fredag 31 maj 2013

Att våga flyga utan vingar

Att befinna sig i min värld just nu är allt annat än behagligt. Det känns som om jag öppnat pandoras ask inom mig och allt det jag förträngt, är rädd för och avskyr bara väller fram som en klibbig stinkande sörja. En gigantisk varböld som spruckit. Paralyserad står jag och inser att det finns så mycket kvar av mig som jag behöver lära mig att tycka om.

Hur tycker man om någonting som skrämmer en halvt från vettet?
Hur älskar man något som får en att vilja kräkas av vämjelse och illamående?

Som vanligt, i min värld, kommer allt på en gång. Inga små steg här inte. Allt väller fram som en rasande lavin, en vild fors vid islossning.

Jag läser och letar information på nätet, där jag kommer åt. Frågar mina frågor bland andra som liknar mig och dem som inte liknar mig alls. Sitter still och lyssnar inåt och gör mitt bästa för att förstå innebörden i det jag hör och ser.

Visserligen gör jag mitt allra yttersta för att bibehålla en positiv inställning till denna förändring. Det är ett nödvändigt steg för mig att ta. Samtidigt så önskar jag att jag hade haft en större känsla av trygghet inom mig. Just för att det mesta känns totalt okänt och skrämmande inuti så har känslan av trygghet sprungit och gömt sig.

Den senaste veckan har bestått av totalt obegriplig, för mig, känsla av obehag inför tanken på att umgås med människor. Ändå har jag tagit mig i kragen och tagit mig ut bland människor i förhoppning om att känslan ska minska och trubbas av. Den har istället intensifierats och ökat. Jag antar att det kommer i samband med att jag låter asperger delen hos mig träda fram och bekräftar dess existens och med tanke på att jag förträngt det för glatta livet, hittills, så känns det som något helt nytt och totalt obegripligt...

Känslan av att stå på totalt ostabil grund, att falla handlöst och att gång på gång landa i en bottenlös ångest är hemsk. Jag gör mitt bästa för att använda mig av de värdefulla verktyg jag har för att välja ett annat förhållningssätt men jag misslyckas kapitalt just nu.

Nästa vecka ska jag närvara vid en älskad systers student och tanken är att jag även ska närvara vid studentfesten. Det kommer att vara många människor. En del okända och en del kända som jag inte träffat på väldigt många år. Bara tanken får mig att nästan skrika rakt ut i panik. När sedan nära och kära säger "Det kommer att gå bra, det blir roligt för dig, det är så många som vill träffa dig" så vill jag bara fly för mitt liv... Återigen står jag inför faktum att det verkar kvitta vad jag säger eller hur jag säger det så kommer ändå alla andra att fortsätta tro och inbilla sig att ett osynligt funktionshinder går att "bota".

ADHD och Asperger GÅR INTE att jobba bort, man kan inte "bota" det eller låtsas som att de inte finns! Det fungerar inte så! Den energi som går åt till att fungera i en vardag är flera gånger större än hos dem som har "normalt" fungerande hjärnor. Våra hjärnor saknar vissa funktioner och fungerar många gånger på ett helt annat sätt än "normala" hjärnor. För många saker som går per automatik för de flesta, går det åt en helt annan process i hjärnan, för att vi ska kunna utföra samma sak.

Att hantera två diagnoser och allt vad det innebär och att samtidigt göra sitt yttersta för att fungera i ett fyrkantigt samhälle och bolla med en föränderlig vardag är många gånger ett helt omöjligt uppdrag.

Så just idag känns det som att kasta sig ner i en avgrund och förvänta mig att jag kan flyga fast jag inga vingar har att flyga med.

onsdag 29 maj 2013

De förträngda delarna

Nu har så återigen insikternas insikt slagit ner i huvudet på mig som en betongslägga. Det känns lika fascinerande och märkligt som vanligt, för att inte tala om frigörande!

Sen en tid tillbaka har det varit väldigt turbulent och oroligt i mitt inre och i mitt liv. Självklart blir det så eftersom jag återspeglar min upplevelse av min verklighet inifrån. Är jag turbulent inombords så ser jag även detta i min omgivning.

Men nu äntligen börjar fjällen falla från mina ögon och jag börjar skönja en tydligare kontur av detta, som spökat och levt rövare. Nämligen insikten om att Aspergerdelen av mig har varit totalt förträngd, gömd och avskydd. Självklart går inget av det ihop med hur jag vill att det ska vara. Jag vill älska ALLA delar av mig själv precis som de är och stötta de delarna som är svaga och glädjas över styrkorna.

