Ett bränt bord och nya prydnadssaker

Nej, mitt inlägg handlar absolut inte om inredning! Det handlar om min tillvaro, min syn på omgivningen och min själv i den. Återigen flyr jag in i metaforernas värld för att kunna tydliggöra vad som händer i min verklighet...

Som jag ser på mig och min utbrändhet så kan jag göra den bilden tydligare genom att jämföra mig med ett bränt bord. I en tillvaro där de flesta andra är spisar, är jag ett träbord. En spis lämpar sig ypperligt för att tillaga mat på, att värma upp saker på. Ett träbord är mindre lämpat att tillaga mat på. Visst går det om man använder det som bränsle i en eld, då går det alldeles utmärkt! Däremot har man inte så mycket till bord kvar efter ett tag. De flesta andra har inget problem med att vara en spis. Om jag försöker vara spis utifrån ramarna som finns i vår tillvaro så går det riktigt illa för mig, vilket det har gjort! Jag har under alldeles för lång tid gjort mitt yttersta för att vara den där spisen och själv eldat upp delar av mig och omgivningen har gladeligen hjälpt till, för ingen har vetat bättre. Nu finns det inte så mycket kvar av det där träbordet... Ett par ben och lite bordsyta. Ska man ställa något på bordet så behöver man stötta upp det med något för att det inte ska falla omkull eller ställa det mot en vägg.

Kanske går det att bygga till nya ben och ny bordsyta men det kommer aldrig att bli samma bord som det var innan...

Det var den ena liknelsen... Den andra liknelsen kan väl kanske jämföras med HUR jag gör för att reparera bordet igen...

I den terapi som jag går i så jobbar vi mycket med rutiner, vardagsrutiner. Vi skapar regler för att jag lättare ska hitta en balans i tillvaron, hitta ett sätt att bibehålla min energi och inte låta den sippra mellan mina fingrar utan att jag fyller på med nytt hela tiden. Vi har snart hållit på i ett halvår och när jag funderar på hur det har gått, vilka förändringar som skett så kan jag inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är som är annorlunda, bättre, trots att det är det...

Det är som att gå in i ett rum som man känner till väl och man står där i dörren och inser att något är annorlunda i rummet. Det är inte ommöblerat, inga stora förändringar. Men när man stått där en stund så börjar man se att det finns små nya prydnadssaker och att en del gamla små ting har fått byta plats. I det stora hela ger det rummet en bättre atmosfär fast man kanske inte ens kommer ihåg hur sakerna stod innan...

Precis så känns det för mig i mina nya rutiner... Jag kan inte säga exakt vad det är men det känns bättre.

Jag håller fortfarande på att återhämta mig efter föreläsningen för en vecka sen. Jag är lite ställd över att det tog så mycket energi, det är jag. Jag var nog inte riktigt beredd på att det skulle ta så lång tid att komma igen. Men det var så värt det! Snart påbörjar vi arbetet med nummer 2 i Insyn som kommer att ha temat ADHD och ADD. Tidningen ska släppas i början på november och jag kommer återigen att stå inför folk och berätta, under psykiatriveckan i Vetlanda.

Till dig som inte har ADHD

Två dagar senare

Detta inlägg är mest för att på något vis "kartlägga" vad som händer i mig efter en medveten kraftansträngning.

För två dagar sen var jag aktiv och föreläste för ca 100 personer. Jag var social och omgiven av ljud- och synintryck i många timmar. Jag höll ihop, gav min del av föreläsningen, samtalade med deltagare i pauserna och efter...

Jag hade förberett mig mentalt inför denna dag och tagit det lugnt och samlat ork.

Jag kom hem på kvällen efter föreläsningen och var så hög på adrenalin att hälften hade räckt. Det tog gott och väl 6 timmar för mig att varva ner och kunna lägga mig och sova trots att jag var totalt utmattad redan när jag kom hem. Alla tankar var kaos och virvlade runt med alla intryck och suset i öronen av allt jag tagit in, utan filter och prioritetsordning. Jag somnade efter 12 och vaknade vid 6 på morgonen igår. Utvilad? Nä, inte det minsta. Hela kroppen protesterade och gjorde ont och jag kände mig rent fysiskt sjuk. Så gårdagen tog jag det extremt lugnt eftersom att bara gå mellan köket och vardagsrummet var totalt utmattande.

Igår kväll somnade jag i vettig tid, runt 11 på kvällen och sov till 8.30. Jag är fortfarande medtagen och att tänka konstruktivt och strukturerat är helt omöjligt. Jag klarar nog av att koncentrera mig i 10 minuter på en sak innan massa annat stör mig och avbryter det jag håller på med.

Jag gjorde en ansträngning för att fundera över framtida boende. Min ljudkänslighet gör att jag far väldigt illa psykiskt av att bo i denna lägenhet som är så lyhörd och grannar som är ganska högljudda sent på kvällar och in på nätterna. Mina ansträngningar resulterar i att jag slår knut på mig själv för att titta på alternativa boendemöjligheter och ge mig på att göra kalkyl för eventuella lån och levnadskostnader. Det slutar med att jag sitter och stirrar blankt på mina anteckningar, kalkylen på datorn och diverse hemsidor och inte har den blekaste aning om vad jag håller på med. Och då ger jag upp och känner mig helt låst... Nåha, nog om det...

