Året som gått

Årets sista dag. För en gångs skull har jag tagit tid på mig, att i lugn och ro reflektera över året som varit. Det första som slår mig är hur medveten jag varit under största delen av året. Jag har aldrig varit så medveten om mitt liv, som jag är idag.

Jag har gått tillbaka och läst gamla inlägg och får upp minnesbilder från just när jag skrev vissa inlägg och det är också ovanligt för mig. Något som slår mig mest är att jag ser hur förändrad jag är. Hur mycket jag lärt mig och vilken otrolig väg jag haft att gå detta år.

Trots att jag fortfarande trillar tillbaka i gamla hjulspår med jämna mellanrum och faller hårt så studsar jag ändå tillbaka ganska snabbt (jämfört med innan) och kan hitta något bra i alla lägen i alla fall. Jag är duktigare på att släppa sådant som jag inte kan påverka och lägga fokus på att hitta lugnet i mig istället.

Min självkänsla är mycket bättre! Jag är bättre på att ta hand om mig själv och stå upp för mig själv! Jag hittar allt oftare tillbaka till en bra känsla i ensamheten...

Detta år har handlat om tacksamhet, ansvar, självkännedom och kärlek. Det har också handlat om att göra mitt bästa för att hitta balans och tillit till mig själv och de som står mig närmast när allt omkring mig faller i bitar. Det har absolut handlat om att lära mig se vilka som faktiskt står mig närmast.

Mitt år har innehållit tusen och åter tusen skratt och glädjestunder. Det har också fört med sig tårar och förtvivlan. Och någonstans har jag landat i att det är ju den jag är! Jag är lika delar av alltihop! Jag susar runt som en studsboll mellan känslolägen och känner väldigt mycket och intensivt. Jag är färgsprakande, intensiv, extrem, fylld av lycka och sorg. Det är mitt naturliga tillstånd! Det är det som är normalt för mig. Och då är det helt okej, tänker jag!

Det är med en djup känsla av hopp och tillförsikt som jag nu ska börja blicka framåt och släppa det som varit. Följa hjärtats röst in i framtiden! Fortsätta utveckla de förmågor jag har och välja att lägga kraft och energi på att se det som för mig framåt istället för att fastna i dåtid.

I en stunds total klarhet kan jag se mig själv och alla de framsteg och enorma förändringar jag genomgått och jag häpnar över hur magnifikt det är! Jag har gjort mitt bästa med det jag har och allt är precis som det ska!

Jag önskar er alla ett fint avslut och ett kärleksfyllt nytt år!!!

"Normalt" gör ont!

Jag vet inte om det är diagnoserna, det faktum att jag råkar vara människa i västvärlden eller människa överlag som gör det men jag känner ofta att det gör ont att vara människa! Det gör ont att ha med andra människor att göra, eller att inte göra rättare sagt...

Jag ser hos folk omkring mig att de har en fungerande familj eller vänner som de kan luta sig mot och hämta stöd hos, när som helst på dygnet och att det verkar vara helt okej. Själv känner jag en total avsaknad av det. Det är som om jag inte vågar lita på att de vänner som säger att de är mina vänner, finns där... Allt för många gånger har jag trott på människor i min omgivning och gått på deras ord att de kommer att ställa upp när jag behöver det och när jag väl tagit steget utanför mig själv och bett om hjälpen (som jag ser det) så finns det ingen där...

Så när jag sitter i min ensamhet och känner ett skrikande behov av sällskap för att jag behöver en kram, så vågar jag helt enkelt inte längre be om det för det gör så ont att få ett "avslag" från någon man tycker är ens vän...

Jag gör mitt bästa varje dag och är stark som en oxe och möter alla hinder och slåss mot alla väderkvarnar (som Don Quixote) och ändå upplever jag mig så totalt isolerad från omvärlden.... Jag vill ju bara så gärna höra till, vara en del av och känna gemenskap med fler än mig själv... Ändå gör jag inte det... Och den enda slutsatsen jag kan dra av det är att jag gör något fel, att jag är fel...

