Moody Me appen

Jag vill passa på att tipsa om en app som finns till iPhone som heter "Moody Me". Jag har använt den själv i snart en månad och tycker den är väldigt smidig och lättanvänd.

I appen kan man med bilder notera hur man mår, flera gånger om dagen om man känner för det. Det går att göra dagboksanteckningar och också med bildsymboler notera vilka känslor man haft under dagen.

Appen håller reda på hur genomsnittsmåendet varit de senaste 7 dagarna och i en kalenderflik kan man se med färgsättning hur ens mående varit bakåt i tiden.

Personligen tycker jag att jag har en bättre koll på hur mitt humör svänger och jag har bättre överblick när det kommer till dippar och vad som kan ha utlöst dessa. Jag blir också positivt överraskad när jag inser att jag trots dippar faktiskt överlag mår rätt bra!

Vissa dagar, när det svänger mycket, gör jag fler noteringar och andra dagar kanske jag bara gör en... Jag kan varmt rekommendera den här appen!

Här kan du läsa mer om appen!

Jag vet inte om appen finns till andra smartphones än iPhone, fast jag tänker att det borde ju finnas liknande i så fall.

Stress

Att inse att man går omkring och bär på en osynlig stress som suger ur ens energi känns ganska frustrerande. För det mesta är jag inte ens medveten om stressen, den har blivit en sån självklar del av mitt liv att den hela tiden finns där, i periferin, strax utanför mitt synfält, som en skugga. Stressen över ekonomin som aldrig är jämn. Stressen över om det kommer in några pengar, om jag har råd att betala mina räkningar, om jag kommer att ha råd med mat. Ibland är det som om jag tar ett kliv utanför mig själv och inser att allt det som, för de flesta, är självklarheter, för mig är uteslutet. Att kunna spontanköpa ett klädesplagg på rean, att köpa nån liten accessoar eller lite smink. Det är så långt från min verklighet att jag inte ens tänker på det längre. För min egen skull har jag eliminerat allt sånt ur min värld. Går jag förbi en klädaffär så existerar inte ens tanken på att kunna inbilla mig att jag kan köpa nåt.

Tanken på att kanske kunna ha råd med att gå på gym, simning eller någon annan trevlig träningsform är så verklighetsfrämmande och omöjlig att jag undviker att ens tänka på det för jag blir bara ledsen då. Att inte kunna ha det valet i dagens välfärdssamhälle är fruktansvärt deprimerande. När vänner vill gå och fika och jag får en klump i magen för att jag vet att jag knappt ens kommer att ha råd med den enklaste koppen kaffe...

Sen tillkommer stressen över framtiden. Läkaren som fortfarande inte fått tummen ur och skrivit mitt läkarutlåtande, som jag bad om redan i början på december förra året. Läkarutlåtandet som är ett absolut måste när jag nu söker sjukersättning. Han har fått två påminnelser om det och jag har redan skickat in min ansökan. Sen måste läkarutlåtandet in inom en viss begränsad tid för att allt ska vara giltigt. Det känns mest som att läkaren lever i en helt egen verklighet där tid är något som finns i överflöd. Mitt liv å andra sidan, tickar ju liksom på... Dagar blir veckor som blir månader.

Ingenting känns tryggt när ens tillvaro hänger på andra människor och faktorer som ligger utanför min egen kontroll. Det känns som att vara utlämnad helt åt andras goda vilja och förhoppningen om att de styrs av professionalitet och inte sitt ego.

Och någonstans inser jag att även de stunder, när jag tror att jag är avslappnad och lugn, så är jag egentligen spänd som en fiolsträng och fylld av denna osynliga stress som sipprar ur mig som en osynlig gas och äter upp min energi... Det känns som att fäktas mot osynliga spöken.

Det kanske inte är så konstigt att jag går på knäna för det mesta och att det krävs så oerhört lite för att jag ska dippa och tippa ner i ett svart hål av förtvivlan. Det kanske inte är så märkligt att jag går omkring i ett konstant töcken av mental trötthet som är förlamande eller att jag ligger vaken halva nätterna och hjärnan spinner oförklarligt.

Att dessutom inte förstå ens en bråkdel av allt som pågår omkring en, människors motiv och tvetydigheter gör ingenting lättare...

Att jag är stark bortom ord, det vet jag! Jag har varit stark så länge att det har blivit en andra hud, ett pansar. Det går per automatik numera. Tänk om jag hade kunnat få lägga all denna energi som går åt till att överleva, på något produktivt och konstruktivt... Vilken fantastisk värld det hade varit då!  

