Den oändliga gåvan i att säga "Förlåt" och att ta emot den...

Ordet "Förlåt" i sig är bara en samling bokstäver. På min resa mot total personlig insikt har jag idag fördjupat min förståelse för innebörden av detta ord. 

Mina första steg mot min egen sanning och min egen livsväg gav mig insikten i att jag måste ta ansvar för allt jag någonsin gjort, tillåtit, inte gjort, inte tillåtit gentemot mig själv. Alla gånger jag svikit mig själv, nedvärderat mig, respektlöst vanvårdat mig och sårat mig själv. Jag har stått inför mig själv och tagit fullt ansvar för allt jag låtit mig själv genomlida för att jag inte visste bättre, just då. Jag har även i detta tagit nästa steg och sett mig själv djupt i ögonen och bett mig själv om Förlåt för allt detta! 

I den processen har jag insett att de flesta "agg" jag hyst gentemot andra i mitt liv, helt har upplösts och slutat existera. När jag tar ansvar för mig själv och mina val så kan jag inte bli sårad, utnyttjad, skadad av andra eftersom jag nu är ansvarig för att vara så sann och ärlig mot mig själv som jag bara kan vara. Jag tar ansvar för att själv leda mig på min egen, unika, rätta väg mot total kärlek! Den enda jag kan beskylla för "olyckor" i mitt liv, är mig själv eftersom jag inte stått till 100% vid min sida och velat mitt eget bästa. Nu vet jag bättre och är så tacksam för det och känner djup tillit och trygghet i mig själv!

Ett annat steg i insikten om kraften av ett Förlåt kom till mig idag. Genom alla självdestruktiva handlingar jag tillåtit mig så har jag även i förlängningen tillfogat andra smärta och sorg. Genom att såra mig själv sårar jag även andra. Återigen är jag tacksam för att jag nu kan vara helt säker på att jag inte kommer att skada andra eftersom jag inte vill skada mig själv. 

Idag fick jag möjligheten att be en annan medmänniska om Förlåt! Jag fick tillfället att på ett ännu djupare plan se hur ont det kan göra i andra, som jag inte ens känner eller visste om, genom att ha svikit mig själv. Det var väldigt befriande att få be om Förlåt, ärligt och kärleksfullt! Nu vet jag ju dessutom om att mitt Förlåt kommer från djupet av mitt hjärta och min själ, med all den kärlek jag har och den ärlighet som numera följer mig likt en skyddande aura. 

När man ber sig själv om Förlåt och samtidigt förlåter sig själv fullt ut för alla handlingar och tankar man tillåtit i sitt liv skalar man bort tankar om prestige, självförsvar, baktankar, negativt laddade känslor, bitterhet... Då öppnar man upp sin själ för mer omtanke, kärlek, tacksamhet, ömhet, trygghet... 

Idag har jag lärt mig ännu mer om kärlek och styrkan i ett ärligt Förlåt! Jag känner enbart djup tacksamhet för det! Jag är dessutom väldigt glad för att jag kan be om Förlåt fullt ut och känna hur skönt det är att kunna ge någon det "plåstret" ärligt eftersom jag tagit ansvar för min del och förlåtit mig själv för det. Det är dubbel belöning i det och enbart positivt! 

Tankar om ångest, oro och rastlöshet.

Förr, när jag upplevde känslan "ångest" så blev den automatiska reaktionen att låta reptilhjärnan (amygdala) ta över och instinkten blev då följaktligen att FLY för allt vad tygen höll. I den sinnesstämningen fungerar inte logiskt tänkande för fem öre. Alla som upplevt ångest eller kraftig oro, vet hur omöjligt det är att tänka när man "blir sin känsla". 

Numera reagerar jag på ett helt annat sätt. Om jag upplever känslan av "ångest/oro/inre rastlöshet" så stannar jag genast upp och koncentrerar mig på att gå in i min inre trygghet och slappnar av. För mig är alla sådana känslor signaler inifrån min kropp som vill tala om att någonting stör min inre balans. Hittills har det fungerat över all förväntan! Ju "kraftigare" känsla, desto större behov att lyssna av hjärtat och själen och ta reda på det jag behöver för att stötta mig själv och balansera upp alla delar av mig. 

Det är nästan så att det går per automatik nu och det är så underbart att se hur bra det mesta faller på plats när jag sett alla bitar av information jag behöver och oftast, via meditation och avslappning, väldigt tydligt och klart kan urskilja min egen inre väg och vilka steg jag behöver ta och vad jag behöver göra för att hjälpa mig själv! 

Med tanke på hur "ångestdämpande" mediciner aldrig har fungerat på mig så är ju detta, helt klart, en mycket bättre lösning! Eftersom ångest och sådana känslor är "meddelanden" inifrån, signaler för att jag ska kunna följa min egen väg i livet som är den rätta för mig, så är det ju ganska destruktivt att försöka "kväva" den med artificiella preparat/"mediciner". Så ser jag det och är så tacksam för att mitt inre alltid varit så starkt och tydligt sparkat bakut när jag försökt "ta bort" min ångest med mediciner... 

Insikternas dimension

Det som snurrar inom mig, spinner på i en allt vidare cirkel, snabbare tempo och det känns liksom som en "snöbollseffekt" där man rullar en snöboll ner för en backe och den blir större och större och rullar snabbare och snabbare och spåret efter den blir bredare och bredare...

Instikterna trillar ner i mitt medvetande som ett guldregn, hakar i varandra, lyser upp och kopplar samman precis allt i hela mitt liv. Hela min livsväg, allt jag genomgått, alla människor jag mött, alla känslor jag känt. Precis ALLT har haft en mening och i ALLT finns ett budskap som lyser som stjärnor på en svart natthimmel!

Jag kan inte annat än betrakta och häpna över detta mirakel som utspelas inför mina ögon och bara känna en djup vördnad inför helheten och hur magnifikt uträknat allt är, precis varje minut, från det att jag föddes.

Det härliga är att jag även ser hur mitt positiva sprids som ringar på vattnet och påverkar dem som vill bli påverkade och det är väldigt mäktigt! Det enda jag gjort är att bli helt tillfreds med mig själv!

Jag önskar och hoppas att alla i min närhet ska komma till den insikten och välja att gå på sin unika väg genom livet där de är i total harmoni med sig själva! DET är någonting som gör mig mer än lycklig!

Amor Vincit Omnia!

Kärleken övervinner allt, säger ett gammalt latinskt ordspråk. Så sant! Säger jag och ler med hela mitt väsen! Det mesta jag numera gör, tänker, förmedlar och andas är just kärlek. Möter jag något i min tankebana eller i min omgivning som väcker agg, ovilja, "bitterhet" så reflekterar jag över det genom mitt nya filter, som är kärlek. Allt går att övervinna med kärlek. För om jag lyckas göra precis allt i mitt liv, omgivet av kärlekens strålglans, så är jag alltid skyddad. Det är min fasta övertygelse!

En sanning, för mig, som jag läste i "Släpp loss din inre livskonstnär" av Carolina Gårdheim är just att känslor som är motsatser till varandra inte kan existera samtidigt i ens sinne. Kärlek och hat går inte att känna samtidigt. Lika lite som glädje och ilska eller inre lugn/harmoni och irritation/stress.

Eftersom jag styr hela mitt väsen utifrån tanken att "jag väljer vilken inställning och vilken synvinkel jag har" i ALLT som sker i mitt liv så väljer jag positivt, kärlek och lugn! 

Numera är det viktigaste i mitt liv, mitt välmående, min inre balans och kärlek. När jag stöter på motstånd eller ovilja (i mig själv eller i andra) så vänder jag fokus/blicken inåt och söker svaret där inne. Hittills har jag aldrig svikit mig själv en enda gång. För varje dag som går känner jag en allt djupare och starkare tilltro, tillit och trygghet i mig själv. Jag följer min inre röst och min inre insikt och det är nästan magiskt hur allt bara faller på plats på alla möjliga plan.

Alltså fortsätter jag att stärka och fördjupa min fokus och koncentration på kärlek, positivt och ödmjukhet i allt! All energi jag lägger på det får jag tiofalt tillbaka hela tiden och allt det negativa och mörka suddas sakta men säkert ut och ersätts av positivt och ljus!

Innan min son (4 år) somnade ikväll, bredvid mig, så tog han min hand och viskade "Mamma, du ger så mycket kärlek! Jag älskar dig!"

De allra flesta tårar jag fäller, för jag gråter en skvätt nästan varje dag, är av lycka och oändlig kärlek! Möjligtvis fäller jag en del tårar av sorg när jag ser nära och kära som inte ser sig själva, sitt värde och min oförmåga att nå fram till dem med min kunskap.

Eftersom jag dessutom begåvats med en hjärna som klassas efter etiketterna ADHD och Asperger och alla de magnifika resurserna som dessa faktiskt innebär, så kastar jag mig helhjärtat in i utmaningen att hitta en kärleksfull inställning och attityd till precis allt i mitt liv!

ADHD hjärna - ett hav av humor och skratt!

Jag tror att de flesta med ADHD är riktigt snabba i sina tankeprocesser. Något som många gånger leder till förvirring, missförstånd och ganska så tokiga situationer...

Där har man ett val att själv antingen skratta åt sig själv och inse underhållningsvärdet av det och ta det med en rejäl skopa humor och förlänga livet med ett befriande skratt eller förbanna sig själv för att man är "fel".

Eftersom jag nu styrt om mitt tänk och är helt rätt så lutar jag mig tillbaka och förundras över tankeprocesserna på ett helt annat plan än tidigare. Jag skrattar mig själv fördärvad åt mitt sätt att liksom skippa steg 2-14 i en tankeprocess och sedan häpna över att det inte alls blev som jag trodde eller att det i bästa fall blir ännu bättre än innan...

Jag har tre exempel på lut där jag faktiskt roat mig kungligt åt mina egna påhitt när jag inte riktigt varit med hur tankarna gått utan bara gjort på impuls.

1. En kväll när jag skulle lägga mig och läsa innan sömntåget gick så blev jag vansinnigt sugen på oliver. Jag älskar oliver! Så en skål med oliver kändes helt rätt i kombination med en superb bok och tyngden av mitt kedjetäcke. Jag studsar ut i köket, fyller en skål med oliver och kryper ner i sängen. För att lägga mig tillrätta var jag tvungen att ställa ifrån mig skålen och bädda ner mig och ta på mig läsglasögonen för att sedan ta boken. Skålen lade jag i sängen och sedan bökade jag ner mig själv. Jag blev så totalt överrumplad och förvånad över att skålen välte och alla oliver rullade ut i sängen. Så där låg jag, halvvägs under täcket och rullade runt bland oliver. Jag skrattade så jag grät! Sen var det perfekt att jag hade tvättstuga dagen efter. Så jag hämtade en handduk, lade över det blöta efter oliverna och skrattade lite till!

2. En morgon när jag skulle klä på mig så stod min son (4 år) och pratade med mig samtidigt. Jag stod och skulle knäppa bh:n. Jag har alltid knäppt bh:n bak i ryggen. Även så denna dag. Jag tyckte det var lite knepigt att få ihop den och tittade till och med på knäppet. Fick ihop eländet och sen kände jag att det skavde lite vid axelbandet. Jag tittade ner och höll på att bryta ihop av skratt. Jag hade lyckats med bedriften att ta på mig bh:n ut och in! Hur min hjärna lyckades få till att knäppningen var korrekt (trots att den var omvänd) hade varit en riktigt intressant process att följa. Det fnissar jag åt än idag!

3. För ett tag sedan satt jag och fikade i köket med en vän. Jag hade ett doftljus tänt och insåg att veken var alldeles för lång och borde kortas av. Så jag hämtade en sax och inför ögonen på min vän som bara satt och gapade så klippte jag helt sonika av veken på mitten. Jag blev totalt ställd när ljuset slocknade! Min vän tittade på mig som om jag vore helt galen och undrade hur jag tänkte och jag undrade hur han tänkte som tyckte att jag var konstig och inte tyckte att ljuset betedde sig fel! I mitt resonemang så gick lågan hela vägen på veken och borde alltså inte påverkas av att jag klipper av veken på mitten, den borde inte slockna. Därför tyckte jag det var urbota korkat att först släcka ljuset, sedan klippa veken och efter det tända ljuset igen när jag liksom kunde skippa ett gäng moment genom att bara klippa av en del av veken...
Jag tycker än idag att det är ljuset det är fel på för mitt resonemang är väldigt logiskt och borde fungera!

Jag kan lugnt säga att jag har väldigt roligt åt mig själv och mina påhitt! En dag blev jag så sugen på kaffe och gick ut i köket bara för att inse att jag redan slängt på kaffe, glömt bort det och att det precis var färdigt! De flesta dagar händer något i denna stil och jag skrattar och blir lika glad varje gång och förundras över hur underbart "tokig" hjärna jag har! För med rätt inställning är min hjärna som en 10 månaders valp och då givetvis en korsning mellan bordercollie och blodhund. Helt underbar!

Mental förlossning

4 ½ månad sedan började jag skriva i denna blogg. Jag har den senaste veckan börjat inse vidden av vad jag gått igenom och vad jag lyckats åstadkomma på denna korta tid. Jag har tagit den största "livskrisen" jag stått inför och med oanad styrka vänt det till det bästa som någonsin hänt mig.

Det senaste dygnet har jag gjort ett djupdyk och läst igenom de flesta av mina inlägg hittills. Det har varit ganska sorgligt och fruktansvärt att följa hur illa jag behandlat mig själv. Hur mycket avsky jag känt för mig själv och att se hur det avspeglas i mina ord. Jag kan med bestämdhet fastställa att jag försökt skada, knäcka och förgöra mig själv med alla tänkbara medel och med en uppfinningsrikedom som bara jag har.

Jag är oändligt tacksam för att jag inte lyckades! Jag har genom det även lärt mig att ingen någonsin kommer att lyckas heller! Jag är rätt vattentät när det kommer till just att bli knäckt, jag har ju trots allt försökt med det mesta själv.

Jag inser någonstans att jag har genomgått en 35 år lång mental förlossning där krystvärkarna satte in för 4½ månad sedan och här står jag. Nyförlöst ur mig själv, framfödd ur obeskrivlig smärta. Men precis som efter mina förlossningar där jag födde mina barn så är jag endast fylld av kärlek och lycka! Smärtan och värken är som ett blekt minne.

Jag kan se bakåt och inse att allt, precis allt, som hänt på min väg hittills faktiskt följer en röd tråd. Allt elände jag utsatt mig själv för, all negativ energi jag valt, alla felaktiga val och destruktiva relationer har haft en mening. Hela mitt liv är kantat med min upplevelse av mörker, depression, sorg, tårar, ångest... Fast i alla dessa upplevelser har det alltid funnits en liten gnista hopp, en känsla, en tanke, en insikt som aldrig övergett mig. Mitt "jag" har aldrig gett upp på mig! För det är jag så innerligt tacksam och fylld av en vördnad som inte står i proportion till någonting annat jag upplevt tidigare.

Att se mig själv som en helhet, som det bästa som hänt mig är helt makalöst! Fantastiskt!

Jag måste erkänna att jag i detta nu är rätt matt. Jag är väldigt glad för att jag kan krypa in i mig själv och kura ihop mig i den varma, trygga säkerheten som jag bär inom mig hela tiden. Jag är väldigt nöjd med min insats för mig själv! Jag ser verkligen framemot att få "börja" leva på riktigt och uppleva livet, enad i mig själv med vetskapen om att jag har allt jag behöver, när jag behöver det. Jag känner total tillit och förtroende till mig själv, för nu vet jag att jag aldrig mer vill skada mig eller välja något som gör mig illa. Jag är i säkerhet och behöver inte oroa mig för någonting mer. Min inre röst kommer alltid att låta mig veta det jag behöver veta för nu lyssnar jag fullt ut på den och befinner mig på en "plats" av harmoni, lugn och en stabilitet jag inte ens kunnat föreställa mig.
Allt kommer att gå bra och det kommer att bli bra oavsett vad som händer eller sker. Fast just nu ska jag bädda om mig som i en trygg famn, lyssna till hjärtats vaggvisor och vila hjärnan. Just nu förtjänar jag enbart vackra saker och ren, ovillkorlig kärlek och det kommer jag få eftersom jag ger mig den!


                                            

Konsten med att "inte vika tvätt"

Är det något på denna planet, som av någon outgrundlig anledning är bland det tråkigaste jag vet, så är det just att vika tvätt!
Det är såååååå trååååååkigt! Ibland ligger den rena tvätten i en hög hur länge som helst och bara är! Den ligger där och blänger, räcker ut tungan, busvisslar, gör fula grimaser. Ja, allt ni bara kan tänka er, gör den! Jag lovar! Min tvätthög är riktigt duktig på att reta gallfeber på mig!
Med tanke på hur duktig den är på att reta gallfeber på mig så tycker man att den borde ha lärt sig att vika sig själv vid det här lagen, men den vägrar.

Idag bestämde jag mig för att tackla den väldoftande (för det är ju trots allt ren tvätt) högen på ett helt annat plan. När den låg där och gjorde sitt bästa för att göra mig riktigt sur så bestämde jag mig för att inte låtsas om som att jag vek tvätt. I själva verket gjorde jag allt annat än "vek tvätt", inom mig själv alltså. Så jag koncentrerade mig på att "inte vika tvätt" och plötsligt så var tvätthögen hopvikt och inplockad i garderoberna! Snacka om att slå mig själv och den mållösa tvätthögen med häpnad!!!