Just idag känner jag mig väldigt trasig och sönder. Och jag känner mig oändligt ensam i universum för trots att jag känner mig så hemma när jag ser upp mot stjärnorna så är de så oändligt långt borta och jag är så väldigt liten jämfört med dem...

Tankar om ensamhet

I ett par veckor nu så har en helt ny känsla dykt upp i mitt liv. Ett helt nytt perspektiv som jag aldrig ens kunde föreställa mig. För första gången i hela mitt liv känner jag mig nöjd och tillfreds med att vara ensam. Ensamhet har alltid tidigare på ett eller annat sätt skrämt skiten ur mig. Tanken på att vara ensam har inneburit ångest, rastlöshet och oro. Nu plötsligt så vill jag vara ensam. Jag trivs med att vara själv. Inte på ett himlastormande och lyriskt vis utan mer på ett lugnt och behagligt vis.

Känslan är så ovan och udda för mig att jag testar den flera gånger om dagen bara för att vara helt säker på att detta inte är nåt konstigt trick som hjärnan kör med eller att jag försöker lura mig själv. Och svaret är alltid NEJ! Jag vill vara själv och gå runt i min egen bubbla. Jag känner mig rofylld och nöjd.

Tanken på att just nu hitta någon att dela livet med är totalt otänkbar. Jag vill inte! Jag är inte det minsta intresserad! Och den känslan är så himla märklig för mig, totalt okänd sedan tidigare. Alltid tidigare har jag känt att jag vill vara en del av en tvåsamhet eller en gemenskap men nu är det helt tvärtom. Jag går här hemma och ler för mig själv och det känns på något sätt som om jag "vuxit i mitt eget skinn". Jag passar i mig själv för första gången!

Jag tassar runt på okänd mark med små steg och är helnöjd med allt det nya jag upptäcker! Jag har saktat ner tempot till snigelfart och har någonstans insett att enda sättet att läka och komma igen på något sätt, är just snigelfart. Världen omkring mig får ha sitt rasande tempo och sina märkliga krav, jag prioriterar inte det längre. Jag själv är prio ett och att jag kan gå och lägga mig lugnt på kvällen, är mitt mål.

Jag vill gärna hoppas att detta på något sätt är kulmen för min acceptans av aspergerdragen. Behovet av isolering och att minimera intrycken omkring mig. Vissa dagar går jag omkring i nästan helmörker och total tystnad för det är det jag behöver. Minimum av intryck. Andra dagar träffar jag vänner och har till och med börjat svara i telefon när det ringer! Det ni!!!

Ångestnivån är nere på ett minimum. Jag möter den med lugnt sinne och accepterar den när den kommer och sen släpper jag den lika fort och återgår till att vara tillfreds i min bubbla. Jag analyserar fortfarande för fullt, för det gör min hjärna. Däremot har jag kommit fram till att jag faktiskt inte behöver lyssna på varenda tanke eller tro på den. Min hjärna har sina små idéer för sig med jämna mellanrum men jag behöver inte ta det på allvar alltid. Den får spinna på om den känner för det, jag behöver inte lägga energi på det.

Det är lättare och lättare att gå tillbaka till "här och nu" och släppa all oro för framtid och ältande över det förflutna. Dåtiden har varit, den kan jag inte förändra. Däremot kan jag lära mig av det jag gjort och göra annorlunda nästa gång, om förra gången inte var så lyckad. Framtiden kan jag verkligen inte göra speciellt mycket åt, det blir som det blir i allafall och någonstans känner jag att om jag bara hittar tacksamhet i det jag faktiskt har här och nu och ser allt det som är bra och lyckat i mitt liv så kommer det att växa på precis det sätt som blir bäst för mig i längden. Och det kan jag ju inte ha någon susning om nu, där jag står. Jag vet ju inte vad som komma skall. Så jag släpper och landar i nuet, ler och är tacksam för den kärlek jag har och vetskapen att jag gör mitt bästa för mig utifrån mina förutsättningar just nu.

Och det här med att vara ensam, det passar mig så bra just nu. Visst är saknaden efter barnen enorm och stor för det mesta. Samtidigt så går jag in för att vara den bästa mamman jag kan, när jag har dem. De mår bra och utvecklas som de ska och har allt de behöver.

