Den osynliga stressen

I förrgår hade jag återigen ett av dessa berömda, något förvirrande, nätverksmöten med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och min läkare. Med mig hade jag en vän som stöd. Under mötet framgick att mina båda handläggare hade pratat ihop sig och hade ett förslag till mig. De föreslog att jag skulle sjukskriva mig igen. Eftersom jag stått inskriven på Arbetsförmedlingen i lite drygt 3 månader och fått aktivitetsstöd med en skamligt låg ersättning (223:-/arbetsdag före skatt) så har jag nu tydligen kvalificerat mig till en ny uppsättning sjukpenningdagar, enligt rådande lagstiftning.

Chocken över denna information fick mig att brista ut i ohejdad gråt och tårarna forsade. Lättnaden gick att ta på i rummet, kände jag. Och plötsligt förstod jag HUR stressad jag faktiskt varit under de senaste månaderna. Hur hårt det egentligen har tagit på mig och alla rastlösa nätter när jag kastat mig fram och åter i sängen och inte kunnat sova, fick en förklaring. Jag har ändå trott att jag accepterat livet som det är och var inte riktigt beredd på känslan när mitt liv, som genom ett trollslag, återigen ska bli något lite mer stabilt ekonomiskt.

Avsaknaden av stressen gör att jag nu kan inse hur stor del av mitt liv det faktiskt har påverkat. Det har påverkat min sömn mer än jag kunnat föreställa mig. Min aptit har också varit rejält påverkad för att inte tala om orken att göra något. Utan att ha sett det själv så har min tillvaro varit kantad av ett mörker som slukar energi. Och allt detta på grund av denna märkliga lagstiftning vi har i vårt land... Där det sägs en sak och verkligheten är en helt annan...

Efter 1½ års kamp och två seriösa försök till arbetsträning har vi alla tillsist enats om att jag inte kommer upp i ens 10 timmar/vecka. Allt annat kraschar när jag lägger orken på arbete. Nu kan jag slappna av och andas ut, kravet på att utvärdera en arbetsförmåga ligger helt på is. Jag ska nu istället lägga all fokus och ork att arbeta in denna mytomspunna "fungerande vardag" med rekommendation från arbetspsykologen och stenhårt arbete med min nya psykolog. Jag känner mig plötsligt lugnare och tryggare, för nu finns det en tydlig plan, en som jag förstår och kan förhålla mig till. En plan som sträcker sig en liten bit in i framtiden och som känns bra!

I denna plan ingår också att ansöka om sjukersättning. Nu finns underlag för att ansöka om det. Jag bad läkaren om ett läkarutlåtande för snart 2 månader sedan och ännu har inget sådant producerats. Jag frågade på vårt möte om detta utlåtande varpå läkaren nonchalant meddelar att han lagt det på is och att jag inte kan be att få ett sådant utan det måste Försäkringskassan göra. Med hakan i knäna av förvåning  ifrågasatte jag detta påstående och fick stöd av handläggaren från Försäkringskassan. Jag som privatperson kan visst begära att få ett läkarutlåtande! Då tittar läkaren på alla i rummet utom mig och säger "Ja, men alla vi som känner Aicha VET ju att hon har så många idéer för sig och att hon brukar ändra sig efter några veckor och hitta på något nytt... Så då lät jag bli att skriva ett läkarutlåtande för att se om det var så nu också"

Att bli talad om, som om jag inte ens var närvarande i rummet och dessutom bli behandlad som om jag vore ett olydigt barn som får en smäll på fingrarna för att jag har många olika planer och funderingar var något av det mest kränkande jag varit med om. Jag vet att ADHD innebär bristande impulskontroll och svårigheter i att planera osv... Det är därför det kallas funktionshinder. Jag kan ju spontant tycka att någon som arbetar med detta borde ha denna grundläggande kunskap om just denna funktionsnedsättning istället för att köra ner det i halsen på mig och idiotförklara mig... Jag har inte bett om att få födas såhär, med en "defekt" hjärna, "en störning"... För det är så vården ser på mig. Men jag är fortfarande människa, vuxen och fullt kapabel att ta hand om mig själv och mina beslut!