När jag sedan med lätta steg svävade ut i köket så stod där en kopp med en tepåse och färdigt kokat vatten i vattenkokaren och bara log mot mig!

Givetvis måste jag ju med min sprudlande iver utforska om detta fungerar på allt som är såååååå trååååkigt! Bara det att jag just nu inte kommer på något sådär supertråkigt som behöver göras. Jag måste ha "inte gjort" alla de där sysslorna som var tråkiga, utan att ens ha märkt det själv.

Idag är en riktigt bra dag! Vad skönt att jag valde att fortsätta må bra. Jag börjar rent av bli ganska bekväm och duktig på det! Tacksam, kommer inte ens i närheten av att beskriva det jag är uppfylld av!

Revidering av mål, syfte och avsikt med bloggen

Min tidigare målsättning : "att via bloggen låta mig och andra följa med på denna resa, denna process, som är att ha fått en diagnos och livet efter det tills jag på något vis kan bli "hel" igen.

Jag insåg för ca en vecka sedan att den "resan"/"processen" redan är färdig! Jag har ju rentav hoppat av det tåget och bytt spår helt och hållet. Jag har bytt ut kamp och slit mot något som för mig är bättre och mer konstruktivt! Jag har gett mig in på "min-egen-väg", den med minst motstånd, den jag tidigare gjort allt i min makt för att undvika. Inom Taoismen tror jag den kallas "The Path of Least Resistance" (minsta motståndets väg). Min väg, går ut på att acceptera mig själv fullt ut, precis som jag är! Eftersom ADHD/Asperger är en del av den "etiketten" så tänker jag inte kämpa emot. För mig är det inte funktionshinder eller störningar, det är egenskaper i min person som gör mig till den jag är. Alltså lever jag mitt liv utifrån den jag är och inte någon annans förväntning eller krav på mig. Mitt mål är att samarbeta med mig själv fullt ut så att jag hela tiden står enad vid min egen sida och tar hand om mig fullt ut. Och eftersom jag respekterar och tar hänsyn till mig själv så kan ingen annan "köra över" mig, för jag tillåter det inte.

Jag vet att alla människor har sin väg, sin "karta" till ett liv där de kan "må bra" med sig själva. Min väg är inte någon universallösning eftersom vi alla är unika. Men alla har sin "minsta motståndets väg" inom sig och börjar man leta så hittar man den just där, inom sig själv.

Så jag har insett att jag behöver klura ut hur jag bäst kan använda denna, min blogg, för att sprida positiv energi, hopp och få fler där ute att sträva efter sin egen väg där de mår allra bäst och därmed automatiskt gör planeten en godare och ljusare plats.

Sen är jag ju funtad så att jag med jämna mellanrum, väldigt färgstarkt, konkret och med tydlighet markerar sådant som för mig förefaller helt galet med myndigheterna/samhället och vårdinstanserna i vårt avlånga land. Det kommer jag nog inte att sluta med heller, för det vore liksom inte jag.... Eller hur?
Det ligger inte för mig att vara "smidig" och "följsam". Jag har alltid stått för mig åsikt. även om den går stick i stäv mot andras åsikt. Jag kommer dock att inrikta mig på att vara mer kärleksfull och förstående.

Något jag däremot kommer att genomsyra bloggen med framöver är att ALLT jag förmedlar ska på ett eller annat sätt kunna belysas positivt och ska inte tyngas av hopplöshet eller negativitet.

Mina ledord just nu är KÄRLEK, TACKSAMHET, ÖDMJUKHET, STYRKA, POSITIV, GLÄDJE, HJÄLPSAMHET, HÄNSYN, FÖRSTÅELSE, REFLEKTION.

Dagens bästa ADHD idé!

Min kurs i att organisera och strukturera vardagen med google kalender och mobilen är slut. I 6 veckor har jag engagerat mig helhjärtat i kursen och ansträngt mig för att 'jobba' in kalenderhållningen så den är en innött vana, en trevlig sådan dessutom!

Idag satt jag med mina barn på morgonen och vi pratade om saker de ville göra och sådant som jag behövde göra, såsom mat och disk osv. Plötsligt kändes det som världens naturligaste sak att slita fram papper och penna och skriva en liten dagordning för dagen tillsammans! Vips så hade vi strukturerat dagens aktiviteter med ungefärliga tider och allt!

Nöjd och belåten kan jag nu se efter dagen att vi inte bara hunnit med allt som skulle hinnas med men också annat som vi troligtvis inte hade gjort om inte en grundstruktur funnits!

Gissa om jag kommer att ha det som standard för helgerna! Barnen får vara med och 'boka' lite egentid med mig och alla får vara med och ingen känner sig utelämnad eller mindre uppmärksammad!

Tjohoo vad jag är lycklig och tacksam över att jag fått gå kursen!

Jag kan även bidra med lite tips och idéer om det finns intresse! Hojta till om ni vill ha ett inlägg om det!

Myndigheter = intelligensbefriade eller sadister?

Detta inlägg är direkt riktat till alla Sveriges myndigheter och de individer som skrivit reglerna!

Är ni totalt intelligensbefriade eller sadister? Hur tänkte ni egentligen när ni skrev reglerna för myndigheterna och utövningen av reglerna i förhållande till er befolkning? Jag förutsätter att ni åtminstone försökte er på den ädla konsten att tänka, även om ni inte lyckades särskilt väl. Om ni är sadistiska i er läggning så kan jag bara gratulera till väl utfört arbete!

Jag anstränger mig hårt, riktigt hårt, för att vara en laglydig medborgare och följa regelverket efter bästa förmåga. De misstag och fel jag begått tidigare har jag stått upp för, erkänt och medvilligt samarbetat fullt ut i de åtgärder som anvisats mig. Jag har förlåtit mig själv för dem och har gjort allt i min makt för att på egen hand leva ett anständigt och konstruktivt liv.

Jag kan också stå fullt ut för åsikten och erfarenheten i att ni myndigheter, hittills, varken har stöttat eller hjälpt mig på någon punkt över huvudtaget! Allt arbete i att stå, där jag står idag, har jag gjort själv! Jag har hittat de verktyg jag behöver på helt andra platser än hos er myndigheter! Det enda ni gör för mig är att försvåra, omöjliggöra, krångla till och förvirra!

De saker jag gjort rätt, enligt era regler, de får jag skit för och de misstag jag begått försöker ni köra ner i halsen på mig så fort tillfälle ges. Och Sverige kallas "välfärdssamhälle"... Jag kan inte påstå att jag ser något av det, i den positionen jag befinner mig.

För att ta ett konkret exempel så kan jag visa på proceduren att införskaffa sig ett giltigt id-kort. För det första ska man vid ansökan om giltigt id-kort kunna styrka sin identitet med en giltig id-handling:
(Nedan följer ett direkt citat från Skatteverkets hemsida)

"Följande id-handlingar är godkända för att du ska kunna styrka din identitet när du ansöker om id-kort:

• ett id-kort utfärdat av Skatteverket
• ett svenskt pass med vinröd pärm
• ett svenskt nationellt id-kort
• ett svenskt körkort
• ett svenskt SIS-märkt id-kort utfärdat av t.ex. en bank, ett företag, en myndighet eller Svensk kassaservice
• ett svenskt tjänstekort (utan SIS-märke) utfärdat av en statlig myndighet fr.o.m. hösten 2009."

Nu har inte jag en giltig id-handling att visa upp och då kan en person intyga min identitet och då gäller följande:

"En godkänd intygsgivare ska

• ha fyllt 18 år
• vara med vid ditt besök på Skatteverkets kontor
• känna dig väl och kunna visa sin relation till dig
• kunna identifiera sig med en godkänd id-handling
• skriftligen intyga att dina personuppgifter och ditt foto är riktiga i din ansökan. Det går att fylla i blanketten i förväg, men intygsgivaren måste alltid skriva under den på kontoret i samband med ansökan.

 

Någon av följande personer kan vara intygsgivare:

• din make, maka eller registrerade partner
• ditt barn eller barnbarn som fyllt 18 år
• din förälder/vårdnadshavare
• ditt hel- eller halvsyskon som fyllt 18 år
• din mor- eller farförälder.

 
Även den som räknas som sambo enligt sambolagen kan vara intygsgivare. För att du och din intygsgivare ska räknas som sambor måste samtliga av följande villkor vara uppfyllda:

• Ni bor tillsammans stadigvarande eller har gemensamma barn. Ett riktmärke är att ni har bott ihop minst sex månader.
• Ni har ett parförhållande.
• Ni har gemensamt hushåll, vilket innebär att ni delar på sysslor och utgifter.

