Kraften i att TRO på SIG SJÄLV!

Jag är levande bevis på att det faktiskt fungerar!!! Jag upplever det varje dag numera!

Här har ni ännu mer bevis på att det lönar sig att TRO på SIG själv!!!

Kärlek och positiv energi ut i hela kroppen!

A deaf-mute girl on a horse that she has ridden for only THREE weeks!!, not to mention the song she picked out to dedicate to her deceased father! Listen to the announcer's voice crack! The horse she is riding is not even hers; she is training it for a client and has had it only 20 days at the time of the ride shown here. Note that she rides without a saddle or halter and bit and (obviously) without voice commands. She is using the method used by North American Indians. When you think your voice can't be heard I want each of you to watch this Video. She has no voice. She cannot hear. Yet she has persevered and achieved! Thought you all would enjoy this. Källan är här på  Facebook

Min allra bästa vän!

Min allra bästa vän 

är det finaste som finns!

För det mesta gör hon mig glad

ibland ledsen

Hon har så fantastiska egenskaper

hon får mig att skratta

att gråta

att känna

att leva

Hon vet alla mina hemligheter

Hon är inte bäst på allt

inte felfri

hon är mänsklig

och just därför älskar jag henne så!

Hon har ett sätt att tänka

och så originella påhitt

som får mig att skratta så tårarna sprutar 

När hon tvivlar på sig själv blir jag ledsen

jag blir frustrerad och bedrövad

Jag vill ju att hon ska se att hon kan!

Min bästa vän är helt unik

den finaste vännen för mig

Vi stöttar varandra och tror på varandra och då mår vi bra!

Jag är så tacksam och lycklig

för jag har äntligen hittat henne!

Min allra bästa vän i hela universum!

Alla dessa delar och egenskaper som är mitt JAG!

Jag ska älska mig villkorslöst för resten av mitt liv

Jag ska vara min allra bästa vän 

i vått och torrt, i nöd och lust

Jag ska göra mitt yttersta för att aldrig mer svika mig själv igen!

Bästa vänner tror på varandra, älskar och stöttar varandra,

oavsett vad som händer i livet!

Jag är min allra bästa vän och livskamrat!

Genom att våga älska hela mig som jag är och tro på mig själv, föregår jag med gott exempel för mina älskade barn.
För trots allt så gör barn som vi gör och inte som vi säger!

Att vara sann mot sig själv!

I min härliga bok "Släpp loss din inre livskonstnär" av Carolina Gårdheim som finns att köpa på hennes hemsida Kreativ Insikt, finns en otrolig övning som jag testade på mig själv igår och faktiskt även nyss på ett helt annat sätt. Jag kommer till det snart...

Övningen handlar om att inse sin inre styrka när man är sann och ärlig mot sig själv. Övningen går till såhär:
Man formar tumme och långfinger på valfri hand till en cirkel. Därefter säger man högt "Jag heter X" (X är ditt eget namn), sedan försöker man bända upp "cirkeln" som fingrarna formar med den andra handens fingrar. Sen provar man samma sak fast man säger "Jag heter Y" (Y är ett annat namn än det man heter) och försöker bända upp "cirkeln" igen.

TESTA, vet jag! Det är så häftigt!

Jag blev mållös när jag gjorde övningen! Jag kunde inte bända upp "cirkeln" när jag sa mitt eget namn men det var inga problem att bända upp "cirkeln" när jag sa ett annat namn.
Innan jag satte mig med detta inlägg så gjorde jag ett "test" med övningen fast jag sa mig själv "Jag vill ta ett bad?" (Att bada är det bästa jag vet!) Jag kunde inte rubba cirkeln. Sen sa jag mig själv "Jag vill diska?".... Behöver jag ens säga att jag inte hade några som helst problem med att bända upp cirkeln...

Visserligen kommer jag inte undan disken, men jag behöver ju faktiskt inte göra det just nu utan kan med gott samvete vänta tills imorgon. Jag är snäll mot mig själv och ärlig! Jag tar hänsyn till hela mig! Bara det får mig att stråla av glädje mot mig själv och inse att jag mår bra om jag tar hand om mig och strävar efter min egen acceptans gentemot mig själv och inte söker andras godkännande.

Idag mår jag bra! Och eftersom det är så otroligt välgörande att må bra så har jag bestämt att jag ska fortsätta med det även imorgon...

(bildkälla, Kreativ Insikt)

En Mycket Trevlig Tanke

Det som är så bra är att jag är jag! Jag är så glad för att jag är jag! Ingen annan kan vara jag bättre än jag och jag kan inte vara någon annan bättre eftersom jag redan är bäst på att vara just jag

Mindfullness tips

Det finns forskning som visar att väldigt aktiva hjärnor reagerar bra på Mindfullness. Mindfullness är att stanna upp och vara medvetet närvarande, att stanna upp i nuet och inte stressa runt i tankarna. Dagens samhälle med internet, konstant uppkoppling, informationsflöde som hela tiden överöser oss med intryck, mobiltelefoner gör att det är lättare att spinna loss i tankarna och då blir vi trötta och utmattade. Det blir inte heller mycket gjort eftersom intryck avbryter oss i det vi håller på med.

Att träna upp förmågan att vara medvetet närvarande ger oss ett fantastiskt verktyg att kunna styra vår fokus och avskärma alla intryck som vi hela tiden har omkring oss!

Oavsett om man har diagnoser eller inte så behöver vi ändå stanna upp, återvända till nuet och njuta av att vara närvarande här och nu. För det mår vi bra av! Det finns bara positiva fördelar med mindfullness, oavsett vilka vi är eller vilka etiketter som sitter på oss.

För många år sedan fick jag ett tips på en sida där det finns övningar i mindfullness som jag vill dela med mig av! Ge dig själv en present idag och ägna några få minuter åt att vara medvetet närvarande! För du är värd det!

Mindfullness övningar

Acceptera livet som det är, men välj din egen energi!

Den senaste tiden har jag lagt mer och mer tid på att vara positiv. Jag undviker negativa tankar, negativa människor, negativa känslor. Med det menar jag att jag väljer att inte koppla händelser i mitt liv till negativa självuppfyllande profetior.

