Att inse mer och mer för varje dag som går att jag inte har den minsta kontroll eller aning om hur min närmaste framtid ser ut eller kommer att te sig på ALLA plan i livet är nog den största utmaningen för mig hittills. Jag kan känna igen känslan av ångest och panik över enstaka delar av livet från dåtiden och även inse att jag nog inte riktigt lärt mig det jag kanske borde av sådana situationer. Samtidigt verkar det som att min kära hjärna behöver en rejäl slägga i skallen, så att säga, för att jag ska fatta...
Som det är just nu så kan jag ärligt säga att jag inte har den minsta aning om vad som väntar mig med hur jag ska ha mina barn efter skolstart eller hur en eventuell rehabilitering/arbetsträning kommer att se ut. Det känns bokstavligt talat som om jag hänger mitt ute i tomma intet utan minsta fotfäste.
Helt ärligt så skrämmer detta skiten ur mig. Att inte veta någonting, att inte ha minsta plan, att inte ha koll på någonting överhuvudtaget och att heller inte ha den minsta aning om i vilken ände jag själv förväntas börja eller vad jag borde göra. Det känns som om jag faller snabbt och jag har ingen aning om hur jag ska veckla ut mina vingar och börja flyga.
Kanske är det så att allt detta behöver ligga totalt utanför min egen kontroll för att jag ska inse att jag bara ska lita på intuitionen och fortsätta ha fokus på att allt kommer att lösa sig till det bästa precis som det ska bara jag ställer in mig på att det kommer att bli som det är tänkt, utanför min egen kontroll och utan att jag ens kan påverka det så mycket mer än att fortsätta hålla hoppet vid liv och tron stark på att detta är så det ska vara.
För någon med en hjärna som min, är detta rent ut sagt tortyr. Det är inte lätt att släppa taget och bara vara här och nu när allt omkring mig känns så totalt olösbart. Trots att jag gör mitt yttersta för att hålla fast vid här och nu och göra det bästa av varje dag jag får av mitt liv så har en del psykosomatiska symtom smugit sig in i min vardag. Sömnen är rejält störd och för det mesta ligger jag vaken in på småtimmarna trots att jag är slutkörd. Aptiten är bortblåst och jag tvingar i mig mat för att jag måste äta samtidigt som jag mår fysiskt illa och är spyfärdig. Orkeslösheten gör att jag alldeles för ofta brister ut i oförklarliga tårar som aldrig tycks ta slut. Att marknadsföra min bok har helt fallit utanför min ork och jag ser inte fram emot slutet av augusti när jag ska lösa ut de kvarvarande ex som ligger hos förlaget. Även bloggen har tagit stryk då orden bara dör inom mig, innan de ens hinner formas och flöda fram.
Jag känner mig ganska paralyserad och låst.
Jag har gett mig den på att jag ska dokumentera min resa och detta inbegriper även de mörka tiderna. De som läst boken eller början av bloggen vet hur öppet och naket jag skrev om delar av mitt liv. Detta vill jag hålla fast vid, eftersom det är något jag kan göra och har fått gåvan att kunna uttrycka. Det vore att svika mig själv, om jag ens för en sekund funderade på att låta det dö eller falla i glömska.
Så idag, just idag, är jag innerligt tacksam för att jag aldrig ger upp!!!
onsdag 31 juli 2013
torsdag 25 juli 2013
Livet gjorde ett inhopp
Insåg precis att det är väldigt länge sedan jag gjorde något inlägg. Jag har funderat emellanåt på vad jag ska skriva om och sen har det liksom fallit bort lika fort igen... Jag har ägnat en hel del tid åt att helt enkelt leva i en vardag och fundera/analysera lite mindre och då är resultatet att orken går åt till själva levandet och det blir mindre kvar till analyserna.
Att känna mig bekväm och tillfreds i nya situationer är inte alltid så lätt och det har jag lagt mycket energi på, att bara slappna av och göra mitt bästa för att bara finna mig i nya situationer och ta de som de kommer. För mig har det aldrig varit en självklarhet eller ens något som jag gör enkelt och smidigt. Jag har alltid varit väldigt obekväm i nya situationer med nya människor där jag inte har kontroll och överblick över läget och jag tränar aktivt på att släppa just det obehaget och hitta min innersta kärna i dessa lägen eftersom jag numera känner mig ganska bekväm och trygg i mig själv.