Nåja... Nog om detta! Jag hoppas på en lugnare och tryggare vår och framtid nu i alla fall! Jag har en liten plan på ett eventuellt framtida projekt som är lite hemligt än så länge... Just nu kan jag börja lägga min energi på att bygga upp en stadig grund till en fungerande vardag och göra det omsorgsfullt och ordentligt. Det har varit en lång, hård och tuff väg. Den har krävt mycket samtidigt som jag lärt mig så oerhört mycket! Jag är tacksam för alla motgångar för de har byggt upp en mycket starkare människa med större självförtroende och bättre självkänsla än tidigare! Jag har massa mer skinn på näsan och har en större tilltro till mitt eget värde! Jag är först och främst människa, lika mycket värd som alla andra människor och är i min fulla rätt att bli behandlad som en sådan, oavsett hur min hjärna är funtad!

Fokus?

Idag har jag full koll på vad just begreppen "koncentrationsstörning" och "bristande impulskontroll" är. Jag har aldrig varit så medveten om just detta som nu. Skillnaden idag är att jag betraktar dessa egenskaper i mig med en nyfikenhet och en ganska underhållande attityd istället för att störa mig på dem.

Jag kan meddela att jag i skrivande stund lyckas felstava i princip vartenda ord jag skriver och fingrarna smattrar i en på tok för hög hastighet mot tangentbordet och skrivandet blir relativt omständligt eftersom jag måste radera och skriva om hela tiden...

Jag kan nog lugnt konstatera att detta är ADHD i sitt esse hos mig. Jag vaknade med en miljon idéer i huvudet om vad jag ville göra idag och hur produktiv och effektiv jag skulle vara. Väl uppe så  frontalkrockade alla tankar i överljudshastighet och allt är en enda salig röra där inne. Jag har börjat med minst sju olika saker och släppt dom lika fort. Det där som kallas fokus är överallt och ingenstans där det borde befinna sig, just nu...

Tiden har rusat förbi och jag blev rejält förvånad när jag tittade på klockan och kunde för mitt liv inte förstå vart flera timmar tagit vägen. Att göra en sak från början till slut, som kräver tankeförmåga är helt uteslutet idag.

Jag har så många tankar och funderingar och det går i en sån fart att jag inte hinner få fatt på dem och greppa dem... Jag springer runt i lägenheten från ett rum till ett annat. Petar på en sak, googlar en annan sak. Hittar en pryl som varit försvunnen i ett halvår, lägger den någon annanstans. Skriver en mening, rusar iväg på toa, dricker vatten, skriver lite till. Sjunger för full hals, dansar lite. Förlorar mig i minnen. Sätter mig igen bara för att flyga upp lika fort igen eftersom jag kom på att jag skulle ta fram nåt ur frysen.

Och jag har bestämt mig för att låta det vara så idag. Jag har inte valt att födas med detta, det är en del av den jag är och jag accepterar det och hänger med i svängarna istället. Jag sänker kraven på fokus idag. Idag är fel dag för fokus. Idag samarbetar jag med hela mig själv. Idag är jag min vän och stöttar i det krångliga.

Jag förbereder mig för många skratt och tokiga ögonblick idag istället. Underhållningsvärdet är episkt på mig idag. Lika bra att bara luta sig tillbaka och njuta av showen säger jag!

Lend me your hope

Lend me your hope for awhile,
I seem to have mislaid mine.
Lost and hopeless feelings accompany me daily,
pain and confusion are my companions.
I know not where to turn;
looking ahead to future times does not bring forth
images of renewed hope.
I see troubled times, pain-filled days, and more tragedy.

Lend me your hope for awhile,
I seem to have mislaid mine.
Hold my hand and hug me;
listen to all my rambling, recovery seems so far distant.
The road to healing seems like a long and lonely one.

Lend me your hope for awhile,
I seem to have mislaid mine.
Stand by me, offer me your presence, your heart and
your love.
Acknowledge my pain, it is so real and ever present.
I am overwhelmed with sad and conflicting thoughts.

Lend me your hope for awhile;
a time will come when I will heal,
and I will share my renewal,
Hope and love with others.

(Unknown)

Hoppet om en framtid

Besök nummer två hos psykologen var en tiopoängare!

Det finns en plan, en plan om att skynda långsamt. Att ta till nya strategier, nya tankar. Att stifta och befästa nya regler som tämjer mitt vilda sinne. Att få in "lagom" i livet och forma tillvaron till en vardag som fungerar. Att målmedvetet valla in alla delar av mig till en helhet där rutiner håller.