 
Slutligen kan någon av följande personer vara intygsgivare om den tar med sig ett beslut eller intyg som visar vilken relation ni har till varandra:

• en god man eller förvaltare
• en familjehemsförälder
• en tjänsteman vid en kommunal eller statlig myndighet som du har en yrkesmässig relation till, t.ex. en socialsekreterare, introduktionshandläggare (eller motsvarande), institutionsföreståndare eller internationell handledare vid en statlig högskola
• din arbetsgivare sedan minst ett år."

Jag är inte gift, sambo eller har barn som fyllt 18 år. Inte heller har jag en vårdnadshavare eftersom jag själv är över 18 år och mina föräldrar bor nästan 40 mil bort. Min mormor bor inte i Sverige som är den enda vid liv. Inte heller har jag ett syskon som fyllt 18. God man, har jag ju inte heller, eftersom jag inte blev beviljad det fast jag ansökte om det. Vad som menas med "tjänsteman som jag har yrkesmässig relation till" förstår jag inte ens vad det betyder (tala SVENSKA för sjutton!) och någon arbetsgivare har jag inte heller. 

HUR gör jag då för att få ett id-kort? Det vore riktigt intressant att få reda på!

Så om det är så att ni, myndigheter, inte tänkt till när ni utformade reglerna så har jag en enda mening att framföra: Gör om, gör RÄTT!!!!!!

Om det är någon form av sadistiskt skämt där syftet är att plåga er befolkning och däri finna någon djup tillfredsställande njutning så kan jag bara framföra följande: Bra gjort! Ni har lyckats otroligt bra! Grattis! Vill ni ha ett diplom?

Jag är otroligt tacksam för att jag hittat mig själv, tron på mig själv och min kapacitet! Jag är nöjd och glad över att jag VET att jag gör mitt bästa, ÄR en superb mamma för mina barn, tar hand om mig på det allra bästa sätt utifrån mina förutsättningar! Jag hjälper och stöttar mig själv! Jag är dessutom omåttligt stolt över den människa jag är idag! Jag har tänkt om och gör rätt! Jag är lycklig i den vetskapen och känner mig trygg i det! Ingenting som händer omkring mig kan påverka mig om jag inte tillåter det! Och jag tillåter det inte!

Förr, hade sådana här situationer stjälpt mig fullständigt. Nu, står jag här starkare än någonsin och väljer att inte ge mig in i spiralen av frustration, ilska och negativa tankar. Jag känner extrem ilska och frustration, tro inget annat, men jag ÄR inte ilskan och frustrationen och DET är en enorm skillnad!
Jag kommer att klara av alla hinder som placeras i min väg, jag kommer att få det liv jag förtjänar tack vare mig själv och min styrka. Jag kommer att kunna sprida min kunskap vidare och därigenom leva i ren, ärlig kärlek och tacksamhet gentemot mig och hela min omgivning!

Jag vill bara vara väldigt tydlig med att ni myndigheter, inte har bidragit till den positiva utvecklingen i mitt liv på något som helst plan! Det arbetet har jag gjort helt själv med hjälp av ärliga, kärleksfulla och hjälpsamma medmänniskor! Sådana finns det väldigt gott om, även om ni myndigheter gör ert yttersta för att eliminera oss.

Ingenstans i hela mitt väsen kan jag idag stå för att jag är stolt över att vara svensk medborgare! 

Den svenska mentaliteten gör mig ledsen

Under lång tid så har samhället i Sverige förändrats. För mig ter det sig som en skrämmande förändring. En katastrof, en tragedi utan dess like.

Vi lever i ett samhälle där den "negativa" tolkningen av jantelagen är vår sanning. Vi präntar in i vårt eget sinne och våra barns sinne att vi inte är värda ett vitten. Det anses också som oerhört fult att älska och prioritera sig själv och sina behov. Man förväntas be om ursäkt för att man existerar. Det anses också som "tabu" att på något vis uttala att man är bra på något. Så vi vandrar runt i ett samhälle där vi hela tiden letar fel i oss själva och i omgivningen, trycker ner dem som mot all förmodan "har mage" att tycka bra om sig själv eller på annat vis uttala sig positivt om sig själv. Vi svänger oss med fina ord som respekt och hänsyn. Tyvärr så är det alldeles för få människor som förstår, att om man ska ha ett samhälle där det finns respekt, hänsyn, kärlek och tacksamhet så måste man börja med sig själv. Att ställa sig och vråla för full hals att man minsann förtjänar att få respekt förutsätter att man själv respekterar sig själv.

Jag blev väldigt beklämt igår när jag på Facebook såg två skilda inlägg om "invandringens konsekvenser" ur den svenska mentalitetens synvinkel.

I den ena var det någon som var fullständigt rasande över det faktum att "muslimer känner sig kränkta av svenska julsånger" eller något i den stilen. Min första tanke var "Vad är det att vara rasande över?". Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har väl rätt att bli "känna oss kränkta" av sådant som går stick i stäv mot vår egen livsuppfattning? Vad som är mer skrämmande är att den allmänna mentaliteten i det fallet blir "Å, dessa invandrare som tror att de kan komma hit och göra som de vill och vi får inte ha kvar våra svenska traditioner". Min följdfråga på den reaktionen är då följande: HUR fick man faktumet att någon känner sig kränkt av något till uppfattningen att vi inte får fortsätta med de svenska traditionerna?

I fall nummer två handlade det om en artikel där luciatåget i en viss skola inte skulle ha med pepparkaksgubbar och inte sjunga pepparkakssången för att någon kanske kunde ta illa upp. Döm om min förvåning när den allmänna reaktionen på det var "Ska vi inte få ha kvar något svenskt längre?"

När jag gick i skolan så hade vi luciatåg, vi hade julkörer, vi hade juluppvisningar osv... Jag är visserligen född i Sverige fast mina föräldrar är inte av svenskt ursprung. Inte heller är jag uppväxt i ett kristet eller traditionsenligt svenskt hushåll. Jag respekterade att julen var en kristen högtid, sjöng med i kören och deltog i vissa delar av firandet. Men eftersom jag inte är kristen så var det ganska självklart att jag inte deltog i alla delar. För mig kändes det inte rätt att "stå för" att Jesus är densamme som Gud, för det är trots allt det som många julpsalmer säger och det är en stor del av julen i Sverige.

Debatterna om den svenska nationalsången, svenska flaggan, "negerbollar", "kinapuffar", traditioner osv har övergått i en helt bisarr verklighet. Istället för att se över vår egen mentalitet och vad vi själva sysslar med så har det blivit en märklig självklarhet att man skyller allt på "invandrarna". Om vi hade respekterat oss själva, tagit hänsyn till oss själva, levt i harmoni med våra kroppar och sinnen så hade ingenting av allt detta ens blivit ett ämne att diskutera.

Vi säger "man ska ta seden dit man kommer". Att begära att icke-svenskar ska respektera de svenska sederna är INTE det samma som att kräva att de ska leva efter dem. Då är det inte demokrati längre. Ingen begär i något annat land att människor av annan kultur ska leva som de gör. Om en svensk flyttar till ett muslimskt land så är det väl ingen som förväntar sig att denne ska gå i moskén och be fem gånger om dagen. Ändå är det precis det som en del av den svenska mentaliteten går ut på. Det tycker jag är ganska märkligt.

Vi har alla olika ursprung, traditioner och kultur. För att kunna stå för sina egna åsikter och sitt liv så krävs det att man röjer i sin egen "byk" först och ärligt kan stå för allt det man gör och säger. Om man respekterar sig själv fullt ut så har man inga problem med att stå för det man uttrycker.

Hur vore det om man istället trodde på sina traditioner och stod upp för dem utan att för den skull försöka "tvinga" dem på någon annan.

Många människor i Sverige är fantastiskt duktiga på att vägra ta ansvar för sig själva. De är väl invaggade i tron att de måste trampa på andra för att själva få hävda sig. Nyss såg jag ett hätskt inlägg där en människa i väldigt fientlig ton berättade att hon skulle genomföra alla "svenska" jultraditioner. Det fanns ingen glädje i det, ingen kärlek, ingen uppskattning. Det var bara "bitter frustration". Jag känner medlidande för denna människa. Alla de svenska jultraditioner hon genomför kommer att vara genomsyrade av förbittring, självförakt, ilska, fientlighet och negativitet.

Min definition av "JUL" är glädje, kärlek, tacksamhet, omtänksamhet, gemenskap, närvaro, lycka... Ingenting av det kan man få om man inte tar ansvar för sig själv och börjar förändringen hos sig själv.

Tandvårdsstöd/Tandvårdskort

För några veckor sedan såg jag på en blogg att det tydligen fanns något som hette Tandvårdsstöd som man har rätt till om man omfattas av LSS (Lagen om särskilt stöd). Om man har diagnosen Asperger så omfattas man av LSS.