Jag är precis där jag ska och allting är precis som det ska vara!

Jag skriver...

Jag skriver om sorg och om kärlek
jag skriver om allt som kunde blivit rätt
jag skriver om vardagen och oron
och om livet som jag lever på alla sätt

Jag skriver om längtan och våndan
jag skriver om orättvisornas makt
jag skriver om fantasin och om drömmen
och om önskan att få komma i takt

Jag skriver om hoppet och kampen
jag skriver om viljan att vara stark
jag skriver om svaghet och pina
och vill att orden ska gro i vår mark

Gåvan att uttrycka ord
är den jag har fått här i livet
Tacksamt tar jag den gåvan
och tar ingenting för givet

Vi är de starka!

Att hamna utanför det sociala nätverket som arbete, familjeliv, vänner och föreningar faktiskt är, är väldigt lätt hänt. Det räcker med att bränna ut sig (som är extremt lätt att göra i dagens samhälle) eller att vara lite för annorlunda för att passa in på ett bekvämt sätt. När man väl hamnat utanför är det inte det minsta lätt att hitta en väg tillbaka och det är allt för lätt att börja ifrågasätta sig själv och sin egen person. Det är så lätt att tro på allt det dåliga som sägs och det är lätt att ta till sig hur misslyckad och "fel" man är. För att orka befinna sig helt utanför det sociala nätverket/skyddsnätet, så krävs en omänsklig styrka. Det krävs en överlevnadsinstinkt som överträffar det mesta.

I fattiga länder så finns alltid ett skyddsnät av släkt och vänner som finns där oavsett hur illa det är. I våra I-länder så finns inte detta skyddsnät på samma sätt för det är så vi är uppfostrade och uppväxta. Alltså hamnar vi i ett läge där vi övertygas att tro att vi är helt ensamma och övergivna med små portioner av vänskap och gemenskap.

Jag vill med detta inlägg slå ett slag för oss som står utanför. För vi är så starka och så modiga! Vi kliver upp ur sängen varje dag och gör det bästa vi kan med det vi har! Vi slåss mot odds som överstiger våra vildaste fantasier och vi kämpar och ställer oss upp, oavsett hur många gånger vi faller. Vi ger även när vi inget har att ge. Vi ler fast vi inte har mycket att le åt. Vi har gett allt och lite till! Vi är i grund och botten de som samhället i slutändan absolut inte kan leva vidare utan...  Vi behövs för att någon till slut ska inse att samhället inte fungerar längre, utan måste förändras... Ge aldrig upp! Kliv upp på morgonen och var tacksam  för att du finns till!!!

Körkort igen!!!!!!!

Nu har äntligen min tid för återkallat körkort gått ut!!! 12 månader har jag varit utan och innan dess 6 månader självvald avhållsamhet från att köra. Min självdestruktiva fas kulminerade ju i juni förra året när jag blev upptäckt av polisen för rattonykterhet. Eftersom jag inte körde när polisen kom så kunde de inte ta körkortet på plats utan jag skulle vänta på Tingsrättens dom. Under tiden hade jag kvar mitt körkort. Däremot valde jag själv att sälja min bil, dagen efter och avhålla mig från att köra tills jag var säker på att jag aldrig skulle sätta mig bakom ratten onykter igen. 18 månader är LÅNG tid!!!

Idag hämtade jag stolt ut mitt nya körkort och fick köra 18 mil! Det var helt underbar känsla att sitta bakom ratten igen! En känsla av total frihet och glädje! Det kändes dessutom som om jag inte gjort annat än kört bil... Allt satt kvar i ryggmärgen! Alla reflexer och teknik! Det kändes helt fantastiskt!

På ett sätt insåg jag någonstans att tiden utan körkort har inneburit att jag saknat en del av min identitet. Hur konstigt det än låter så insåg jag att jag kände mig mer "jag" med körkort igen. En del av min identitet har återbördats till mig!

Det gör så otroligt mycket att ha körkort måste jag erkänna! Jag kan garantera att jag aldrig kommer att köra olagligt igen! Jag har helt klart lärt mig min läxa och sonat för mitt brott!

