Giv mig styrka

Den nya framtid jag så såg fram emot föll som en blöt disktrasa i golvet och efterlämnade en våt pöl av tårar av besvikelse och uppgivenhet.

På grund av omständigheter som jag själv inte rår över har den ljusa framtiden på min nya praktikplats gått om intet och jag står åter på ruta ett.

Jag är inte längre sjukskriven utan ingår i programmet om aktivitetsstöd istället. Detta mynnade ut i att a-kassan vill ha ett arbetsgivarintyg av mig för att beräkna min ersättning (annars får jag en väldigt låg ersättning) och detta arbetsgivarintyg har lyst med sin frånvaro i snart 2 veckor (a-kassan var noga med att poängtera att de behövde ha in den inom 14 dagar) trots att jag var snabb i vändningarna och kontaktade min förra arbetsgivare (försäkringskassan) samma dag som jag fick begäran från a-kassan. Så trots att jag gör allt i min makt som lydig och duktig medborgare så är myndigheterna som vanligt som dinosaurier från stenåldern. Återigen är det jag som liten människa som hamnar i kläm och sitter med paniken i halsen och är livrädd för att få min ersättning för sent så jag står där med obetalda räkningar.

Som om inte detta räcker så kommer en påminnelse från försäkringskassan att jag måste inkomma med ny ansökan om bostadsbidrag för att inte gå miste om den och ett besked på obegriplig svenska om min underhållsskyldighet för mina barn.

Å ena sidan förstår jag rent logiskt alla dessa separata turer, tack vare min egen tidigare anställning hos försäkringskassan men å andra sidan så är  detta lite för många saker på en och samma gång för att min apsergerhjärna ska klara av att hantera den stressen som allt detta mynnar ut i.

Jag står återigen på ruta ett och har ingen som helst aning om hur någon som helst framtid skulle kunna se ut för mig. Jag kommer att återgå till min tidigare praktikplats, där det finns plats för mig. Men där har jag varken någon möjlighet att få en anställning eller chans att utveckla mina förmågor med utmanande eller utvecklande arbetsuppgifter. Detta är endast en paniklösning för att jag inte ska falla ner i bottenlöst mörker igen.

Jag träffar mina barn varannan helg och däremellan känns tillvaron totalt meningslös. Jag ser ingen väg alls ut ur detta mörker som det är just nu. Jag ser ingen lösning på någonting.

Jag är nästan halvvägs genom livet och har i princip ingenting som motiverar mig att kliva upp på morgonen...

Livet är riktigt tungt och ensamt just nu...

Imorgon är en helt ny dag!

Imorgon kör jag äntligen igång med min nya arbetsträning på Jonas Broncks Center i Sävsjö! Jag ser så sjukt mycket fram emot att få jobba tillsammans med min tidigare jobbcoach, Lotten! Hon har alltid trott på mig och aldrig gett upp på mig, även när jag mådde som sämst och var som mest självdestruktiv.

Mina arbetsuppgifter kommer att vara varierade och jag kommer att kunna välja själv vad jag vill göra. Det kommer att vara en del forskning och grävande i historia för att släktforska och kartlägga Jonas Broncks liv, bland annat.

Jag längtar efter morgondagen och denna helt nya början på något spännande och utvecklande! Min långsamma väg, som prövar det tålamod jag inte alltid besitter, tillbaka till ett liv med ett arbete och rutiner och en VARDAG! Aldrig trodde jag väl att jag skulle längta efter en VARDAG som känns meningsfull och som berikar mig!

Äntligen ser jag att det finns en väg tillbaka, även för mig... Jag behövde några månader av isolering och total passivitet för att hinna ikapp mig själv, antar jag. Jag slutade kämpa emot och följde min inre ström dit den förde mig... Till en ny början och en helt ny väg.

Nu känner jag att jag är redo att börja röra mig framåt igen och leva mitt liv. Det känns bra idag! Idag är en bra dag!

Ett ingenmansland av funderingar

De senaste dagarna har jag någonstans insett hur snabbt en människa bryts ner egentligen. Jag ser med förvåning bakåt och tänker på hur mycket mer jag faktiskt gjorde och orkade med för bara några få år sedan och hur detta har krympt successivt. Jag hade en rejäl uppsving för snart ett år sen och även det känns som en hel livstid sedan.