Min lilla "aspie"

Efter nästan 2½ år kan jag börja se att jag lär känna min lilla "aspie" (aspergerdelen i mig). Från att ha suttit i mötet där jag fick mina diagnoser, då jag knappt ens hört talas om Asperger och inte hade en aning om hur jag skulle förhålla mig till det som sades om det till att börja leta upp den delen i mig och locka fram den i ljuset för att lära känna den...

Det har varit en lång och krokig väg till denna insikt och jag är glad att jag äntligen kommit hit.

ADHD delen i mig är så dominerande, intensiv och färgstark att den lätt överskuggar allt annat jag faktiskt är också. Det är lätt att dras med i spinnet i hjärnan och glömma bort allt annat. Samtidigt skulle jag aldrig vilja leva utan den. Jag behöver bara bli bättre på att välja vart jag lägger min fokus.

Min lilla "aspie" är en ljusskygg liten varelse. En som gärna sitter hopkurad i fosterställning i ett hörn med händerna för öronen och ögonen intensivt hopknipna. Hon har fått så mycket stryk och blivit undanskuffad, förträngd och bespottad att hon gärna flyr in i skuggorna och gör sig osynlig. Det är så oändligt lätt att strunta i henne eftersom hon jämt försöker göra sig så liten som möjligt. Jag har fått locka fram henne i ljuset med oändligt tålamod och enorma mängder kärlek. Hon skyggar undan som en misshandlad hund vid minsta överdrivna rörelse eller höjd röst.

Ändå är hon en del av mig, en fantastisk del! En del som är så klok och klipsk. Som ser detaljer där andra ser helhet. Som ser former och strukturer som andra inte ser. Som känner så otroligt mycket fast hon inte kan visa det alla gånger, hon vågar inte, vet inte hur man gör. Som förlorar sig i toner i musiken eller fastnar vid ord och beundrar skönheten i deras sammansättning. Som förundras över det magnifika i vissa detaljer men som inte kan förmedla det utåt.

Jag kan se nu att när jag började plocka fram den delen i mig så slukade hon allt hon kom över likt ett utsvultet lejon. Jag isolerade mig, blev totalt introvert och blev rädd för allt. Nu har vi börjat hitta en bättre balans. En balans mellan hypersocial och tillbakadragen. Aktiviet och passivitet. Vilt spinn och besatt fokus vid vissa detaljer. Det är ingen lätt balansgång att ha båda motpolerna i sig samtidigt som de kompletterar varandra på ett helt otroligt sätt.

Jag är så glad för att jag hittade henne och tog henne i min famn. Jag känner mig mer komplett och hel i mig själv nu när vi alla är "kompisar". Jag blir mer begriplig för mig själv.

Och nej, jag har ingen personlighetsklyvning *fniss* Det är bara att jag gillar att se mig själv som olika delar... Som sagt, jag har lättare för detaljer än för helhet... Det blir mer artistiskt att formulera mig på det här sättet, tycker jag.

En tidning som förändrar

Nu ska ni få höra! Jag och en väninna har fått klartecken från Vetlanda kommun att påbörja ett litet miniprojekt...

För en tid sedan hörde en kommunanställd från Uddevalla kommun av sig till mig och ville använda ett av mina blogginlägg i en tidskrift som de har som projekt för att sprida kunskap och öka medvetenheten om Aspergers inom kommunen. Projektet sysselsätter även personer med Aspergers.

Ur detta föddes så en tanke tillsammans med min tidigare handledare på Vetlanda kommun om något liknande här.

Tanken är således att jag och en väninna, båda med olika diagnoser, ska producera en tidskrift i syfte att sprida kunskap om olika psykiska funktionsnedsättningar som riktar sig främst till myndigheter, kommunala instanser och psykiatriska vårdenheter!

Tänk er det fantastiska i att få vara med och forma en produkt som kan förbättra kommunikationen mellan utsatta grupper och myndigheter mm. Att tydliggöra de svårigheter och hinder som för oss är så energikrävande och kanske bidra till att öka medvetenheten så att fler av oss med psykiska funktionsnedsättningar har en större chans att få behålla mer av den lilla ork vi har och kanske kan lägga den energin på att komma ut i sysselsättning istället.

Givetvis har min hjärna redan målat upp ett scenario som inte ens går att beskriva i ord. Jag ser en ljusare framtid för många av oss. Jag ser en tydligare dialog och ett enklare informationsutbyte mellan myndigheter/instanser och utsatta grupper. Möten som är produktiva och givande för alla parter och som faktiskt leder någonvart. Jag ser hopp!

Idag har vi så satt oss ner och haft en möte där vi målade upp grunderna till denna idé och där stormtrivs min hjärna! Att få släppa loss kreativiteten och drömma stora drömmar! Detta är i alla fall en början på något som kanske kan bli något jättestort i framtiden!