Sen fungerar mitt skrivande som så att det bara kommer till mig. Jag vet aldrig i förväg när jag ska skriva eller vad jag ska skriva om. Det bara dyker upp i huvudet på mig att jag ska skriva om något speciellt och sen sätter jag mig vid tangentbordet och låter fingrarna flyga över bokstäverna och forma tankarna till ord utan att jag själv egentligen är speciellt medveten om vad det är jag ska ha fram eller hur. Det är min kreativa gåva som jag är så otroligt tacksam för!
Jag har de senaste dagarna även gjort något, för mig, helt nytt och obeprövat. Jag har varit och campat med en nära väninna och husbil! Utan stödet från min väninna hade det inte varit så behagligt och trevligt som det faktiskt har varit! Det har varit väldigt mycket nytt folk, nya intryck och nya rutiner och det har tagit ganska mycket tid och energi att anpassa mig till allt nytt men jag har haft det så otroligt trevligt och skönt och jag har badat i havet och njutit av väldigt mycket lugn och ro, vilket är välbehövligt med en överaktiv hjärna och en rastlös kropp. Jag har faktiskt lyckats ligga på stranden i flera timmar och njuta av vågskvalpet och vindens sus och landat i "här och nu" och njutit! Det är för mig en stor bedrift och det är jag väldigt stolt och tacksam över!
onsdag 10 juli 2013
Snart 1 år
Den 2 augusti 2012 började jag denna blogg. Jag hade redan tidigare lagt ut första inlägget på Facebook och skickat det till många olika instanser på diverse myndigheter. Jag tror till och med att jag skickade ett mail till regeringen med första inlägget. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att jag knappt fick någon respons från någon myndighet. Jag tror att jag fick ett par svar med ett beklagande och tack för att jag mailat.
Jag ångrar inte en sekund att jag valt att öppna mig med mina ord och dela med mig av min resa. Jag vet att jag skriver ganska utlämnande och naket. Jag vet också att det finns människor där ute som faktiskt blivit hjälpta av mina ord, som hittat egna pusselbitar av sin livskarta och det är just det som gör allt värt det!
Jag kan konstatera att jag idag har en helt förändrad syn på mitt liv. Idag har jag fokus inställd på hopp och lycka istället för ångest och förtvivlan. Förr trodde jag att lycka var något man kanske fick uppleva i korta stunder mellan dalarna av bottenlös ångest. Idag vet jag att det är jag själv som väljer vad jag fokuserar på och att hoppet och lyckan är det jag vill lägga min energi på. Ångest och mörka känslor är något som alltid kommer att finnas och något jag alltid kommer att uppleva i mitt liv men jag är inte rädd för det längre. Jag försöker inte fly från det utan stannar upp och lyssnar på vad känslan vill. Vissa dagar går det bättre och vissa dagar sämre men jag lär mig att bli bättre varje dag.
Mina "funktionshinder" gör att jag har förmågan att se detaljer på ett annat sätt än många andra och för det mesta är det till min fördel att kunna det. Många gånger missar jag att se "skogen för alla träd" och samtidigt ger det mig insikter som jag behöver för att förstå. Det dyker alltid upp någon eller något som får mig att komma ur detaljfokuset och se helheten.
Jag gör mitt bästa för att ha en fungerande vardag, vara mamma på halvtid och göra mitt bästa för att orka med alla intryck som forsar över mig. Ju mer jag pressar mig själv på fel sätt, desto snabbare reagerar min hjärna på det och stänger ner. En mycket effektiv skyddsmekanism som kroppen utvecklat. Jag dundrar in i den berömda väggen med jämna mellanrum men jag återhämtar mig snabbare. Vad jag däremot märker är att tröskeln för hur mycket jag klarar av, sjunker rejält för varje gång jag går emot kroppens signaler.
Att känna sig rastlös och otålig är inte så bra när man behöver stanna upp, vila och reflektera. Att lära sig leva ensam efter ett långt förhållande och att vara förälder på halvtid när man tidigare varit det på heltid är ganska stora utmaningar som det inte är så lätt att tackla alla gånger. Att hitta fotfäste i tillvaron när man ofta missförstår vad andra säger och vad myndigheter vill med en är heller inte det lättaste. Jag upplever fortfarande att jag blir runtbollad ganska rejält men jag har valt att lägga mindre fokus på det och låter dem köra sitt race. Jag må sitta i en "mental rullstol" men jag är någon annan, jag är inte mina diagnoser, jag är JAG och det finns ingen annan "jag" i hela världen för alla är vi unika. Att få diagnoserna har gjort det lättare för mig att förstå varför det krockar med omgivningen många gånger och det hjälper. Det har hjälpt mig att piska mindre på mig själv. Jag är snällare mot mig själv nu och lägger energin på att växa istället för att söndra.
