Är min upplevelse av verkligheten verklig?

Jag har börjat inse och förstå att verkligheten är något väldigt individuellt, högst föränderligt och ombytligt. På min NLP utbildning pratade mina fantastiska coacher mycket om just vår uppfattning av vår verklighet och en del av det föll på plats direkt samtidigt som en del annat har behövt en del tid för att börja klarna.

Min upplevelse av min verklighet är alltid en återspegling av mig själv. Alltså är verklighet egentligen en illusion. Eftersom jag konstant förändras så förändras även min upplevelse av den verklighet jag befinner mig i. När jag mår som bäst så är min verklighet en strålande plats där allt det vackra som finns i alla människor och i min omgivning står i fokus. När jag mår mindre bra är min verklighet något gråare och det är inte längre lika lätt att se allt det vackra.

När jag mår bra och är i harmoni med mig själv så är det för att jag lyckats ge mig själv det jag behöver i mig själv och det jag då ser i min verklighet är en återspegling av mig själv. Allt det fina och vackra som jag ser hos andra finns hos mig. När jag mår bra är det lättare att se det. Det är inte alltid så lätt att komma ihåg och tro på men jag gör mitt bästa varje dag för att påminna mig om det.

Likaså när jag inte mår så bra så är det lättare att fastna med fokus på det som är frustrerande, irriterande och bristande hos andra. Det är lättare att projicera och gå utanför mig själv i det läget istället för att lyssna inåt och åtgärda det som gör att jag inte mår så bra. Samtidigt är det också ett fantastiskt tillfälle att faktiskt ta tillvara ett gyllene läge för att söka rätt på vad det är i mig som gör att jag reagerar negativt på en annan människa. För det är trots allt alltid en återspegling av mig själv och mina egna egenskaper.

Sen påminner jag mig själv om att även det som är "negativa" egenskaper hos mig själv faktiskt bottnar i en god intention från mitt undermedvetna (oftast för att skydda mig, tror den). Så kärleksfullt jag kan, går jag sen in för att faktiskt ta reda på vad den egenskapen (skuggan) i mig själv faktiskt bottnar i. Och jag har upptäckt något mycket positivt i det. Jag hittar ofta en rädd liten känsla som reagerar som den gör för att skydda mig, fast det blir helt galet och fel utåt. När jag hittat den kan jag också ta den till mig och bekräfta den för att sedan vänligt och bestämt förklara för den att den behöver hitta ett annat sätt att reagera och vara på för att jag ska må bättre. Sen litar jag fullt ut på mitt undermedvetna och då börjar det magiska... Det påbörjas en förändring och min upplevelse av verkligheten ljusnar och jag kan se allt det vackra och fantastiska i mina medmänniskor, känna gemenskap och samhörighet. Jag kan återgå till att vara tacksam och ödmjukt ta emot det positiva som alltid finns runt mig.