onsdag 23 december 2015

Då och nu, en reflektion...

Nu var det sådär alldeles fruktansvärt för länge sen jag klickade med mina ord... Ibland bara dör det, det vill inte, det blir som sirap alltihop. Tankarna snubblar om vartannat och orden vägrar samarbeta... Men jag har inte glömt bort bloggen och jag funderar på olika inlägg. Sen, rätt vad det är, så faller orden rätt och är redo att komma ut och då är det dags att skriva igen...

Jag minns med kristallklar tydlighet en tid, för inte alls länge sedan, då tanken att älska mig själv var något totalt oacceptabelt, något fult, egoistiskt, otänkbart. Något absolut omöjligt! När jag började närma mig den tanken så slog hela systemet ifrån och den inre rösten gjorde klart för mig hur totalt oälskvärd jag var och ovärdig något så rent och fint som kärlek. Då var det självklart för mig att straffa mig själv, piska, trycka ner, förnedra, hata allt som var jag och det jag bestod av.

Nu är den inställningen så fruktansvärt främmande! Att älska mig själv och behandla mig med respekt och kärlek är så självklart och givet numera. Det känns som ett helt liv sen, allt det andra, trots att det bara är några få år sedan. Något som blivit ännu mer självklart är att ta ansvar för mitt liv och mina handlingar. Jag kan knappt förstå hur jag lät mig själv vara fånge under min egen övertygelse om att jag var ett offer och att allt ont som drabbade mig berodde på omständigheter, andra personer. Att allt var utom min egen kontroll.

Visst fortsätter livet att bestå av utmaningar och motgångar men det blir så otroligt mycket enklare att hantera livet när jag sätter mig ner och benar upp vad som är mitt ansvar och gör något åt just de delarna! Det andra släpper jag, lägger mindre energi på det...

I mina diagnoser ingår "recividerande depressioner" (återkommande depressioner). Det var länge sen jag hade en depression, flera år sen faktiskt. Jag minns inte att jag någon gång levt så länge utan en depression. Men nu under hösten har det smugit sig på mig, sakta sakta... Många olika faktorer spelar givetvis in. Lite för mycket stress, lite för lite återhämtning, höstmörkret, många förändringar.

Jag blev rätt förvånad när jag plötsligt insåg att detta inte är någon vanlig dipp utan faktiskt har utvecklats till depression. Sen har jag gått och klurat på det ett tag och kommit fram till att det går över! Det har det alltid gjort innan så då kommer det att göra det igen. Jag kommer att tillfriskna från denna depression också.

Och vet ni, det är lättare! Lättare att härda ut, att ta det för vad det är, en sjukdom, nu när jag älskar mig själv! Nu, när jag kan skilja på att det är mina signalsubstanser i hjärnan som gör att denna sjukdom återkommer med jämna mellanrum, precis som vilken förkylning som helst. När det becksvarta mörkret inom mig växer och allt känns hopplöst och meningslöst så kan jag påminna mig själv om att det är obalans där inne, innanför pannbenet men att JAG är helt ok, jag duger ändå! Det är obalans...

Det är ok att det tar tre dagar att få tummen ur och diska! Det är ok att vakna och känna sig tröttare än när man gick och la sig! Jag är sjuk och det går över! Där kommer ansvaret och kärleken in som enormt stora fluffiga och mjuka filtar som värmer och håller mig uppe trots allt! Och fram tills dess att jag tillfrisknar så tar jag en dag åt gången, gläds åt de stunder som känns ljusa och lyckliga, andas genom ångestattackerna och har massor med medkänsla med mig själv och är noga med att ge mig tid och utrymme att vila och ta det lugnt!

Vissa dagar suger! De är vidriga och hemska! Mörker! Ångest! Apati och hopplöshet! MEN, mitt i allt så blir det ändå lättare när jag nu faktiskt förstått att jag är sjuk en period och att det går över! Jag lyckas fortfarande välja kärlek och tacksamhet mitt i allt! Vissa dagar är det lättare och andra dagar... inte så lätt...

Idag så hjälpte det att få reflektera över allt detta och poängtera för mig själv och för er hur stor skillnad det är på ett liv utifrån perspektivet man valt!

Så jag tänker fortsätta älska mig själv jättemycket! Jag tänker fortsätta ta det ansvar som är mitt att ta! Jag tänker fortsätta leva och jag tänker bli frisk! En dag i taget!

Jag vill med detta önska er en God Jul och ett fantastiskt unikt 2016!