Det är lättare för mig nu att hitta känslan av tacksamhet, lugn och harmoni trots alla stormar och intensiva kast i livet. Jag håller på att bli vuxen, trygg och nöjd. Jag tar ansvar för mina handlingar och ord och jag är innerligt tacksam för alla underbara, kärleksfulla människor jag har i mitt liv som stöttar mig. Jag är tacksam för alla andra människor också, som jag möter på min väg som utgör viktiga lärdomar och som ger mig chansen att utvecklas och träna mig i att möta livet ur ett kärleksfullt och ödmjukt perspektiv. Det är trots allt mitt mål, att kunna möta allt med kärlek och ödmjukhet.
Jag ångrar inte en sekund att jag valt att öppna mig med mina ord och dela med mig av min resa. Jag vet att jag skriver ganska utlämnande och naket. Jag vet också att det finns människor där ute som faktiskt blivit hjälpta av mina ord, som hittat egna pusselbitar av sin livskarta och det är just det som gör allt värt det!
Jag kan konstatera att jag idag har en helt förändrad syn på mitt liv. Idag har jag fokus inställd på hopp och lycka istället för ångest och förtvivlan. Förr trodde jag att lycka var något man kanske fick uppleva i korta stunder mellan dalarna av bottenlös ångest. Idag vet jag att det är jag själv som väljer vad jag fokuserar på och att hoppet och lyckan är det jag vill lägga min energi på. Ångest och mörka känslor är något som alltid kommer att finnas och något jag alltid kommer att uppleva i mitt liv men jag är inte rädd för det längre. Jag försöker inte fly från det utan stannar upp och lyssnar på vad känslan vill. Vissa dagar går det bättre och vissa dagar sämre men jag lär mig att bli bättre varje dag.
Mina "funktionshinder" gör att jag har förmågan att se detaljer på ett annat sätt än många andra och för det mesta är det till min fördel att kunna det. Många gånger missar jag att se "skogen för alla träd" och samtidigt ger det mig insikter som jag behöver för att förstå. Det dyker alltid upp någon eller något som får mig att komma ur detaljfokuset och se helheten.
Jag gör mitt bästa för att ha en fungerande vardag, vara mamma på halvtid och göra mitt bästa för att orka med alla intryck som forsar över mig. Ju mer jag pressar mig själv på fel sätt, desto snabbare reagerar min hjärna på det och stänger ner. En mycket effektiv skyddsmekanism som kroppen utvecklat. Jag dundrar in i den berömda väggen med jämna mellanrum men jag återhämtar mig snabbare. Vad jag däremot märker är att tröskeln för hur mycket jag klarar av, sjunker rejält för varje gång jag går emot kroppens signaler.
Att känna sig rastlös och otålig är inte så bra när man behöver stanna upp, vila och reflektera. Att lära sig leva ensam efter ett långt förhållande och att vara förälder på halvtid när man tidigare varit det på heltid är ganska stora utmaningar som det inte är så lätt att tackla alla gånger. Att hitta fotfäste i tillvaron när man ofta missförstår vad andra säger och vad myndigheter vill med en är heller inte det lättaste. Jag upplever fortfarande att jag blir runtbollad ganska rejält men jag har valt att lägga mindre fokus på det och låter dem köra sitt race. Jag må sitta i en "mental rullstol" men jag är någon annan, jag är inte mina diagnoser, jag är JAG och det finns ingen annan "jag" i hela världen för alla är vi unika. Att få diagnoserna har gjort det lättare för mig att förstå varför det krockar med omgivningen många gånger och det hjälper. Det har hjälpt mig att piska mindre på mig själv. Jag är snällare mot mig själv nu och lägger energin på att växa istället för att söndra.