I ett samhälle där allt fler får diagnoser behövs broar för att det ska bli så bra som möjligt! Vi som är som cirklar behöver få vara det och ska kunna leva sida vid sida med alla fyrkanter och när vi hittat det ultimata sättet att samarbeta med de bästa förutsättningarna, ja då kan vi börja bygga ett bättre samhälle som gynnar alla!

Funderingar under en snöblaskig fredag

Veckan som gått har varit turbulent, minst sagt. Jag tror att jag har svept igenom alla känslor på skalan och utanför ett otal gånger varje dag. Tankar har löpt amok och hjärnan har spunnit mer än vanligt. Många av de negativa känslorna har hängt ihop väldigt mycket med ekonomi och myndigheter. Jag kan dock meddela att min handläggare på Försäkringskassan ringde mig i förrgår och jag fick detaljerad information om min sjukpenning och de utbetalningar som kommer och lättnaden var enorm när jag äntligen har vetskapen om att allt ordnar sig den här månaden och att jag slipper stå utan pengar. Jag är innerligt tacksam för att hon tog sig tid att ringa till mig och gå igenom allt med mig! Det betyder så mycket för mig och underlättar tillvaron så oerhört mycket.

Tankarna har även kretsat kring att göra saker jag är ovan vid. Att utan planering delta i aktiviteter med vänner eller göra saker jag aldrig brukar göra. Att helt enkelt förvirra min egen hjärna och göra tvärtemot vad jag är van vid och vad som känns "tryggt och säkert". Visst tar det lite mer energi men samtidigt så är det väldigt befriande att ta ett litet kliv utanför komfortzonen och utmana sina rädslor.

Funderingarna har också kretsat kring depression och att det är en sjukdom. Jag har dippat rätt rejält av hela härvan med myndigheter och deras regler och allt krångel. Men jag har någonstans kommit överens med mig själv om att det är helt ok. Jag får vara trött och förbi. Jag får känna mig svag och liten. Att ligga en hel dag i sängen och bara läsa är helt i sin ordning. Att bli kompis med tanken på att jag ska söka 75% sjukersättning eftersom jag inte ens kommer upp i 10 timmars arbete/veckan är en utmaning.

Tanken far jämt tillbaka till hur jag var för 10 år sen, ja till och med 7 år sen. Skillnaden är milsvid. Jag är en skugga av det jag en gång var. Samtidigt så är jag precis som man kan förvänta sig efter att ha levt hela livet i 200 km/h utan paus. Jag inser ändå någonstans att jag vinner mest på att peppa mig själv för det jag faktiskt orkar och det jag presterar. Jag har ingen aning om vart jag befinner mig om 10 år men jag hoppas att det livet är mer balanserat och att det inbegriper ett arbete där jag får hjälpa andra i liknande situation som min idag, där jag kan använda mina egna erfarenheter för att lyfta andra. Det är jag helt på det klara med att jag vill göra!
Sen, hur det kommer att se ut och på vilket sätt jag gör det, det vet jag inte än. Och det är egentligen oviktigt. Det kommer att visa sig, hur jag ska göra, under vägens gång.

Jag har min gåva i styrkan att uttrycka mig i ord. Att beskriva och måla upp en bild av en känsla. Jag vet att jag kan det och det är jag glad för. Jag kan använda det för att hjälpa!

Kontrasterna i ADHD som är utåtriktad och social åt alla håll och kanter samtidigt och Aspergern som är introvert, skygg, rädd, kräver lugn och en ordnad/välplanerad tillvaro är nog det jag kämpar med mest. Att få motpolerna att passa i en enda kropp, ett enda liv. Det är bökigt och inte så lätt.

Jag kan dock säga att jag är mycket mer kompis med aspergerdelen i mig idag, än jag någonsin varit förr. Jag antar att det är därför jag njuter mer av att vara ensam, att vara i mitt eget sällskap utan behov av andras närvaro. Det är jag glad för idag! Svårigheten däri ligger i att hitta bra sätt att hålla omvärlden på avstånd när det behövs och ta sig ut och vara del av omvärlden när det behovet pockar på.

Önskar Dig en fantastiskt fin helg!

Så blev det komplicerat igen...

Förra onsdagens möte med arbetsförmedlingen, försäkringskassan och läkaren var ju en lättnad, konstaterade jag ju för ett par inlägg sen. Den osynliga stressen jag inte ens förstått fanns i mig, lättade och det gick upp för mig hur mycket energi den slukat.

På mötet bestämde vi att jag enkelt och smidigt, på nätet, skulle sjukanmäla mig dagen efter och skicka in en liten blankett för ansökan om sjukpenning igen. Allt kändes frid och fröjd. Min ekonomi skulle äntligen bli dräglig och just den lilla detaljen kunde jag släppa och koncentrera mig på att få en vardag att fungera.

På torsdagen satte jag mig vid datorn och gjorde en sjukanmälan och blev glad när jag såg att jag även kunde ansöka om sjukpenning elektroniskt. Smidigt!!! (tänkte jag)
Jag klickade på länken och blev ställd när jag fick ett meddelande att jag måste göra sjukanmälan först. (Den hade jag ju redan gjort!) Gjorde en ny sjukanmälan och samma sak hände igen. På skärmen stod ju tydligt att min sjukanmälan hade registrerats men någon ansökan om sjukpenning kunde jag inte göra. Då tänkte jag att jag skriver ut blanketten och skickar in istället. Förvirringen ökade när jag hittar ca 10 olika blanketter för ansökan om sjukskrivning och ingen av dom kändes som de riktigt stämde på min situation, som jag egentligen inte riktigt vet vilken det är, för den delen...

Jag tog den blanketten som kändes mest passande, fyllde i och skickade in. Tänkte ändå en extra vända och mailade min handläggare och talade om att jag skickat in blanketten och att om det var fel så fick hon höra av sig.

Idag ringde telefonen på morgonen. Min handläggare meddelar mig att "jo, det var fel blankett..." Hon uppgav namn och nummer på rätt blankett och jag inbillade mig att det skulle vara smidigt att skriva ut den och skicka in rätt blankett. Efter en kvarts letande på Försäkringskassans hemsida kunde jag konstatera att nämnda blankett inte fanns där alls. Med en känsla av småpanik insåg jag att jag måste gå ner till kundtjänst för att få in ansökan så fort som möjligt så det inte blir fördröjning på utbetalningen. Utan mental förberedelse blir en sådan spontantripp något energikrävande för mig. Men jag bet ihop och gick iväg. Väl på kundtjänst var jag nästan övertygad om att jag skulle dö! Lokalen var proppfull med människor och barn som skrek. En enda handläggare tog emot "kunder" och det tog nog närmare 20 minuter innan det var min tur. Vid flera tillfällen var jag på väg att bara gå därifrån men skräcken för att inte få ordning på ekonomin var större så jag satt kvar och väntade.

När det väl var min tur så förklarade jag läget varpå handläggaren mest konstaterar att "nej, den blanketten har vi inte ute på nätet" (varför det var så, det begrep jag aldrig).

På väg hem kände jag hur allt rämnade och jag fick uppbåda all viljestyrka till att inte bryta ihop helt innan jag kom hem. Hemma så blev jag nästintill psykotisk. Verkligheten gav vika och yrseln satte in, svarta prickar flimrade för ögonen och jag kunde inte sitta still eller göra en enda sak från början till slut.

När jag kollade mina mail så hade jag fått ett från min handläggare som meddelade att det såg ut som att jag inte gjort någon sjukanmälan alls. Hon såg det inte i sitt system. Och jag som gjort TVÅ stycken! I totalpanik frågade jag vad jag skulle göra. Och får till svar att jag inte behöver göra något för hon har gjort det åt mig. (Visserligen jättesnällt av henne men varför kunde hon inte göra det från första början då, om hon nu har möjligheten att göra det?)

Så nu sitter jag här, med paniken i halsen och vågar inte ens hoppas på att få in några pengar denna månad och tankarna löper amok. Jag orkar inte ens hålla emot och tänka positiva tankar. Jag orkar ingenting alls. Jag storstädade och tvättar för att göra något av den überstress som ackumulerats inom mig. Nu är hela jag som ett skakigt knippe som varken vet ut eller in. Jag borde laga mat, jag borde äta, jag borde köra någon avslappning, jag borde så mycket... Men jag orkar helt enkelt inte.

Allt känns bara så hopplöst obegripligt. Jag känner mig totalt utpumpad och just idag hade det varit väldigt skönt med en till person i hushållet som kunde tröstat och matat mig lite...

Vitsen med en trasig spegel

Bra länge har jag sett mig själv som en trasig spegel och frågat mig själv om och om igen vad vitsen är med att försöka laga den när den ändå bara går sönder igen och den blir aldrig "hel" så att skarvarna försvinner... Jag kommer alltid att se sprickorna och det trasiga hur jag än pusslar och limmar.

Sen gick det upp för mig att det är ju så det är! Och egentligen är det väldigt fantastiskt för att om jag tittar på skärvorna var för sig så ser jag ju mig själv i varje skärva. Om jag låter bli att försöka stirra mig blind på helheten och tittar på alla bitarna var för sig så finns jag ju där i varje bit, hel! Jag finns i kubik och i så många fler uppsättningar!

Jag är inte trasig! Jag är precis som jag ska vara! Det finns inget att laga! Allt beror bara på hur jag väljer att se det och vilket perspektiv jag har.

Bildkälla