och blir över. Jag kämpar med dåligt samvete, minnen från det förflutna, min förra flytt för 1½ år sedan som var separationen från barnens far, känslan av att inte räcka till. Ångesten som kväver och får mig att kippa efter luft. Paniken som smyger sig på. Illamåendet och aptitlösheten (biverkningar på medicin) som gör att jag inte kan/vill/kommer ihåg att äta. Jag inser med jämna mellanrum att jag är svimfärdig och matt och försöker tvinga i mig nutrilett, en liten smörgås eller en yoghurt. Kämpar mot tårarna som trycker bakom ögonlocken och som ändå med jämna mellanrum svämmar över. Kastas mellan känslor och total apati.
När jag började skriva tänkte jag formulera känslorna jag upplever med ord som kanske kunde förmedla en bild av vad som pågår inom mig... Nu inser jag att jag inte ens orkar det. Hur jag än kämpar med mitt inre så vill inte orden samarbeta och flöda som vanligt. Allt känns krystat och framtvingat.
Jag vill bara krypa in under min säng, längst in i hörnet, rulla ihop mig i fosterställning och gråta slut på mig själv...
En inblick i bristen med vårdkontakten...
Forumet jag är med i för kvinnor med ADHD/ADD är för mig en enorm tröst, ett obeskrivligt stöd men också en källa för otroligt mycket inblick och information i hur många av mina "medsystrar" har det. Jag har tidigare skildrat i ett inlägg, "Från vårt perspektiv", med citat hur flera av oss hanterar olika situationer i livet. Följande citat fastnade jag så starkt för eftersom jag hört många andra skildra liknande situationer och då inte enbart inom psykvården, utan inom vården överlag. Jag har själv genomlevt liknande stressmoment både för egen del men också med mina barns far.
"Igår var jag arg och ledsen. Börjat med concerta för en månad sen. Fick biverkningar som tokillamående så jag kunde knappt äta under 2 veckor och jag har diabetes så det var ju jättebra... Fick prata med sköterskan som ville vänta en vecka till för att höja dosen. Jag är född med ett jävlaranamma när det gäller att sköta mig.... så såg jag till att äta fast hjärnan inte sa åt mig. Så det blev frukost, lunch o middag och mellanmål och illamående försvann. Sköterskan ringde en fredag för en vecka sen, ja typ 6 h för sent, och sa att det fanns inga hinder att höja dosen nu. Hon skulle bara prata med läkaren så skulle hon återkomma i början av veckan. Torsdagen kom och ingen hade ringt så jag gick till apoteket för att kolla ändå för min medicin skulle räcka fram tills idag. Nähä... apotektanten såg än lite orolig ut när hon sa till mig att inget fanns.... Jaha tänkte jag. Ringde till sköterskan på fredagmorgon, igår alltså, inget svar. Ringer ett annat nummer o hamnar på psykakuten och de säger att psykmottagningen inne i stan hade kompetensdagar! Ja, de verkar behöva det, tänkte jag. Å arg blev jag! Fick faktiskt prata med två st gulliga tjejer där som till slut ordnade ett nytt recept så jag kunde klara mig..... Det som gör mig mest arg är att hur i helvete de tänker... Ja, jag orkar för jag är sån, mitt problem, men alla de andra som inte orkar...vad händer med dem??? Ser ju bara här hur vissa mår! Vad tänkte min läkare på? Skrev ut en burk, ett uttag och sen då? Ska jag vänta snällt och vara utan mediciner några dagar o sen börja igen? Alltså... välkommen till psykvården, tänkte jag. Men jag är inte nere utan mitt problem är att jag ska göra allt och mer än att jag eg orkar och inte visar det tills jag måste vara hemma 2 dagar från jobbet o bara sova."
Vi lever i ett ganska skrämmande samhälle anser jag. Arbetsbelastningen ökar på vårdpersonal samtidigt som man fortsätter att skära ner budgeten och minska personal. Stafettläkare livnär sig bättre på att hoppa runt på olika uppdrag eftersom det är bättre betalt, den ena handen har inte koll på vad den andra gör och den enskilda människan hamnar i kläm och utsätts för situationer som är ohållbara och fyllda med ångest, förvirring och stress. I fall där löpande kontakt med läkare krävs så utsätts man för att blotta sig gång på gång för totalt okända läkare. Man förväntas själv i raketfart rabbla upp sin historia och sina besvär eftersom läkaren inte har haft tid att sätta sig in i ens journal. Den personliga kontakten, tilliten och kommunikationen försvinner. Kanske inte så konstigt att "ohälsan" ökar i samhället. Man kräver det omöjliga för att "spara" pengar.
Jag har ju förmågan att med ord beskriva mina besvär och framföra det jag ska till läkaren. Men eftersom jag så färgstarkt kan beskriva mina besvär så tror ofta vårdpersonalen jag möter att jag omöjligtvis kan må så dåligt som jag gör eftersom jag orkar tala så väl för mig. Men det som ingen ser är att jag, när jag samlat all koncentration, formulerat mina ord, beskrivit och berättat, går därifrån totalt utmattad. Den beslutsamhet som krävs av mig för att lämna ut mig så fullkomligt för okända människor lämnar mig totalt matt och i ännu sämre skick än innan. Ingen ser att jag går hem, låser dörren och bryter ihop, gråter, kvider, släpper fasaden av total kontroll och kvar finns bara en spillra, ett vrak. Det värsta är att jag inte kan styra över den fasaden. Den går på autopilot. Jag vet inte hur jag ska släppa den och visa det som faktiskt döljer sig bakom. Ingen har sett fullt ut vad som pågår i mitt inre...
"Igår var jag arg och ledsen. Börjat med concerta för en månad sen. Fick biverkningar som tokillamående så jag kunde knappt äta under 2 veckor och jag har diabetes så det var ju jättebra... Fick prata med sköterskan som ville vänta en vecka till för att höja dosen. Jag är född med ett jävlaranamma när det gäller att sköta mig.... så såg jag till att äta fast hjärnan inte sa åt mig. Så det blev frukost, lunch o middag och mellanmål och illamående försvann. Sköterskan ringde en fredag för en vecka sen, ja typ 6 h för sent, och sa att det fanns inga hinder att höja dosen nu. Hon skulle bara prata med läkaren så skulle hon återkomma i början av veckan. Torsdagen kom och ingen hade ringt så jag gick till apoteket för att kolla ändå för min medicin skulle räcka fram tills idag. Nähä... apotektanten såg än lite orolig ut när hon sa till mig att inget fanns.... Jaha tänkte jag. Ringde till sköterskan på fredagmorgon, igår alltså, inget svar. Ringer ett annat nummer o hamnar på psykakuten och de säger att psykmottagningen inne i stan hade kompetensdagar! Ja, de verkar behöva det, tänkte jag. Å arg blev jag! Fick faktiskt prata med två st gulliga tjejer där som till slut ordnade ett nytt recept så jag kunde klara mig..... Det som gör mig mest arg är att hur i helvete de tänker... Ja, jag orkar för jag är sån, mitt problem, men alla de andra som inte orkar...vad händer med dem??? Ser ju bara här hur vissa mår! Vad tänkte min läkare på? Skrev ut en burk, ett uttag och sen då? Ska jag vänta snällt och vara utan mediciner några dagar o sen börja igen? Alltså... välkommen till psykvården, tänkte jag. Men jag är inte nere utan mitt problem är att jag ska göra allt och mer än att jag eg orkar och inte visar det tills jag måste vara hemma 2 dagar från jobbet o bara sova."