Så igår insåg jag plötsligt med ganska stor förvåning och chock att jag fortfarande alltså inte ens har accepterat Asperger diagnosen fullt ut... Jag fick en fråga för ett par dagar sen, som löd: "Hur mycket vet du egentligen om Asperger" och jag blev rätt ställd när jag började fundera och insåg att jag egentligen inte vet så mycket. Jag har istället lagt mer fokus på att bli kompis med ADHD-delen, som varit lättare att ta till sig.

När jag fick diagnoserna i oktober 2011 så var jag ganska säker och beredd på ADHD-diagnosen. Aspergern kom som en blixt från klar himmel och jag visste knappt ens vad det var för något. Att få något okänt slängt i knät några veckor efter ett självmordsförsök och mitt under utbildningen till undersköterska på heltid var kanske inte det mest konstruktiva och genomtänkta... Men så var det och det blir ju bra i slutänden ändå. Däremot kan jag känna att vården behöver fundera lite mer på hur de ska hantera sina patienter EFTER att de gett dem diagnoser, med just stödsamtal och kanske även stödgrupper.

Jag har lagt ner mycket tid på att läsa på om ADHD och lära mig om vad det innebär, att leva mitt liv utifrån de delarna som innebär utmaningar och utnyttja styrkorna som finns. Under tiden har jag motat undan Asperger delen och blundat för vad den innebär och innefattar.

Samtidigt så inser jag också till min stora glädje att allt är precis som det ska vara! Jag är precis i rätt position i mitt liv för att klara av att hantera just den här utmaningen, att bli kompis med Aspergern och lära mig älska den delen. Hade jag gett mig på det i ett tidigare skede så hade det troligtvis slutat med rätt mycket skador på/i mig själv eftersom jag inte hade varit stark nog för att hantera den delen. Nu har jag ändå byggt upp styrka, mod och ett annorlunda tänkt utifrån NLP och den resa inom personlig utveckling som jag lagt ner enorma mängder tid och energi på. Den styrkan och det modet kommer att behövas när jag nu ger mig ut på denna nya stig för att möta alla skuggor. Alla osäkra, rädda och "misshandlade" delar av mitt inre som sitter i dolda hörn och värjer sig mot smärtan från alla slag och den hjärtskärande känslan av att ha blivit ignorerade och osedda.

Så med viss rädsla och osäkerhet som ändå står på en solid grund av beslutsamhet, styrka och mod tar jag nu klivet ut i det okända och väljer att ha som utmaning att möta ALLA delar av mig med ömhet, ödmjukhet, kärlek och nyfikenhet! Förväntan och en herrans massa fjärilar i magen vill jag lova er att jag har!


tisdag 28 maj 2013

Vad är NLP?

En av mina coacher på NLP utbildningen beskrev det på ett så bra sätt att jag här väljer att citera henne:

"NLP är en förkortning av Neuro Lingvistisk Programmering - dvs att tanke och kropp är ett system. Det finns mönster i dina lagrade tankar som styr dig att göra och tänka olika saker, du kan "ändra" de gamla tankebanorna och bygga nya. Välja det du vill känna, uppleva, se och höra. Vi kan inte påverka historian, vi kan ta lärdom av den och använda det i framtiden - som vi kan påverka!" Anette Alsterå

Du kan läsa mer på deras hemsida www.nyckelcoach.se

måndag 27 maj 2013

Kontrasterna som slukar energi

Jag har tidigare skrivit om hur jag upplever omvärlden "svart - vitt", "på - av", "antingen -eller" och att det här med gråskalor inte är min starka sida. Det är också konstaterat att detta är typiskt för ADHD personligheter, eller Asperger om man ska lyssna på min läkare. Oavsett vilken diagnos det hänger ihop med så är just det ganska oviktigt. Med tanke på att båda diagnoserna går under "autismspektrumskalan" så antar jag att det kvittar egentligen.

Jag kan mest konstatera att under min egen resa från botten och uppåt så är just konstrasterna lika skarpa och bländande som de alltid har varit. Intensiteten i kontrasterna är också precis lika extrem som tidigare. När jag har full fokus på positivt och glädje så är det väldigt tydligt. När sedan dippar kommer vandrande längs vägen så blir det svartvita åter igen ganska förvirrande och rörigt.