Det är lättare för mig nu att hitta känslan av tacksamhet, lugn och harmoni trots alla stormar och intensiva kast i livet. Jag håller på att bli vuxen, trygg och nöjd. Jag tar ansvar för mina handlingar och ord och jag är innerligt tacksam för alla underbara, kärleksfulla människor jag har i mitt liv som stöttar mig. Jag är tacksam för alla andra människor också, som jag möter på min väg som utgör viktiga lärdomar och som ger mig chansen att utvecklas och träna mig i att möta livet ur ett kärleksfullt och ödmjukt perspektiv. Det är trots allt mitt mål, att kunna möta allt med kärlek och ödmjukhet.
Bildkälla: mimersbrunn.net
måndag 8 juli 2013
Tanken på helhet
Härom dagen satt jag och reflekterade över något som slog mig som en blixt från klar himmel. En tanke som tröstade mig och fick mig att känna mig som en del av en helhet, en del av alltet, som på något sätt suddade ut känslan av ensamhet.
Vid varje tänkbart ögonblick jag andas på denna jord så finns det alltid minst en annan människa som känner ungefär som jag. Eftersom många har beskrivit sina känslor i otaliga former av konstnärliga uttryck och med ord så antar jag att vi upplever känslor nästan på samma sätt, vi människor.
Någonstans finns just nu en kvinna som precis fött sitt första barn, en annan som förlorat sitt eller precis fått beskedet att hon aldrig kan få några barn. Det finns ett par som träffas för första gången, som utbyter sin första kyss eller sitter under en stjärnklar himmel i varandras famn. Någon begraver sin andra hälft som gått bort av ålder och en annan begraver sin livskamrat som hastigt tagits ifrån denne i en olycka. Någon säger "ja" inför ett altare och en annan upplever sitt livs största svek. En artist får ta emot publikens jubel och fyllas av en berusande känsla av lyrisk glädje medan en ensam individ sitter med ett rakblad och skär sig i bottenlös ångest. Det står någon på en bergstopp och blickar ut över ändlösa vidder. En går bort, omgiven av sina älskade och en annan dör ensam i en gränd utan någon.
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet med denna beskrivning men jag antar att ni kanske förstår vart jag vill komma.
I varje givet ögonblick finns det någon annan på denna planet som upplever nästan samma sak som jag gör, samtidigt som mig! Även om det må vara på andra sidan jorden, så långt bort, så binds vi ändå samman av denna gemensamma känsla. Det är bevisat att allt på denna jord består av samma ämnen och energier som självaste universum. Allt är energi, även tankar och känslor är energi. Lika energier dras till varandra oavsett avstånd och tid. Inom kvantfysiken finns otaliga bevis där man visar hur samma partikel kan befinnas sig på två olika ställen samtidigt och att tid och rum inte kan greppas på det sätt som vi föreställer oss.
Därför kan jag finna tröst i att jag alltid kan välja att känna mig som den del av den mänskliga gemenskapen, jag kan välja att känna att jag är en del av alltet även när min upplevelse av verkligheten påstår att jag är ensammast i hela universum... När jag släpper ner min gard och tillåter mig känna den där innersta känslan av lugn och gemenskap, oavsett vilken negativ känsla jag än befinner mig i så kan jag alltid finna tröst i att jag aldrig, aldrig någonsin, är ensam. Jag är en pusselbit av helheten och när allt klingar rätt inom mig så vet jag att jag är på rätt väg och gör det jag är menad att göra.
Vid varje tänkbart ögonblick jag andas på denna jord så finns det alltid minst en annan människa som känner ungefär som jag. Eftersom många har beskrivit sina känslor i otaliga former av konstnärliga uttryck och med ord så antar jag att vi upplever känslor nästan på samma sätt, vi människor.
Någonstans finns just nu en kvinna som precis fött sitt första barn, en annan som förlorat sitt eller precis fått beskedet att hon aldrig kan få några barn. Det finns ett par som träffas för första gången, som utbyter sin första kyss eller sitter under en stjärnklar himmel i varandras famn. Någon begraver sin andra hälft som gått bort av ålder och en annan begraver sin livskamrat som hastigt tagits ifrån denne i en olycka. Någon säger "ja" inför ett altare och en annan upplever sitt livs största svek. En artist får ta emot publikens jubel och fyllas av en berusande känsla av lyrisk glädje medan en ensam individ sitter med ett rakblad och skär sig i bottenlös ångest. Det står någon på en bergstopp och blickar ut över ändlösa vidder. En går bort, omgiven av sina älskade och en annan dör ensam i en gränd utan någon.