Vi lever i ett ganska skrämmande samhälle anser jag. Arbetsbelastningen ökar på vårdpersonal samtidigt som man fortsätter att skära ner budgeten och minska personal. Stafettläkare livnär sig bättre på att hoppa runt på olika uppdrag eftersom det är bättre betalt, den ena handen har inte koll på vad den andra gör och den enskilda människan hamnar i kläm och utsätts för situationer som är ohållbara och fyllda med ångest, förvirring och stress. I fall där löpande kontakt med läkare krävs så utsätts man för att blotta sig gång på gång för totalt okända läkare. Man förväntas själv i raketfart rabbla upp sin historia och sina besvär eftersom läkaren inte har haft tid att sätta sig in i ens journal. Den personliga kontakten, tilliten och kommunikationen försvinner. Kanske inte så konstigt att "ohälsan" ökar i samhället. Man kräver det omöjliga för att "spara" pengar.
Jag har ju förmågan att med ord beskriva mina besvär och framföra det jag ska till läkaren. Men eftersom jag så färgstarkt kan beskriva mina besvär så tror ofta vårdpersonalen jag möter att jag omöjligtvis kan må så dåligt som jag gör eftersom jag orkar tala så väl för mig. Men det som ingen ser är att jag, när jag samlat all koncentration, formulerat mina ord, beskrivit och berättat, går därifrån totalt utmattad. Den beslutsamhet som krävs av mig för att lämna ut mig så fullkomligt för okända människor lämnar mig totalt matt och i ännu sämre skick än innan. Ingen ser att jag går hem, låser dörren och bryter ihop, gråter, kvider, släpper fasaden av total kontroll och kvar finns bara en spillra, ett vrak. Det värsta är att jag inte kan styra över den fasaden. Den går på autopilot. Jag vet inte hur jag ska släppa den och visa det som faktiskt döljer sig bakom. Ingen har sett fullt ut vad som pågår i mitt inre...
lördag 29 september 2012
Inställning av medicin
Detta inlägg är riktat till all vårdpersonal som har med patienter att göra som är under inställning av mediciner som rör psyket.
Detta är min upplevelse, men jag tvivlar på att jag är ensam.
Att introduceras och ställas in på nya mediciner (psykmediciner) är som att kastas in i en tornado. Jag vet att det tar flera månader att ställa in psykmediciner och vet att jag måste ha tålamod och "härda ut".
När Ni säger till era patienter att "härda ut" och att ha tålamod och ge det tid. Eller den mest slående av alla uttryck, "du är ju van vid att ha denna röra i huvudet, så det borde du kunna klara av ett tag till" (inte kanske ordagrant så men jag uppfattade det så) så föreställ Er följande.
Någon som Ni innerligt vill lita på talar om för Er att de tänker hålla Er under vatten, för att det kommer att hjälpa Er. De talar inte om hur länge de ska hålla Er under vatten men de bedyrar Er att Ni inte kommer att dö och att det bara är att "härda ut" och ha tålamod och lita på Dem. Skulle Ni klara av att ligga där, under vatten, fasthållna på obestämd tid. (Tror det är 4 minuter som gäller innan man förlorar medvetandet... ) Skulle Ni klara av att stå emot instinkten att kämpa för Ert liv och försöka ta Er upp för att andas efter 1 minut? 2 minuter? 3 minuter? Eller tills ni tappar medvetandet?
Tänk Er sedan att ni gång på gång utsätts för detta i olika situationer, olika scenarion, av olika personer varje gång...
Precis så är min upplevelse av att introduceras för nya mediciner, dosinställningen. Vid varje doshöjning/-sänkning är det precis som att tryckas ner under vatten och hållas fast där. Utan att veta när man ska få luft igen. Förståndet och logiken kämpar med överlevnadsinstinkten att slåss för sitt liv. Känna det som att man kommer att förlora medvetandet (i mitt fall förståndet) men ändå försöka intala sig att man kommer att överleva och att bli hjälpt.
Att "bara" gå igenom detta och utsätta sig för det föds ur en desperat vilja att slippa "skiten" man dras med i psyket som det är. Jag vill så gärna tro och hoppas att något kommer att hjälpa en dag. Samtidigt så är jag skräckslagen utifrån alla tidigare erfarenheter med psykmediciner.
Lägg till en totalt utbränd hjärna. En skilsmässa och ångesten över att inte orka med/räcka till för sina barn. För att inte tala om alla missförstånd med diverse myndigheter och deras totala oförmåga att samarbeta. Att försöka få en vardag att gå ihop med ekonomi, hygien, städ, tvätt. omvärlden.
Att bara överleva dagen tar all ens kraft och ork för att man lever med ett funktionshinder som inte syns. Och ur en förtvivlad desperation att försöka få det bättre föds ett litet hopp om att någon medicin kan hjälpa. Jag är redan på botten av alla bottnar och att då dessutom försöka hantera det som dessa mediciner gör med hjärnan... Kanske har jag kunnat förmedla en bild av hur jag upplever det. Eller så har jag återigen misslyckats totalt och Ni sitter oförstående och stirrar på mig och undrar vad i hela fridens namn det är jag gafflar om.
Jag har tagit Ritalin i nästan 4 veckor med två doshöjningar. Den senaste höjningen var igår. Som jag upplever mig just nu. Jag har ingen tidsuppfattning. Jag har inget grepp om verkligheten. Jag har ingen aptit och mår illa. Jag kämpar med att försöka äta, hålla vissa rutiner, överleva en vardag. Samtidigt känns det som om jag förlorar förståndet helt. Jag har tappat all kontroll...
Att jag ändå tvingar mig att genomföra inlägg efter inlägg i bloggen är för att jag drivs av en vilja av stål och ett hopp om att någonstans, kanske mina ord hjälper. En övertygelse om att jag måste tydliggöra hur det ÄR att vara mitt i livet och få diagnos. Den kris jag går igenom. Kanske kan det bidra till att göra livet lättare för någon annan. Kanske kan det underlätta i forskning. Att bara få information som jag kan ge löpande under tiden jag genomlever detta.
Detta är min upplevelse, men jag tvivlar på att jag är ensam.
Att introduceras och ställas in på nya mediciner (psykmediciner) är som att kastas in i en tornado. Jag vet att det tar flera månader att ställa in psykmediciner och vet att jag måste ha tålamod och "härda ut".
När Ni säger till era patienter att "härda ut" och att ha tålamod och ge det tid. Eller den mest slående av alla uttryck, "du är ju van vid att ha denna röra i huvudet, så det borde du kunna klara av ett tag till" (inte kanske ordagrant så men jag uppfattade det så) så föreställ Er följande.
Någon som Ni innerligt vill lita på talar om för Er att de tänker hålla Er under vatten, för att det kommer att hjälpa Er. De talar inte om hur länge de ska hålla Er under vatten men de bedyrar Er att Ni inte kommer att dö och att det bara är att "härda ut" och ha tålamod och lita på Dem. Skulle Ni klara av att ligga där, under vatten, fasthållna på obestämd tid. (Tror det är 4 minuter som gäller innan man förlorar medvetandet... ) Skulle Ni klara av att stå emot instinkten att kämpa för Ert liv och försöka ta Er upp för att andas efter 1 minut? 2 minuter? 3 minuter? Eller tills ni tappar medvetandet?
Tänk Er sedan att ni gång på gång utsätts för detta i olika situationer, olika scenarion, av olika personer varje gång...
Precis så är min upplevelse av att introduceras för nya mediciner, dosinställningen. Vid varje doshöjning/-sänkning är det precis som att tryckas ner under vatten och hållas fast där. Utan att veta när man ska få luft igen. Förståndet och logiken kämpar med överlevnadsinstinkten att slåss för sitt liv. Känna det som att man kommer att förlora medvetandet (i mitt fall förståndet) men ändå försöka intala sig att man kommer att överleva och att bli hjälpt.