Jag upplever ilska i min bostadssituation. Självklart gör jag det, det är en naturlig reaktion. Men jag väljer också att inte förtäras av det, att låta all min vakna tid att spinna kring alla negativa aspekter kring det.

Jag upplever förvirring och tvivel kring medicineringen jag har men jag har även där valt att ta ett känslomässigt steg tillbaka och acceptera att det är okej att uppleva det jag upplever men att det i sig inte innebär att jag måste gräva ner mig och låta det stjälpa mig helt.

Jag har upplevt mer och mer hur jag vaknar på morgonen och med spänd förväntan och en pirrande nyfikenhet ser fram emot vilka häftiga och annorlunda upptäckter min hjärna kommer att komma fram till under dagen. Vilka konstiga situationer den kommer att ställa mig inför. Istället för att bli arg och sucka över mig själv när jag lyckats ta på mig kläder ut och in så väljer jag att skratta åt mig själv och förundras över hur jag lyckats förbise såna detaljer. Jag roar mig kungligt åt mina egna "tokigheter".  Ni anar inte hur roligt jag har och hur mycket pengar jag sparar på att inse mitt eget underhållningsvärde istället för att söka underhållning på andra håll (stå-upp komik, komiska filmer, konserter mm). Visserligen är sådant väldigt roande och det är roligt att variera sig men när man är ensamstående och sjukskriven så är det en klar fördel att inse sitt eget underhållningsvärde och ta tillvara på det!

Allt bottnar i att jag insett att jag faktiskt väljer det helt själv. Det är mitt val att vända det jag kan till något positivt, något som gynnar mig, som får mig att "må bra".

Steget vidare i den insikten har varit att se att om jag bestämmer mig för att jag ska "må bra" imorgon och lägger några minuter på att känna efter i hela mig hur bra det känns att "må bra" imorgon och därefter visualisera hur jag imorgon kväll känner välbehag och tacksamhet över att jag gjort ett bra val för mig själv.

Inför helgen, när jag skulle ha mina barn så fastnade jag inte i tankar kring "hur jag ska orka", "hur jag ska räcka till", "hur jag ska kämpa mig igenom tröttheten". Jag bestämde mig helt enkelt för att helgen skulle bli bra och att jag skulle "må bra". Inget mer. Inga förväntningar, inga detaljer kring vad som får mig att "må bra", inga begränsningar. Bara den enkla tanken att oavsett vad som kom min väg så hade jag bestämt att jag ska "må bra"!

Jag var lyrisk igår när jag insåg att jag "mår bra", trots allt som hänt/inte hänt... Alltså bestämde jag ju givetvis att jag skulle "må bra" idag också och det har jag gjort! Varför skulle jag inte göra det? Jag är ju faktiskt en intelligent och smart kvinna! Det vore väldigt ogenomtänkt att inte fortsätta "må bra", nu när jag sett hur lätt det kan vara bara genom att tillåta mig det!

Jag vet ju hur "må bra" känns men jag kan ju inte styra omständigheterna i mitt liv. Då är det meningslöst att försöka styra omständigheterna och lägga onödig energi på det. Det är mer gynnsamt för mig att påverka det jag faktiskt kan påverka och det är att "må bra"! Och så länge jag håller mig till det beslutet, trots allt som händer omkring mig, så accepterar jag livet som det är!

All energi sprids som ringar i vatten! Negativ energi föder ny negativ energi och genomsyrar till slut allt som finns omkring oss! Positiv energi fungerar precis likadant! Det är där jag står nu, jag har förstått det! Och jag är så tacksam för det! Jag är så glad över att äntligen ha tillåtit mig själv att vara snäll mot mig, att respektera och ta hänsyn till mig och i det också se skillnaden på vad jag kan förändra och vad jag inte kan förändra.

Gud,

Ge mig sinnesro

Att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

Jag tror på Gud, jag tror på kraften i universum och att vi är mottagliga för all den kraft som finns där. Det vi utstrålar och bär inom oss är också det som vi får och tar emot från universum. Det förunderligt enkla i det är att det är vi själva som bestämmer vad vi ska få. Jag är inte ett offer, jag är min egen själavårdare. Jag bestämmer vad jag vill ha i mitt liv. Att händelser utlöser känslor är naturligt och självklart. Det är självklart att jag har rätt att känna alla känslor! Lika kristallklart ter det sig nu att jag faktiskt själv väljer om jag vill låta mig påverkas av känslan genom att ladda den med energi. Det är mitt val!
En känsla och energin som kopplas till den, det är ett val jag kan påverka!

Jag vill ju "må bra" och det kan jag göra, oavsett omständigheterna. Så då bestämmer jag mig för att det ska vara så. Detta kan jag göra varje dag, hela tiden! Jag väljer positiv energi och därmed drar jag det till mig och utstrålar det också. Det blir ett helt otroligt liv!

Jag ser med spänd förväntan emot alla kommande dagar och öppnar upp sinnet som ett litet barn och det spritter verkligen i hela mig av makalös glädje över allt jag kommer att få upptäcka och uppleva. För det kommer att bli så häftigt och jag är så tacksam för det!

I hela den här insikten ingår förståelsen av att mitt "jag" består av olika beståndsdelar med olika kapacitet. En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Genom att acceptera hela mig för den jag är så tillåter jag mig att älska mig som jag är. Jag väljer att ta hänsyn till och ha respekt för att det min hjärna vill och kan är mer än vad min kropp klarar av. Och jag fylls av vördnad inför att jag äntligen tillåter mig själv att acceptera mig själv för allt det jag är, utan att koppla det automatiskt till en positiv eller negativ energi. Jag är jag och ingen annan kan vara det bättre än mig. Jag ska lyssna på mig själv och ge mig tillåtelsen att "må bra" oavsett vad jag orkar eller inte orkar med. Det är jag värd! Jag är värd all min kärlek, förståelse, empati, välvård från mig själv!

Till min hjälp har jag använt insikterna från min kurs Kreativ Insikt som baseras på Carolina Gårdheims bok/kurs/insikter, det jag läst i boken "ADHD/ADD som vuxen, så lyfter du fram dina styrkor" av Lara Honos-Webb, grundtanken i boken "The Secret" av Rhonda Byrne och sist men inte minst alla tusentals samtal och visa ord från vänner, familj, oväntade möten med oväntade människor i mitt liv!