Att hitta balansen i livet är inte det lättaste och att hitta någon form av gråzon, när man inte har en aning om hur en sådan ser ut, känns eller borde upplevas är ganska knepigt...

Jag är mycket bättre på att själv välja vilken inställning jag vill ha till allt som händer i livet numera och jag har lättare för att skaka av mig det tunga och välja en mer lättsam attityd.

Ändå är det lättare för mig att ha fokus på antingen svart eller vitt, att se båda samtidigt är i princip omöjligt. Det är inte så lätt att hitta mittemellanvägen som verkar vara den som de flesta andra människor har smidigare för... Det tar enorma mängder energi att hitta balansen mellan aktivitet och vila, fullt ös och avslappning, toppen och botten. Jag antar att det är just de bitarna som jag själv får jobba hårdare med. Samtidigt så väcks en fundering i det hela... Ett handikapp är ju något som inte går att jobba bort. Den mentala rullstolen i förhållande till rådande samhälle är trots allt oerhört verklig för mig. Det krockar och har sig oavsett vilken inställning jag har till det.

Men skam den som ger sig! Jag fortsätter att utmana min komfortzon, utsätter mig för nya sociala situationer, frångår rutiner som tidigare varit bergfasta, träffar nya människor, letar nya utmaningar och håller hårt i mig själv under den hisnande resan.

Det är som sagt inte så lätt att hitta balansen i hela den här upplevelsen, som kallas liv... Eftersom jag trots allt bestämt mig för att LEVA tills jag dör så antar jag att det bara är att fortsätta testa nya vägar och hitta nya lösningar på alla utmaningar jag snubblar över.

Jag antar att jag trots det behöver jobba lite mer på att vara mer barmhärtig mot mig själv och förstående inför mina svagheter och hörsamma signalerna om att bromsa in lite tidigare. Det gör så fruktansvärt ont att smälla in i väggar i femhundra knyck. DET är jag väldigt duktig på!

Det känns någonstans som att jag kommit över den första bergstoppen, när det gäller att acceptera hela mig som jag är och nu är det finslipningen av detaljerna kvar... Kanske är det just det som är själva livet? Det hade dock varit lite lättare om jag haft det där filtret som sållar bort ett helt gäng med intryck, som vi bokstavsmänniskor saknar...

onsdag 22 maj 2013

Ordets makt

Jag var på avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan igår. Jag måste erkänna att det var det bästa mötet jag haft med myndigheter hittills. För en gångs skull förstod jag vad tanken var med mötet och vad vi bestämde oss för. I vanliga fall brukar jag gå därifrån mer förvirrad än innan jag kom dit. Stegen framöver blir att utvärdera min arbetsförmåga till att börja med.

Jag kan bara tacka min fantastiska handläggare på Försäkringskassan som lägger ner lite extra tid på att förklara för mig så jag förstår. Min underbara jobbcoach var också närvarande och hon är en klippa utan motsvarighet när det kommer till att stötta och peppa. Dessvärre ska hela Bryggan 2 projektet läggas ner den 30 juni 2013 och människor som mig står genast lite ostadigare igen...

Min läkare hade skrivit ett långt och utförligt intyg om mina "svårigheter" och "hinder" och att läsa det dokumentet kändes till en början som ett rakt och ärligt utlåtande från en läkare till berörda myndigheter. Senare, när jag läste dokumentet igen, kunde jag inte annat än känna mig lite olustig och knepig i sinnet.

Språkbruket i texten är ganska intressant också eftersom man får läsa flera gånger för att ens begripa vad som menas. Alla som har läst någon form av medicinskt utlåtande vet att det knappt är svenska som används. På ett ställe skriver läkaren "dessa besvär är terapiresistenta..." Vilket sjukt ord! Är det ens ett ord som används? Uppenbarligen, eftersom läkaren just gjort det... Rent spontant låter det som en dödlig bakterie, tycker jag.

Han beskrev också funktionsnedsättningarna inom både ADHD och Asperger (utifrån vad han sett hos mig) var för sig och jag måste erkänna att jag lärde mig några nya saker om båda diagnoserna.

Å ena sidan är det bra med ett utförligt intyg där läkaren i detalj beskriver varje "fel" och "störning" han sett hos mig eftersom detta också ingår i att utvärdera en arbetsförmåga i framtiden. Å andra sidan känns det samtidigt som en rejäl käftsmäll att få allt detta uppradat för sig. Det blir så mycket på en gång och så koncentrerat. Det är mycket samlad skit från tidigare upplevelser under livet, som susar upp i huvudet och påminner mig om hur allt var förr, när hela jag kände mig "FEEEEEEL" och "missanpassad". Jag kan fortfarande känna detta men inte lika mycket som förr. Det är något jag arbetar med konstant, dagligen.