Att "bara" gå igenom detta och utsätta sig för det föds ur en desperat vilja att slippa "skiten" man dras med i psyket som det är. Jag vill så gärna tro och hoppas att något kommer att hjälpa en dag. Samtidigt så är jag skräckslagen utifrån alla tidigare erfarenheter med psykmediciner.
Lägg till en totalt utbränd hjärna. En skilsmässa och ångesten över att inte orka med/räcka till för sina barn. För att inte tala om alla missförstånd med diverse myndigheter och deras totala oförmåga att samarbeta. Att försöka få en vardag att gå ihop med ekonomi, hygien, städ, tvätt. omvärlden.
Att bara överleva dagen tar all ens kraft och ork för att man lever med ett funktionshinder som inte syns. Och ur en förtvivlad desperation att försöka få det bättre föds ett litet hopp om att någon medicin kan hjälpa. Jag är redan på botten av alla bottnar och att då dessutom försöka hantera det som dessa mediciner gör med hjärnan... Kanske har jag kunnat förmedla en bild av hur jag upplever det. Eller så har jag återigen misslyckats totalt och Ni sitter oförstående och stirrar på mig och undrar vad i hela fridens namn det är jag gafflar om.
Jag har tagit Ritalin i nästan 4 veckor med två doshöjningar. Den senaste höjningen var igår. Som jag upplever mig just nu. Jag har ingen tidsuppfattning. Jag har inget grepp om verkligheten. Jag har ingen aptit och mår illa. Jag kämpar med att försöka äta, hålla vissa rutiner, överleva en vardag. Samtidigt känns det som om jag förlorar förståndet helt. Jag har tappat all kontroll...
Att jag ändå tvingar mig att genomföra inlägg efter inlägg i bloggen är för att jag drivs av en vilja av stål och ett hopp om att någonstans, kanske mina ord hjälper. En övertygelse om att jag måste tydliggöra hur det ÄR att vara mitt i livet och få diagnos. Den kris jag går igenom. Kanske kan det bidra till att göra livet lättare för någon annan. Kanske kan det underlätta i forskning. Att bara få information som jag kan ge löpande under tiden jag genomlever detta.
fredag 28 september 2012
Ekonomi - min dellösning
Tar en välbehövlig paus i flyttstöket (packar och stimmar som en duracellkanin, flytten är på måndag) och tänkte att jag samlar ihop mina miljoner, surrande, multiplicerade, tankar och försöker styra upp så jag får fokus en stund. När jag gör något fysiskt så tar min hjärna direkt chansen att susa iväg åt alla håll samtidigt. Det är helt okej en stund, just idag, men sen behöver jag samla mig. Alltså paus och ett inlägg om min lösning på mitt tidigare hopplösa, omöjliga problem med ekonomin.
TOTALFÖRBJUDET!
Som jag ser det så har jag fått ihop en hyfsat tydlig bild, för mig själv, över ekonomin, fallgroparna, förebyggande strategier och sedan faktiskt löst det, till viss del. Många andra bitar är ännu olösta men själva "basics" är under kontroll, tror jag. Nu återstår ju att se OM det fungerar i praktiken. Kan ju vara så att jag missat något väldigt essentiellt, tiden får utvisa...
Hm... Nu ska jag lyckas specificera upp en begriplig bild för Er...
STEG 1
- Först har jag räknat ut vilka mina fasta utgifter är på en månad, både i snitt per månad och faktiskt just denna månad, sen kommer jag att räkna faktisk summa inför varje månadsslut och kontrollera mot snittkostnaden jag har uträknad. I mina fasta kostnader räknar jag in räkningar, fakturor och inget annat!
- Sen har jag utifrån standardmallar för hushållsekonomi gjort en halvkvalificerad gissning/bedömning, att jag kommer att behöva/klara mig, på 2000:-/mån för mat, hygienartiklar osv (det man hittar i en "vanlig matbutik" typ ICA, Konsum)
- Eftersom jag dras med nikotinberoende har jag räknat ut hur mycket jag röker på en månad och hur många askar per vecka jag röker upp.
STEG 2 (har bestämt att detta ska göras samma dag sjukpenningen kommer in på kontot, eller så snart det bara är möjligt)
- Betalar de räkningar (för månaden) som kommit så fort sjukpenningen kommer in på kontot
- Jag har styrt över alla autogiron så de dras från ett konto som INTE är kopplat till mitt VISA kort. Det kontot ska jag också använda för att betala mina fasta räkningar. Där kommer uträkningen av snittkostnaden in i bilden. Så fort jag fått in sjukpenningen för jag över snittsumman till "räkningskontot".
- Jag köper det antal paket cigaretter jag kommit fram till att jag kommer att göra åt.
-Jag för över 2000:- på mitt ICA kort
- Summan som är kvar på kontot som är bundet till VISA kortet, är den summa som ska räcka till allt annat.
STENHÅRDA FÖRHÅLLNINGSREGLER
För att försöka kontrollera impuls-idioten i mig (en del av själva funktionshindret ADHD) har jag satt upp stenhårda regler när det gäller att köpa något över huvudtaget.
- Vid matinköp skall det alltid skrivas en inköpslista, som skall tänkas igenom ett par gånger innan jag ens får gå till affären. Jag ska tänka igenom det jag skrivit på listan och fundera på om jag verkligen behöver de saker som står på listan, om jag faktiskt har råd med det. Eller om jag glömt något som behöver skrivas upp på listan.
- Jag får under INGA som helst omständigheter handla alls om det inte finns en inköpslista med. Jag får heller inte handla något som inte finns med på listan. Om jag har glömt skriva upp nåt, synd för mig! Jag får inte handla det i alla fall! (finns ETT akut-undantag och det gäller när jag har barnen och jag inser att jag glömt något på listan som är nödvändigt. I denna kategori räknas mat och hygienartiklar och INTE leksaker, böcker, filmer, kläder...)
- Om jag ser saker jag behöver/har glömt att skriva upp/vill ha/funderar på att köpa, skriver jag upp det på baksidan av inköpslistan jag har med mig. Skriver även upp pris, när det känns behövligt. Dessa saker får eventuellt hamna på nästa inköpslista vid nästa besök i affären, de ska funderas igenom.
För att förenkla detta bök så har jag bestämt mig för att använda mig av ICA kortet och mitt konto där även om det kanske inte alltid är det mest ekonomiska. Men jag klarar helt enkelt inte av att se hur jag ska hantera det på annat sätt.
Vidare förhållningsregler just nu... Vet inte riktigt hur jag ska lösa just det... Men får väl prova mig fram och återkomma med lösningar...
- Spontanfika på stan med vänner
- Spontanluncher med vänner eller i förbifarten för att jag glömt äta hemma.
- Spontanköp av dricka, godis, snacks på en kiosk
- Köp av kampanj/rea vara utan inköpslista
- Spontanköp över huvudtaget som inte står nedskrivet på en lista och är genomtänkt. Gäller i fysisk butik, internet, per telefon... You name it!
- ALL form av kreditköp!
- Kreditkort
- Avbetalning på inköp
Så långt känns det som att jag har täppt igen alla impuls-hål. Jag har format mig en begriplig bild av vilka pengar som är öronmärkta för olika saker och dessutom sett till att plocka bort dom från mitt syn fält (kontot som är bundet till VISA kortet). Det som är kvar på kortkontot är ju då de pengar jag har till annat... Just nu inbegriper det all form av vårdrelaterade kostnader, mediciner och allt annat som inte passar in under räkningar eller matinköp som är bundna med en inköpslista. Hur jag ska hantera de pengarna vet jag inte riktigt än.