Jag känner bara oändlig tacksamhet över att ha kommit till den enkla insikten att det hela tiden handlar om min utgångspunkt och mitt val. Jag är tacksam för att ha fått alla möten som lett mig till detta men också tacksam för alla framtida möten som jag vet att jag öppnar upp till och kommer att få nu när jag valt det positiva för mig själv. Jag är som ett otåligt barn med tindrande ögon som gläds över hur otroligt underbart det är och kommer att vara!

Alltså.... Vad jag är glad över att jag kommer att "må bra" imorgon och alla dagar efter det! Skulle jag tappa fokus ibland och förirra mig i negativa labyrinter så kommer det att bli bra ändå för när jag ser var jag är så är det ju bara för mig att bestämma mig för att återgå till att "må bra" och sen göra det!

(bilden är från Kreativ Insikt)

Man retar inte upp en ADHD-brud... Inte om man är klok...

I tidigare inlägg har jag visat bilder från min lägenhet. Att vara "adhd" är att vara väldigt mycket av allt åt alla håll. På gott och ont... Nu har adhd-björnen väckts och det blir inte kul för någon...

Nedan följer ett utdrag av det mail jag sände till vd för Witalabostäder och besiktningsmannen för 2 veckor sedan:

"Vid kontakt med vaktmästare här på området fick vi besked att vi kunde få tillträde till lägenheten vid 10 tiden. Vi kom runt 10,30 och då stod två personer inne i lägenheten och putsade fönster för glatta livet och besiktningsmannen informerade oss att vi inte kunde få tillträde innan kl 12 och att detta stod i de papper jag fått. Vi blev ganska snopna då vi redan fått "ok" på att vi skulle få nyckeln klockan 10. Hela läget var väldigt stressigt och rörigt, minst sagt. En flytt är väldigt påfrestande även i den bästa av världar och för mig var den obeskrivligt plågsam eftersom jag lider av utmattningsdepression och inte mår speciellt bra. Jag fick besked att lägenheten inte var godkänd enligt besiktningen som gjorts och att det var mycket som behövde åtgärdas. Bland annat var tapeterna i sådant bedrövligt skick att det behövdes omtapetsering i samtliga rum. Städningen var också under all kritik. Vid en snabb överblick såg jag att viss städning behövdes och blev erbjuden av besiktningsmannen att få anlitat en städfirma. Men då jag redan fått alla mina saker inflyttade i lägenheten och det stod saker överallt och det vid ett snabbt ögonkast inte verkade så "smutsigt" så kom jag överens med besiktningsmannen om en kompensation om 500:- som skulle regleras via hyresavi. Jag var bara så sönderstressad och utmattad att jag ville flytta in och bo in mig i mitt nya hem och vila.
Jag talade även med besiktningsmannen dagen efter, den 2 oktober 2012, då vi kom överens om att jag skulle besöka kontoret omgående och välja ut tapeter till tre rum så att jag kunde få renoverat så snart som möjligt. Jag fick uppfattningen, för jag frågade flera gånger, att detta kunde och skulle göras inom de två närmaste veckorna så jag kunde avvakta med att packa upp mina saker i dessa rum som berördes av omtapetseringen. Jag tänkte att jag fick väl stå ut i två veckor med att bo i kartonger istället för att packa upp för att sedan behöva packa ihop allt igen. Det kändes dock väldigt nedslående att inte kunna bo in mig direkt. Efter närmare tre veckor samtalade jag kort med besiktningsmannen, när han passerade utanför, och då fick jag beskedet att omtapetseringen i min lägenhet var uppskjuten på obestämd tid eftersom det fanns tomma lägenheter som prioriterades, gällande renovering. Jag kände mig minst sagt nedslagen och kränkt av det beskedet. Jag betalar ju hyra för den lägenhet jag inte ens kan bo in mig i för att jag väntar på en renovering som skulle blivit genomförd inom två veckor efter inflyttning och nu skulle jag snällt få vänta för att TOMMA lägenheter prioriteras. Och för att citera Ert avtalsvillkor så står det att "arbete skall ske utan onödig tidsspillan".
För att lösa detta stressmoment beslutade jag då att avböja renovering i de rum jag bestämt och meddelade att jag endast vill ha nya tapeter i köket. Jag prioriterade att värna om min mentala hälsa och försöka bo in mig istället.
Nu har jag bott här i lite drygt 1 månad och ju mer jag upptäcker här i lägenheten och det jag får bekräftat av flera grannar så kan jag inte annat än att säga att detta inte kan kallas för en bostad. Detta är en sanitär olägenhet! Det skulle behövas en totalsanering av alla ytor i denna soptipp! Den person som bodde här innan har inte haft det minsta begrepp om vad hygien är!
Nedan kommer jag att skriva en lista på det jag hittills upptäckt, som är så obeskrivligt äckligt och vidrigt att det bär mig emot att ens ha mina egna barn här, med risk för vad de kan utsättas för:
- Toalettstolen var inte rengjord mer än ytligt avtorkad, runt avloppskanten på toalettstolen fanns intorkad, nerkissad, kattsand.
- Jag fick tvätta och skura av HELA badrummet, från golv till tak. Det var smutsfläckar runt om på väggarna och listerna. Badkarskanten var täckt av en kladdig hinna.
- Köksskåpen har jag torkat ur eftersom de var avtorkade med en smustig trasa och det fanns grå rinnmärken och var klibbigt i skåpen. Trots noggrann avtorkning så luktar skåpen illa! Jag har ställt små skålar med kaffepulver i skåpen för att det inte ska lukta så illa.
- In under golvlisterna i vardagsrummet finns ett obeskrivligt klet, som lika gärna kan vara avföring efter katter. Enligt uppgifter från grannar så använde hyresgästens katter golv och väggar som kattoalett och klösbräda. De lätta fuktskador som uppträder på parketten i vardagsrummet kan alltså lika gärna vara katturin. På sina ställen finns fuktskador på tapeterna också som jag inte ens vill spekulera vad det är.
- Avloppet i köket har luktat vedervärdigt sedan jag flyttade in och jag försökte rengöra rören under diskbänken själv men fick avbryta detta då jag höll på att kräkas av stanken och det jag hittade i rören. Jag är inte kvackelmagad i vanliga fall, men något så vidrigt har jag aldrig upplevt. Jag meddelade vaktmästaren omgående och han skruvade tillbaka rören och skulle kontakta rörmokare för byte av rören. Det läcker lite ur dessa rör och någon rörmokare har ännu inte synts till. Jag har ställt en hink under och försöker att inte öppna skåpet under diskbänken då stanken är vidrig.
- I kylen finns en obehaglig lukt av något unket och ruttet som inte kommer från något av det jag har i kylen, jag har torkat ur kylen men lukten består.
- Idag gjorde jag misstaget att kika in under kylen och frysen och måste säga att det också var något av det vidrigaste jag någonsin sett!
- På tapeterna i varje rum finns "klet" som vid närmare undersökning inte kan vara annat än snor. Tapeten i köket var nerkletad med matrester (den har jag skrubbat med vatten, rengöringsmedel och en liten del klorin), jag har även torkat av tapeterna i sovrum 1.
- Fibernätet som är inkopplat i lägenheten fungerade inte alls när jag flyttade in och efter många samtal till både Viasat och den bredbandsleverantör jag har gav jag upp och ägnade 5 timmar åt att undersöka switchen och kopplingen till väggen. Jag laddade hem instruktionsmanualen till switchen och upptäckte till sist att allt var FELKOPPLAT av dem som kopplat in det. Har åtgärdat samma fel hos min granne också.
- Tidigare hyresgäst har också tömt kattlådan i rabatten utanför ytterdörren och detta insåg jag när mina barn gått balansgång ute på kanten och råkat trampa i "skiten" och fick med sig det in med skorna och det luktade inte gott, milt uttryckt.
- Inte ett enda element var avtorkat och inte heller bakom elementen är det rengjort någon gång. Jag har själv rengjort bakom elementet i sovrum 1 och i badrummet och höll även där på att spy rakt ut över det som återfanns där bakom.
- Garderober, skåp och förrådet i lägenheten luktar illa.
Detta är långt ifrån allt som jag upptäckt hittills, men Ni får i alla fall en liten inblick i vad det är Ni begär att jag ska betala närmare 5000:- i månaden för. Nu vill ni dessutom höja hyran med 3 %. Ni måste skämta?!
Som det är nu så vantrivs jag i denna ohygieniska miljö. Jag är så äcklad och mår fysiskt och psykiskt dåligt av att behöva vistas i denna ohälsosamma miljö. Den kompensation på 500:- jag fått är bara skrattretande och känns som ett dåligt skämt nu!
Jag kräver en total sanering av denna så kallade bostad som verkligen inte kan klassas som annat än en sanitär olägenhet, en bakteriehärd, en svinstia!
Det kan omöjligtvis vara MITT ansvar att Witalabostäder tillåter utflyttning och inflyttning samma dag utan att ha någon som helst plan för hur man hanterar ett sådant läge där en hyresgäst ska flytta in i en lägenhet som är i ett så bedrövligt och vedervärdigt skick som denna!
En kopia av detta mail sänds även till Hyresgästföreningen.
Jag förväntar mig svar angående plan för åtgärd, omgående! Jag vill också veta vart jag förväntas bo under tiden detta åtgärdas. Jag har verkligen fått nog nu! Detta är så fullkomligt vidrigt och oacceptabelt att det är skamligt!"