Hon är riktigt bra och jag känner hopp och trygghet när hon pratar. Hon är tydlig och rak i sin kommunikation och jag känner att jag förstår, hänger med. Hon inger förtroende och lyssnar, återkopplar, frågar, förklarar. Där finns ord som jag förstår och kan relatera till. Meningar som formar en helhet, som förmedlar en bild som jag ser tydligt och kan ta till mig!

Jag kan lugnt låta hjärnan försöka vika undan och fly när det börjar bli jobbigt, hon fångar in och ser det jag själv inte ser. Hon vet vad hon gör och jag vet det också och det känns väldigt bra!

Vi ska följa en terapimodell som är speciellt utarbetad för personer med ADHD/ADD problematik. Där man faktiskt tar fasta på styrkorna inom både ADHD och Asperger och använder dem till att forma vardagen till något som fungerar, som flyter på, som ger energi istället för att suga ut den. Det finns hopp!

Det finns en "cirkel" som beskriver problematiken med ADHD/Asperger hjärnan som vi utgår ifrån och den ser ut som följer:

- Koncentrationssvårigheter, impulskontroll leder till
- Bristande strategier i att organsiera, planera, uppskjutande, prioritera, problemlösa som i sin tur leder till
- Funktionsnedsättning, som leder till
- Erfarenhet av misslyckande och underprestation i olika områden i livet, som leder till
- Negativa tankar om sig själv, andra och framtiden som kan ge ångest och nedstämdhet, som leder till första punkten.

En ond cirkel helt enkelt...

Vardag?

I fredags träffade jag min nya psykolog för första gången. Vi hade ett så kallat "vårdplaneringsmöte" där vi skulle komma fram till vad hon kunde hjälpa mig med inom ramarna för vad Landstinget bekostar. Där lärde jag mig något nytt igen. Landstinget bekostar nämligen bara psykolog för terapi som anses nödvändig för min dagliga funktion, typ, som psykologen bedömer. Det jag själv känner eller upplever faller bort, om inte psykologen anser det nödvändigt eller så får jag bekosta terapi privat.

Hur eller hur så diskuterade vi fram och tillbaka och hon föreslog till slut en KBT baserad terapiform som är speciellt framarbetad för personer med ADHD/ADD för att lära sig ha en fungerande vardag. En vardag med fasta rutiner. Enligt forskning så blir livet lättare och man mår bättre om man har en rutinbunden och fungerande vardag.

Psykologen frågade mig om jag någon gång i hela mitt liv haft en fungerande vardag. Till min stora förvåning kom jag fram till att "Nej, det har jag aldrig haft". När jag väl får en del av vardagen att fungera, eftersom jag lägger all fokus på just den delen, så faller en annan del. Jag har aldrig lyckats få helheten att fungera. För mig var detta som att få en betongvägg i huvudet. Jag blev helt perplex och nollställd. Det tog ett par dagar innan den insikten hann ikapp och det var inte vackert vill jag lova...

Det var en chock!

Sen började jag fundera över om jag ens förstår innebörden av ordet "vardag". Vi slänger oss med det ordet hela tiden och alla talar om det som om det vore något självklart och givet. Jag kom fram till att jag egentligen inte ens kan beskriva "vardag" med ord som känns vettiga. Jag vet helt enkelt inte ens vad det betyder. Så jag gjorde som jag alltid gör. Jag konsulterade internet och tänkte att jag skulle hitta något lexikon som innehöll en vettig beskrivning på vad "vardag" är. Och det jag kom fram till är att DET FINNS INGEN DEFINITION AV ORDET VARDAG!!!! Mer än att "vardag" är måndag - fredag förutom helgdagar. Jamen, DET var ju riktigt hjälpsamt!

Följaktligen står jag nu här och är helt blank! Hur ska jag kunna få en fungerande, rutinbunden vardag, när jag inte ens förstår vad det är och uppenbarligen inte någon annan heller, eftersom det inte finns någon vettig förklaring på det. 

Vad menar folk egentligen när de talar om vardag? Vad menar forskarna? Vårdpersonalen? Myndigheterna? 

Jag hoppas verkligen att min psykolog har klart för sig vad "vardag" är eftersom hon ska hjälpa mig att jobba fram en fungerande sådan... 

Självklart har jag ju en inre föreställning om vad en "vardag" kan tänkas bestå av, men eftersom jag aldrig haft en fungerande sådan så har jag inte riktigt grepp om hur en "fungerande vardag" skulle kunna tänkas se ut... Hittills har det ju varit "på" eller "av" som gäller och det har jag ju konstaterat, att det håller verkligen inte i längden...