Detta med inköpslista och förhållningsregler tror jag att jag kan följa helt under förutsättning att jag är själv, tvingar mig till fokus och inte har alltför många distraktionsmoment omkring mig eller intryck. Med det menar jag att jag vet hur affären jag går till ser ut, var jag hittar sakerna jag ska ha, inte har barnen eller någon annan med som kräver min uppmärksamhet för mycket.
Att gå in i en affär där jag inte hittar eller att de omorganiserat/flyttat om skapar kaos i min hjärna och att fokusera på en sak (inköpslistan) blir i princip omöjligt och då vet jag inte om jag klarar av det.
Att ha med mig barnen som pratar, visar mig saker, vill ha saker skapar frustration, ångest och en totalt splittrad hjärna. Jag vill betona att frustrationen föds ur oförmågan att kunna fokusera på inköpslistan och önskan/viljan att ägna min fokus åt barnen. Jag kan inte göra båda sakerna samtidigt.
Att ha med mig vänner/människor, som inte förstår mitt totala behov av fokus, splittrar mig också.
Kanske kan ni, som inte lider av dessa funktionshinder, se det omständliga i detta. Att bara klara av att genomföra och leva upp till de förhållningsregler jag satt upp för mig själv, kräver hela min viljestyrka. För att inte tala om den ork som går åt för att lyckas tvinga fram den koncentration och fokus som behövs för att hålla mig själv i strama tyglar.
Och då har jag ändå lyckats avskärma räkningarna och "mat"-inköpen.
Som jag ser det så har jag hittat en lösning för att inte hamna i en situation där jag inte kan betala mina räkningar eller inte har mat på bordet. En överlevnads strategi i min värld för att klara mig i samhället. All min kraft har gått åt till att hitta en specifik lösning för ett specifikt problem. Däremot är jag inte kapabel att väga in andra distraktioner (för många är dom självklara, för mig helt omöjliga att förutse) som med all säkerhet har undgått mig.
För att ytterligare betona hur svårt detta har varit/är för mig ska jag försöka beskriva hur jag känner mig just nu.
Det finns inte ens ord för att beskriva hur utmattad jag känner mig i hjärnan, vilken kraftansträngning som krävs av mig för att försöka förmedla ovan information. Hur jag konstant måste värja mig för intryck och andra tankar som bryter in och splittrar min koncentration. Hur jag hela tiden måste tänka om och värdera det jag skriver. Tvinga hjärnan att hålla sig till saken och bedöma om informationen är relevant till det jag beskriver. Jag upplever faktiskt att jag har ont i hjärnan (inte huvudvärk) av att ha tvingat mig att genomföra detta inlägg.
Jag hoppas innerligt att några av er som har liknande bekymmer som jag, hittar egna lösningar med hjälp av mina lösningar och att andra, som inte ser bekymret, kan försöka få en inblick i och föreställa er vilka svårigheter ett osynligt funktionshinder kan innebära.
Sist men inte minst vill jag säga att jag är oerhört stolt över mig själv, för att ha lyckats hitta en dellösning på detta, för mig, enorma problem. För mig är detta Mount Everest och jag har kommit till första anhalten för vila. Nu ska jag göra just det, vila och anpassa mig till denna höjd och den nya syrehalten, innan jag försöker klättra vidare.
May the odds be ever in my favor! (Eget omgjort citat från filmen "The Hunger Games", originalcitat "May the odds be ever in your favor!) Varför nu det skulle med... *Suck* Att försöka ha med min hjärna att göra är som att försöka tämja en rabiat dinosaurie...
Fast å andra sidan... Utan utmaningar vore livet riktigt tråkigt... I alla fall för någon som mig ;-)
torsdag 27 september 2012
Supernova!
NU! Just nu i detta ögonblick, denna stund... Spänn fast er och häng med i en hisnande resa av superlativer!
Den gränslösa lyckan, den ofantliga kärleken, den fulländade passionen uppfyller varje mikroskopisk cell av mitt väsen! Trots alla mörka moln, alla stormar, all förtvivlan, den fasansfulla likgiltigheten och ångesten jag möter på min färd så har just jag, just idag, belönats med den fantastiska insikten. Jag kommer att lyckas! Jag kommer att övervinna allt! Jag vet att detta NU kommer att återgå i vidrig kamp, oändlig strävan och fruktansvärda evigheter som ligger framför mig... Men just nu!!!
Tusen bilder forsar fram genom min hjärna av denna färgsprakande extas av magnifik INSIKT! Som jag önskar att jag kunde förmedla bilderna! Visa upp dom för er och därtill ge er ens en bråkdel av den känsla som fyller mig, som flödar igenom mig likt hisnande vågor! (gör ett tappert försök med bilderna... )
Jag släpper alla hämningar och med vidöppna ögon och öppen famn kastar jag mig jublande ut i denna underbara, fantastiska virvel av obeskrivlig perfektion!
Väl medveten om att energi går åt för att tillåta mig denna extas. Jag kommer att falla igen. Jag kommer att slå mig, det kommer att göra ont. Men just nu bryr jag mig inte. Jag VET att jag kommer att lyckas! Jag vet att jag kommer att resa mig igen! Jag kommer att återfödas på nytt ur askan!
Just nu i detta andetag, i detta ögonblick är jag en av Guds vackraste varelser som fått den ljuvligaste av alla gåvor. Gåvan att uppleva ALLT på en gång, och just nu är detta ALLT bara så fantastiskt! Ute i samhället är denna, min gåva, ett funktionshinder. Men min insikt går djupare ändå! Jag har förmågan att uppfyllas av total hänförelse! Jag har försetts med krafter att kunna möta detta utan att förintas av det! Att kunna ta emot glädjen och lyckan i dess renaste och finaste form är en obeskrivlig gåva, en belöning, en förmåga! Givetvis medföljer i förmågan också ansvaret att uthärda det mörka, avgrundsdjupa, hemska, vedervärdiga.
Fast just nu, i detta andetag, öppnar jag hela min själ för denna obeskrivliga kärlek som flödar genom mig. Jag är fågel Fenix, obeskrivligt vacker. Jag är den starkast lysande stjärnan på min himmel. Den starkaste av alla naturkrafter som pulserar av glädje, lycka, passion, extas... Allt kommer att ordna sig, kommer att gå bra!
För en liten stund i livet får jag träda in i himmelriket, paradiset, nirvana, evigheten (kärt barn har många namn... Välj den synonym som passar din bild av total lycka). Vem skulle kunna tacka nej och vända ryggen åt denna erbjudan?
Jag vet inte hur, eller vilken väg jag ska gå, eller hur jag ska övervinna alla hinder som jag kommer att möta på min väg, hur jag ska kunna veta vilka intryck jag ska fästa mest uppmärksamhet vid... Men, vet ni vad, det är oviktigt! Det är min insikt! Jag vet att jag kommer att komma fram och att allt blir bra tillslut!
Att ha denna gåva är en ära! Att känna så mycket, se så mycket, uppleva så mycket! Det är en storartad förmåga! Jag är också väl medveten om att jag måste möta helvetet och vandra igenom alla dess eldar med hela mitt väsen för att över huvudtaget kunna vara mottaglig för denna fullkomlighet av andlös skönhet!
Just nu är jag oändlig, oövervinnerlig, fantastisk, strålande, bländande, ett fyrverkeri av underbara färger! Jag är i just detta nu en SUPERNOVA!
Tusen bilder forsar fram genom min hjärna av denna färgsprakande extas av magnifik INSIKT! Som jag önskar att jag kunde förmedla bilderna! Visa upp dom för er och därtill ge er ens en bråkdel av den känsla som fyller mig, som flödar igenom mig likt hisnande vågor! (gör ett tappert försök med bilderna... )
Jag släpper alla hämningar och med vidöppna ögon och öppen famn kastar jag mig jublande ut i denna underbara, fantastiska virvel av obeskrivlig perfektion!