För två dagar sedan hade jag fortfarande inte hört ett ljud från någon på Witalabostäder. Eftersom jag ska ha mina barn i helgen började jag bli lite smått "panikslagen" och talade med barnens far om läget. Han kontaktade bostadsföretaget och krävde en omedelbar åtgärd.

Igår morse kom besiktningsmannen hit till lägenheten för att "lösa" problemet. Närvarande var barnens far och min coach eftersom jag kände att jag behöver deras stöd. Jag kände mig fortfarande väldigt upprörd över att ingen "bemödat" sig med att ta kontakt med mig, efter mitt mail till dem.

Mötet med besiktningsmannen var minst sagt häpnadsväckande. När han kom så var han kort och avigt inställd. Han försökte vända det till att det var jag som hade en oförsonlig attityd och uppträdde osamarbetsvilligt. Han var inte det minsta serviceinriktad eller intresserad av att lösa hela situationen på ett snabbt och smidigt sätt. Däremot försökte han få alla "brister" i lägenheten att framstå som normalt slitage och petitesser. Vid något tillfälle försökte han även hävda att jag lika gärna kunde ha legat bakom en del av allt det "äckliga" eftersom jag faktiskt har bott här sedan 1 oktober. Han var inte intresserad av att titta på de saker jag upptäckt i kylen, under kylen, i toalettstolen osv... Då fräste han bara ifrån att det minsann inte ingick i flyttstädning och att det inte var saker som han tittade på vid besiktning. Han agerade så nedlåtande och fientligt mot mig att jag insåg att det inte gick att föra en konstruktiv kommunikation med honom alls. Mina barns far och min coach gjorde ett toppenjobb med att styra upp samtalet och försöka få till en snabb och smidig lösning för allas skull. Själv kände jag mig mest som en överkörd nolla. Jag fick dessutom, mer eller mindre, en utskällning för att jag skickat mailet till vd:n och besiktningsmannen. Enligt honom "gör man inte så" och det jag säger i mailet är "fel". 

Överenskommelsen blev att det idag på morgonen skulle komma en person från företaget och städa kök, badrum och rummet som barnen har. Tillsammans med barnens far slet vi hela eftermiddagen igår med att tömma de rummen så att personen som skulle städa hade fria ytor. 

På morgonen dök en person upp och påbörjade städning. Jag hade praktik att gå till och andra ärenden så jag lämnade en nyckel till den som städade och kom inte hem förrän strax innan 17. Vid första anblick verkade allt frid och fröjd. Besiktningsmannen hade ringt både till min coach, mig och barnens far. Han var väldigt angelägen om att få ett "ok" för städningen. Mig och min coach fick han inte tag på då vi var upptagna båda två i andra ärenden. Dessutom kunde jag ju ändå inte svara på om städningen var ok eftersom jag inte varit hemma än.