Just idag är jag lyckan personifierad! Visserligen ganska slutkörd i hjärnan efter körningen och en tripp till en stormarknad för att inhandla julklappar till barnen  för de underbara presentkorten vi fick!

Fast just idag skiter jag i att illamåendet ligger på lut efter alla intryck och kroppen protesterar på alla plan... Jag är lycklig och det kan ingen ta ifrån mig idag!!!

Det komplexa med dubbeldiagnos

Nu har jag äntligen klurat ut hur skillnaden ser ut mellan att ha en enkel diagnos och att ha dubbeldiagnos. Skillnaderna är ganska markanta och jag kan tänka mig att det är därför jag ofta möts av förvirrade människor som inte tycker att jag passar in i "mallen" för antingen ADHD eller Aspergers. Jag möts ofta av kommentarer som "Det märks inte på dig" och "Du beter dig inte som andra med Asperger (det är främst Asperger dragen som folk reagerar på att jag "saknar", enligt hur de ser på saken). Och till stor del så stämmer det alldeles utmärkt. Jag är ingen "typisk" aspergare eller ADHD:are.

Jag har kommit på en liknelse (som tydligen ska vara ganska svårt för just aspergare att formulera). Att ha dubbeldiagnos innebär att karaktärsdragen blandas och går ihop. En del "typiska" drag från diagnoserna märks inte och andra drag framträder på ett "otypiskt" sätt.

Tänk er att man har en blandrashund med två raser i sig. En del rastypiska drag från de två separata raserna syns/märks helt enkelt inte medan andra drag är tydliga. Precis så är det med dubbeldiagnos.

De drag som utmärker diagnoserna finns där men märks kanske inte eftersom det finns två diagnoser som är varandras motpoler som har blandats ihop i en salig röra...

Egentligen skulle inlägget varit mycket längre men under tiden jag skrev så kom posten och med posten kom två helt fantastiska besked! Det ena var ett paket med presentkort från medmänniskor som deltagit i en Julutmaning som en skolkamrat till mig har hållit i! Det bestod av presentkort till bio, leksaksaffär, mataffär med mera till mig och mina barn. Jag är mållös av tacksamhet!!!

Det andra var beskedet att mitt körkort ÄNTLIGEN finns att hämta ut! Som jag har väntat!!!

Att vara utbränd

För att vara en ganska smart och intelligent varelse, som jag ändå tycker att jag är, så är jag förvånansvärt trögtänkt emellanåt (tänker jag med ett snett flin och glimten i ögat). Det har tagit oerhört lång tid innan just detta lilla ljus gick upp för mig och det är för väl att det gjort det nu!

Jag är faktiskt utbränd! Visst, jag har nämnt det förut och berättat om det men jag har ändå innerst inne tagit i begreppet med tång och vägrat förstå fullt ut vad det faktiskt innebär och att det faktiskt är mig själv det gäller.

Kroppen har gång på gång signalerat och varnat. Den har gjort allt i sin makt för att få mig fatta att allt som var förr, är omöjligt just nu. Det är borta, förbrukat och finns inte mer!

Igår var jag på min praktikplats och jag jobbade i 2 timmar. Min första egna spontana tanke är "futtiga två timmar, vad är det att komma med?" Samtidigt stoppar jag mig själv direkt där och tar tillbaka tanken och ger mig själv lite beröm istället! Jag gjorde mitt bästa! Det var till och med så illa att jag gjorde mer än mitt bästa, utan att begripa det själv.

Jag var ensam på arkivet igår och då har jag inga distraktioner omkring mig. Så jag föll in i gamla mönster, glömde tid och rum och gick helt upp i mitt arbete. Högeffektivt och intensivt. Jag kan nog lugnt konstatera att jag troligtvis gjorde 4 timmars arbete på de 2 timmarna. Det var först efter nästan 2 timmar som jag vaknade till ur min "trans" och kände hur trött hjärnan var och att jag nog kanske tagit i lite för mycket, igen.

