Jag lever hela tiden. Jag existerar och andas. Jag ser och begrundar. Jag existerar mellan två världar. Den världen alla andra lever i och min egen värld som är så olik andras. Ibland springer jag på människor vars egen värld påminner om min och det gör mig upprymd. Tillsammans möts vi genom intryck som vi kan dela utan ord. Vi kan se i varandras ögon att vi fylls av samma glöd och liv genom vissa enstaka punkter. Det är då den där strålande glimten tänds i ögonen och det känns som om själar rör vid varandra.
I min värld finns magi och oförklarliga ting som jag bara känner som jag aldrig kan sätta ord på. Jag känner med varje cell i min kropp och jag fylls av förtröstan och trygghet. I min värld finns färger som ingen annan sett och varelser ingen annan hört talas om. Där finns äventyr, förtrollade ögonblick som rymmer ett helt liv. En sekund är en evighet och evigheten ett ögonblick.
Där finns de djupaste dalarna av ångest och sorg som sköljer över och genom en som sylvassa rakblad men där finns också de högsta bergstopparna där man blickar över oändliga vidder av frihet och lycka som fyller ens helhet med en känsla av total samhörighet med alltet.
Att pendla mellan dessa två världar är tröttsamt och sliter på själen. Att, nästan jämt, vandra i dessa landskap helt själv och inte ha någon att dela det med gör ont.
Ändå föredrar jag hellre att dra mig undan i min egen värld helt ensam än att lämna den och försöka bli en del av den andra verkligheten, där alla andra verkar finnas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar