Att vara vacker och perfekt!

Ibland slås jag av insikten att jag är vacker och perfekt precis som jag är, precis som jag föddes och som jag blivit formad av livet! Och jag vet så väl, innerst inne, att just denna insikt är den sanna och den rätta. Varenda cell i min kropp sjunger av glädje och tillfredsställelse när jag inser just detta...

Däremellan kastas jag mellan tvivlen. Tankarna om att inte räcka till, att vara fel, att inte passa in, att vara ful fet och äcklig, att vara dum i huvudet, att vara korkad...

Hela tiden vet jag så väl att det är mitt eget perspektiv som styr, min syn på det hela som är avgörande för vad som är sant för mig...

Varför är det då så lätt att välja det negativa före det positiva? Varför väljer jag snabbare att tro på det fula när jag kan välja det vackra? Den frågan har jag fortfarande inte klurat ut svaret på...

Det skulle aldrig falla mig in att skylla det på någon, längre... Förut hade jag gladeligen skyllt på samhället, mina föräldrar, världen, mina kompisar, mina fiender... Men nu vet jag faktiskt att det hela handlar om MIG! Hur JAG ser på det och vad JAG väljer att tro på och se på som MIN sanning...

Summa summarum... Jag är min egen största fiende... Och det är mig själv jag ska leva med resten av livet, så det håller ju inte... Alltså behöver jag en ny plan! Jag får helt enkelt jobba på det och kämpa vidare med att bygga upp min självkänsla och tro på min skönhet och perfektion... precis som jag är, som jag föddes och som jag formats...

Den döda kreativiteten

Nu har jag ätit medicin i över en månad och det enda jag kan konstatera är att tillvaron är jämn och grå. Inte mycket upp och ner utan bara ett jämnt flöde. Om det är såhär det är att leva utan diagnoser så kan jag bara säga att det är supertråkigt!

Det som blir mest lidande av hela denna situation är kreativiteten. Drivet att skriva, fantasin, glädjen i orden... Det finns inte längre. Det är bara platt och grått. Gång på gång har jag satt mig vid datorn och tänkt att jag ska skriva ett inlägg här på bloggen men inget kommer. Inte minsta gnista. Det känns jättekonstigt!

Men som det är nu med min radikalt förändrade livssituation där barnen är en enormt mycket större del i det hela och i princip all min energi går åt till att hantera alla förändringar som skett, så är medicinen ett måste. Jag vet att när jag är "dämpad" av den så blir jag inte lika stressad och hispig och det mår nog alla bäst av i längden. Sen vet jag inte hur länge jag står ut med att inte ha tillgång till just det kreativa i mig. Det är ju trots allt en så stor del av det jag är och det jag identifierar mig med.

Något jag däremot inte saknar alls är dipparna. Dom är också borta. Känslan av att falla handlöst ner i ett ångesthål. Det saknar jag inte det minsta. Ändå är det i de djupaste dalarna och de högsta topparna som kreativiteten flödar som mest. Ja, det är nog lite pest eller kolera över det hela, antar jag.

Eller så kanske jag kan komma åt kreativiteten ändå, trots medicinering...

Tiden får utvisa.

Jag har i alla fall inte glömt bort bloggen och er som följer! Jag tänker fortsätta skriva!