När jag ser på min tillvaro just nu så känner jag mig som en yrvaken virrpanna som precis har fått upp ögonen och inser att jag någonstans på vägen lyckades snubbla och falla igen utan att ens själv inse det förrän det var för sent och jag redan hade skrapat upp armbågar och knän.

Det är som om jag gnuggar mig i ögonen och inte riktigt kan tro på vad jag ser. Bevisligen har jag lyckats slå mig rätt rejält igen eftersom kroppen och hjärnan protesterar högljutt vid minsta överaktivitet. Fast jag förstår inte hur det gick till.

Tre veckor in i arbetsträning är jag och det haltar fram. Tanken är att jag ska prestera 10 timmar/veckan men ännu har jag inte lyckats komma upp i dessa 10 timmar. Nästan varannan dag så är det som om jag överbelastat hjärnan med intryck och sömn är ett helt eget företag för sig där jag ligger och vrider mig fram på småtimmarna om natten och önskar att hjärnan kunde hålla käft nån gång eftersom jag är spyfärdig av trötthet.

Nästa vecka påbörjar jag min arbetsträning på ett nytt ställe och där är tanken att jag ska vara 12 timmar/veckan. 4 timmar om dagen 3 dagar i veckan. Jag vill så innerligt gärna orka detta och jag vill så mycket samtidigt som jag är livrädd för att snubbla och falla igen.

Idag fick jag även träffa en arbetspsykolog för första gången, på egen begäran. Jag har ju ingen aning om vad jag kan tänkas att passa för att göra i framtiden och en arbetspsykolog kan hjälpa mig komma fram till något vettigt. Vi ska träffas några gånger och göra lite tester och samtala och sen får vi se vad bedömningen av detta blir. Det ska bli intressant och spännande och jag är redo att ta tag i den biten i alla fall.

Mitt i allt detta som jag ser "fungerar" något sånär så är jag ändå livrädd och chockad över att se allt det som faktiskt inte fungerar alls. Vardagen och alla rutiner som hade behövts är ett avlägset minne och det mesta som behöver göras ter sig som oöverstigliga berg. Jag har svårt att förstå att jag en gång i tiden har haft en helt fungerande vardag med heltidsjobb, ett hushåll att sköta och ett socialt liv med fritidsaktiviteter. Allt det känns som ett annat liv för så länge sen och en helt annan människa som levde det livet.

Det mesta i livet känns fruktansvärt tungt och ensamt just nu...

Idag är en sån dag...

Idag är en sån dag då jag kommer på mig själv att önska att jag hade en bil så jag kunde avsluta det jag påbörjade för två år sen... Denna hemska, vidriga, misslyckade tanke!

Jag finner mig själv fängslad i detta självpåtagna fängelse av tankar och känslor. Det vidriga monstret inom mig vältrar sig i allt det mörka och hemska. Klöser och river inifrån och växer sig större än mig. Konsumerar all luft i mina lungor och lämnar mig kippande efter luft som en fisk på land. Jag skakar och vrider mig i en smärta som inte ens går att beskriva i ord för den är obeskrivlig och går inte ens att ta på. Den finns överallt.

Ett fängelse av luft och tankar som inte går att ta på och som jag inte förstår. Jag förstår inte vart allt detta kommer ifrån eller varför. Jag kan inte riva ner de galler som omger mig eftersom de är osynliga men ändå totalt ogenomträngliga.

Jag kommer på mig själv med att hata och avsky varje liten del av mitt väsen. Detta misslyckade, patetiska väsen som konstant faller och snubblar på sina egna fötter och känslan av att aldrig riktigt lyckas med något i mitt liv är så påtaglig att den ligger som en tung och klibbig hinna över mig.

Insikten om hur låg min intryckströskel numera är känns som en hästspark i magen. Praktiken som känns så bra men som suger ur mig så mycket energi att jag knappt sover eller klarar av att äta. Hur ska jag någonsin kunna få till en fungerande vardag med alla delar det innebär och två barn på det när jag inte ens klarar av 10 timmar praktik i veckan?!

Kan det inte bara få vara slut nu? Utåt sett befinner jag mig mitt i livet fast inom mig känns det som att jag förbrukat allt det jag har att ge och jag är så trött och ledsen...