Jag hade inte hört talas om det innan, det är ingenting som det informeras speciellt öppet om, enligt min uppfattning.

Efter en del googlande kom jag fram till att jag nog behövde kontakta min handläggare för boendestödet och fråga henne hur jag ska ansöka om ett "intyg för tandvårdsstöd". Efter alla tidigare turer med myndigheter så tänkte jag att jag nog skulle bollas runt bland instanserna innan jag fick besked om detta.

Döm om min förvåning när jag fick svar från min handläggare att hon skulle be sin kollega, som handlägger LSS-ärenden, att utfärda ett sådant intyg. Ännu mer häpen blev jag när det i förra veckan trillade ner "intyg för tandvårdsstöd" i brevlådan!

Lite fundersam är jag dock eftersom jag fick 2 intyg. Eller rättare sagt, jag fick originalet OCH en kopia... På intyget står det tydligt att originalet ska behållas av den som utfärdar intyget...

Så för er som inte visste om intyget, så vet ni nu! Och ni kontaktar antingen er handläggare på socialförvaltningen som har hand om stöd enligt LSS eller tandvårdsenheten ni går till.

Vårdguiden har en sida med information här!

Mycket Märklig Tanke

Ibland pratar människor så fort att jag inte hinner lyssna, för jag måste koncentrera mig på att hinna höra istället för att kunna lyssna.

Hjärna utan hjärta = obegripligt

Det slog mig nyss, som det oftast brukar när jag är totalt oförberedd och inte lägger mig i så mycket med hjärnan, att hjärnan vore obegriplig utan hjärtat.

Nu kanske ni tänker, "Kära värld, nu har hon helt gått och tappat bort sig!", men det har jag inte. Så ni kan andas ut och slappna av!

Såhär menar jag... Alla bokstäver, alla ord, alla meningar. Allt det vore totalt obegripligt om vi inte lät hjärtat ta del av orden och lägga till en känsla. För det mesta har vi redan från barnsben lärt oss att ord är kopplade till känslor, så det är ingenting vi reflekterar över. Vi vet att "Fy skäms!" är kopplat till känslan "skam", vi vet att "Vad duktig du är!" kopplas till känslan "glädje" och så vidare.
Ofta går vi sedan vidare i livet och accepterar alla dessa ord och de vedertagna känslorna som är kopplade till dem som sanningar. Vi tror att det är såhär det är. Vi intalar oss att det inte kan vara på något annat vis. Eller så tänker vi inte alls kring det och bara lever efter det som "den enda sanningen". Den "värkliga verkligheten", så att säga.

Tänk då på den fantastiska möjligheten i att kunna välja en egen känsla till alla dessa bokstäver och ord. Och följaktligen kan man även utifrån den befintliga kopplingen mellan ord och känsla, välja orden, så att de istället skapar en skön känsla, en glad känsla, en hoppfull känsla.

Jag har själv upptäckt att när jag pratar med vänner och andra människor som använder ord som är kopplade till tunga och ledsna känslor, så har jag på något vis skapat ett filter genom vilket alla dessa ord passerar innan de landar i mitt inre. När orden landar i mig så är de omgjorda så att de automatiskt går att koppla till hoppfulla känslor.

Det var bland annat därför jag gav mig själv utmaningen i att se Jantelagen från ett positivt perspektiv, för ett par dagar sedan. För att liksom testa filtret. Det som är mest häftigt, tycker jag, är att jag verkligen TROR på min tolkning och då faller den "vedertagna" negativa laddningen ur Jantelagen som ett magnifikt magplask!

Så glöm inte bort att ni alltid kan välja! Ni har alla den enorma kraften inom er att välja den ljusa sidan, välja perspektiv!

Jag väljer att se upp i en oändlig himmel av möjligheter för att det är mycket trevligare än att titta ner i en gyttjig lerpöl. Lerpölen är mycket roligare att hoppa i! Och även om jag faller och möts av hinder så är det ändå trevligare att kunna välja OM jag vill hoppa i lerpölen eller, om jag inte har gummistövlarna på just då, ta vägen runt pölen.

Bara för att andra säger att man är tvungen att klafsa genom pölarna, för det är så livet är, och att det enda man kan göra är att vänta på att det ska sluta regna; så tänker jag istället att: "Regnar, det gör det ju nästan alltid i princip, hur man än vänder på det... Så det kan jag ju inte förändra... Men jag kan välja om jag ska hoppa i pölarna när jag har stövlar eller ta vägen runt pölarna när jag inte känner mig sådär jättebarnslig"

Fundersam tillbakablick

När jag ser tillbaka på de dryga 1½ månad som passerat så tänker jag börja med att tala om att jag är stolt över mig själv för den enorma bedrift jag lyckats med. Jag har på två plan, som anses vara de största "funktionshinder-områdena" inom ADHD, lyckats med att påbörja en positiv förändring.

På det "strukturella" planet har jag hållit fast vid att arbeta med kursen jag deltar i, där man använder Google Kalender och sin smartphone som viktiga verktyg för att strukturera sin vardag och arbeta fram rutiner och ett hållbart schema. Jag har också fått in en ganska vettig struktur för att hålla ordning på listor där jag lägger in punkter som ska göras ("att-göra-listor").

På det känslomässiga planet har jag kastat om hela min syn på min egen existens och gjort en fantastisk resa från:

- att ha varit en person som nedvärderar sig själv, fokuserar på svagheter och hinder, lever alla känslor fullt ut utan eftertanke - kort sagt, en relativt självdestruktiv syn på mig själv som människa. 

Till:

- att vara en person som respekterar, tar hänsyn och trivs med hela sig själv.

Jag har lärt mig att jag har känslor men att jag inte ÄR mina känslor. De känslor jag upplever är ett "budskap" som jag gör bäst i att försöka tyda istället för att kasta mig in i själva känslan och helt tappa bort budskapet i det.

Jag har också lärt mig att livet som sådant är som det är. Jag möts av problem precis som alltid innan, men jag får ut mer av att lösa problemen i den mån jag kan eller bara låta vara, om jag inte kan bidra med någon lösning själv. Det finns ingen mening med att låta omständigheterna i livet styra mitt mående.

Idag har jag någonstans landat med en ganska rejäl duns i mig själv. Lite mörbultad och skakig. Jag inser att jag kan känna sorg för olika omständigheter, jag kan känna oro och även enorm utmattning. Fast det hindrar inte mig från att ändå "må bra" i mig själv. Att "må bra" för mig är att känna mig trygg i mig, ta stöd av mig själv, känna lugn, balans, ro i mitt väsen. 

Jag kan ärligt säga att jag trivs med hela mig just nu. Jag är tillfreds med att vara jag, precis som jag är. Jag är tacksam för att jag tagit detta steg och lagt ner hårt arbete på att acceptera hela mig så som jag är och samarbeta med mig själv istället för att kämpa mot mig själv. Jag är också tacksam för att jag gått in helhjärtat för att vända hela mitt tänkande i positiv riktning.

Något som dock gör mig väldigt ledsen och sorgsen är insikten att jag inte kan ge mina insikter vidare i gåva till alla dem jag älskar. Mina insikter fungerar för mig, inte nödvändigtvis för andra. Att se dem man älskar gå genom livet och inte må bra med sig själva är väldigt sorgligt och gör ont i hjärtat. För att kunna ta kommando över sitt liv och sin egen inställning till allt så måste man vilja ta det steget, se att det är möjligt, våga ta steget ut i det okända. 

Det är inte min uppgift att "styra" världen eller dem jag älskar till ett positivt liv. Jag behöver hålla mig till min väg med min egen karta så jag inte tappar bort mig igen. Inte så lätt alla gånger. De som känner sig träffade ber jag uppriktigt om ursäkt! Även om min avsikt har varit ärlig och god så betyder det inte att det är rätt... Jag inser mitt misstag och gör mitt bästa för att lära av det. 

Jag insåg också att mitt största dilemma i livet var att jag försökte anpassa min tillvaro efter min hjärna. Jag lät den styra och ställa efter bästa förmåga på alla plan i mitt liv. Insikten i att jag bestod av fler delar än hjärnan och att alla dessa delar behöver ha rätt att existera och bejakas var rätt omvälvande. Balansgången in att se detta, acceptera faktum, lägga om arbetsordningen och ta kommando över mitt "jag" och i det hela fortfarande ha en positiv inställning till hela mig med ett förlåtande, ömsint och tacksamt sinne har inte varit så lätt. Balans är inte en av mina starkaste sidor, fast jag är bättre på det nu!

Något väldigt positivt som kom av just det var att måltider, hushållssysslor, att stanna till här och nu, kreativ tid och att vara närvarande i det jag gör verkar falla in automatiskt ju mer öppen jag är för signalerna från alla delar av mig. Jag behöver inte kämpa och streta, det kommer av sig självt som ett naturligt led i att jag vill mig själv väl på alla plan och försöker ta hänsyn till alla de behov jag har för att vara en fungerande individ.