Först var det mest en känsla av matthet och som om luften gått ur mig. Så då plockade jag ihop och gick hem. Väl hemma hann utmattningen ikapp mig med råge. Jag rasade ihop på sängen och låg och stirrade ut genom fönstret i säkert en timme. Spyfärdig och med tårar rinnande insåg jag att jag var totalt bottenkörd. Det tog två timmar innan jag ens orkade göra den enklaste av sysslor, att värma lite mat till mig själv och äta.

Någonstans där gick det ändå upp för mig att det är JAG som är utbränd, jag har förbrukat alla reserver flera gånger om, under årens lopp. Jag har begärt det omöjliga av min kropp och min hjärna gång efter gång tills det är så överbelastat att det skär sig och går sönder. Jag är där jag är idag på grund av alla de val jag gjort tidigare i livet. Följdfrågan blir då givetvis "Vad ska jag göra åt detta?"

Att älta och gräma mig över alla tidigare val, hade jag gjort förr. Nu konstaterar jag mest att jag ingenting kan göra åt det som har varit. Vad jag kan förändra är hur jag bestämmer mig att fortsätta härifrån. Jag har bränt ut mina resurser, ja! Jag har begärt det omöjliga av mig själv i alldeles för många år, ja! Jag behöver lära mig lyssna bättre på kroppens signaler så jag reagerar tidigare och hinner stanna upp INNAN jag drivit mig själv över kanten, ner i stupet. Jag behöver visa mig själv förståelse och vara ett stöd för mig själv. Kärleksfullt och ömt behöver jag ta hand om mig själv och förlåta mig själv för att jag drivit mig så hårt och inse att det som var förr är en omöjlighet för det var det redan då, även fast jag inte förstod det då.

Min handledare, en mycket klok kvinna, konstaterade att jag inte ska sitta och jobba själv hädanefter. Jag tror hon har rätt. Det är alldeles för lätt för mig att gå in helt i det jag gör och glömma bort allt annat. Har jag däremot en person hos mig som gör att det blir naturliga avbrott i det jag sysslar med så får jag några minuters återhämtning under tiden jag jobbar och då klarar sig mitt "batteri" mycket bättre.

Det viktigaste ändå, tror jag, är att känslan av förakt och ilska över min utbrändhet har börjat bytas ut mot en känsla av medkänsla och viljan att hjälpa och stötta.

Med tid, tålamod och ändlös ömhet ska jag ge mig själv tid och möjlighet till återhämtning så att jag en dag kanske kan samarbeta bättre med mig själv och ge mig chansen att läka det trasiga. Och detta ska jag göra, oavsett vad som sker omkring mig och vilka tokiga och galna lagar och bestämmelser än slängs i min väg.

Vissa dagar får jag gråta över situationen och det är okej att vara trött och förbi! Jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har!

Aktivitetsstöd

Nu ska vi se om jag lyckas formulera en begriplig text... Det är knappt jag begriper det själv och när det kommer till att överhuvudtaget ta in och förstå min situation just nu så är det mest ett tomt vakum av känslolöshet och helt blankt i hjärnan på mig. Det är som om mitt inre system stänger av sig helt och är totalt oförmögen att ta till sig eller ens forma någon vettig tanke kring det som händer omkring mig.

För bara några månader sedan så såg framtiden hoppfull och ljus ut. Jag skulle gå från rehabilitetsersättning och sjukskrivning in i ett arbetsmarknadspolitiskt program och få aktivitetsstöd. Eftersom jag betalt min a-kassa i alla år så skulle övergången från sjukskrivning till aktivitetsstöd inte innebära några som helst problem eller förändringar för mig, enligt mina handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Jag tog själv tag i min situation, när allt drog ut på tiden, och började arbetsträna på samma ställe som jag varit på tidigare, stadsarkivet i Vetlanda. Detta var tänkt som en nödlösning så att jag inte blev helt isolerad i mitt hem och jag skulle därefter börja på ett nytt projekt där min tidigare jobbcoach var involverad.

Projektet gick i sank och min hoppfulla framtid bleknade lite. Jag började också träffa en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen för vägledning.

Sen rasade ekonomin när a-kassan beslutade att jag inte uppfyllde deras arbetsvillkor och från att ha haft en ganska skral inkomst så står jag nu plötsligt med ungefär 1/3 av den summan. 158:-/arbetsdag har jag ut nu! Detta blir ungefär 3100:-/mån.