Just nu i detta andetag, i detta ögonblick är jag en av Guds vackraste varelser som fått den ljuvligaste av alla gåvor. Gåvan att uppleva ALLT på en gång, och just nu är detta ALLT bara så fantastiskt! Ute i samhället är denna, min gåva, ett funktionshinder. Men min insikt går djupare ändå! Jag har förmågan att uppfyllas av total hänförelse! Jag har försetts med krafter att kunna möta detta utan att förintas av det! Att kunna ta emot glädjen och lyckan i dess renaste och finaste form är en obeskrivlig gåva, en belöning, en förmåga! Givetvis medföljer i förmågan också ansvaret att uthärda det mörka, avgrundsdjupa, hemska, vedervärdiga.
Fast just nu, i detta andetag, öppnar jag hela min själ för denna obeskrivliga kärlek som flödar genom mig. Jag är fågel Fenix, obeskrivligt vacker. Jag är den starkast lysande stjärnan på min himmel. Den starkaste av alla naturkrafter som pulserar av glädje, lycka, passion, extas... Allt kommer att ordna sig, kommer att gå bra!
Jag vet inte hur, eller vilken väg jag ska gå, eller hur jag ska övervinna alla hinder som jag kommer att möta på min väg, hur jag ska kunna veta vilka intryck jag ska fästa mest uppmärksamhet vid... Men, vet ni vad, det är oviktigt! Det är min insikt! Jag vet att jag kommer att komma fram och att allt blir bra tillslut!
onsdag 26 september 2012
Ur galenskap föds ett geni
Just i detta fallet sökte jag synonymer för ordet "galenskap" men fann inga passande på svenska. Det ordet jag hade velat använda var "insanity" (översatt betyder ju det sinnessjuka typ, men det är inte heller helt korrekt ord för det jag vill förmedla)
Jag har alltid haft en stor fascination för det mänskliga psyket och hur vårt psyke, till stor del, formas av det som sker under vår barndom.
Det jag kommer att beskriva nedan är en väldigt amatörpsykologisk analys av mig själv och hur jag tror att min förmåga, gåva, förbannelse i att kunna beskriva, tydliggöra, måla upp bilder med orden jag har, ursprungligen föddes ur ett förtvivlat skrik på hjälp från ett barn till sin mor.
Jag måste börja med att säga att jag har en FANTASTISK mamma. Hon är den finaste av mammor man kan tänka sig. Hon fick mig när hon själv var 19 år gammal. Jag vet och tror med fast övertygelse att hon gjort allt hon kunnat i sin mänskliga makt för att vara en BRA MAMMA. Allt hon gjort och än idag gör, gör hon av ren kärlek till sina barn och hennes strävan och önskan är att hjälpa, med de verktyg hon har till hands utifrån sin egen förmåga och kunskap.
Jag målar upp följande scenario:
Tänk er ett barn med ett dolt funktionshinder som ingen insett (Asperger), som behandlas som alla andra barn. Barnet förstår inte mängder av saker pga sin Asperger, men detta vet ju ingen om eftersom ingen har sett att det finns något som är annorlunda hos det barnet. (jag har ju trots allt ganska "lindrig" asperger). Lika lite förstår barnet att den har ett funktionshinder som gör att den inte är mottaglig för den hjälpen den erbjuds, än mindre att det ÄR hjälp den erbjuds. Barnet ber om hjälp, med de medel den har, av sin mamma och sin omgivning. Barnet blir bemött med den hjälp mamman och omgivningen har att erbjuda och tillgå. Så långt är allt toppen. Men sen uppstår problemet. Barnet förstår inte, kan inte se vari hjälpen består och känner sig otrygg och övergiven. Och eftersom hjärnan är så fantastisk så arbetar barnets hjärna fram fler och fler varianter till att be om hjälp, försöker få fram vilken slags hjälp den vill ha. Men eftersom kommunikations glappet gör att de vuxna inte förstår barnets egentliga behov av hjälp så fortsätter de att göra som de tidigare gjort och barnet känner sig ännu mer ensamt och övergivet.
Ni förstår problemet va?'
Om man nu tar det här barnet 35 år senare, som har finslipat förmågan att verbalt uttrycka det som pågår i hennes hjärna... Febrilt försöker formulera ett behov av hjälp.
Jag vet att jag är duktig, att jag är stark, att jag är bra, att jag duger som jag är, att det inte är nåt fel på mig, att det kommer att kännas bättre snart, att jag kommer att klara av det här, att jag kommer att komma ut starkare ur kampen, att det ser ljusare ut när solen skiner och fåglarna sjunger om våren osv....
Men det är inte det jag ber om. Det är inte bekräftelse, beröm och uppmuntran.
Inom mig skriker fortfarande det här barnet i ren panik efter hjälp och ber någon göra så att allt blir begripligt.
Jag vill att någon kommer och tar över. Att någon tar hand om mig, att någon tar hand om allt det obegripliga, håller mig i handen, skyddar mig från allt det jag inte begriper. Att någon håller om mig och klappar mig på kinden och säger "Det är bra nu! Du kan slappna av! Allt kommer att ordna sig! Jag ska ta hand om dig och allt det du inte hänger med i och hjälpa dig!"
(vill poängtera att det är en metaforisk beskrivning av min känsla inombords! Inte en realistisk önskan eller begäran!)
Summa summarum: Tack vare att jag har ADHD och Asperger och att ingen lyckades se vilket handikapp det var för mig så har jag lyckats utveckla en fantastisk förmåga att med ord beskriva och tydliggöra känslor och annat. Inte för att jag ville utan för att jag i panik hela tiden har försökt be om hjälp i en värld där väldigt mycket är mig fullkomligt obegripligt.
Resultatet är en brilliant skribent men en riktigt trasig människa.
Jaha, då har jag kommit såhär långt... Då är det bara att fortsätta försöka hitta lösningar, reservdelar, silvertejp och sätta igång att reparera vraket ;-)
Mamma, jag älskar dig alltid!!!!! Jag vet att du alltid gjort ditt bästa och alltid velat mitt bästa! TACK!
Jag har alltid haft en stor fascination för det mänskliga psyket och hur vårt psyke, till stor del, formas av det som sker under vår barndom.
Det jag kommer att beskriva nedan är en väldigt amatörpsykologisk analys av mig själv och hur jag tror att min förmåga, gåva, förbannelse i att kunna beskriva, tydliggöra, måla upp bilder med orden jag har, ursprungligen föddes ur ett förtvivlat skrik på hjälp från ett barn till sin mor.
Jag måste börja med att säga att jag har en FANTASTISK mamma. Hon är den finaste av mammor man kan tänka sig. Hon fick mig när hon själv var 19 år gammal. Jag vet och tror med fast övertygelse att hon gjort allt hon kunnat i sin mänskliga makt för att vara en BRA MAMMA. Allt hon gjort och än idag gör, gör hon av ren kärlek till sina barn och hennes strävan och önskan är att hjälpa, med de verktyg hon har till hands utifrån sin egen förmåga och kunskap.
Jag målar upp följande scenario:
Tänk er ett barn med ett dolt funktionshinder som ingen insett (Asperger), som behandlas som alla andra barn. Barnet förstår inte mängder av saker pga sin Asperger, men detta vet ju ingen om eftersom ingen har sett att det finns något som är annorlunda hos det barnet. (jag har ju trots allt ganska "lindrig" asperger). Lika lite förstår barnet att den har ett funktionshinder som gör att den inte är mottaglig för den hjälpen den erbjuds, än mindre att det ÄR hjälp den erbjuds. Barnet ber om hjälp, med de medel den har, av sin mamma och sin omgivning. Barnet blir bemött med den hjälp mamman och omgivningen har att erbjuda och tillgå. Så långt är allt toppen. Men sen uppstår problemet. Barnet förstår inte, kan inte se vari hjälpen består och känner sig otrygg och övergiven. Och eftersom hjärnan är så fantastisk så arbetar barnets hjärna fram fler och fler varianter till att be om hjälp, försöker få fram vilken slags hjälp den vill ha. Men eftersom kommunikations glappet gör att de vuxna inte förstår barnets egentliga behov av hjälp så fortsätter de att göra som de tidigare gjort och barnet känner sig ännu mer ensamt och övergivet.
