Telefonsamtal

Något som jag insett är ett stort hinder för mig är telefonsamtal. Mail och sms har jag inga som helst problem med men just telefonsamtal är någonting som får mig att vilja krypa ur skinnet av obehag.

Jag har funderat mycket på just det och varför det kan tänkas vara just så och min överaktiva hjärna har gladeligen kastat sig över dilemmat som en utsvulten varg och vänt och vridit på alla tänkbara aspekter.

Förr hade jag inga som helst bekymmer med telefonsamtal. I arbetssammanhang var det heller aldrig några problem. Jag har jobbat som receptionist och växeltelefonist för många år sedan.

Jag har kommit fram till många tänkbara förklaringar till detta och tänkte dela med mig av några. Jag tror att en del av problemet är att jag är mer intryckskänslig nu än jag tidigare varit och det tror jag beror på, dels min ålder och det faktum att hjärnan är rätt sönderstressad och att jag har svårare för att hålla fokus på en sak åt gången. Så när jag ska prata i telefon så hör jag helt enkelt inte vad folk säger. Mina andra sinnen tar in andra intryck runtomkring och distraherar mig och då hör jag inte vad personen i andra änden säger. Samtalet blir då ett intressant läge där ordet "va?", "kan du upprepa en gång till" och "ursäkta, vad var det du sa?" är återkommande fraser från min sida och jag känner mig otroligt dum och korkad.

För det mesta, när telefonen ringer, så låter jag bli att svara helt enkelt. Även om det är någon jag känner som ringer mig. Jag föredrar sms och mail, som sagt.

Något som jag dock finner väldigt intressant är det faktum att, sedan jag började inse att telefonsamtal var ett problem och efter att jag bejakat och accepterat faktumet att jag har svårt för just dessa så är det som om stressen kring telefonsamtal och att svara i telefon när det ringer, har släppt lite. Jag svarar oftare i telefon när det ringer. Jag kan till och med ringa andra utan att jag känner mig sönderstressad.

Det är som att jag behövde inse att detta var ett problem för mig och acceptera det. Som att jag bara behövde ge mig själv det utrymmet att få vara en person som avskyr telefonsamtal och omfamna den delen av mig och tillåta den existera.

Samtidigt har jag varit ganska tydlig mot handläggare inom olika myndigheter, att jag har svårt för telefonsamtal och att jag föredrar sms och mail och de flesta av dessa handläggare och vårdpersonal med flera har anpassat sig och respekterat detta. Det lättar på stressen för mig och underlättar min tillvaro något oerhört. Det är lättare för mig att få ett mail från en handläggare där jag kan läsa i lugn och ro, flera gånger istället för att bli ett nervvrak efter ett telefonsamtal där jag är osäker på vad som sagts eller om jag missat någon viktig information för att jag inte kunnat vara tillräckligt uppmärksam.

Jag har också berättat för nära och kära om detta och det känns som om de flesta respekterar och förstår att det är ett hinder för mig och låter bli att ta det personligt, om jag inte skulle svara när de ringer. Och då är det som att det blir lättare för mig att svara i telefon. Så förhoppningsvis kommer det en dag när detta bleknat till ett suddigt minne och min "skräck" för telefonsamtal har minimerats till en minimal skugga eftersom jag belyst det från alla håll och kanter.

(bildkälla: www.nattstad.se)