Någon bra praktikplats med utsikt om en eventuell framtida anställning finns överhuvudtaget inte och det verkar inte som att någon sådan kommer att dyka upp heller, vad jag kan se.

Min fundering just nu är hur i hela fridens namn jag ska lyckas uppbåda energi och minsta motivation till att komma någonvart när det gäller arbete. Jag menar, det kvittar om jag går hemma eller om jag arbetar. Jag får mina 158:-/dag ändå. Skulle du jobba för 158:-/dag???

Min vägledning med arbetspsykologen är avslutad och kvar återstår en träff där vi gemensamt med handläggaren på arbetsförmedlingen och psykologen ska gå igenom vad alla tester visar. Nämligen att jag är snabb och begåvad med en intelligensnivå som ligger något över medel. Vilket jag redan visste sen tidigare. Hur detta ska generera i någon form av anställning någonstans vet jag inte.

Att sjukskriva mig igen är inte ett alternativ eftersom jag ändå blir utförsäkrad i april ur sjukförsäkringen och skulle tvingas tillbaka till aktivitetsstödet och då känns det som att det varken gör till eller från att skjuta upp det oundvikliga.

Nu kanske en del av er tänker att jag borde gå till socialförvaltningen och be om ekonomiskt bistånd eftersom min nuvarande "inkomst" ligger under existensminimum som är 3800:-/mån. Med tanke på tidigare erfarenheter med socialförvaltningen och deras regler så kan jag för mitt liv inte förmå mig att gå dit igen. Förra vändan hos dem var totalt förnedrande och förkrossande. Dessutom så är lagstiftningens verklighetsuppfattning i en helt egen dimension för sig och har ingen som helst anknytning till verkliga livet som sådant, så det utsätter jag mig aldrig mer för!

Alltså återstår för mig att bli försörjd av mina föräldrar. Jag har oerhörd tur som har sådana fina föräldrar som dessutom har möjligheten att hjälpa mig ekonomiskt. Men det känns inte det minsta bra att som vuxen kvinna bli försörjd av sina föräldrar...

Hade jag nu varit en "normal" individ utan osynliga funktionshinder så hade detta varit en riktigt tuff sits. Det som händer med mig, som gör hela läget totalt outhärdligt är just diagnoserna och de svårigheter de för med sig i vårt samhälle. Aspergern gör att jag har sjukt svårt för att hänga med i alla förändringar och vändningar som sker, att begripa och hantera allt detta på ett bra sätt är i princip omöjligt för mig, som i vanliga fall har svårt med snabba förändringar alls. Stressnivån som hela läget genererar ska vi inte ens tala om. Jag ligger vaken om nätterna, har ingen aptit och känner mig totalt utmattad för det mesta. ADHD-hjärnan hjälper inte direkt till heller i det här läget. Det spinner värre än vanligt! De flesta myndighetspersonerna har nästintill ingen koll på vad dessa osynliga funktionshinder innebär och för det mesta så är jag mer förvirrad efter möten med dem. Jag blir hela tiden uppmanad att ringa än hit eller dit och det kvittar hur ofta jag förklarat för dem att jag verkligen inte klarar av att ringa till någon, så är det som om den informationen inte fastnar någonstans.

Att ringa till främmande personer, för mig, är som att be någon som är rädd för ormar eller spindlar att köra ner huvudet i en tunna full med spindlar/ormar!

Som det är just nu så känner jag mig som ett litet kryp som är inträngd i ett hörd utan någon möjlighet att ta mig någonstans. Hur jag än vänder och vrider på alla fakta jag har så hittar jag ingen lösning alls. Jag förstår inte hur det är tänkt att jag ska må bättre och bli starkare och arbetsför igen utifrån läget som det är just nu.

Det jag däremot vet är att jag tänker fortsätta skriva! Jag tänker fortsätta berätta och dela med mig av insikterna och bokstäverna som bor i mig! Det är mitt sätt att bidra till samhället för att öka förståelsen och sprida kunskapen vidare!