tisdag 26 november 2013

Staten som hjälper... när helvetet frusit till is?

Inte nog med käftsmällen att jag inte är berättigad till a-kassebaserad ersättning när det gäller aktivitetsstödet. Idag fick jag ett trevligt besked från Försäkringskassan där det framkommer att jag inte får min utbetalning förrän om 14 dagar!

Jag har under alla år betalat min avgift till a-kassan, betalat skatt och jobbat häcken av mig innan jag kraschade in i väggen med en praktfull smäll!

Med facit i hand kan jag bara konstatera att det inte har hjälpt mig ett endaste dugg. Det enda vår fantastiska stat verkar vara kapabla att göra, är att gå in för att knäcka dom som redan är knäckta.

De som tror att bidragstagare lever ett lyxigt liv i överflöd, tror fel!

Jag förväntas nu överleva på 3500:-/mån. Dessutom förväntas jag leva på luft de närmsta 14 dagarna och jag antar att jag, enligt svenska staten, inte har några räkningar att betala i slutet på månaden eller så förväntas jag trolla med knäna och ur tomma intet få fram pengar till dem.

Det sjukaste av allt är att både handläggaren på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan intygade, väldigt övertygande, att "så länge du betalat din a-kassa, så kommer övergången från sjukpenning till aktivitetsstöd att gå smärtfritt och smidigt". Tillåt mig få ett raserianfall på det!

Som "hjälp" för att orka återgå i arbete i någon form, kan jag meddela att jag hittills inte direkt känner av den så kallade hjälpen. Tvärtom! Käftsmällar och besvikelser på löpande band är vad jag fått serverat av vårt välfärdssystem. Jag känner mig knappt behandlad som en värdig människa längre. Ett avskräde på samhällets bottenskikt är den känsla jag får.

Hade jag kunnat/orkat så hade jag jobbat 80 timmar i veckan! Hade inte samhället gått in för att knäcka en som redan är knäckt och trasig så hade jag troligtvis varit tillbaka på arbetsmarknaden för länge sen! Men istället så blir återgången till arbete så mycket mer omöjlig eftersom jag bara känner att jag blir bestraffad för varje litet steg jag tar mot att återhämta mig. Som att bli sparkad ner för en stege varje gång man tagit sig en bit upp. Ner i källaren och mörkret bland råttorna.

Som tur är så har jag helt fantastiska föräldrar som har möjligheten och viljan att ställa upp och hjälpa till ekonomiskt när alla dessa bakslag kommer men jag undrar i mitt stilla sinne... Hur många har det så? Hur många fler än mig som blir sparkade på, gång på gång, har anhöriga eller vänner som kan hjälpa?

måndag 25 november 2013

Kedjans svagast länk

För ganska exakt ett år sen skrev jag ett inlägg om hur en kedja bara är lika stark som sin svagaste länk. Jag skrev visserligen en massa annat också, det var i den vevan jag började leva mitt liv på ett helt annat sätt än tidigare. Med mycket positiv energi och positiva tankar.

Jag minns när jag skrev inlägget och jag minns mina tankar kring den svagaste länken i kedjan. Hela mitt jag representerar då kedjan och de olika delarna av mig representerar länkarna. Jag minns att jag tänkte att min hjärna är en av de starkaste länkarna och när den fick styra och ställa så brast kedjan gång på gång eftersom andra delar av mig är långtifrån lika starka och hållbara som just hjärnan.

Det slog mig plötsligt att den senaste tidens dippar till viss del har att göra med att jag låtit hjärnan ta över styret igen och då brister kedjan. Det slog mig också att på ett märkligt vänster så har jag ändå på något sätt gått igenom de svagare länkarna. Att acceptera dem och faktiskt ta hänsyn till dessa svagare delar är en styrka i sig. Att anpassa mig efter mina svagheter och ge hela mig en chans att komma igen är den största styrkan av alla, som jag nu har förstått.

Sen är jag inte riktigt klar med att acceptera tillvägagångssätten att dra ut dessa svagare länkar ut i ljuset. Det kunde absolut varit på ett mer produktivt och konstruktivt sätt. Samtidigt så inser jag att jag trots allt i hela mitt liv lärt in ett beteende där jag alltid väljer vägen genom smärta och lidande. Där jag ger efter för depression och ångest. Det är så djupt inrotat i min ryggrad och mitt undermedvetna att det sker per automatik när jag är minsta lilla ouppmärksam.

Det är ändå ett framsteg, anser jag, eftersom jag är medveten om det och då kan påverka det. Det jag inte räknat med är tiden det tar. Jag är van vid att allt går snabbt och spinner fort. Att läka och förändra inrotade beteendemönster är något som tar tid och åter tid.