Ni som följer mig på bloggen vet vilken resa jag gjort på kort tid. Jag är bättre på att lyfta mig själv och välja att fokusera på mina förmågor och styrkor samtidigt som det är en rejäl utmaning att läsa läkarens ord och ändå hålla fast vid rätt fokus i förhållande till mig själv och vad jag lärt mig om mig själv det senaste halvåret.

Att ha en "stämpel" och "etikett" av samhället, för att man inte passar in i fyrkanten de skapat, är inte så lätt att förhålla sig till. Det är lätt när jag slipper ha kontakt med samhällsfunktionerna men det är en rejäl utmaning när jag behöver gå på massa möten och få en helt annan bild presenterad för mig.

Sen är det alltid mitt eget val, hur jag ska hantera det som händer och de omständigheter jag hamnar i. Det är mitt eget ansvar att se till att jag lyfter mig själv igen och lär mig något nytt av livet. Mitt mående är mitt ansvar och eftersom jag trots allt är min egen bästa vän så vill jag givetvis att jag ska må så bra det bara går.

Jag vet också att vården och myndigheterna hade vunnit så mycket på att lägga ner lite mer tid på att underlätta lite mer för oss, som har ett osynligt handikapp. Speciellt psykvården som trots allt borde ha en ganska omfattande utbildningsgrund och erfarenhet av just psykiska funktionsnedsättningar. Man kan tycka att de kunde lära sig av tidigare möten, hur hårt deras utlåtanden tar och kanske lägga lite mer energi på empati och medkänsla.

måndag 20 maj 2013

Mardröm eller budskap

Inatt vaknade jag med ett skräckslaget ryck och bultande hjärta och insåg med en djup lättnad att jag var trygg i min säng och att jag haft en mardröm utan dess like.

I drömmen kom en person till ett hus där jag befann mig tillsammans med många andra. Vi visste instinktivt att denna person hade onda avsikter och vi funderade febrilt på hur vi skulle kunna komma därifrån oskadda. Personen kom in i huset och började kallblodigt att slå ihjäl alla hon kom åt, med ett långt och skarpt svärd. Jag såg mig panikslaget efter hjälp och insåg att ingen skulle hjälpa mig och att jag måste fly för mitt liv. Jag sprang i panik och hörde stegen av denna iskalla kvinna bakom mig och i sista sekund vände jag mig om, för jag var fångad i en återvändsgränd och insåg med en förlamande skräck att det var jag själv som stod där med svärdet i högsta hugg och skulle låta det falla på mig själv. I samma sekund som jag skulle träffas av svärdet insåg jag att jag själv också höll i ett skarpt vapen som jag drev rakt in i kroppen på kvinnan/"jag" och samtidigt vaknade jag.

Någonstans vill jag tro att det finns ett ganska viktigt budskap i en sådan dröm, från det undermedvetna. Kvinnan som skulle döda mig (som var en version av mig själv) kan säkerligen liknas vid ångesten jag upplevt, av och till, under en tid tillbaka. För att överleva och släppa ångesten behöver jag aktivt göra något åt det. Jag behöver ta hand om mig själv bättre och stötta mig själv mer och i vissa lägen även försvara mig så att sådana känslor inte tar över i mitt inre. Något annat, som också slog mig, som väldigt viktigt, var att det är bara jag själv som kan försvara mig i det läget. Jag kan aldrig lämna över det ansvaret på någon annan. Det ligger alltid i slutändan på mig själv att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Så nu är det dags att varva ner ytterligare och bromsa ännu mer och verkligen lyssna ännu mer inåt och tyda signalerna. Alldeles säkert är stora förändringar på gång och stormen jag tycks ha hamnat i behöver jag all min skicklighet till, för att komma hel till nästa hamn. Samtidigt vet jag innerst inne att jag är en alldeles förträfflig kapten och att jag gör bäst i att samarbeta med de ilskna vågor och piskande vindar som omger mig.


onsdag 15 maj 2013

Nytt ljus

Stubben blev rätt tråkig att sitta på efter en stund... Trots allt är vi människor ett ständigt föränderligt släkte. Vår energi förändras hela tiden och konstant. Vi är fantastiska varelser med de mest magnifika förmågor. Att sitta still och betrakta livet från en stubbe är visserligen rätt intressant samtidigt som jag är en sådan rastlös människa att det sällan fungerar för mig, att sitta helt still en längre stund.

