Personligt ombud

Nu är det sådär jättelänge sen igen, jag vet... Det känns inte helt bra att det är så, samtidigt så har varken ork, kreativitet eller lust funnits för att skapa med orden. Jag antar att det får vara så, det måste få vara så emellanåt. I över två år har jag hållit liv i denna blogg. Det känns märkligt. Samtidigt så håller jag fast vid tanken att det faktiskt är något bra. Att få följa utvecklingen från att ha fått diagnoser till att landa i dom och lära sig hantera det på ett bra sätt. Speciellt det att ha fått diagnoserna ganska sent i livet, som jag fick. Det är snart tre år sen jag hade min utredning. Det är tre år sen jag försökte avsluta mitt liv. Idag känns det så långt borta och som ett helt annat liv. Det är så mycket som hänt sen dess, så otroligt mycket jag förändrat min syn på livet och världen omkring mig.

Hur som helst, idag vill jag berätta om något som kallas Personligt ombud. Här på höglandet har vi, inom kommunen, en grupp personer som kallas just personligt ombud. Dessa underbara, fantastiska personer har till arbetsuppgift att hjälpa människor med psykiska funktionsnedsättningar med olika saker. De fungerar som språkrör. I mitt fall så fick jag hjälp med att reda ut hur jag skulle få anpassad skolskjuts för mina barn.

Det som händer när jag börjar gräva i vem jag ska kontakta, hur jag ska bära mig åt och i vilken ordning saker ska göras, är att all min energi går åt till att försöka reda ut de olika stegen i det som behöver göras och sen kraschar jag halvvägs. De här personliga ombuden har till uppgift att, åt mig, ta reda på vilken väg jag ska ta och hjälpa mig i den processen.

De anpassar hjälpen efter individen och dennes hinder, kan man väl säga. I mitt fall var det att jag hade kontaktat olika instanser på kommunen och skolan för att få reda på vem jag skulle kontakta och hur jag skulle bära mig åt för att få anpassad skolskjuts för barnen. Efter att ha blivit runtslussad från en instans till annan ett gäng gånger för att tillslut få beskedet att ingen kunde hjälpa mig så kontaktade jag personligt ombud.

Jag fick ett helt otroligt bemötande! Två av dem kom hem till mig och vi hade ett möte där vi gick igenom läget. Jag har nog aldrig blivit bemött med sådan förståelse och respekt som av dessa fantastiska människor! Jag kände mig helt trygg med att lägga över ärendet på dem. Jag fick till och med frågan vilket kontaktsätt jag föredrog och det var inga som helst konstigheter att jag föredrog mail och har bekymmer med telefonsamtal. Mitt personliga ombud tog reda på vad som behövde göras, talade med ansvarig för skolskjuts och vips så fick jag hem rätt blankett att fylla i och veckan efter var skolskjutsen fixad! Så från och med i måndags rullar det på och jag känner redan nu hur mycket enklare mitt liv är och hur mycket lättare det är att andas.

Tack vare dessa personliga ombud kan jag ha mina barn varannan vecka, få dom till skolan på ett friktionsfritt sätt. De mår bra och jag mår bra och en vardag byggs upp, sakta men säkert. En fungerande sådan! Ingen halvhaltande, snubblande tillvaro där energin sipprar iväg på allt annat än där den mest behövs.

Detta kanske låter banalt och trivialt för de flesta men för mig är det skillnaden mellan överlevnad och totalkrasch.

Till saken hör att den skolskjuts jag erbjöds för mina barn (6 och 7 år) i första läget såg ut som följer:
Skolbussen går från ett ställe som ligger över 1 km från mitt hem
I skolbussen åker högstadie- och gymnasieungdomar (som mina barn är rädda för)
Varje dag skulle mina barn fått vänta över 1 timme på bussen efter skolans slut (vart de skulle befinna sig under den timmen var det ingen som kunde svara på)
Tre av fem dagar skulle bussresan hem (15 km) ha tagit en timma!  (Mina barn får lunch vid 10,30 och därefter skulle de inte fått något i magen före 15,45 när de kom hem)

Stressfaktorn för mig i det läget är extrem! Så fram tills nu har jag själv kört mina barn varannan vecka, som jag rent bränslemässigt egentligen inte har råd med eller orkesmässigt heller för den delen, tills för 3 veckor sen när min bil hastigt och lustigt kraschade i motorn...

Idag blir mina barn hämtade 20 m från dörren 25 minuter innan skolstart och är hemma hos mig 25 min efter skolans slut. Det tycker jag känns mycket mer drägligt och acceptabelt för så små barn och mitt psyke.

Nu vet jag inte om det i varje kommun finns personligt ombud men jag önskar och hoppas att det gör det! Och det hade också varit ett stort plus om informationen om att de finns hade varit lite mer lättillgänglig. Det tog flera år innan jag ens fick reda på att det fanns sådana som dem som fanns till för just sådana som jag för att underlätta delar av mitt liv och göra tillvaron så mycket mer positiv och lätthanterlig.

Ensam

Dagen kommer och solen skiner, regnet faller och vinden yr,
vännerna kommer och går och de får,
de får allt jag har att ge...

Kvällen kommer och månen stiger, molnen hopas och daggen skimrar,
alla drar sig undan i sina vrår med de sina,
och jag står ensam kvar...

Tomt och öde ter sig det landskap jag ser,
bara jag kvar,
med alla känslor, alla tankar
allt skratt och alla tårar,
allt som jag fått till mig under dagen...

Ensam sitter jag med allt det som kommit till mig under dagen och ingen att dela det med...

Det är tungt!