När jag började titta närmare så insåg jag att en del var avstädat men absolut inte noggrant eller ordentligt. Dessutom var inget gjort under kyl/frys, bakom badkaret, bakom toalettstolen... I barnens rum verkar det bara vara snabbt avtorkat bakom elementet... Hur som helst. Det är inte "ok", hur man än vänder och vrider på det. Det är fortfarande spindelväv i hörnen och äckliga fläckar lite överallt. Luften gick ur mig totalt när det gick upp för mig. Mina barn kommer till mig imorgon så jag torkade själv av det jag kunde och under tiden blev jag riktigt ARG!

Inte nog med att jag känner att jag behandlas som en "sopa", dessutom upplever jag att jag blir ignorerad totalt och när jag inte blir det så blir jag avvispad och behandlad som någon mindervärdig. Hur kan det vara acceptabelt? Den hyra som Witalabostäder tar för min lägenhet bekostar ju trots allt en del av personalens och vd:ns löner... Jag är väl ändå kund? 

Det som är mest skrattretande är att i deras informationsfolder, där man hälsas välkommen till dem som hyresgäst, så står det, under rubriken "Vad ingår i din hyra:" "- ett trevligt bemötande från vår personal"

Jo, jag tackar jag! 

Dessutom stod det i lokaltidningen idag att just Witalabostäders lägenheter har ett renoveringsbehov som uppgår till 300 miljoner kronor. Det finns ett renoveringsbehov som har ignorerats då "vinstintresse" kommit i första hand under längre tid. Bostädernas sammanlagda värde beräknas till 200 miljoner kronor. 

Mycket är jag, men jag är inte dum i huvudet! Jag är en intelligent kvinna, med huvudet på skaft OCH jag har dessutom begåvats med ADHD-motor. Mycket kan jag gå med på och stå ut med men inte att man försöker trampa på min integritet, behandla mig som en idiot eller utgå ifrån att jag är dum i huvudet och att man kan "dribbla" bort mig med skitsnack...

Alla som någon gång har haft att göra med kvinnor som har ADHD vet att det inte är någon bra idé att reta upp oss. Att dessutom sedan begå misstaget att anta att vi är "mindre värda" eller ointelligenta, hysteriska kärringar... Visserligen står min reaktion, med all trolighet, inte i proportion till helheten. Men det är lite sent nu att försöka ändra på det. Jag är som ett vulkanutbrott! En gremlin man hällt vatten på efter midnatt! En sårad tigerhona! En korsning mellan en rabiat skäggagam och ett överaktivt virvelmarsvin!

Jag har dessutom fått nog! (en underdrift i gigantiska mått...)

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag vända upp och ner på himmel och jord som bara jag kan. Och varken besiktningsmannen eller Witalabostäder kommer någonsin att glömma bort mig! Sen kanske det inte löser min bostadssituation (jag kommer få städa upp skiten själv ändå), men INGEN trampar på mig och behandlar mig som en idiot på detta viset! Man gör helt enkelt inte så mot någon...
                                                        

Mycket Märklig Tanke

Jag funderar på att slänga fram lite små inlägg ibland med just rubriken Mycket Märklig Tanke... Sen kanske ge mig på "konststycket" att inte skriva för mycket kring det utan bara släppa tanken fri och inte röra till det med massa bokstäver. Försöka går ju!

Här kommer den:

Jag äter ett narkotikaklassat preparat för att "passera" som funktionsduglig i samhället.

Att tro på sig själv!

WOW! Jag grät som ett barn när jag såg denna! Jag grät och jag skrattade! Se den!

Udda funderingar och Magnus Betnér

Det slog mig tidigare idag att jag inte riktigt kunde dra mig till minnes när jag ätit ett lagat mål mat senast. Sen slog mig nästa tanke, för det krävdes tankemöda... Jag borde nog vara bekymrad över den första tanken men det kändes väldigt främmande för mig. Någonstans reflekterade jag över hela situationen och hur bisarr den egentligen är. Sådana saker som mat, lagad mat, borde vara en naturlig del av vardagen, en automatisk bisak i en "vanlig" vardag. Men så är det inte för mig.

Om jag är ensam hemma så försvinner hungerkänslorna och det enda som får mig att inse att jag borde äta något är när jag märker att jag är svimfärdig, trött och orkeslös och kommer på att kroppen nog behöver "näring" i någon form. För det mesta är jag så trött då att det mest blir en frukt, en smörgås eller något annat som jag snabbt kan kasta i mig i förbifarten.

Samma sak är det med andra vardagssaker, som att borsta tänderna. Jag måste påminna mig om det och det är en ansträngning att komma ihåg och utföra. Likaså att diska, handla, vattna blommor, städa...

Det som sedan slår mig, som egentligen är rätt märkligt (i mina ögon i alla fall) är att, när jag har barnen hos mig eller inte lever ensam, då är dessa vardagssaker sådant som jag kopplar på helt automatiskt. Med barnen så lagar jag mat två gånger om dagen, äter två gånger om dagen. Frukost brukar jag missa helt eftersom jag springer runt som en yr höna och fixar med allt möjligt och passar upp på barnen och är helt fokuserad på deras behov.

Just nu är ju mitt kök helt tömt och jag förmår mig helt enkelt inte att hantera mat där. Jag fylls bara med avsmak och illamående när jag går in där.

Jag har någonstans insett att saker som jag fokuserar på inte är samma saker som andra fokuserar på och att när mitt fokus fastnar på vissa saker så tar det väldigt mycket energi och att jag för det mesta heller inte förstår vad många människor menar när de påpekar det "märkliga" i mitt beteende som många gånger suger mer energi ur mig än som är behövligt. Mitt i den situationen så reagerar jag ännu kraftigare eftersom jag upplever det som om jag blir ifrågasatt och  förnekad mitt sätt att vara och då helt missar att de omkring mig menar väl och försöker få mig att bryta min "negativa" fokus.

Det är jobbigt att inse att jag inte förstår omgivningen och de inte förstår mig. Det blir heller inte lättare av att jag inte har en susning om hur jag ska bära mig åt för att försöka överbrygga denna avgrund. Men det är ju just det som är det tunga med "funktionshindren" jag dras med... Faktum att jag i så mycket annat är så högfungerande och då blir det så obegripligt när jag plötsligt hamnar situationer där jag står handfallen tillsammans med alla andra omkring mig och inte förstår ett dugg.

