Jag minns när jag skrev inlägget och jag minns mina tankar kring den svagaste länken i kedjan. Hela mitt jag representerar då kedjan och de olika delarna av mig representerar länkarna. Jag minns att jag tänkte att min hjärna är en av de starkaste länkarna och när den fick styra och ställa så brast kedjan gång på gång eftersom andra delar av mig är långtifrån lika starka och hållbara som just hjärnan.
Det slog mig plötsligt att den senaste tidens dippar till viss del har att göra med att jag låtit hjärnan ta över styret igen och då brister kedjan. Det slog mig också att på ett märkligt vänster så har jag ändå på något sätt gått igenom de svagare länkarna. Att acceptera dem och faktiskt ta hänsyn till dessa svagare delar är en styrka i sig. Att anpassa mig efter mina svagheter och ge hela mig en chans att komma igen är den största styrkan av alla, som jag nu har förstått.
Sen är jag inte riktigt klar med att acceptera tillvägagångssätten att dra ut dessa svagare länkar ut i ljuset. Det kunde absolut varit på ett mer produktivt och konstruktivt sätt. Samtidigt så inser jag att jag trots allt i hela mitt liv lärt in ett beteende där jag alltid väljer vägen genom smärta och lidande. Där jag ger efter för depression och ångest. Det är så djupt inrotat i min ryggrad och mitt undermedvetna att det sker per automatik när jag är minsta lilla ouppmärksam.
Det är ändå ett framsteg, anser jag, eftersom jag är medveten om det och då kan påverka det. Det jag inte räknat med är tiden det tar. Jag är van vid att allt går snabbt och spinner fort. Att läka och förändra inrotade beteendemönster är något som tar tid och åter tid.
Till min största glädje och lycka har jag någonstans hittat tillbaka till min innersta kärna och inser att allt jag lärt mig under det senaste året ändå finns där och att det var mycket lättare nu att vända om och acceptera livet som det är och inse att jag ändå aldrig kan påverka det som händer utanför mig. Allt som händer mig på min livsväg kommer att hända oavsett vad jag tycker om det. Det jag kan påverka är hur jag ser på saken och då är det upp till mig om jag vill ta den smärtsamma vägen genom lidande och tårar eller lägga tiden på att hålla om mig själv och se till att jag mår så bra jag kan genom att ge mig själv vila, näring och kärlek.
Jag är värd att må bra och jag är precis där jag ska vara! Livet går upp och ner och det jag kan göra är att segla mitt skepp med säker hand och möta stormarna med mod och kraft. Sakta men säkert lär jag mig segla och jag är perfekt som jag är och gör mitt bästa varje dag utifrån de förutsättningar jag har.
Jag har hittat rätt fokus för mig igen och tar ansvar för mig själv. Jag tar hand om mig själv nu och inser att jag förändrat mitt tidigare beteendemönster långt mycket mer än jag trott var möjligt. Jag är tacksam!
Önskar er en fin vecka och modet att segla genom era egna stormar med kraft och uthållighet! Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar