Min lilla "aspie"

Efter nästan 2½ år kan jag börja se att jag lär känna min lilla "aspie" (aspergerdelen i mig). Från att ha suttit i mötet där jag fick mina diagnoser, då jag knappt ens hört talas om Asperger och inte hade en aning om hur jag skulle förhålla mig till det som sades om det till att börja leta upp den delen i mig och locka fram den i ljuset för att lära känna den...

Det har varit en lång och krokig väg till denna insikt och jag är glad att jag äntligen kommit hit.

ADHD delen i mig är så dominerande, intensiv och färgstark att den lätt överskuggar allt annat jag faktiskt är också. Det är lätt att dras med i spinnet i hjärnan och glömma bort allt annat. Samtidigt skulle jag aldrig vilja leva utan den. Jag behöver bara bli bättre på att välja vart jag lägger min fokus.

Min lilla "aspie" är en ljusskygg liten varelse. En som gärna sitter hopkurad i fosterställning i ett hörn med händerna för öronen och ögonen intensivt hopknipna. Hon har fått så mycket stryk och blivit undanskuffad, förträngd och bespottad att hon gärna flyr in i skuggorna och gör sig osynlig. Det är så oändligt lätt att strunta i henne eftersom hon jämt försöker göra sig så liten som möjligt. Jag har fått locka fram henne i ljuset med oändligt tålamod och enorma mängder kärlek. Hon skyggar undan som en misshandlad hund vid minsta överdrivna rörelse eller höjd röst.

Ändå är hon en del av mig, en fantastisk del! En del som är så klok och klipsk. Som ser detaljer där andra ser helhet. Som ser former och strukturer som andra inte ser. Som känner så otroligt mycket fast hon inte kan visa det alla gånger, hon vågar inte, vet inte hur man gör. Som förlorar sig i toner i musiken eller fastnar vid ord och beundrar skönheten i deras sammansättning. Som förundras över det magnifika i vissa detaljer men som inte kan förmedla det utåt.

Jag kan se nu att när jag började plocka fram den delen i mig så slukade hon allt hon kom över likt ett utsvultet lejon. Jag isolerade mig, blev totalt introvert och blev rädd för allt. Nu har vi börjat hitta en bättre balans. En balans mellan hypersocial och tillbakadragen. Aktiviet och passivitet. Vilt spinn och besatt fokus vid vissa detaljer. Det är ingen lätt balansgång att ha båda motpolerna i sig samtidigt som de kompletterar varandra på ett helt otroligt sätt.

Jag är så glad för att jag hittade henne och tog henne i min famn. Jag känner mig mer komplett och hel i mig själv nu när vi alla är "kompisar". Jag blir mer begriplig för mig själv.

Och nej, jag har ingen personlighetsklyvning *fniss* Det är bara att jag gillar att se mig själv som olika delar... Som sagt, jag har lättare för detaljer än för helhet... Det blir mer artistiskt att formulera mig på det här sättet, tycker jag.