För fyra år sen hade jag precis fått en ny chans på livet, jag hade valt livet istället för en helt annan utväg. Jag befann mig mitt i min utredning och trodde på fullaste allvar att jag kunde genomföra sista praktikperioden och läsa in två halva kurser för att sedan vara färdig undersköterska, gå igenom en skilsmässa och uppfostra två barn på halvtid.
Jag var så trasig, så trasig. Jag såg det inte själv. Jag hade inte förstått att hela jag var så totalt sönder, att ingenting egentligen fungerade längre. Jag gick på de sista smulorna av stenhård vilja, som fanns kvar.
Sen gick det ju förstås inte längre. Jag fick mina diagnoser och föll ner i en becksvart avgrund. På den tiden hade jag över huvud taget ingen som helst kärlek för mig själv. Jag föraktade hela mitt väsen för att den svikit mig, för att jag inte passade in, för att ingenting fungerade. Jag gick in för att bestraffa mig själv på alla sätt jag kunde komma på. Det enda jag hade bestämt var att jag skulle leva. Så jag drev mig själv ännu längre ner. Grävde djupare och djupare. Jag var fast besluten att knäcka mig själv ännu mer, Trasa sönder allt lite till.
För er som ännu inte läst om det berömda ";" (semikolonet) så står det för att man valt att leva. När en författare skriver och är osäker på om meningen ska avslutas eller fortsättas så kan hon välja semikolonet. Det gjorde jag. Jag valde att fortsätta fast jag stod vid ett vägskäl där jag egentligen bestämt mig för att sätta punkt.
Jag hade fått namn på det som kändes "fel" i mig. ADHD och Asperger. Det var krylliska för mig. Jag begrep väl inte vad det innebar. De flesta som stod mig närmast tyckte mest att "Du är ju du, det är ingen skillnad" och jag kunde för mitt liv inte begripa vad de menade. För mig var det en ännu större avgrund. Det var domen, att jag ALDRIG nånsin skulle kunna passa in, vad jag än gjorde (att försöka passa in hade jag ju slitit som ett djur med i 34 år!). Jag var dömd att vara "fel" resten av livet. Det var min tanke och känsla, då...
Så då bestraffade jag mig själv ännu lite till, bara för att jag fötts med "fel" hjärna. Herregud vad jag gick hårt åt mig själv... Men jag lärde mig en av de viktigaste läxorna i livet hittills. Jag lyckades aldrig knäcka mig själv helt. Jag, som känner mig själv bäst. Då kommer ingen annan heller att lyckas. Det lärde jag mig och det har jag absolut haft nytta av!
Nu, 4 år senare, är jag en helt annan person. Jag älskar mig själv! Jag skulle aldrig drömma om att göra mig själv illa, som jag gjorde då. Jag har kommit till ro med mina "fel", mina diagnoser. Nu vet jag vad de innebär, vad de betyder och vem jag är.
Det har varit en lång väg! Oändligt lång, och hård! Men idag kan jag fullt ut säga att jag är tacksam för att jag fick namn på det som kändes annorlunda i mig. Just det som alla tjatade om för 4 år sen, "Men är du inte glad för att du fått veta vad det är?", "Är det inte en lättnad?"... Då var det ingen lättnad. Det var kris, det var ett öde värre än döden, det var sorg. Det var obeskrivligt hemskt!
Idag har jag tagit ansvar för allt jag trasade sönder där på vägen till insikt. Jag accepterar att jag gjorde de val jag gjorde och att jag troligtvis aldrig kommer att kunna fungera så som jag gjorde tidigare. Jag förlåter mig själv för att jag inte visste bättre just då. Fast trots att det bara finns en "spillra" av mitt forna jag kvar så är det just mina diagnoser som gör att jag ändå, i kortare stunder, kan pressa fram en kapacitet som många drömmer om.
Den kapaciteten var nog aldrig menad att användas så som jag gjort, hela livet. Full gas hela tiden på 1:ans växel. Motorn skar rätt bra där, vill jag lova...
Men nu, när jag ändå kommit så långt som jag gjort, på min väg, så kan jag ändå börja tänka lite hoppfullt på att jag ska bygga upp något nytt. Något som jag fungerar i. Något som låter mig använda den kapacitet som finns kvar. Att göra något bra, något för andra.
Ja, det finns hopp! Alltid! Och tacksamhet! Massor med tacksamhet! Och för första gången nånsin i livet, en stilla lycka, som lagt sig som en filt över mig, som finns där som en fast bas. Inte himlastormande, inte färgglada fyrverkerier, inte översvallande och omtumlande. Utan mer som en mjuk sommarbris, avlägset vågskvalp, rötter i jorden... Trygghet!