Jag jobbar med visualisering, affirmationer och meditation varje dag. Jag har skrivit positiva budskap och påminnelser till mig själv på lappar, skrivit på speglar och glasramar. Har i vanlig ordning lyckats att vara väldigt "mycket". Fast jag resonerar som så att det är mitt hem och jag behöver ett överflöd av positiv feeback och påminnelser för att möta mitt eget "jag" på alla plan, så jag vill inte ursäkta det. 

Jag har inbillat mig att jag tagit små baby-steg men inser nu att det mer handlar om enorma jättekliv. 

Mitt främsta mål just nu är att pressa ner bromsen och lugna ner mig. Landa i mig själv. Inte svepas iväg i klassisk "adhd-anda" utan ge mig själv tid och utrymme att reflektera och begrunda det jag faktiskt gjort och lärt mig. Att också låta tanken sjunka in att jag har hela livet på mig för att fortsätta denna resa. Det är bättre att strosa sakta genom ett vackert landskap än att med gasen i botten försöka nå en slutdestination och missa allt det underbara på vägen. 

Jag ser fram emot att fortsätta leva med min "nya" självbild, jag känner tilltro och tillit till mig själv. Livet kommer fortfarande att bestå av motgångar och hinder med skillnaden att jag vet att jag kommer att kunna hantera dem på ett bättre sätt nu. 

Jag är väldigt trött och ganska utmattad fast inte på ett uppgivet och förtvivlat sätt. Mer som en rejäl träningsvärk efter ett hårt pass på gymet. Som när man känner att musklerna är helt "dallriga" och man känner sig nöjd för att man vet att man jobbat hårt och bra. Och man inser att tid för återhämtning är essentiell för att man ska orka med annat. 

Jag ger mig själv en rejäl klapp på axeln och en stor guldstjärna i kanten för väl utfört arbete med mig själv! 

Jag tänker dock lägga mig och sova med en önskan och en förhoppning om att fler av dem, som jag älskar, hittar sina egna rätta vägar och får må bra också. Att se dem man älskar se sig själva med samma ögon som man själv ser dem, det är sann glädje! Delad glädje är faktiskt dubbel glädje! 

Jantelagen är inte negativ, det är jag som väljer!

I en utmaning till mig själv valde jag att se Jantelagen ur ett annat perspektiv, ett positivt perspektiv! Bara för att det är "vedertaget" att Jantelagen är negativ så tänkte jag i mitt stilla sinne att "Icke! Jag KAN göra den positiv!" för tro det eller ej, det GÅR att se det positiva i allt!

Det som är skrivet i tjock text är mina egna ord! Som jag tidigare sagt, sprid jättegärna vidare och kom ihåg att uppge källa.

1. Du skall inte tro att du är något. Jag VET att jag är JAG, varför skulle jag vilja vara "något"?
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi. Jag VET att jag är bäst på att vara JAG! Alltså är jag varken bättre eller sämre än någon annan...
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi. Jag är så klok som jag tillåter mig själv att vara och eftersom jag inte vet hur kloka andra är så kan jag inte tro något om det heller.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. Jag är tacksam i att jag anstränger mig för att vara det bästa för mig själv!
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi. Eftersom jag inte vet vad andra vet så kan jag inte tro att jag vet mer än andra. Däremot är jag tacksam och lycklig i vetskapen att jag kommer att ta reda på allt jag behöver veta när det behövs!
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi. Om jag tror att jag är förmer än någon annan så kan jag inte känna kärlek och tacksamhet! 
7. Du skall inte tro att du duger till något. Jag vill inte duga till "något", jag duger, mer än väl, till för mig själv!
8. Du skall inte skratta åt oss. Det ger mig mer att skratta med andra, delad glädje är dubbel glädje!
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig. Det viktigaste av allt är att JAG bryr mig om mig själv!
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något. De som väljer att lära sig  eller vara öppna för det jag förmedlar, kommer att vilja lära sig. Man kan inte tvinga någon att göra något de inte vill...

Positiv kraft

Jag fick texten nedan per mail för många år sedan av min dåvarande svärmor. Jag log åt texten och kände att "ja, ja... Det är väl så smidigt att tänka så när man inte har de bekymmer som jag har... osv...." Ja, jag behöver väl egentligen inte ens skriva vidare vad jag tänkte... De flesta vet precis vad jag menar... Av någon anledning slängde jag aldrig mailen... Fråga mig inte varför. Idag vet jag! Texten nedan är den ärliga sanningen, inget annat!


"Positivt tänkande Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: 'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'. Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?' Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.' Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet. 'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag. 'Det är det', svarade Kalle.

Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv. Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?' Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan. 'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle. 'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.

'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något. Vad gjorde du då?', frågade jag. Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'. Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'. Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.

Vad är det som händer?!

Jag är så fullkomligt ställd och tagen av hela den omvandling jag verkar genomgå! Jag kan knappt förstå att det är möjligt samtidigt som jag vet i varje cell av mitt väsen att det är helt rätt!

En del kanske tänker att det är en hyperaktiv fas i ADHD, som många (inklusive jag själv) beskriver om och om igen. Själv kan jag bara säga att det är allt annat än hyperaktivitet.

För det första har jag aldrig upplevt något liknande tidigare och för det andra så är det inte det minsta hyper i min vardag...

Den förändring jag talar om började egentligen för väldigt länge sedan, kan jag se nu i efterhand, men den mest radikala insikten kom väl för snart 2 veckor sedan.

Jag har upplevt precis samma känslor som tidigare. Tungsinthet, trötthet, förvirring... Ingenting i min vardag eller omgivning har egentligen förändrats alls. Lägenheten är som den varit, inga besked om nya tapeter. Inga situationer eller "problem" i mitt liv har egentligen heller förändrats. Det enda som har förändrats är jag och min syn på allt!

För det andra har jag aldrig tidigare i mitt liv, som jag minns, haft en så lång stabil tillvaro som nu. Jag har alltid pendlat i humör och mående från himmel till helvete minst en gång om dagen, för det mesta fler. Nu har jag känt att jag "mår bra" konstant. Inom mig bär jag en känsla av inre frid, harmoni, glädje och styrka som jag inte lyckats komma i närheten av någon gång tidigare. Det är på ett helt annat plan, totalt skilt från omvärlden.

Vissa dagar har jag känt att jag vacklar och tappar fokus men i slutet på dagen har jag ändå hittat tillbaka till mig själv och min inre kärna av lycka.

Jag har lärt mig att ingenting i mitt liv som händer mig kan påverka mig om inte jag själv väljer att låta det påverka mig. Jag har lärt mig att skilja på vad som är "jag" (min allra innersta kärna) och vad som är hjärnan. Jag kan ju redan nu öppet meddela att "jag" återtagit kontrollen över mig själv. Hjärnan kan inte styra och ställa över allt eftersom "jag" består av mycket mer än så. Inom psykiatrin finns det någonting som kallas psykosyntes som ni kan läsa om här.

I kursen jag går som finns att läsa på Kreativ Insikts hemsida, här, ägnas en del åt något som kallas att hitta sina "delpersonligheter" och sedan arbeta med dem och omfördela arbetsordningen och öka kapaciteten hos en del och minska hos andra och se till att ens "jag" är den som styr/dirigerar det arbetet.

Man kan väl säga att det är där jag står just nu... Bland annat...

Jag har gått från att förakta mig själv, nedvärdera mig, sparka på mig själv, ömka mig, underskatta mig och min kraft, förtvivla och fokusera på det jag inte kan/klarar av till att med helt nya ögon betrakta alla delar av mig med ömhet, kärlek, tacksamhet, förståelse, omtänksamhet och glädje. Jag har vänt blicken inåt och accepterar hela mig som jag är, förlåter mig själv för att jag inte tidigare förstått bättre, insett att om inte jag visar mig själv kärlek, omtänksamhet och tacksamhet så kan jag aldrig få det fullt ut från någon annan eller ens få mina barn att älska sig själva och vara stolta över sig själva. Hur ska de förstå hur de ska göra om inte jag visar dem först.

Jag tänker ofta till en extra gång när jag bemöter mig själv och frågar hur jag skulle behandlat mina egna barn i det läget eller min bästa vän. Förr så hade jag gjort tvärtom mot mig själv. Idag behandlar jag mig själv som det mest värdefulla jag har jämte mina barn.
Jag har också förlåtit mig själv för allt ont jag utsatt mig för i ren okunskap.

Det viktiga är att släppa och rikta fokus mot här och nu och framåt. Vad som har hänt kan jag ändå inte förändra.