Sen gör det mig så ledsen när rapporter och uttalanden från myndigheter och överläkare påstår att dessa funktionshinder inte finns, utan är påhittade. Att medicineringen som vi erbjuds jämställs med narkotika och vi misstänks vara missbrukare som simulerar ett tillstånd för att få tillgång till droger. Alternativt målas dessa "avvikelser" som vi lever med, som fantastiska och underbara gåvor som gör oss helt outstanding.

Hela bilden är att vi ÄR helt fantastiska människor med annorlunda tankesätt som utmärker oss på många plan men som på andra plan förvandlar oss till krymplingar som inte klarar oss en dag på egen hand.

Vi har en otrolig förmåga som samtidigt är en livslång förbannelse. Med rätt förutsättningar där mina "hinder" hade mötts upp med stöd, hjälp och förståelse och mina förmågor hade tagits tillvara så hade jag utan tvekan kunnat prestera 200% på arbetsmarknaden. Som det är nu, där mina "hinder" mest ligger i fokus hos vården och det är alltför lätt för mig att förblindas av detta fokus och bara stirra mig blind på allt det som är "fel", så är min arbetsförmåga 0% och min förmåga att existera i en fungerande vardag, på egen hand, är minimal.

Sen om det ska kallas ADHD, Asperger, Prickiga Zebrasjukan, störning, hinder, gåva... Det är för mig fullkomligt meningslöst, för det mesta, eftersom min fokus ligger på att försöka överleva varje dag. Stämplar, etiketter, fack man placeras i... Det skapar fördomar, förutfattade meningar, meningslösa diskussioner...

Jag vill faktiskt citera min före detta make och många andra av mina vänner, som flera gånger sagt detta, men jag har aldrig fattat vad dom menar, förrän nu... "Du är ju samma Aicha som du alltid har varit! Du har alltid varit såhär! Dina diagnoser gör varken till eller från, du är ju samma Aicha ändå..."

På gott och ont så inser jag att det faktiskt ÄR så. Jag är fortfarande jag, oavsett vad man kallar det som gör mig lite annorlunda mot många andra. Det finns nog viktigare frågor att ta tag i. Både för mig, samhället och vården. Jag tror fokus ligger lite galet här, från ALLA håll...

I detta fall så vill jag dra en liten parallell till en scen ur Magnus Betnérs show "Livets ord" där han berör invandrarpolitik och säger något i stil med: Vi har väl större problem att lösa och viktigare saker att fokusera på när det gäller invandring och samhället än vad vi kallar våra bakverk? (Jag är VÄLDIGT politiskt korrekt här... Vill bara poängtera det eftersom det inte brukar vara min starka sida...)

Ni kan höra hans exakta ordval ungefär 5 minuter in i klippet, men lyssna gärna på hela om ni gillar hans rättframma humor och sätt att framföra sina åsikter på. Jag, personligen, älskar hans humor!

Witalabostäder och sorg

Jag hyr en lägenhet av Witalabostäder.
Sen jag flyttade in här 1 oktober 2012, så har mer och mer uppdagats. Idag tömde jag hela mitt kök för jag tror jag ska kräkas rakt ut om jag behöver ha något som har med mat att göra, i det så kallade köket.

Nu vet jag ju att jag egentligen inte tycker att detta har på denna blogg att göra, eftersom det inte passar in någonstans i syftet, målet eller visionen med min blogg. MEN, detta är en av anledningarna till att min kreativitet inte flödar fritt för närvarande... Jag kämpar med att försöka hålla en rutin, få in en struktur med schema över dagen/veckan/månaden. Jag arbetar med att försöka tänka positivt och hitta fotfäste i allt det som känns som kaos i de vardagliga bitarna av livet. Men det är inte så lätt när det mesta omkring mig för det mesta känns som fullständig kris. Det blir inte enklare av att jag konstant upplever att jag inte förstår omvärlden och vad värre, att omvärlden inte begriper något av det jag säger eller hur jag reagerar. 

Sen kan jag skilja på att det troligtvis inte ÄR kris hela tiden, fast jag KÄNNER så. Men det är just där min oförmåga träder in fullt ut. Jag upplever känslan av kris, panik, ångest, förtvivlan. Allt det i kubik, upplever jag. Det kan jag inte styra över så mycket. Och det hjälper inte mig det minsta när folk oförstående ser på mig och undrar vad jag jagar upp mig för. Det gör inte saken bättre, det får mig bara att känna mig ännu mer "fel" och "missbildad". 

Jag inbillar mig inte att någon ska förstå hur jag känner, lika lite som jag inbillar mig att jag någonsin kommer att förstå hur andra känner eller fungerar. Men jag hade verkligen behövt att människor tog sig tid att tolerera och acceptera att min känsla är lika verklig som deras. Att människor stannade upp ett tag och talade om att de förstår att jag upplever det jobbigt men sedan även förklarade hur DE upplever saken från sin synvinkel. Istället för att slå ifrån sig och säga att "men, så allvarligt är det inte" eller nåt liknande. Jo, för i min hjärna så känns det "så allvarligt" och det förvärras av att någon försöker "vifta bort det". Det bästa vore att, för det första, få "tillåtelse" ATT känna, det jag känner och därefter en konkret förklaring på varför de flesta andra INTE känner så. 

Om jag får vara jag och sen får "vägledning" i att se vad som är "udda" i min tanke/känsla/reaktion i förhållande till "normen", så hjälper det mig och då finns även möjligheten att "lära in" att "dämpa" vissa drag.

Bara för att ni ska få en bild av vad jag talar om när det gäller mitt "hem" så har ni här nedan några smakprov på vad jag menar med det allra första stycket i mitt inlägg.

Vid toalettstolen. Det låg en tjock intorkad kant med kattsand när jag flyttade in.

Detta hittade jag under frysen, det såg likadant ut under kylen.

Vid väggen bakom frysen fanns detta hål, mitt i väggen. Vad som bor i hålet, vågar jag inte ta reda på.