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet med denna beskrivning men jag antar att ni kanske förstår vart jag vill komma.
I varje givet ögonblick finns det någon annan på denna planet som upplever nästan samma sak som jag gör, samtidigt som mig! Även om det må vara på andra sidan jorden, så långt bort, så binds vi ändå samman av denna gemensamma känsla. Det är bevisat att allt på denna jord består av samma ämnen och energier som självaste universum. Allt är energi, även tankar och känslor är energi. Lika energier dras till varandra oavsett avstånd och tid. Inom kvantfysiken finns otaliga bevis där man visar hur samma partikel kan befinnas sig på två olika ställen samtidigt och att tid och rum inte kan greppas på det sätt som vi föreställer oss.
Därför kan jag finna tröst i att jag alltid kan välja att känna mig som den del av den mänskliga gemenskapen, jag kan välja att känna att jag är en del av alltet även när min upplevelse av verkligheten påstår att jag är ensammast i hela universum... När jag släpper ner min gard och tillåter mig känna den där innersta känslan av lugn och gemenskap, oavsett vilken negativ känsla jag än befinner mig i så kan jag alltid finna tröst i att jag aldrig, aldrig någonsin, är ensam. Jag är en pusselbit av helheten och när allt klingar rätt inom mig så vet jag att jag är på rätt väg och gör det jag är menad att göra.
(Bildlänk: mojvel.webblogg.se)
onsdag 3 juli 2013
Dagar som denna...
Det är just dagar som denna som jag börjar fundera på om det ändå inte vore bättre att medicinera mot denna centrifug-hjärna men så kommer jag på lika snabbt att jag slutade med eländet för att jag slutade känna igen mig helt när jag var medicinerad... Det är trots allt mer värt att jag känner att jag är jag än att jag känner mig som en sengångar-zombie...
Samtidigt är just såna här dagar som skapar känslor av frustration och total brist på tålamod. Jag använder mig av mina kunskaper i att ändra stämningsläge och tillstånd och välja känsla men just såna här dagar är det inte så lätt, om jag säger så.
Hjärnan min verkar vara en helt fristående organism emellanåt och jag kan lugnt konstatera att resten av delarna i mig är allt annat än överens om det hjärnan har för sig.
När tankar spinner i femhundratjugo och har gjort det hela natten, ja, då är det ganska frustrerat vill jag lova. När aptiten är i botten och alla tankar på att äta något får en att vilja spy rakt ut, då vill man bara skrika rakt ut.
Något vill mitt inre förmedla men jag kan för mitt liv inte klura ut vad eftersom hjärnan hela tiden ska lägga sig i och spekulera i detaljer och jag behöver helheten!
Det känns som om hjärnan är ett klåfingrigt litet barn som springer runt och hittar på bus och ställer till med kaos lite överallt... Men jag fortsätter att andas, gör jag... Och finner mig i att idag är just en sån dag och inget annat. Tids nog begriper jag väl vad allt detta bottnar i och leder till.
Samtidigt är just såna här dagar som skapar känslor av frustration och total brist på tålamod. Jag använder mig av mina kunskaper i att ändra stämningsläge och tillstånd och välja känsla men just såna här dagar är det inte så lätt, om jag säger så.
Hjärnan min verkar vara en helt fristående organism emellanåt och jag kan lugnt konstatera att resten av delarna i mig är allt annat än överens om det hjärnan har för sig.
När tankar spinner i femhundratjugo och har gjort det hela natten, ja, då är det ganska frustrerat vill jag lova. När aptiten är i botten och alla tankar på att äta något får en att vilja spy rakt ut, då vill man bara skrika rakt ut.
Något vill mitt inre förmedla men jag kan för mitt liv inte klura ut vad eftersom hjärnan hela tiden ska lägga sig i och spekulera i detaljer och jag behöver helheten!
Det känns som om hjärnan är ett klåfingrigt litet barn som springer runt och hittar på bus och ställer till med kaos lite överallt... Men jag fortsätter att andas, gör jag... Och finner mig i att idag är just en sån dag och inget annat. Tids nog begriper jag väl vad allt detta bottnar i och leder till.
måndag 1 juli 2013
Stämplar och funderingar
Jag har funderat och klurat på det här med Asperger. När jag ser bakåt så ser jag en tydlig röd tråd i just den delen av mitt liv. Jag har frågat andra med Asperger hur det yttrar sig i dem och det har hjälpt mig att få mer förståelse både för mina egna karaktärsdrag och andras.