Det är ju själva "på" delen som är en stor del i att jag är en vidbränd spillra av mitt forna jag, idag. Och "av" delen gör ju bara att allt faller som ett korthus omkring mig. 

 Det ska bli spännande att se om och hur jag ska få till denna, så kallade, "fungerande vardag" och ännu mer spännande att få reda på vad det är för något!

Tänkvärt

Det kan vara värt att tillägga att Steve Jobs hade både ADHD och Aspergers. 2013 kom filmen om hans liv, Jobs, ut och Ashton Kutcher gör en fantastisk rollprestation, enligt min mening.

Att hylla olikheterna

Tänk er ett samhälle där våra unika olikheter hyllades och behandlades som något extremt värdefullt och oumbärligt. Tänk er att olikheterna uppmuntrades och att barnen från början stöttades och fick vara precis de unika individer de är utan att pressa in dem i förutbestämda mallar av likhet.

I dagens värld gör vi allt för att vara lika, för att passa in i mallen som finns som är förutbestämd av regeringar och medier där det enda som styr är hungern efter makt och pengar. Att krossa människor och deras individualitet ingår i spelet för att kunna bli så rik och mäktig som möjligt.

För många människor sker övergången från unik individ till en välanpassad samhällsperson helt automatiskt, utan minsta problem. Vi blir matade med hur det ska vara från späd ålder och är helt övertygade om att det är så det ska vara, att det är den enda verkligheten och sanningen som finns. Vi tror på den blint eftersom det är det enda vi ser omkring oss, för det mesta.

Sen kommer vi till oss, "missanpassade", "mentalt funktionshindrade" som är så pass annorlunda att vi inte ens med största vilja i världen kan fås att passa in i någon mall. Vi har ett annorlunda operativsystem i hjärnan som gör att vi aldrig blir kompatibla med den befintliga mallen. I sina försök att pressa in oss i mallen krossar omvärlden oss och många av oss är trasiga för all framtid.

Det gör mig ledsen.

Om världen istället hade sett våra funktionshinder som resurser och begåvningar så hade vår kapacitet kunnat användas till att prestera helt otroliga saker. Istället går vår kapacitet åt till att överleva.

Om ett par veckor har jag ett möte med arbetsförmedlingen, försäkringskassan, min läkare och min psykolog där min framtid ska diskuteras. Jag har bett en vän att följa med på mötet som stödperson och hon bad mig fundera ut, vad jag vill, innan mötet, så att vi har en utgångspunkt för mötet.

Mitt svar var följande: "Vad jag vill? Jag vill ha ett drägligt liv, ett liv med lite mer innehåll och mening. Ett liv som innehåller lite mer än att bara gå här hemma och läsa böcker, se film och rita/måla. Jag vill ha ett liv där jag kan försörja mig själv och slippa bli försörjd av mina föräldrar. Ett liv där jag kanske kan ha råd att göra något. Vad det innebär rent konkret från samhällets sida har jag ingen aning om. Vilka resurser och åtgärder som finns från deras sida vet jag inte. Jag vet bara att de åtgärder som behövs är sådana som inte får mig att känna mig mer handikappad och mer som ett ufo än jag redan gör. Jag vill få hjälp med att bli en del av samhället igen och inte  känna mig som ett funktionshindrat ufo, som de lyckas mästerligt med för tillfället...

Jag vet att min känsla av "ufoskap" bara är en känsla och att det är min känsla. Däremot är det inte lätt att bli av med den känslan när omvärlden gör allt för att backa upp den känslan och göder den med hur de behandlar mig och beter sig mot mig.

I nästan hela mitt liv, innan jag fick diagnoserna, har jag gjort allt i min makt för att passa in. Det tankemönstret håller jag på att bryta. Jag är närmare idag än igår. Jag vet att jag aldrig kommer att passa in i mallen, jag är inte skapt för den. Jag är skapt i en helt egen utformning och det är vi allihop, med eller utan diagnoser. Alla är vi så unika, som snöflingor. Inte en enda av oss är likadan som den andre. Jag kan inte annat än sörja den enorma tragedi det är att världen idag gör allt den bara kan för att forma om redan perfekta, unika varelser med helt underbara färdigheter bara för att girighet styr...

Det är tragedi!

Jag vet i allafall att jag aldrig kommer att passa in och att det som är mina diagnoser gör det omöjligt för mig att någonsin pressas in i mallen och för det är jag tacksam!