Avrinningen i kylskåpet mynnar ut i "detta" på baksidan. Det bruna som hänger i övre hörnet är något som bor i hålet i kylen. Det växer hår på den också.

I ena hörnet bakom frysen vid takhöjd ser det ut såhär...

Vid toalettstolens baksida mellan tank och sits ser det ut såhär.

När jag plockade av spolknappen på toastolen...

... och locket för att titta ner i tanken...

Jag plockade bort "locket" för ventilen i badrummet...

Tapeterna runt om i hela lägenheten är kletiga, kladdiga, sönderrivna av katter...

Bakom elementet i "barnens" rum

Längs hela golvlisten i vardagsrummet finns något obeskrivligt kladd. 

Under diskbänken i "sopskåpet"

Under diskhon, där rören till vattenkranen går.

Ena avloppsröret i diskhon.

Listen längs golvet under köksskåpen

Köksskåpen, när jag plockade bort hyllorna.

Hyllorna som var i köksskåpen.

Köksskåp

Vid taklisten i köket

Spricka vid ytterdörren där det blåser in luft utifrån

I köksfläkten

En odefinierbar fläck under kylen eller frysen

Lite av allt det damm och vad som nu kan tänkas frodas bakom elementen

Detta är bara ett litet urval av allt som är "fel" med mitt så kallade hem. Jag har kontaktat hyresvärden för nästan 2 veckor sedan men fortfarande inte hört något. Det sorgliga är att jag helt enkelt inte ORKAR sanera lägenheten själv, eller springa till pressen, eller klaga dagligen hos hyresvärden. Jag kämpar med att försöka överleva varje dag. All min energi går åt till att försöka överleva. Med överleva menar jag, kliva upp, äta, sova, fungera. Allt annat, som att upprätthålla rutiner, gå på möten, hantera dosförändringar i medicinering, sociala kontakter, arbetsträning, ta reda på olika slags informationer, försöka begripa mitt "funktionshinder" och hur andra tänker och fungerar... Det är saker som slukar energi som jag inte ens har när jag kliver ur sängen. 

Men jag håller mig till mitt nya motto "Acceptera livet som det är". Om det innebär att livet är kamp, strid, konstant känsla av att vara "ufo", trötthet som jag parerar med att försöka skratta åt eländet några gånger om dagen i allafall.... Ja, då får jag ju helt enkelt jobba vidare på att acceptera mitt liv som det är. 

Fast jag hade bra gärna tyckt det var rätt trevligt att ha ett hem som inte kändes så "råttbo-aktigt" efter en annan hyresgäst och hyresvärdens "ignorans" av lägenhetens skick i övrigt... Fast å andra sidan bor ju folk i kartonger på gatan... Fast de betalar inte pengar till en "hyresvärd" som påstår att de erbjuder en ett "hem"... Ja, ja... Jag får väl leva med att jag inte begriper ett skvatt och mysa ner mig i min egen "zon" och hitta små ting att skratta åt... Som det slemmiga i hålet i kylen... Jag har döpt det till "Herr Mööl" ;-)

Kreativ Insikt

Jag deltar i en kurs som min jobbcoach håller i. Den heter Kreativ Insikt (länken går till hemsidan) och är utformad av en kvinna som heter Carolina Gårdheim. Hon är en kvinna som tidigare varit utbränd men har hittat en väg tillbaka till glädje och energi i livet och delar med sig av sina lärdomar på ett underbart sätt.

Just nu cirklar mitt liv kring att få in fungerande vardagsrutiner och att hitta tillbaka till min kreativitet. Den kurs jag deltar i som hjälper mig att strukturera vardagen med hjälp av Google Kalender och min smartphone kräver mycket energi och fokus men jag ser också hur bra det är för mig att lägga energin på just det. Jag ser nyttan av det och märker hur jag kan överbrygga många av mina hinder och svårigheter med enkla medel. Ett mycket bra verktyg måste jag själv tillstå.

Kreativ Insikt kursen är väldigt bra eftersom det hjälper mig att fokusera på det positiva i livet. För att hitta en väg till att "må bra" behöver jag anstränga mig för att få in ett positivt tänk. Att arbeta på att försöka se det positiva i de små tingen istället för att förstora det som känns negativt är numera ett av mina större mål. Allt handlar ju i slutänden om hur jag själv förhåller mig till mitt liv. Att bli nedslagen hela tiden av det negativa blir inte bättre om jag låter mig sjunka neråt av det. Så jag ska arbeta aktivt med att hitta det positiva i mig och göra det större och kraftfullare i mitt liv.

Mitt livsmotto just nu är : Acceptera livet som det är!

Jag jobbar också aktivt med att ta hjälp av olika appar på mobilen för avslappningstekniker som jag mest använder mig av när jag ska sova men som jag också försöker plocka in under dagen. Jag testar just nu olika appar för "självhypnos". Det är både för avslappning men också för att "programmera" in positiv självkänsla i mig själv och självtillit.

Jag har väldigt lätt för att tappa självtilliten och har ofta en väldigt negativ självbild av mig själv. Självkänslan är i botten för det mesta. Men jag har tänkt att jag ska ändra på den saken och börja tro på mig själv istället och arbeta med att vara min egen personliga "pepp"-coach. För det ändamålet är självhypnos (NLP, Neuro Linguistic Programming) väldigt bra!

Jag använder fortfarande ischronic och binaural beats som hjälp ibland, men inte dagligen. Men det fungerar helt klart. Så för er som vill ha en biverkningsfri ångestdämpare, avslappnare, sömnhjälp, fokushjälp så rekommenderar jag starkt just detta med ljudvågor/ljudpulser. Har flera inlägg om just dessa som ni kan titta på nedan:
Information 
Uppdatering 

Läkarbesök är som att delta i lottdragning

Varje läkarbesök är för mig som att delta i en lottodragning. Chansen att pricka in alla rätt är obefintlig och många gånger har man dragit en nitlott. En del gånger har man lyckats med konststycket att pricka in några rätt och ibland är det utdelning på vinsten.

Dagens läkarbesök gav utdelning i form av en sanning som visserligen var bra för mig att få reda på, eftersom jag tydligen fått allt om bakfoten. Det som gjorde mig mest nedslagen var att jag inte blivit delgiven denna information tidigare, eller så har jag helt enkelt inte förstått det innan.