Det var visserligen behövligt att pusta ut ett dygn, att bara landa i mig själv och acceptera livet som det är. Förr hade jag med all säkerhet gått runt i flera dagar med ångestmonstret i hasorna, väsandes och klösandes. Nu bestämde jag mig helt enkelt för att jag är värd ljuset och kärleken och ni anar inte hur bråttom det där monstret fick att fly sin kos. Aldrig har något så skräckinjagande blivit så intetsägande, på ingen tid alls.
                                                 
Det var dock rätt nyttigt att få möta djupet och inse att det fortfarande finns och är en del av livet. Det är en del av helheten. Mörkret och ljuset går hand i hand och formar den helhet som vårt liv består av. Att acceptera allt det, omfamna det, älska det och våga möta allt det är för mig Livet.

Är det något jag har lärt mig så här långt så är det att allt finns inom mig. Alla känslor, alla intryck, alla upplevelser av min värld genom mina ögon. Det går aldrig att fly ifrån ångesten, den finns inom mig. Det jag kan göra är att möta ångesten med öppna ögon och gå djupare in i mig för innerst inne, i djupet av mitt hjärta så bor kärleken och ljuset och det är bara ljuset som kan få ångesten att förvandlas till det skräckslagna barn, det trots allt är, som behöver en tröstande famn som vaggar och kärleksfulla ord, viskade med största ömhet.

Jag är exakt där jag ska vara och allt är precis som det ska vara. Jag är tacksamt i hamn efter ytterligare en nyckfull storm på livets hav. Havet är förunderligt och skrämmande ibland men jag skulle aldrig i livet stanna alltförlänge i en hamn. Jag är gjord för alla äventyr till havs... Och att få ligga på däck en stjärnklar, stilla natt och omfamnas av oändligheten jag ser som återspeglar det ändlösa i mig själv...


måndag 13 maj 2013

Djupet

Idag kom det över mig som jag aldrig trodde skulle hända igen.... Jag föll djupt och riktigt hårt. Jag föll så djupt att det gamla monstret, som jag trodde var helt borta, fick ett järngrepp om min hals och var på väg att kväva mig. Det vidriga, mörka, hemska monstret som nästan lyckades övertala och övertyga mig om att jag är värdelös, att jag är en börda, en last, en varböld på jordens vackra yta.

Avgrunden som slukar allt ljus, slukade mig med hull och hår idag!

Jag sitter rätt lamslagen och funderar över detta. Det är inte många ord som kan beskriva alla tankar som far runt som virvelvindar i hjärnan och alla känslor som avlöser varandra utan avbrott.

Någonstans valde jag ändå ljuset, jag valde mig! Det är jag tacksam för! Samtidigt är jag väldigt ställd över denna händelseutveckling. Jag kan inte säga att jag begriper fullt ut vad det är som riktigt hände. Jag vet bara att jag är väldigt trött.

Det känns som om jag sprungit ett mentalt maraton i raketfart och har landat på mållinjen i en flämtande, svettig hög. Mer död än levande.

Någonstans har jag valt galet i ett vägskäl i livet... Fast innan jag går tillbaka och väljer rätt riktning så ska jag sätta mig ner på en stubbe och vila en stund. Jag behöver verkligen det. Hoppas bara att min hjärna, som går på högvarv, kan begripa det också...

måndag 6 maj 2013

Är min upplevelse av verkligheten verklig?

Jag har börjat inse och förstå att verkligheten är något väldigt individuellt, högst föränderligt och ombytligt. På min NLP utbildning pratade mina fantastiska coacher mycket om just vår uppfattning av vår verklighet och en del av det föll på plats direkt samtidigt som en del annat har behövt en del tid för att börja klarna.

Min upplevelse av min verklighet är alltid en återspegling av mig själv. Alltså är verklighet egentligen en illusion. Eftersom jag konstant förändras så förändras även min upplevelse av den verklighet jag befinner mig i. När jag mår som bäst så är min verklighet en strålande plats där allt det vackra som finns i alla människor och i min omgivning står i fokus. När jag mår mindre bra är min verklighet något gråare och det är inte längre lika lätt att se allt det vackra.