Något annat jag gjort är att konstant peppa mig själv och rikta in mig på positiv fokus. Jag har satt upp lappar, tavlor, uppmaningar till mig själv överallt i mitt hem som bara är positiva och kärleksfulla! Även uppmaningar om att stanna till i nuet och andas en stund. Den har hjälpt mer än en gång när jag mest behövt det. Att stanna till i tio sekunder, blunda, ta ett djupt andetag och bara landa i sig själv och hitta den innersta kärnan som bara är kärlek och frid.

Jag har slutat att kämpa och spjärna emot. Jag lyssnar inåt mycket mer och plötsligt så har jag fått in både måltider och vilopauser helt automatiskt. Jag har inte ens märkt det själv. Det blir så naturligt självklart när jag lyssnar på hela kroppen och eftersom jag ärligt vill ta hand om hela mig så är det självklart att jag äter när kroppen säger att den behöver mat. Det mest häpnadsväckande är att ju mer jag utvecklas och stärks i min tillit till mig själv, desto mer positivt sugs det in i min tillvaro från alla håll och kanter. Det negativa har sakta men säkert suddats ut och försvunnit ur mitt liv. Negativa människor som tidigare funnits i mitt liv har bara försvunnit. Antingen så ser jag dem inte längre eller så undviker de mig. Hur det än är så känns det oviktigt.

Att också inse att jag själv väljer vad jag lägger positiv/negativ laddning i är en stor del. Att inse att känslor och tankar i sig inte kan påverka mig om jag väljer att bara "notera och släppa" och att valet att blanda in min energi är helt upp till mig själv.

Och nej, jag är inte färdig med mig och mitt arbete på långa vägar! Jag känner mig som ett spädbarn som ska lära sig krypa eller gå igen. Det är läskigt ibland, skrämmande och ovant men bara jag återvänder till mitt inre och min kärnpunkt så hittar jag tillit och tacksamhet och då vet jag att jag är på rätt spår.

Tacksamhet, ömsinthet och hänsyn är enorma delar av detta!

Jag plockade till mig kunskapen från "The Secret" där budskapet i princip går ut på att man "skickar ut sin beställning till universum, föreställer sig att man fått det man beställt och känner den känslan och sedan är tacksam". Jag började med att helt enkelt bestämma mig för att jag skulle "må bra" imorgon, jag visualiserade morgondagen och kände hur bra jag mådde och att jag nästa kväll var tillfreds och så tacksam. Och jag fick det! Jag har fått det varje dag efter det! Jag går igenom samma procedur varje kväll. Tänker igenom dagen och känner tacksamhet och glädje över att jag fått "må bra", som jag bestämt, och sedan lägger jag fokus på morgondagen och "beställer" må-bra-paketet igen...

Sen kör jag stenhårt med min "självhypnos" app varje kväll. Sök på NLP eller selfhypnosis så ser ni lite vad som finns. Jag har några olika med en man som heter Eric Brown. I sina program  "präntar" han in färgen "röd" som en "trigger" för självkänsla, styrka och fokus på sitt mål (i slutet på programmet). I början tyckte jag det lät helmärkligt men efter någon vecka så märkte jag hur jag gick och log när jag passerade röda brevlådor, såg röda bakljus mm. Nu har jag fyllt mitt hem med färgen röd.

Inom NLP finns en svensk man som heter Fredrik Praesto som är bra. Bara som tips... Däremot har jag inte hittat någon app med honom för smartphone... än.

Insåg precis att jag nog har upprepat mig själv helt från ett tidigare inlägg. Bestämde sedan att det får stå kvar som det är! Detta kan inte betonas nog! Inte upprepas för många gånger! Inte läsas om tillräckligt!

Jag har det precis som jag hade det tidigare med den enda skillnaden att jag numera värdesätter mig själv som den enda "jag" som finns. Jag ska leva med mig själv resten av livet, varje dag, mer än någon annan någonsin kan leva tillsammans med mig. Varför skulle då inte min egen inre relation vara viktigast för mig? Om jag är i harmoni och i ett balanserat, fridfullt och kärleksfullt förhållande till hela mig så kan det ju inte annat än dra till sig mer harmoni. Dessutom lär jag barnen värdet av sig själva genom att själv föregå med gott exempel. Barn gör som vi gör, inte som vi säger!

Mitt nya ledord numera är: "Just do it! Because you're worth it!"
Dom som håller på med reklam, vet ibland vad de sysslar med... och de har rätt!

Kraften i att TRO på SIG SJÄLV!

Jag är levande bevis på att det faktiskt fungerar!!! Jag upplever det varje dag numera!

Här har ni ännu mer bevis på att det lönar sig att TRO på SIG själv!!!

Kärlek och positiv energi ut i hela kroppen!

A deaf-mute girl on a horse that she has ridden for only THREE weeks!!, not to mention the song she picked out to dedicate to her deceased father! Listen to the announcer's voice crack! The horse she is riding is not even hers; she is training it for a client and has had it only 20 days at the time of the ride shown here. Note that she rides without a saddle or halter and bit and (obviously) without voice commands. She is using the method used by North American Indians. When you think your voice can't be heard I want each of you to watch this Video. She has no voice. She cannot hear. Yet she has persevered and achieved! Thought you all would enjoy this. Källan är här på  Facebook

Min allra bästa vän!

Min allra bästa vän 

är det finaste som finns!

För det mesta gör hon mig glad

ibland ledsen

Hon har så fantastiska egenskaper

hon får mig att skratta

att gråta

att känna

att leva

Hon vet alla mina hemligheter

Hon är inte bäst på allt

inte felfri

hon är mänsklig

och just därför älskar jag henne så!

Hon har ett sätt att tänka

och så originella påhitt

som får mig att skratta så tårarna sprutar 

När hon tvivlar på sig själv blir jag ledsen

jag blir frustrerad och bedrövad

Jag vill ju att hon ska se att hon kan!

Min bästa vän är helt unik

den finaste vännen för mig

Vi stöttar varandra och tror på varandra och då mår vi bra!

Jag är så tacksam och lycklig

för jag har äntligen hittat henne!

Min allra bästa vän i hela universum!

Alla dessa delar och egenskaper som är mitt JAG!

Jag ska älska mig villkorslöst för resten av mitt liv

Jag ska vara min allra bästa vän 

i vått och torrt, i nöd och lust

Jag ska göra mitt yttersta för att aldrig mer svika mig själv igen!

Bästa vänner tror på varandra, älskar och stöttar varandra,

oavsett vad som händer i livet!

Jag är min allra bästa vän och livskamrat!

Genom att våga älska hela mig som jag är och tro på mig själv, föregår jag med gott exempel för mina älskade barn.
För trots allt så gör barn som vi gör och inte som vi säger!

Att vara sann mot sig själv!

I min härliga bok "Släpp loss din inre livskonstnär" av Carolina Gårdheim som finns att köpa på hennes hemsida Kreativ Insikt, finns en otrolig övning som jag testade på mig själv igår och faktiskt även nyss på ett helt annat sätt. Jag kommer till det snart...

Övningen handlar om att inse sin inre styrka när man är sann och ärlig mot sig själv. Övningen går till såhär:
Man formar tumme och långfinger på valfri hand till en cirkel. Därefter säger man högt "Jag heter X" (X är ditt eget namn), sedan försöker man bända upp "cirkeln" som fingrarna formar med den andra handens fingrar. Sen provar man samma sak fast man säger "Jag heter Y" (Y är ett annat namn än det man heter) och försöker bända upp "cirkeln" igen.

TESTA, vet jag! Det är så häftigt!

Jag blev mållös när jag gjorde övningen! Jag kunde inte bända upp "cirkeln" när jag sa mitt eget namn men det var inga problem att bända upp "cirkeln" när jag sa ett annat namn.
Innan jag satte mig med detta inlägg så gjorde jag ett "test" med övningen fast jag sa mig själv "Jag vill ta ett bad?" (Att bada är det bästa jag vet!) Jag kunde inte rubba cirkeln. Sen sa jag mig själv "Jag vill diska?".... Behöver jag ens säga att jag inte hade några som helst problem med att bända upp cirkeln...

Visserligen kommer jag inte undan disken, men jag behöver ju faktiskt inte göra det just nu utan kan med gott samvete vänta tills imorgon. Jag är snäll mot mig själv och ärlig! Jag tar hänsyn till hela mig! Bara det får mig att stråla av glädje mot mig själv och inse att jag mår bra om jag tar hand om mig och strävar efter min egen acceptans gentemot mig själv och inte söker andras godkännande.

Idag mår jag bra! Och eftersom det är så otroligt välgörande att må bra så har jag bestämt att jag ska fortsätta med det även imorgon...