Att tycka om sig själv

Att reflektera över hur mitt liv har varit kontra hur det är idag är något jag gör rätt mycket. Det är på något vis ett sätt för mig att få ett kvitto på hur bra jag egentligen mår jämfört med hur jag har mått. Jag kan ta mer på den inre förändring jag genomgått då.

Märk väl att jag med detta menar att jag jämför mitt tidigare "jag" mot den jag är idag. Jag menar inte att jag ältar det förflutnas bekymmer. Visserligen gör jag det också MEN jag gör det så mycket mindre idag mot innan och det ser jag också som ett kvitto på hur mycket snällare jag är mot mig själv nu mot förr.

Om jag bara går tillbaka 1 ½ år i tiden så ser jag en enormt vilsen människa fylld av självförakt med ett totalt självdestruktivt beteende. Jag straffade mig själv för alla misstag jag någonsin gjort och till stor del hela världens misstag. Jag gick in stenhårt för att avsky mig själv och trycka ner mig själv tills jag höll på att kvävas av allt hat och mörker.

När jag ser på mig själv idag så ser jag en kvinna som kommit så oerhört långt! Med tanke på att självförakt och destruktivt beteende bottnar i dålig självkänsla och övertygelser om ens eget jag (tänker jag), som säkert kan spåras ända ner till barndomen/tonåren och det faktum att jag är 36 år idag så måste jag ändå erkänna att förändringen sker väldigt snabbt trots att det stundtals känns som om ingenting har förändrats. Jag har full förståelse för mig själv i det läget idag. Att förändra så djupt rotade beteendemönster tar tid och det är i princip omöjligt att ändra på det över en natt. Gamla hjulspår och upptrampade stigar är lättare att falla tillbaka på än att skapa nya vägar. Klart som sjutton att det tar extra energi att trampa upp helt nya stigar och rulla in nya hjulspår jämte de andra. Det är lätt att halka ner i de gamla spåren och ibland regnar det dessutom och då blir det halt och slipprigt och då rår man inte ens för att man halkar ner i gamla spår.

Och det är i just de lägena, när allt känns becksvart igen som jag faktiskt kan stanna upp och säga till mig själv: "Men hallå där, kära du! Stanna upp ett litet tag och se hur långt du faktiskt kommit! Tänk på hur det var förr, hur du faktiskt har förändrat djupt liggande beteendemönster och hittat nya stigar"

Numera har jag lättare och lättare att falla in i ett tankemönster och ett beteende som är vänligt, förstående och kärleksfullt gentemot mig själv. Det är mer självklart att vara full av ömhet och förståelse istället för att ösa skit över mig själv när saker och ting inte går som det var tänkt.

Jag har någonstans rotat en djupt liggande grundkärlek till mig som jag inte haft tidigare och även om jag är osams med mig själv ibland så finns ändå kärleken kvar. Jag tar inte till piskan och går loss på mig själv mentalt längre.

I detta har jag hittat ett djupare lugn och en djupare trygghet. Något jag aldrig tidigare upplevt. Inget himlastormande och hisnande utan en jämn och harmonisk känsla som finns där, trots allt.

Just nu jobbar jag med att lära mig att säga "NEJ" till situationer och saker utan att få dåligt samvete och utan att nödvändigtvis känna att jag behöver förklara mig i all evighet och ursäkta mig. Jag har rätt att välja mig själv först och säga "nej" när jag behöver det. Och med facit i hand så tänker jag faktiskt denna gång ge mig själv tid att trampa upp dessa nya stigar. Det blir min utmaning framöver. Så jag tar mig själv i handen och leder mig själv ut på upptäcktsfärd och tar det lugnt och sansat. Så lugnt och sansat jag nu kan... Jag har faktiskt också insett att jag FÅR vara ADHD:ig och "Aspig", för mig själv. Det är den jag är, med alla egenskaper jag har och jag får ha dom, för det är de som gör mig till mig!

Så jag kan ganska stolt meddela att jag är så mycket mer kompis med mina diagnoser idag än jag någonsin varit och jag förstår dem bättre och mig själv bättre. Det tycker jag är personlig utveckling på hög nivå!

Tänkt så mycket mer jag har att lära och det kommer att bli intressant! Lite tufft ibland, enklare ibland... Men jag är övertygad om att jag i alla fall hädanefter alltid kommer att finnas vid min sida!