När jag mår bra och är i harmoni med mig själv så är det för att jag lyckats ge mig själv det jag behöver i mig själv och det jag då ser i min verklighet är en återspegling av mig själv. Allt det fina och vackra som jag ser hos andra finns hos mig. När jag mår bra är det lättare att se det. Det är inte alltid så lätt att komma ihåg och tro på men jag gör mitt bästa varje dag för att påminna mig om det.

Likaså när jag inte mår så bra så är det lättare att fastna med fokus på det som är frustrerande, irriterande och bristande hos andra. Det är lättare att projicera och gå utanför mig själv i det läget istället för att lyssna inåt och åtgärda det som gör att jag inte mår så bra. Samtidigt är det också ett fantastiskt tillfälle att faktiskt ta tillvara ett gyllene läge för att söka rätt på vad det är i mig som gör att jag reagerar negativt på en annan människa. För det är trots allt alltid en återspegling av mig själv och mina egna egenskaper.

Sen påminner jag mig själv om att även det som är "negativa" egenskaper hos mig själv faktiskt bottnar i en god intention från mitt undermedvetna (oftast för att skydda mig, tror den). Så kärleksfullt jag kan, går jag sen in för att faktiskt ta reda på vad den egenskapen (skuggan) i mig själv faktiskt bottnar i. Och jag har upptäckt något mycket positivt i det. Jag hittar ofta en rädd liten känsla som reagerar som den gör för att skydda mig, fast det blir helt galet och fel utåt. När jag hittat den kan jag också ta den till mig och bekräfta den för att sedan vänligt och bestämt förklara för den att den behöver hitta ett annat sätt att reagera och vara på för att jag ska må bättre. Sen litar jag fullt ut på mitt undermedvetna och då börjar det magiska... Det påbörjas en förändring och min upplevelse av verkligheten ljusnar och jag kan se allt det vackra och fantastiska i mina medmänniskor, känna gemenskap och samhörighet. Jag kan återgå till att vara tacksam och ödmjukt ta emot det positiva som alltid finns runt mig.


torsdag 2 maj 2013

Mitt skepp

Jag har tagit över rodret på mitt skepp, mitt skepp på livets hav. De hamnar jag når på min resa är nya exotiska platser med nya möten och nya passagerare på mitt skepp. En del ska till andra hamnar och några få stannar kvar, de har sina egna skepp att segla och vi seglar sida vid sida. Lyser upp varandras väg på nätterna.

Aldrig lämnar jag över mitt roder till någon annan. Förändringar blåser upp vindar på havet och stormarna är skoningslösa. Vågorna slår över relingen och sveper över däck. En del stormar är så ofantligt skrämmande samtidigt som jag vet att jag är den bästa kaptenen på mitt skepp. Jag anpassar seglen till vindarna och följer vågorna. Ibland misstar jag mig på kraften i stormen och är på väg att kapsejsa men då kommer jag alltid till en hamn där jag kan reparera mitt skepp och vila en stund.

En del stormar är så vilda och rasande att jag förlorar en del medpassagerare och ibland även de andra skepp som jag seglat med. I en del hamnar möts vi igen och återtar gemensam resa, en del möter jag aldrig igen.

Alla reser vi på livets hav. En del av oss driver planlöst, en del har överlämnat rodret i andras händer och en del av oss har tagit kommando över vårt eget skepp och gör det bästa vi kan. Vi blir skickligare på att segla, bättre på att beräkna vår färd mellan hamnarna, tryggare i vår vetskap att vi klarar de stormar vi seglar igenom.

Vi kan alltid välja om vi vill segla rakt in i stormen eller om vi kan undvika den till viss mån. En del stormar måste vi ta oss igenom för att nå vår efterlängtade hamn, där vi möter nytt och outforskat.

Nätterna när havet ligger blank som en spegel och månen lyser upp evigheten med sitt silversken omgiven av alla gnistrande stjärnor, när jag sitter ensam på däck och blickar ut över det oändliga stora och lyssnar på tystnaden, de är de stunder jag vet i mitt innersta väsen att jag kommer att orka med alla stormar och bli en bättre kapten och det är de nätter jag vet att jag valt rätt rutter och är på väg mot rätt hamnar.

Aldrig överger jag mitt skepp. Alltid fortsätter jag min resa mot nya mål, genom nya stormar. För all evig tid kommer jag att leva mitt liv fullt ut med allt vad det bär med sig och innebär!
Jag är kapten på mitt skepp och jag älskar livet på havet. Skeppet mitt är skapt för att segla och det ska det få göra ända till mitt sista hjärtslag.