Till min största glädje och lycka har jag någonstans hittat tillbaka till min innersta kärna och inser att allt jag lärt mig under det senaste året ändå finns där och att det var mycket lättare nu att vända om och acceptera livet som det är och inse att jag ändå aldrig kan påverka det som händer utanför mig. Allt som händer mig på min livsväg kommer att hända oavsett vad jag tycker om det. Det jag kan påverka är hur jag ser på saken och då är det upp till mig om jag vill ta den smärtsamma vägen genom lidande och tårar eller lägga tiden på att hålla om mig själv och se till att jag mår så bra jag kan genom att ge mig själv vila, näring och kärlek.

Jag är värd att må bra och jag är precis där jag ska vara! Livet går upp och ner och det jag kan göra är att segla mitt skepp med säker hand och möta stormarna med mod och kraft. Sakta men säkert lär jag mig segla och jag är perfekt som jag är och gör mitt bästa varje dag utifrån de förutsättningar jag har.

Jag har hittat rätt fokus för mig igen och tar ansvar för mig själv. Jag tar hand om mig själv nu och inser att jag förändrat mitt tidigare beteendemönster långt mycket mer än jag trott var möjligt. Jag är tacksam!

Önskar er en fin vecka och modet att segla genom era egna stormar med kraft och uthållighet! Kram på er!

lördag 9 november 2013

Framtid?

Så har jag fått slutligt besked från a-kassan. Jag är inte berättigad till ersättning enligt dagpenningnivå från dem. Resultatet är att, om jag ska fortsätta med aktivitetsstöd och arbetsträning så får jag runt 3000-3500:-/mån. (Existensminimum enligt socialförvaltningen är 3800:-/mån.)

Enligt a-kassan så skulle jag ha varit arbetssökande en dag mellan det att jag var föräldraledig och blev sjukskriven, för det är ju något man tänker på och vet om när man kraschar psykiskt, som i mitt fall, för 5 år sen.

Så, trots att jag duktigt betalat min avgift till a-kassan varje månad på 181:-, eftersom jag inbillat mig att det är superviktigt att hänga kvar hos a-kassan, så sitter jag nu här och har inget för det.

Behöver jag ens försöka förklara vad detta gör med mig psykiskt? Som om inte alla andra turer med inställda praktikplatser och annat, rört ihop min tillvaro och stressat mig tillräckligt, den senaste tiden...

Så det jag har att göra nu är att jaga rätt på min läkare och bli sjukskriven igen och lägga ner allt vad arbete och förhoppning om återgång till arbetslivet heter. Sen är det ju även så klurigt just nu att det faktiskt är upp till läkaren om han anser att jag ska bli sjukskriven igen.

Tillvaron ser onekligen totalt becksvart ut just nu. Jag kommer inte att ha något som motiverar mig att ta mig utanför dörren och det enda glädjeämnet för mig och anledningen att kliva upp ur sängen, är att jag får spendera 48 timmar varannan vecka med mina barn.

Hur jag än bär mig åt i den här situationen så kan jag helt enkelt inte hitta varken en lösning eller ens den minsta positiva aspekt med detta.

Det enda jag slås av är hur sinnessjukt vårt samhälle är! Hur makthavarna inbillar sig att sånt här hjälper folk att komma upp och tillbaka från psykisk ohälsa, får jag verkligen inte ihop. Att bli kastad mellan myndigheter och lagar som en hjälplös sopa, det är varken positivt eller hjälpsamt. Det höjer inte direkt självkänslan eller förhoppningen om att någonsin mer under min livstid kunna bli en del av samhället eller ha någon chans att komma tillbaka i arbete.

Så mitt råd till alla er där ute som är arbetsföra och friska: BRÄNN ALDRIG UT DIG!!!!!


torsdag 7 november 2013

Sparka på den som ligger!

Så kom dagen när a-kassan beslutade sitt magnifika beslut att jag inte är berättigad till någon ersättning och får ingen dagpenning utifrån den inkomst jag en gång haft. Jag ska nu överleva på ca 180:-/dag före skatt istället för ca 500:-/dag före skatt.

Löftet från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan om att min dagersättning INTE kommer att påverkas när jag går från sjukskriven till aktivitetsstöd, faller platt som en pannkaka och drömmen om en tillvaro där jag återgår i arbete krossas som en spegel i tusen miljarder skärvor.

Jag gråter så jag skakar och känner mig totalt maktlös, hopplöst förlorad och totalt tillintegjord! HUR är detta något positivt för mig? HUR ska detta få mig att känna mig trygg och säker?

Ändå lovade två myndigheter mig att allt skulle gå smärtfritt och smidigt med övergången från sjukpenning till aktivitetsstöd bara jag betalat min a-kasseavgift...

Ändå hade jag detta på känn redan innan. Jag visste väl att inget går smidigt och jag vet så väl från tidigare erfarenheter att de hugger en i ryggen så fort de får chansen och sparkar hårdast på dem som redan ligger.