Ni förstår problemet va?'
Om man nu tar det här barnet 35 år senare, som har finslipat förmågan att verbalt uttrycka det som pågår i hennes hjärna... Febrilt försöker formulera ett behov av hjälp.
Jag vet att jag är duktig, att jag är stark, att jag är bra, att jag duger som jag är, att det inte är nåt fel på mig, att det kommer att kännas bättre snart, att jag kommer att klara av det här, att jag kommer att komma ut starkare ur kampen, att det ser ljusare ut när solen skiner och fåglarna sjunger om våren osv....
Men det är inte det jag ber om. Det är inte bekräftelse, beröm och uppmuntran.
Inom mig skriker fortfarande det här barnet i ren panik efter hjälp och ber någon göra så att allt blir begripligt.
Jag vill att någon kommer och tar över. Att någon tar hand om mig, att någon tar hand om allt det obegripliga, håller mig i handen, skyddar mig från allt det jag inte begriper. Att någon håller om mig och klappar mig på kinden och säger "Det är bra nu! Du kan slappna av! Allt kommer att ordna sig! Jag ska ta hand om dig och allt det du inte hänger med i och hjälpa dig!"
(vill poängtera att det är en metaforisk beskrivning av min känsla inombords! Inte en realistisk önskan eller begäran!)
Summa summarum: Tack vare att jag har ADHD och Asperger och att ingen lyckades se vilket handikapp det var för mig så har jag lyckats utveckla en fantastisk förmåga att med ord beskriva och tydliggöra känslor och annat. Inte för att jag ville utan för att jag i panik hela tiden har försökt be om hjälp i en värld där väldigt mycket är mig fullkomligt obegripligt.
Resultatet är en brilliant skribent men en riktigt trasig människa.
Jaha, då har jag kommit såhär långt... Då är det bara att fortsätta försöka hitta lösningar, reservdelar, silvertejp och sätta igång att reparera vraket ;-)
Mamma, jag älskar dig alltid!!!!! Jag vet att du alltid gjort ditt bästa och alltid velat mitt bästa! TACK!
tisdag 25 september 2012
"jag" kom tillbaka
Jag befann mig i ett totalt vakuum av intighet hela natten och fram på förmiddagen. Jag bara existerade. Jag sov inte ens. Jag fann det totalt meningslöst att lägga mig. Jag måste ha varit trött men inte ens det kände jag. Drack en nutrilett, tror jag, vid något tillfälle för att tanken slog mig att min kropp nog behövde näring. (Blev visst påmind om det igen just när jag skrev det... gick iväg och drack en till)... Var var jag, jo, jag gick runt här som en robot och packade ner i kartonger, satt vid datorn, packade, existerade. Jag kände absolut ingenting! Jag var en levande kropp utan själ, tror jag. Tiden hade jag inget som helst begrepp om. Väldigt annorlunda upplevelse, måste jag säga.
Så tågade morgonen in igenom mina fönster. Någonstans mindes jag att jag skulle ta min medicin, även fast det också var mig fullkomligt menlöst. När den började verka så tänkte jag att jag kanske borde lägga mig ner i alla fall, för kroppen behöver ju ändå vila, typ, eller nåt... Fick en ingivelse av att testa en cd skiva med guidad hypnos som jag fått. Den ena är på engelska (Richard Bandler, Tranceformation) och den andra på svenska (Fredrik Praesto, Hypnotisörens hemlighet). Lyssnade på den engelska först. En amerikan, som lät som en uppspeedad pastor på ett väckelsemöte emellanåt, guidade mig ner i djup trans och upp igen. Under den stunden vet jag att jag slumrade till en stund. Väl ur transen kände jag plötsligt igen. Min första känsla var en irritation och ilska över att han som pratade var så förbannat amerikansk och överdriven. Min andra känsla var en rysning över hela kroppen över att JAG uppenbarligen hade kommit tillbaka. Jag blev väldigt lättad måste jag säga. Jag slängde i skiva nummer två med en svensk man som först guidar en ner i en avslappnad djup trans och därefter upp igen. Under nedsänkningen i trans kände jag hur hela jag återvände hem till min kropp, allt som är jag, kom tillbaka. Vid uppstigningen ur transen kände jag att jag började gråta. Jag ville vara kvar i djupet! Jag var livrädd att "jag" skulle försvinna igen... Till min gränslösa glädje fortsatte cd:n med ytterligare ett program där jag åter fick gå ner i trans. Gissa om jag hängav mig HELT! Det var helt underbart! Hade jag fått välja där och då så hade jag stannat kvar där, sänkt i djup trans. Det var helt fantastiskt! Jag guidades att tänka fram ett minne med en stark lycko-känsla, och när den lycko-känslan var så stark som den bara kunde så uppmanades jag att pressa ihop tumme och pekfinger, med hjälp av hypnotisörens instruktioner kopplades handlingen, hoppressade fingrar, samman med lycko-känslan och "programmerades" in i mitt undermedvetna.
Jag har under dagen vid ett flertal gånger pressat ihop tumme och pekfinger och tro det eller ej, men DET FUNGERAR!!! Det utlöser en liten "lycko-stöt" på nåt sjukt vänster. Tror att det kan bli starkare och bättre om jag upprepar hypnosen flera gånger.
Jag känner mig dock väldigt matt och orkeslös. Har inte mycket energi. Är lite avtrubbad än efter gårdagens upplevelse. Försöker hålla mig här hemma i min bubbla, packa lite, dricka vatten, vila lite, lyssna på musik. Känner någonstans att jag måste försöka vara väldigt försiktig med min energi och hålla hårt i den och vara på min vakt så att mitt "jag" inte försvinner igen.
Säkerligen är det här inlägget osammanhängande och kanske inte ens begripligt... Men detta är allt jag bjuder på idag, gott folk. Take it or leave it *ler*!
Så tågade morgonen in igenom mina fönster. Någonstans mindes jag att jag skulle ta min medicin, även fast det också var mig fullkomligt menlöst. När den började verka så tänkte jag att jag kanske borde lägga mig ner i alla fall, för kroppen behöver ju ändå vila, typ, eller nåt... Fick en ingivelse av att testa en cd skiva med guidad hypnos som jag fått. Den ena är på engelska (Richard Bandler, Tranceformation) och den andra på svenska (Fredrik Praesto, Hypnotisörens hemlighet). Lyssnade på den engelska först. En amerikan, som lät som en uppspeedad pastor på ett väckelsemöte emellanåt, guidade mig ner i djup trans och upp igen. Under den stunden vet jag att jag slumrade till en stund. Väl ur transen kände jag plötsligt igen. Min första känsla var en irritation och ilska över att han som pratade var så förbannat amerikansk och överdriven. Min andra känsla var en rysning över hela kroppen över att JAG uppenbarligen hade kommit tillbaka. Jag blev väldigt lättad måste jag säga. Jag slängde i skiva nummer två med en svensk man som först guidar en ner i en avslappnad djup trans och därefter upp igen. Under nedsänkningen i trans kände jag hur hela jag återvände hem till min kropp, allt som är jag, kom tillbaka. Vid uppstigningen ur transen kände jag att jag började gråta. Jag ville vara kvar i djupet! Jag var livrädd att "jag" skulle försvinna igen... Till min gränslösa glädje fortsatte cd:n med ytterligare ett program där jag åter fick gå ner i trans. Gissa om jag hängav mig HELT! Det var helt underbart! Hade jag fått välja där och då så hade jag stannat kvar där, sänkt i djup trans. Det var helt fantastiskt! Jag guidades att tänka fram ett minne med en stark lycko-känsla, och när den lycko-känslan var så stark som den bara kunde så uppmanades jag att pressa ihop tumme och pekfinger, med hjälp av hypnotisörens instruktioner kopplades handlingen, hoppressade fingrar, samman med lycko-känslan och "programmerades" in i mitt undermedvetna.