(bildkälla, Kreativ Insikt)

En Mycket Trevlig Tanke

Det som är så bra är att jag är jag! Jag är så glad för att jag är jag! Ingen annan kan vara jag bättre än jag och jag kan inte vara någon annan bättre eftersom jag redan är bäst på att vara just jag

Mindfullness tips

Det finns forskning som visar att väldigt aktiva hjärnor reagerar bra på Mindfullness. Mindfullness är att stanna upp och vara medvetet närvarande, att stanna upp i nuet och inte stressa runt i tankarna. Dagens samhälle med internet, konstant uppkoppling, informationsflöde som hela tiden överöser oss med intryck, mobiltelefoner gör att det är lättare att spinna loss i tankarna och då blir vi trötta och utmattade. Det blir inte heller mycket gjort eftersom intryck avbryter oss i det vi håller på med.

Att träna upp förmågan att vara medvetet närvarande ger oss ett fantastiskt verktyg att kunna styra vår fokus och avskärma alla intryck som vi hela tiden har omkring oss!

Oavsett om man har diagnoser eller inte så behöver vi ändå stanna upp, återvända till nuet och njuta av att vara närvarande här och nu. För det mår vi bra av! Det finns bara positiva fördelar med mindfullness, oavsett vilka vi är eller vilka etiketter som sitter på oss.

För många år sedan fick jag ett tips på en sida där det finns övningar i mindfullness som jag vill dela med mig av! Ge dig själv en present idag och ägna några få minuter åt att vara medvetet närvarande! För du är värd det!

Mindfullness övningar

Acceptera livet som det är, men välj din egen energi!

Den senaste tiden har jag lagt mer och mer tid på att vara positiv. Jag undviker negativa tankar, negativa människor, negativa känslor. Med det menar jag att jag väljer att inte koppla händelser i mitt liv till negativa självuppfyllande profetior.

Jag upplever ilska i min bostadssituation. Självklart gör jag det, det är en naturlig reaktion. Men jag väljer också att inte förtäras av det, att låta all min vakna tid att spinna kring alla negativa aspekter kring det.

Jag upplever förvirring och tvivel kring medicineringen jag har men jag har även där valt att ta ett känslomässigt steg tillbaka och acceptera att det är okej att uppleva det jag upplever men att det i sig inte innebär att jag måste gräva ner mig och låta det stjälpa mig helt.

Jag har upplevt mer och mer hur jag vaknar på morgonen och med spänd förväntan och en pirrande nyfikenhet ser fram emot vilka häftiga och annorlunda upptäckter min hjärna kommer att komma fram till under dagen. Vilka konstiga situationer den kommer att ställa mig inför. Istället för att bli arg och sucka över mig själv när jag lyckats ta på mig kläder ut och in så väljer jag att skratta åt mig själv och förundras över hur jag lyckats förbise såna detaljer. Jag roar mig kungligt åt mina egna "tokigheter".  Ni anar inte hur roligt jag har och hur mycket pengar jag sparar på att inse mitt eget underhållningsvärde istället för att söka underhållning på andra håll (stå-upp komik, komiska filmer, konserter mm). Visserligen är sådant väldigt roande och det är roligt att variera sig men när man är ensamstående och sjukskriven så är det en klar fördel att inse sitt eget underhållningsvärde och ta tillvara på det!

Allt bottnar i att jag insett att jag faktiskt väljer det helt själv. Det är mitt val att vända det jag kan till något positivt, något som gynnar mig, som får mig att "må bra".

Steget vidare i den insikten har varit att se att om jag bestämmer mig för att jag ska "må bra" imorgon och lägger några minuter på att känna efter i hela mig hur bra det känns att "må bra" imorgon och därefter visualisera hur jag imorgon kväll känner välbehag och tacksamhet över att jag gjort ett bra val för mig själv.

Inför helgen, när jag skulle ha mina barn så fastnade jag inte i tankar kring "hur jag ska orka", "hur jag ska räcka till", "hur jag ska kämpa mig igenom tröttheten". Jag bestämde mig helt enkelt för att helgen skulle bli bra och att jag skulle "må bra". Inget mer. Inga förväntningar, inga detaljer kring vad som får mig att "må bra", inga begränsningar. Bara den enkla tanken att oavsett vad som kom min väg så hade jag bestämt att jag ska "må bra"!

Jag var lyrisk igår när jag insåg att jag "mår bra", trots allt som hänt/inte hänt... Alltså bestämde jag ju givetvis att jag skulle "må bra" idag också och det har jag gjort! Varför skulle jag inte göra det? Jag är ju faktiskt en intelligent och smart kvinna! Det vore väldigt ogenomtänkt att inte fortsätta "må bra", nu när jag sett hur lätt det kan vara bara genom att tillåta mig det!

Jag vet ju hur "må bra" känns men jag kan ju inte styra omständigheterna i mitt liv. Då är det meningslöst att försöka styra omständigheterna och lägga onödig energi på det. Det är mer gynnsamt för mig att påverka det jag faktiskt kan påverka och det är att "må bra"! Och så länge jag håller mig till det beslutet, trots allt som händer omkring mig, så accepterar jag livet som det är!

All energi sprids som ringar i vatten! Negativ energi föder ny negativ energi och genomsyrar till slut allt som finns omkring oss! Positiv energi fungerar precis likadant! Det är där jag står nu, jag har förstått det! Och jag är så tacksam för det! Jag är så glad över att äntligen ha tillåtit mig själv att vara snäll mot mig, att respektera och ta hänsyn till mig och i det också se skillnaden på vad jag kan förändra och vad jag inte kan förändra.

Gud,

Ge mig sinnesro

Att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

Jag tror på Gud, jag tror på kraften i universum och att vi är mottagliga för all den kraft som finns där. Det vi utstrålar och bär inom oss är också det som vi får och tar emot från universum. Det förunderligt enkla i det är att det är vi själva som bestämmer vad vi ska få. Jag är inte ett offer, jag är min egen själavårdare. Jag bestämmer vad jag vill ha i mitt liv. Att händelser utlöser känslor är naturligt och självklart. Det är självklart att jag har rätt att känna alla känslor! Lika kristallklart ter det sig nu att jag faktiskt själv väljer om jag vill låta mig påverkas av känslan genom att ladda den med energi. Det är mitt val!
En känsla och energin som kopplas till den, det är ett val jag kan påverka!

Jag vill ju "må bra" och det kan jag göra, oavsett omständigheterna. Så då bestämmer jag mig för att det ska vara så. Detta kan jag göra varje dag, hela tiden! Jag väljer positiv energi och därmed drar jag det till mig och utstrålar det också. Det blir ett helt otroligt liv!

Jag ser med spänd förväntan emot alla kommande dagar och öppnar upp sinnet som ett litet barn och det spritter verkligen i hela mig av makalös glädje över allt jag kommer att få upptäcka och uppleva. För det kommer att bli så häftigt och jag är så tacksam för det!

I hela den här insikten ingår förståelsen av att mitt "jag" består av olika beståndsdelar med olika kapacitet. En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Genom att acceptera hela mig för den jag är så tillåter jag mig att älska mig som jag är. Jag väljer att ta hänsyn till och ha respekt för att det min hjärna vill och kan är mer än vad min kropp klarar av. Och jag fylls av vördnad inför att jag äntligen tillåter mig själv att acceptera mig själv för allt det jag är, utan att koppla det automatiskt till en positiv eller negativ energi. Jag är jag och ingen annan kan vara det bättre än mig. Jag ska lyssna på mig själv och ge mig tillåtelsen att "må bra" oavsett vad jag orkar eller inte orkar med. Det är jag värd! Jag är värd all min kärlek, förståelse, empati, välvård från mig själv!

Till min hjälp har jag använt insikterna från min kurs Kreativ Insikt som baseras på Carolina Gårdheims bok/kurs/insikter, det jag läst i boken "ADHD/ADD som vuxen, så lyfter du fram dina styrkor" av Lara Honos-Webb, grundtanken i boken "The Secret" av Rhonda Byrne och sist men inte minst alla tusentals samtal och visa ord från vänner, familj, oväntade möten med oväntade människor i mitt liv!

Jag känner bara oändlig tacksamhet över att ha kommit till den enkla insikten att det hela tiden handlar om min utgångspunkt och mitt val. Jag är tacksam för att ha fått alla möten som lett mig till detta men också tacksam för alla framtida möten som jag vet att jag öppnar upp till och kommer att få nu när jag valt det positiva för mig själv. Jag är som ett otåligt barn med tindrande ögon som gläds över hur otroligt underbart det är och kommer att vara!

Alltså.... Vad jag är glad över att jag kommer att "må bra" imorgon och alla dagar efter det! Skulle jag tappa fokus ibland och förirra mig i negativa labyrinter så kommer det att bli bra ändå för när jag ser var jag är så är det ju bara för mig att bestämma mig för att återgå till att "må bra" och sen göra det!

(bilden är från Kreativ Insikt)