Just nu känns allt som ett enda svart hål och den lilla ork och energi jag hade är totalt uppslukad av detta besked... Vad är meningen att jag ska göra nu? Jag går på knäna som det är och får redan min hyra betald av mina föräldrar och nu ska jag leva på än mindre... Var finns logiken i detta?

onsdag 6 november 2013

Telefonsamtal

Något som jag insett är ett stort hinder för mig är telefonsamtal. Mail och sms har jag inga som helst problem med men just telefonsamtal är någonting som får mig att vilja krypa ur skinnet av obehag.

Jag har funderat mycket på just det och varför det kan tänkas vara just så och min överaktiva hjärna har gladeligen kastat sig över dilemmat som en utsvulten varg och vänt och vridit på alla tänkbara aspekter.

Förr hade jag inga som helst bekymmer med telefonsamtal. I arbetssammanhang var det heller aldrig några problem. Jag har jobbat som receptionist och växeltelefonist för många år sedan.

Jag har kommit fram till många tänkbara förklaringar till detta och tänkte dela med mig av några. Jag tror att en del av problemet är att jag är mer intryckskänslig nu än jag tidigare varit och det tror jag beror på, dels min ålder och det faktum att hjärnan är rätt sönderstressad och att jag har svårare för att hålla fokus på en sak åt gången. Så när jag ska prata i telefon så hör jag helt enkelt inte vad folk säger. Mina andra sinnen tar in andra intryck runtomkring och distraherar mig och då hör jag inte vad personen i andra änden säger. Samtalet blir då ett intressant läge där ordet "va?", "kan du upprepa en gång till" och "ursäkta, vad var det du sa?" är återkommande fraser från min sida och jag känner mig otroligt dum och korkad.

För det mesta, när telefonen ringer, så låter jag bli att svara helt enkelt. Även om det är någon jag känner som ringer mig. Jag föredrar sms och mail, som sagt.

Något som jag dock finner väldigt intressant är det faktum att, sedan jag började inse att telefonsamtal var ett problem och efter att jag bejakat och accepterat faktumet att jag har svårt för just dessa så är det som om stressen kring telefonsamtal och att svara i telefon när det ringer, har släppt lite. Jag svarar oftare i telefon när det ringer. Jag kan till och med ringa andra utan att jag känner mig sönderstressad.

Det är som att jag behövde inse att detta var ett problem för mig och acceptera det. Som att jag bara behövde ge mig själv det utrymmet att få vara en person som avskyr telefonsamtal och omfamna den delen av mig och tillåta den existera.

Samtidigt har jag varit ganska tydlig mot handläggare inom olika myndigheter, att jag har svårt för telefonsamtal och att jag föredrar sms och mail och de flesta av dessa handläggare och vårdpersonal med flera har anpassat sig och respekterat detta. Det lättar på stressen för mig och underlättar min tillvaro något oerhört. Det är lättare för mig att få ett mail från en handläggare där jag kan läsa i lugn och ro, flera gånger istället för att bli ett nervvrak efter ett telefonsamtal där jag är osäker på vad som sagts eller om jag missat någon viktig information för att jag inte kunnat vara tillräckligt uppmärksam.

Jag har också berättat för nära och kära om detta och det känns som om de flesta respekterar och förstår att det är ett hinder för mig och låter bli att ta det personligt, om jag inte skulle svara när de ringer. Och då är det som att det blir lättare för mig att svara i telefon. Så förhoppningsvis kommer det en dag när detta bleknat till ett suddigt minne och min "skräck" för telefonsamtal har minimerats till en minimal skugga eftersom jag belyst det från alla håll och kanter.

(bildkälla: www.nattstad.se)

söndag 3 november 2013

Existens mellan två världar

Jag lever hela tiden. Jag existerar och andas. Jag ser och begrundar. Jag existerar mellan två världar. Den världen alla andra lever i och min egen värld som är så olik andras. Ibland springer jag på människor vars egen värld påminner om min och det gör mig upprymd. Tillsammans möts vi genom intryck som vi kan dela utan ord. Vi kan se i varandras ögon att vi fylls av samma glöd och liv genom vissa enstaka punkter. Det är då den där strålande glimten tänds i ögonen och det känns som om själar rör vid varandra.

I min värld finns magi och oförklarliga ting som jag bara känner som jag aldrig kan sätta ord på. Jag känner med varje cell i min kropp och jag fylls av förtröstan och trygghet. I min värld finns färger som ingen annan sett och varelser ingen annan hört talas om. Där finns äventyr, förtrollade ögonblick som rymmer ett helt liv. En sekund är en evighet och evigheten ett ögonblick.

Där finns de djupaste dalarna av ångest och sorg som sköljer över och genom en som sylvassa rakblad men där finns också de högsta bergstopparna där man blickar över oändliga vidder av frihet och lycka som fyller ens helhet med en känsla av total samhörighet med alltet.

Att pendla  mellan dessa två världar är tröttsamt och sliter på själen. Att, nästan jämt, vandra i dessa landskap helt själv och inte ha någon att dela det med gör ont.

Ändå föredrar jag hellre att dra mig undan i min egen värld helt ensam än  att lämna den och försöka bli en del av den andra verkligheten, där alla andra verkar finnas...