Jag har under dagen vid ett flertal gånger pressat ihop tumme och pekfinger och tro det eller ej, men DET FUNGERAR!!! Det utlöser en liten "lycko-stöt" på nåt sjukt vänster. Tror att det kan bli starkare och bättre om jag upprepar hypnosen flera gånger.
Jag känner mig dock väldigt matt och orkeslös. Har inte mycket energi. Är lite avtrubbad än efter gårdagens upplevelse. Försöker hålla mig här hemma i min bubbla, packa lite, dricka vatten, vila lite, lyssna på musik. Känner någonstans att jag måste försöka vara väldigt försiktig med min energi och hålla hårt i den och vara på min vakt så att mitt "jag" inte försvinner igen.
Säkerligen är det här inlägget osammanhängande och kanske inte ens begripligt... Men detta är allt jag bjuder på idag, gott folk. Take it or leave it *ler*!
måndag 24 september 2012
Slutet?
Jag tog slut! Inom mig är det bara tomt. Inga känslor, förutom en förnimmelse av total ångest. Alla de känslor och reaktioner och drömmar som formade mitt "jag", är borta. Kvar finns minnet. Det enda som får det att gnistra till en liten smula är tanken på barnen. I den oändliga kärleken för dem föds en ångest som tar andan ur mig och får mig gråta. Det är ju alltid nåt... Annars är det bara tomt. Slut.
Det gjorde helt enkelt så ont i hjärnan att den slocknade, tror jag...
Ansvarskänsla: att sköta sina åtaganden, vara vuxen, gå på möten, kontakter med omvärlden = borta
Empati/medkänsla: att känna för sina medmänniskor och ge tröst och engagera sig = borta
Handlingskraft: att uppmana ork till att genomföra olika uppgifter i vardagen och att kämpa mot ett mål man har = borta
Viljan att kämpa för att med alla medel nå ut och förändra, trösta och informera är helt död. Den enda tanke som dyker upp i mitt huvud är "I couldn't care less..." som i sin tur sprider en ångest.
Jag tror inte jag har någon verklighetsanknytning längre. Jag bara är, för att mitt hjärta fortsätter att slå, mina inre organ sköter sina inprogrammerade uppgifter. De livsuppehållande funktionerna fungerar uppenbarligen. Synintryck noterar jag och likaså hörselintryck. En del är säkert högst verkliga och en del är det inte. Jag bryr mig inte längre. När mina inre funktioner signalerar att de behöver näring, tvingar jag i mig en nutrilett shake. Allt annat får mig att vilja spy, är illamående.
Jag vill ingenting. Känner ingenting. Bryr mig inte om någonting, förutom den lilla gnistan för mitt egna kött och blod (fast det kanske är en biologisk funktion så att artens fortlevnad ska säkerställas och skyddas)
När jag försöker väcka någon sorts ansvarskänsla till liv så flammar bara en känsla av raseri och ilska upp. Sen slocknar den lika snabbt igen.
Jag har ingen aning om vad som händer härnäst, vad jag borde göra, hur någonting ska gå... Och jag bryr mig inte. Uppenbarligen nådde jag gränsen. Jag har tagit slut. Finns inte mer.
Sörjer inte ens. Det är bara helt tomt...
Det gjorde helt enkelt så ont i hjärnan att den slocknade, tror jag...
Ansvarskänsla: att sköta sina åtaganden, vara vuxen, gå på möten, kontakter med omvärlden = borta
Empati/medkänsla: att känna för sina medmänniskor och ge tröst och engagera sig = borta
Handlingskraft: att uppmana ork till att genomföra olika uppgifter i vardagen och att kämpa mot ett mål man har = borta
Viljan att kämpa för att med alla medel nå ut och förändra, trösta och informera är helt död. Den enda tanke som dyker upp i mitt huvud är "I couldn't care less..." som i sin tur sprider en ångest.
Jag tror inte jag har någon verklighetsanknytning längre. Jag bara är, för att mitt hjärta fortsätter att slå, mina inre organ sköter sina inprogrammerade uppgifter. De livsuppehållande funktionerna fungerar uppenbarligen. Synintryck noterar jag och likaså hörselintryck. En del är säkert högst verkliga och en del är det inte. Jag bryr mig inte längre. När mina inre funktioner signalerar att de behöver näring, tvingar jag i mig en nutrilett shake. Allt annat får mig att vilja spy, är illamående.
Jag vill ingenting. Känner ingenting. Bryr mig inte om någonting, förutom den lilla gnistan för mitt egna kött och blod (fast det kanske är en biologisk funktion så att artens fortlevnad ska säkerställas och skyddas)
När jag försöker väcka någon sorts ansvarskänsla till liv så flammar bara en känsla av raseri och ilska upp. Sen slocknar den lika snabbt igen.
Jag har ingen aning om vad som händer härnäst, vad jag borde göra, hur någonting ska gå... Och jag bryr mig inte. Uppenbarligen nådde jag gränsen. Jag har tagit slut. Finns inte mer.
Sörjer inte ens. Det är bara helt tomt...
söndag 23 september 2012
lördag 22 september 2012
Till ALLA läkare!
Det är så lätt för någon, som inte lever
igenom detta om och om igen dag efter dag, att be en härda ut, avvakta några
dagar till, ge det lite mer tid… Hade ni ens kommit i närheten av att känna ens en bråkdel av detta skulle ni ALDRIG ha sagt nåt så urbota idiotiskt!
Vad är vitsen med att pussla ihop en trasig spegel?
Jag bara gråter och gråter. Ångest kommer inte ens i närheten av att beskriva det jag lever igenom. Jag vill skrika! Skära sönder! Slå sönder! Slå mig själv medvetslös så jag slipper detta helvete! Jag är en så sjukt trasig ursäkt till människa så dess like finns inte att uppbringa på denna planet! Jag önskar så djupt och innerligt att jag en gång för alla bara kunde få förlora förståndet helt! Bli totalt galen! Då skulle jag åtminstone själv slippa se hur otillräcklig jag är! Hur patetiskt misslyckad jag är! Inga små trick och metoder i världen för ångestdämpning kommer ens i närheten att ta bort ens en endaste bråkdel av det som finns inom mig. Det vore som att sätta det minsta plåster som finns på en uppskuren artär. Jag kan inte dö, för då skulle mina barn för all evig framtid vara traumatiserade av det. Det kan jag inte utsätta dom för... DET är det enda som håller mig vid liv just nu... De barn jag inte ens klarar av att vara mamma till just nu... Jag är så rädd att jag ska gå sönder inför dom. De ska inte behöva uppleva det.
Logiskt sett kan jag utan problem rada upp precis vad som orsakar allt detta i mig. Den största boven är Ritalin och dess miljoner biverkningar. Som vanligt när det kommer till mig och mediciner så får jag givetvis de flesta... Borde ju vara förberedd nu efter 4 års erfarenhet som "försökskanin" åt sjukvården... Men nej då... Jag, min dumma idiot, min hoppfulla, imbecilla, desperata, äckliga, trasiga skärva till existens, går åter på den niten och vill så gärna tro att det hjälper att prova någon medicin... Man tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget...