Summa summarum. Föreläsningen... Den var värd varenda smula energi jag gav! Jag skulle göra det igen! Vad som bekymrar mig lite är att det krävs så mycket tid för återhämtning och troligtvis ännu mer tid för förberedelse... Det innebär att ett "hektiskt" liv med föreläsningar varje vecka eller ens varannan vecka är helt ute ur bilden, som det ser ut nu...

Insyn och föreläsning

Jag är medveten om att bloggen blivit lidande det senaste... Orken har helt enkelt inte funnits. Det finns en väldigt bra förklaring på det! Idag var lanseringen av vår tidning Insyn. Dagen till ära hade vi en föreläsning där vi var tre personer med liknande diagnoser som berättade om sina liv.

Jag berättade om hur det var att få diagnos mitt i livet, min fantastiska vän/handledare berättade om hur det var att arbeta med diagnoser och en till tjej berättade om hur det var att studera med stöd.

I flera veckor har vi laddat inför denna föreläsning. Jag börjar först nu inse hur mycket i fokus det faktiskt har legat, hos mig. Det har upptagit mycket av mina tankar. Under vägs gång har fler och fler anmält sig och nästan 100 personer kom! Det går inte att beskriva i ord hur det känns att tala inför den mängden folk... Jag antar att jag gjorde visst intryck med tanke på den enorma positiva feedback jag fick efteråt. Det känns överväldigande och overkligt! Jag kan knappt fatta att jag gjort detta!

Jag är så tacksam att jag fått möjligheten att göra det här! Jag är så innerligt glad för att Vetlanda Kommun gav klartecken och banade väg så att vi fick skapa tidningen, Insyn och att vi kommer att få göra ytterligare ett nummer. Ord kan inte beskriva hur underbart det känns att jag kan få använda allt det som blivit trasigt i mig till att kanske hjälpa bana väg för andra så att

de slipper trasas sönder och att kanske få vara med och bygga broar och öka medvetenheten, kunskapen och samarbetet mellan oss med psykiska funktionshinder och berörda myndigheter och vården.

Jag hoppas kunna dela med mig av Insyn här på bloggen... Vi ska bara lösa en del tekniska detaljer först...

Tills dess finns möjligheten att be att få ett ex skickat till Dig via lotta.bynert@vetlanda.se
Jag är osäker på hur många ex som finns kvar av första numret så det är först till kvarn som gäller...
                                                 

Utvärdering av livet

Jag tänkte ge mig på en utvärdering av mitt liv så långt...

För det första... "Utvärdering", vilket märkligt ord egentligen... Så torrt och tråkigt på sätt och vis men ändå det enda ord jag kom på för att beskriva vad jag vill förmedla...

Så här långt i livet har jag bara ett enda ord som återkommer och gör sig gällande för mig. "Ont"! Livet gör ont! Visst har jag stunder och små fragment av livet som är lycka och glädje, men för det mesta är det obegripligt och gör ont.

Länge var jag övertygad om att min känsla av uddaskap, olikhet och att inte passa in, berodde på yttre faktorer. Sen fick jag en rejäl kalldusch när jag insåg att så inte var fallet. Därefter levde jag i alltför många år i tron att jag var "fel" att det var "fel" på mig som aldrig kunde passa in, hur jag än vände ut och in på mig själv.

Sen fick jag beskedet att det som kändes "fel" i förhållande till resten av min omgivning, i själva verket var en hjärna som fungerade annorlunda. Och folk förväntade sig att jag skulle vara lättad och glad över detta. Till viss del var det en lättnad men till största delen har det varit en enorm sorg. För nu vet jag att hur jag än beter mig eller gör så kommer jag aldrig att kunna "passa in" fullt ut. Jag kommer alltid att fungera annorlunda och tänka annorlunda. Jag kommer aldrig kunna förstå de regler som styr de flesta. Detta kommer alltid att göra att jag framstår som "konstig".

Det gör ont! Eftersom jag så länge hoppats kunna hitta den "magiska formel" som gör att jag smälter in och passar in.

Nu vet jag att de flesta går på känsla och "vet" hur vissa saker är och att jag alltid kommer att använda mig av mitt intellekt för dessa saker. Visserligen känner jag så mycket och intensivt men kan aldrig lära mig gå på känsla rakt av, som de flesta gör. Det kräver så mycket mer av mig eftersom hjärnan går på högvarv hela tiden och jag känner för varje dag som går att min ork förbrukas fortare. Det skrämmer mig och gör att jag känner mig isolerad.

Jag vet att det är upp till mig hur jag vill se livet och vad jag fokuserar på samtidigt som det är så innerligt svårt att bryta gamla mönster och tänka annorlunda. Har man levt hela livet med tanken på att något är "fel" på en så är det lätt att falla tillbaka på det.

Tro inget annat än att jag vet om min styrka, jag vet om att jag kommer att ta ansvar för hela mitt liv själv så mycket det bara går. Jag kommer att kämpa till den dag jag dör med att hitta det positiva och hoppet. Men jag börjar förstå att det  till största delen troligtvis kommer att göra ont.

Så det är min utvärdering av mitt liv hittills... Det gör förbannat ont!