Jag frågade om jag kunde räkna med att börja må bättre av medicineringen snart. Läkaren tittar då upp på mig och förklarar tydligt och enkelt för mig att syftet med medicineringen är inte att få mig att må bra, utan att  målet med medicineringen är att förbättra min funktionsförmåga. 

Gissa om jag blev ställd?!

Fast nu vet jag ju i allafall vad jag har att rätta mig efter och vilken som är målbilden och syftet med min behandling.

Som jag ser det så är jag som en 12 cylindrig motor som bara fungerar på 4 cylindrar. Det mesta är i otakt, om man säger så. Syftet är alltså inte att få alla 12 cylindrar att fungera igen och få motorn att spinna som en nöjd tiger, utan att pressa fram mesta möjliga effekt ur de 4 fungerande cylindrarna.

Det är i lägen som denna som jag verkligen förbannar den kapacitet som av någon outgrundlig anledning hamnat på min lott. Sen att jag dessutom givits förmågan att tänka logiskt, resonera, argumentera, analysera: inte bara på ett plan utan på flera plan parallellt. Det är bara skrattretande och rent av elakt!

(bildkälla: citatfabriken.se)

Livet från den ljusa sidan

Kommer ni ihåg filmen med Jack Nicholson och Helen Hunt från 1997? Nicholson spelar en man med tvångstankar och Helen servitrisen...

En scen i filmen har för alltid etsats fast i mitt minne och det är när Nicholson kliver in i väntrummet hos sin psykolog, som är full med väntande patienter, och kastar ur sig kommentaren: "What if this is as good as it gets?" och då menar han livet överlag.

(bildkälla: fjallhaggan.blogspot.com)

Jag har under mina 35 år, så länge jag kan minnas, frågat mig själv "Är det meningen att det ska vara såhär att leva?", "Hur ska jag göra för att få det att kännas bättre?", "Ska det vara såhär? Konstant kamp och en känsla av hopplöshet och förtvivlan som löper som en röd tråd genom hela tillvaron?"

Idag kom jag plötsligt ihåg ovan nämnda film och insåg att just den kommentaren i väntrummet, av Nicholson, träffade klockrent mitt i prick... Och någonstans slog jag av att jag hela tiden vetat svaret, innerst inne men har undvikit att se det. Eftersom det skulle innebära en fruktansvärd insikt för mig som ställer mig inför något så hopplöst och bottenlöst att jag troligtvis släcker en del av min själ i den processen. Dessvärre kan jag inte längre undvika svaret... Det blir inte bättre än såhär...

Och jag, mitt dumma nöt, inbillade mig att livet kunde vara "lycka", "glädje", "välmående". Jag trodde att livet kunde vara lättare och något enklare att leva. Att jag kunde få uppleva längre perioder av jämvikt mellan "kriserna". Jag har sett på livet helt fel! Livet för mig består av ett konstant flöde av kriser som jag måste kämpa med och ibland, om jag har tur, så får jag uppleva någon enstaka stund av jämvikt och illusionen av lycka... Att ställas inför detta faktum är obeskrivligt hopplöst. 

Mina barn är den enda anledningen jag har att fortsätta med den här obegripliga föreställningen. Men känslan av att ha blivit totalt grundlurad och mest av allt att jag själv bär huvudansvaret för att ha intalat mig själv att det borde vara "bättre" är förintande.

Mental vinterkräksjuka

Det är precis så det känns i huvudet. Som om jag drabbats av vinterkräksjuka i hjärnan. Jag spyr på tillvarons krånglighet! Att något så enkelt som att ge sig själv tid och utrymme att må bättre ska krånglas till. Istället för att få tid och tillfälle till att skapa lugn, struktur och harmoni så känns det som om jag inte gör annat än fyller i blanketter, springer på möten, jagar information som är nödvändig för att jag ska kunna klamra mig fast vid ekonomisk trygghet och ett tak över huvudet.

Allt detta gör så att det blir rusningstrafik i hjärnan. Klockan är konstant 7 på morgonen på alla motorvägar som finns tillgängliga innanför skallbenet på mig. Det hjälper inte att jag har ett strukturerat schema, prydliga "att-göra-listor" och bestämda tidpunkter för dessa uppgifter som måste göras, blanketter som måste fyllas i och skickas in, beslut som måste läsas igenom och förstås. För mig är det omöjligt att lägga det helt åt sidan och sedan ägna mig åt någon läkande aktivitet såsom läsning, målning, musik, promenader, avslappning... Så fort en uppgift eller en information passerar mina ögon eller öron så finns den där inne i hjärnan och bidrar till trafikstockningen. För att inte tala om alla avgaser som förorenar och den smog som bildas av denna trafikstockning. För en sak är säker, de har totalt glömt bort att sätta upp skyltar med texten "tomgångskörning förbjuden" där inne...

Det är som att dra igång ett helt kärnkraftverk för en enda liten glödlampa. Totalt slöseri! Meningslöst!

Det är som att hela tiden stoppas, avledas och bromsas av hinder utifrån av folk som envisas med att hävda att detta är nödvändiga åtgärder för att jag ska fungera bättre, må bättre, orka mer. Vad är det för fel med att bara försöka "leva" istället?
Gör saker som får dig att må bra, säger många... Det är ju det jag vill! Jag vill inget hellre än att lägga min kapacitet och ork på att bygga upp mig och reparera allt det trasiga inom mig. Men när de enkla aktiviteterna består av att jag först måste göra den ena åtgärden där och fylla i de uppgifterna här och kontakta den och den, få klartecken av ditten eller datten så slutar det med att jag är så utmattad när jag väl kommit till punkten där jag har åtgång till själva aktiviteten och då faller hela konceptet i huvudet på mig.

(Bildkälla: seeab.se)

Jag undrar jag om det kanske är så att alla de här "åtgärderna", mötena, besluten och blanketterna i själva verket kanske är ett försök att stressa "sjuka" människor till att försöka hoppa över alla reparerande åtgärder och antingen kasta sig ut i arbetslivet igen och bli produktiva eller att de tar livet av sig. En gallringsmodell. Survival of the fittest liksom... Enligt deras synsätt och mall...