Detta är inget liv! Detta är en tortyr i överlevnad... Hur kan det klassificeras som liv att hela min kapacitet går åt att kliva upp på morgonen och försöka överleva dagen utan att skada/såra mig själv eller någon annan genom min blotta existens...
Jag går sönder! Jag är en krossad spegel. Bitarna plockas och limmas ihop och går sönder igen... I all oändlighet fortsätter det... Kan jag inte bara få gå sönder en gång för alla och kastas i soporna?! Jag orkar inte mer... Jag VILL inte mer!!!
Logiskt sett kan jag utan problem rada upp precis vad som orsakar allt detta i mig. Den största boven är Ritalin och dess miljoner biverkningar. Som vanligt när det kommer till mig och mediciner så får jag givetvis de flesta... Borde ju vara förberedd nu efter 4 års erfarenhet som "försökskanin" åt sjukvården... Men nej då... Jag, min dumma idiot, min hoppfulla, imbecilla, desperata, äckliga, trasiga skärva till existens, går åter på den niten och vill så gärna tro att det hjälper att prova någon medicin... Man tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget...
Detta är inget liv! Detta är en tortyr i överlevnad... Hur kan det klassificeras som liv att hela min kapacitet går åt att kliva upp på morgonen och försöka överleva dagen utan att skada/såra mig själv eller någon annan genom min blotta existens...
Jag går sönder! Jag är en krossad spegel. Bitarna plockas och limmas ihop och går sönder igen... I all oändlighet fortsätter det... Kan jag inte bara få gå sönder en gång för alla och kastas i soporna?! Jag orkar inte mer... Jag VILL inte mer!!!
fredag 21 september 2012
Ett djupdyk i tonåren...
Idag var det dags. Jag har länge gått och samlat mod att våga öppna dörren till alla minnen från min tonår... Jag har känt att jag behöver gå igenom allt jag präntade ner då, och det är inte lite, ska jag be att få tala om. Jag har tittat på en bråkdel av alla ändlösa dikter om mörker, olycklig kärlek och känslan att vara främmande och ensam. Om ni ens bara kunde ana hur fruktansvärt plågsamt och ont det gör och hur obeskrivligt vidrigt det var då...
Orden snubblar fram i min hjärna som en skenande buffelhjord. Pulsen slår hårt och aggressivt. Ångesten försöker kväva min själ. Men någonstans inom mig behöver jag göra denna resa bakåt i tiden. Detta dyk ner i minnenas brunn. Känslan av att drunkna där och kvävas till döds är nästan överväldigande men jag vet att jag kan simma. Mitt förnuft leder mig upp till ytan igen.
Min tonårstid är kantad av djup och olycklig kärlek. Jag var alltid förälskad, djupt och innerligt. Jag älskade med hela mitt hjärta och med en intensitet som än idag, endast genom minnet, bränner och svider. Det var alltid den olyckligaste av alla kärlekar som aldrig blev besvarad. Jag öste kärleken över de jag älskade och kunde för mitt liv aldrig förstå varför den gång på gång blev obesvarad och ratad.
Min tonårstid är även sänkt i en djup, mörk depression. Oändliga rader av en önskan att befrias från pinan att leva, att existera. Den konstanta förvirringen över oförmågan att förmedla hur ont det gjorde att finnas till. Intensiteten i alla tvära kast från bottenlös förtvivlan till ett explosivt lyckorus. Den ständigt återkommande vädjan om att få vara stabil och känna "lagom", sökandet efter ett mellanting, en gråskala. Jag kände mig alltid otillräcklig, höljd i ett självförakt och en avsky över mitt jag, min existens, min person. I det jag skrivit ser jag sorg, raseri, förtvivlan, förvirring, ett oändligt vilset barn, ett ljudlöst skrik på hjälp.
Nu tar jag paus... Måste upp till ytan igen innan jag kvävs helt och drunknar. Tänkte bara som avslutning dela med mig av en dikt jag fastnade särskilt för under mitt djupdyk. Jag skrev den 1991, då var jag 14 år gammal:
Till Dig!
Jag älskade dig högst av alla,
och ännu mer ändå.
För din blick jag kunde falla
trots att den var så iskall så.
Då jag såg dig blev jag varm,
och alldeles stilla kunde stå.
Men jag visste bäst av alla,
att jag dig aldrig kunde få.
Av blotta tanken brast mitt hjärta,
och jag blev så olycklig då.
Mina tårar rann av smärta,
fast det tjänade inget till ändå.
En blick, ett leende, en smekning,
och jag åter började le,
men jag visste bäst av alla,
fast jag inte ville se.
Jag levde på falska förhoppningar,
och trängde undan allt som var sant.
Jag vägrade inse verkligheten,
men det gick ändå alltid likadant.
Men jag älskade dig högst av alla,
och ännu mer ändå.
Fast jag visste bäst av alla,
att jag dig aldrig kunde få.
Orden snubblar fram i min hjärna som en skenande buffelhjord. Pulsen slår hårt och aggressivt. Ångesten försöker kväva min själ. Men någonstans inom mig behöver jag göra denna resa bakåt i tiden. Detta dyk ner i minnenas brunn. Känslan av att drunkna där och kvävas till döds är nästan överväldigande men jag vet att jag kan simma. Mitt förnuft leder mig upp till ytan igen.
Min tonårstid är kantad av djup och olycklig kärlek. Jag var alltid förälskad, djupt och innerligt. Jag älskade med hela mitt hjärta och med en intensitet som än idag, endast genom minnet, bränner och svider. Det var alltid den olyckligaste av alla kärlekar som aldrig blev besvarad. Jag öste kärleken över de jag älskade och kunde för mitt liv aldrig förstå varför den gång på gång blev obesvarad och ratad.
Min tonårstid är även sänkt i en djup, mörk depression. Oändliga rader av en önskan att befrias från pinan att leva, att existera. Den konstanta förvirringen över oförmågan att förmedla hur ont det gjorde att finnas till. Intensiteten i alla tvära kast från bottenlös förtvivlan till ett explosivt lyckorus. Den ständigt återkommande vädjan om att få vara stabil och känna "lagom", sökandet efter ett mellanting, en gråskala. Jag kände mig alltid otillräcklig, höljd i ett självförakt och en avsky över mitt jag, min existens, min person. I det jag skrivit ser jag sorg, raseri, förtvivlan, förvirring, ett oändligt vilset barn, ett ljudlöst skrik på hjälp.
Nu tar jag paus... Måste upp till ytan igen innan jag kvävs helt och drunknar. Tänkte bara som avslutning dela med mig av en dikt jag fastnade särskilt för under mitt djupdyk. Jag skrev den 1991, då var jag 14 år gammal:
Till Dig!
Jag älskade dig högst av alla,
och ännu mer ändå.
För din blick jag kunde falla
trots att den var så iskall så.
Då jag såg dig blev jag varm,
och alldeles stilla kunde stå.
Men jag visste bäst av alla,
att jag dig aldrig kunde få.
Av blotta tanken brast mitt hjärta,
och jag blev så olycklig då.
Mina tårar rann av smärta,
fast det tjänade inget till ändå.
En blick, ett leende, en smekning,
och jag åter började le,
men jag visste bäst av alla,
fast jag inte ville se.
Jag levde på falska förhoppningar,
och trängde undan allt som var sant.
Jag vägrade inse verkligheten,
men det gick ändå alltid likadant.
Men jag älskade dig högst av alla,
och ännu mer ändå.
Fast jag visste bäst av alla,
att jag dig aldrig kunde få.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)