När jag fick diagnoserna 2011 så kan man ju lugnt säga att livet vändes uppochner, minst sagt. För det första var jag inte beredd för fem öre på Asperger diagnosen och den kom bokstavligt talat som en blixt från klar himmel. Det hade inte funnits några som helst indikationer från psykiatrin att den diagnosen fanns med som en tänkbar sådan på mig. ADHD diagnosen var jag helt förberedd på. Jag minns när jag satt med vårdpersonalen och de berättade vad de kommit fram till och det kändes som om någon bara drog undan mattan för mig. Asperger?! VAD är DET?!
Det som sedan hände, som jag ser det i efterhand, är att jag la full fokus på att ta till mig ADHD diagnosen och mer eller mindre bestämde mig för att Aspergern var något påhittat av sjukvården och att det inte stämde alls på mig. Nu har jag lagt en stor del av min energi på att begripa mig på vad Asperger är och hur det yttrar sig i mig. Med hjälp av andras reflektioner har jag lyckats närma mig acceptans och förståelse för mig själv.
Jag kan känna att detta med diagnoser är något som finns för att understryka vissa gruppers "avvikelse från normen". Det tycks finnas en "norm" och om man avviker för mycket från denna så behöver man kategoriseras i en grupp. Det är ioförsig både bra och dåligt. Bra för att människor med liknande hinder kan mötas och utbyta tankar och funderingar i grupper. Dåligt för att man får en "stämpel" och det är lätt att då glömma bort att vi alla, trots allt, är människor av samma värde! Vi är unika, alla är olika, ingen är likadan som någon annan.
Visst, jag har två diagnoser som har försvårat livet för mig så långt tillbaka jag kan minnas och min förståelse för dessa svårigheter har ökat markant sedan jag fick utredningen gjord. Jag kan numera se tillbaka på min barndom och inse att mycket av det jag upplevde då faktiskt går att knyta till mina funktionshinder och för mig förklarar det oerhört mycket.
Samtidigt märker jag att det inte är så lätt att skilja på, alla gånger, att jag är en unik individ och att jag faktiskt består av mer än mina två stämplar. Att hitta balansen i just den ekvationen är verkligen en utmaning som jag hade behövt mer hjälp med att lära mig leva i.
När jag fick diagnoserna 2011 så kan man ju lugnt säga att livet vändes uppochner, minst sagt. För det första var jag inte beredd för fem öre på Asperger diagnosen och den kom bokstavligt talat som en blixt från klar himmel. Det hade inte funnits några som helst indikationer från psykiatrin att den diagnosen fanns med som en tänkbar sådan på mig. ADHD diagnosen var jag helt förberedd på. Jag minns när jag satt med vårdpersonalen och de berättade vad de kommit fram till och det kändes som om någon bara drog undan mattan för mig. Asperger?! VAD är DET?!
(Bildkälla: http://www.psykologuppsala.se/asperger/)
Jag kan känna att detta med diagnoser är något som finns för att understryka vissa gruppers "avvikelse från normen". Det tycks finnas en "norm" och om man avviker för mycket från denna så behöver man kategoriseras i en grupp. Det är ioförsig både bra och dåligt. Bra för att människor med liknande hinder kan mötas och utbyta tankar och funderingar i grupper. Dåligt för att man får en "stämpel" och det är lätt att då glömma bort att vi alla, trots allt, är människor av samma värde! Vi är unika, alla är olika, ingen är likadan som någon annan.
Visst, jag har två diagnoser som har försvårat livet för mig så långt tillbaka jag kan minnas och min förståelse för dessa svårigheter har ökat markant sedan jag fick utredningen gjord. Jag kan numera se tillbaka på min barndom och inse att mycket av det jag upplevde då faktiskt går att knyta till mina funktionshinder och för mig förklarar det oerhört mycket.
Samtidigt märker jag att det inte är så lätt att skilja på, alla gånger, att jag är en unik individ och att jag faktiskt består av mer än mina två stämplar. Att hitta balansen i just den ekvationen är verkligen en utmaning som jag hade behövt mer hjälp med att lära mig leva i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)