Den svenska mentaliteten gör mig ledsen

Under lång tid så har samhället i Sverige förändrats. För mig ter det sig som en skrämmande förändring. En katastrof, en tragedi utan dess like.

Vi lever i ett samhälle där den "negativa" tolkningen av jantelagen är vår sanning. Vi präntar in i vårt eget sinne och våra barns sinne att vi inte är värda ett vitten. Det anses också som oerhört fult att älska och prioritera sig själv och sina behov. Man förväntas be om ursäkt för att man existerar. Det anses också som "tabu" att på något vis uttala att man är bra på något. Så vi vandrar runt i ett samhälle där vi hela tiden letar fel i oss själva och i omgivningen, trycker ner dem som mot all förmodan "har mage" att tycka bra om sig själv eller på annat vis uttala sig positivt om sig själv. Vi svänger oss med fina ord som respekt och hänsyn. Tyvärr så är det alldeles för få människor som förstår, att om man ska ha ett samhälle där det finns respekt, hänsyn, kärlek och tacksamhet så måste man börja med sig själv. Att ställa sig och vråla för full hals att man minsann förtjänar att få respekt förutsätter att man själv respekterar sig själv.

Jag blev väldigt beklämt igår när jag på Facebook såg två skilda inlägg om "invandringens konsekvenser" ur den svenska mentalitetens synvinkel.

I den ena var det någon som var fullständigt rasande över det faktum att "muslimer känner sig kränkta av svenska julsånger" eller något i den stilen. Min första tanke var "Vad är det att vara rasande över?". Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har väl rätt att bli "känna oss kränkta" av sådant som går stick i stäv mot vår egen livsuppfattning? Vad som är mer skrämmande är att den allmänna mentaliteten i det fallet blir "Å, dessa invandrare som tror att de kan komma hit och göra som de vill och vi får inte ha kvar våra svenska traditioner". Min följdfråga på den reaktionen är då följande: HUR fick man faktumet att någon känner sig kränkt av något till uppfattningen att vi inte får fortsätta med de svenska traditionerna?

I fall nummer två handlade det om en artikel där luciatåget i en viss skola inte skulle ha med pepparkaksgubbar och inte sjunga pepparkakssången för att någon kanske kunde ta illa upp. Döm om min förvåning när den allmänna reaktionen på det var "Ska vi inte få ha kvar något svenskt längre?"

När jag gick i skolan så hade vi luciatåg, vi hade julkörer, vi hade juluppvisningar osv... Jag är visserligen född i Sverige fast mina föräldrar är inte av svenskt ursprung. Inte heller är jag uppväxt i ett kristet eller traditionsenligt svenskt hushåll. Jag respekterade att julen var en kristen högtid, sjöng med i kören och deltog i vissa delar av firandet. Men eftersom jag inte är kristen så var det ganska självklart att jag inte deltog i alla delar. För mig kändes det inte rätt att "stå för" att Jesus är densamme som Gud, för det är trots allt det som många julpsalmer säger och det är en stor del av julen i Sverige.

Debatterna om den svenska nationalsången, svenska flaggan, "negerbollar", "kinapuffar", traditioner osv har övergått i en helt bisarr verklighet. Istället för att se över vår egen mentalitet och vad vi själva sysslar med så har det blivit en märklig självklarhet att man skyller allt på "invandrarna". Om vi hade respekterat oss själva, tagit hänsyn till oss själva, levt i harmoni med våra kroppar och sinnen så hade ingenting av allt detta ens blivit ett ämne att diskutera.

Vi säger "man ska ta seden dit man kommer". Att begära att icke-svenskar ska respektera de svenska sederna är INTE det samma som att kräva att de ska leva efter dem. Då är det inte demokrati längre. Ingen begär i något annat land att människor av annan kultur ska leva som de gör. Om en svensk flyttar till ett muslimskt land så är det väl ingen som förväntar sig att denne ska gå i moskén och be fem gånger om dagen. Ändå är det precis det som en del av den svenska mentaliteten går ut på. Det tycker jag är ganska märkligt.

Vi har alla olika ursprung, traditioner och kultur. För att kunna stå för sina egna åsikter och sitt liv så krävs det att man röjer i sin egen "byk" först och ärligt kan stå för allt det man gör och säger. Om man respekterar sig själv fullt ut så har man inga problem med att stå för det man uttrycker.

Hur vore det om man istället trodde på sina traditioner och stod upp för dem utan att för den skull försöka "tvinga" dem på någon annan.

Många människor i Sverige är fantastiskt duktiga på att vägra ta ansvar för sig själva. De är väl invaggade i tron att de måste trampa på andra för att själva få hävda sig. Nyss såg jag ett hätskt inlägg där en människa i väldigt fientlig ton berättade att hon skulle genomföra alla "svenska" jultraditioner. Det fanns ingen glädje i det, ingen kärlek, ingen uppskattning. Det var bara "bitter frustration". Jag känner medlidande för denna människa. Alla de svenska jultraditioner hon genomför kommer att vara genomsyrade av förbittring, självförakt, ilska, fientlighet och negativitet.

Min definition av "JUL" är glädje, kärlek, tacksamhet, omtänksamhet, gemenskap, närvaro, lycka... Ingenting av det kan man få om man inte tar ansvar för sig själv och börjar förändringen hos sig själv.