Vissa dagar är helt enkelt sådana att det räcker med att få veta att ombyggnationen på Maxi har påbörjats och att ingången flyttats, för att få mig att sitta och storgråta av utmattning vid köksbordet. Bara tanken på att jag ska dit imorgon och storhandla får det att krypa av ångest i hela mig.
Vissa dagar är sådana att mjölken surnat under natten när man verkligen längtar efter den där koppen kaffe med mjölk men måste hälla ut allt för det skar sig i koppen och då vill man bara krypa ner under täcket igen och inte kliva upp mer.
Vissa dagar har man helt enkelt haft lite för många ändringar i livet på alldeles för kort tid för att man ska klara av att hantera det på ett bra sätt och det räcker med att man vet att man har en tvättmaskin att köra för att man ska säcka ihop i soffan och inte orka göra ett skvatt mer den dagen.
För många möten, för mycket nytt och för många uppgifter att sköta i en kaotisk tillvaro gör att batterinivån är skrämmande låg och tårarna kommer för minsta lilla motgång.
Vissa dagar räcker jag helt enkelt inte till att rycka på axlarna och skratta åt eländet. En del dagar är bara såna att jag uppgivet inser att jag inte heller denna månaden lyckades klura ut hur jag skulle portionera ut pengarna för att de ska räcka hela månaden utan inser med panik i sinnet att månaden är alldeles för lång för att det ska gå ihop sig... Igen... Och jag kan för mitt liv inte få ihop vart dessa pengar tagit vägen. Och det handlar faktiskt inte om att jag är slösaktig eller slarvig utan det handlar om att jag är totalt oförmögen att se helheten och få ihop en hel månad ekonomiskt. Jag vet helt enkelt inte i vilken ände jag ska börja.
Eller dagarna där det är så mycket hushållssysslor att göra att jag glömmer bort att äta för att hungerkänslan helt enkelt inte finns där...
Dagarna när ljudet från grannens tv eller radio gör så att det gör fysiskt ont i hela mig för att alla ljud gör så fruktansvärt ont! Men ingen förstår det...
Sen kommer godhjärtade och välvilliga människor och ger tips och råd och vill bara väl men det blir så jättefel!
"Lägg upp en budget, skriv upp i en bankbok, skapa rutiner, sätt larmet på mobilen, skriv listor, gör scheman, ha hörselskydd, vila!"
Och jag fylls av en total uppgivenhet inför det faktum att jag ALDRIG kommer kunna få någon att förstå hur himla omöjligt det är för mig. Hur annorlunda min hjärna fungerar och hur det är just de råden som mer än någonsin understryker den enorma klyftan mellan mig och de andra.
Jag har provat så ofantligt många olika metoder, om ni bara visste! En del av dem har jag till och med beskrivit här på bloggen. De fungerar inte på mig. De fungerar när livet flyter på utan för många gupp och tvära svängar men inte när hela tillvaron vacklar. Då faller allt!
Att ha den där grunden att falla tillbaka på som alla pratar om. Den finns inte för mig. För mig är det som att vandra runt i ett förrädiskt träsk, det behövs inte många steg för att jag ska börja sjunka i leran.
Jag är inte lat och dum i huvudet! Jag fungerar bara så annorlunda mot de flesta andra. Jag fungerar inte i mallen efter normen. Det är som att försöka pressa en cirkel genom en fyrkant. Jag går bara mer sönder. Ändå gör jag mitt allra bästa varje dag även om det aldrig räcker fullt ut. Jag försöker fungera i en tillvaro som inte är funktionsduglig för mig.
Jag försöker så febrilt gå i de där trapporna som ni pekar på, fast jag sitter i rullstol...
Idag är en sån dag där berget känns totalt obestigbart och alldeles för högt...
