Avslut och osäkerhet

Sedan januari 2009 har jag varit inskriven inom psykvården som patient. Resan började med en rejäl förlossningsdepression och den ultimata kraschen, en av många kraschar som tillslut, nu efter 6 år, mynnat ut i total utbrändhet samt diagnoserna ADHD och Asperger. Nu har jag ju haft ADHD och Asperger sen jag föddes men inte vetat om det förrän i slutet på 2011.

Under de här 6 åren har jag någonstans anpassat mig till rollen som psykpatient, besöken på psykiatriska mottagningen och terapierna jag provat på. Erfarenheterna av inläggning på psykavdelningar har varit i allra högsta grad avskräckande för att inte tala om alla besök på psykakuten.

Resan har varit lång och krävande och ganska bökig. Jag har träffat så många läkare och annan psykvårdspersonal där de flesta, tyvärr, visat prov på att de varken hjälper eller stöttar utan i total oförståelse stjälper och förvärrar livet för någon som redan ligger och kravlar i dyn.

Idag hade jag mitt allra sista besök hos min psykolog. Om ett par månader kommer hon att ringa mig och sen ska jag skrivas över på vårdcentralen. Jag avslutas inom psykiatrin helt.

Det är, rent ut sagt, skitläskigt!!! Vem är jag? Om jag inte är psykpatient, vem är jag då? (retorisk fråga)

Ett nytt kapitel börjar i mitt liv. Okänt och oskrivet. På egna ben ska jag stappla vidare med de verktyg jag fått med mig. En del fungerar perfekt för mig och andra får jag nog lägga av mig på vägen för de fungerar inte för mig. Det finns ju liksom ingen anledning att släpa runt på rörmokarprylar om det är snickarprylarna jag använder och behöver...

Men att göra det helt själv utan stödet av min fantastiska psykolog, det är skrämmande.

Hon är en av de få inom psykvården som jag träffat som faktiskt kunnat hjälpa mig, som lyssnat på mig och som visat empati och medkänsla. Att inte ha kontakten med henne är en av de saker jag kommer att sörja och sakna.

På ett sätt kommer det att vara en befrielse också att vara "fri" från psykiatrin. Att få prova mina egna nya vingar och lära mig flyga lite lätt igen. Att forma mitt eget liv utan stämplar. Att ha färre möten att springa på... Att lära mig gå och fungera utifrån mina faktiska förutsättningar och inte utifrån samhällets normer. Det är en enorm skillnad och ett helt annat perspektiv!

Idag har varit en av de läskigaste dagarna i mitt liv, samtidigt som jag vet att jag modigt kommer att kliva vidare på min väg och lära mig springa och flyga igen.

Samtidigt så kommer det kännas så konstigt att inte vara psykpatient längre, jag har ju varit det så länge och det har blivit en del av min identitet och mitt "jag". Det ska bli intressant och spännande (och ganska läskigt) att klura ut vem jag är utan det.

Syftet med mina inlägg...

Jag skulle vilja förtydliga en sak för er läsare. Jag hoppas jag kan förklara på ett bra sätt. Syftet med mina inlägg, allt det jag berättar för er, är att beskriva hur min tillvaro ser ut och hur jag upplever möten och mitt samarbete med olika myndigheter.  Jag är INTE ute efter medlidande och att ni ska tycka synd om mig. Det hjälper mig inte det minsta. Det som hjälper är att samarbeta och tillsammans arbeta för att öka medvetenheten och sprida kunskaperna så att andra kanske slipper hamna i liknande situationer som mig.

När jag beskriver mina svårigheter så är det för att ge en inblick i hur mitt liv ter sig för mig. Hur de enklaste saker, för de allra flesta i vårt samhälle, blir de största hindren för mig. Detta gör jag för att ge er en bild av hur det är att leva med diagnoser i dagens samhälle. Jag är fullt medveten om att de flesta aldrig kan förstå hur det är men ökad hänsyn och respekt gör att livet kan bli så mycket lättare för många av oss.

Återigen tar jag till min metafor med rullstolen. Om en rullstolsbunden person befinner sig i en miljö som är anpassad för rullstolsbundna så har denne inget funktionshinder, den personen är fullt fungerande för den befinner sig i rätt miljö för att klara av allt själv.

Det samma gäller för mig och mina diagnossyskon. OM vi befinner oss i ett samhälle som är mer anpassat för de saker som innebär funktionshinder i våra liv, så upphör de att vara funktionshinder för då klarar vi oss mycket bättre. Då får vi möjlighet att växa och frodas och utveckla våra styrkor istället för att brytas ner och trasas sönder.

Det vill säga... Om handläggare tar hänsyn till att jag behöver veta om ifall något oförväntat kommer att hända på vårt möte, någon ny person ska vara med eller något annat liknande och talar om det för mig så jag är förberedd. Då är det plötsligt inget problem för mig för då vet jag ju om det! Då känner jag mig tryggare och mer avslappnad och kan hantera mötet på ett bättre sätt och till och med få ut något positivt av det.

Ett positivt exempel: En LSS handläggare behöver ringa mig och prata om mitt beslut om bistånd. Hon mailar mig först och gör upp en tid när hon kan ringa. Då är jag förberedd på samtalet och det tar mindre energi från mig och jag är mer fokuserad under samtalet. Då ökar mina chanser att få ut något konstruktivt ur samtalet.

Om de myndighetspersoner, jag är tvungen att ha kontakt med, tog hänsyn till mina behov och svårigheter och samarbetade med mig och bemötte mig på ett respektfullt sätt så hade våra möten kunnat vara så mycket bättre och mer givande. Om de tog sig några extra minuter att fråga mig vad jag behöver för att få ett bra möte och lyssnade på det jag säger, så hade mötessituationerna varit mycket mer positiva för mig och inte en oändlig källa till ångest och utmattning.

Jag hoppas att jag lyckats förmedla grundtanken med mina inlägg.

Jag själv lider inte av mina diagnoser. Det är viktigt att förstå! De är delar av mig som jag aldrig skulle vilja vara utan, då skulle ju inte jag vara jag längre. Jag tycker om att vara jag! Jag är inte trasig och behöver inte lagas, jag är precis som jag ska vara! Det är samhället vi bor i som gör att det blir hinder för mig. Och det är därför jag berättar om det för er. För om vi tillsammans kan sprida lite mer kunskap och öka medvetenheten så kanske fler "mentala rullstolsramper" byggs och livet blir mindre funktionshinder och mer funktionsförmåga och då kan vi utnyttja de superförmågor som vi besitter!

Jag önskar er en fantastisk helg!!!

En studie i kaos (möte med kommunen)

Tänk er ett rektangulärt kontor, ca 10 kvadratmeter stort. I rummet finns en dörr på ena kortändan och ett fönster på andra kortändan. I hörnet vid fönstret finns ett stort hörnskrivbord och längs andra långväggen finns en bokhylla och en hylla med prydnadsföremål. Till höger om dörren, när man kommer in i rummet finns ytterligare en bokhylla och ett litet runt bord och en lågt hängande taklampa som antagligen ska hänga mitt över bordet.

När jag kommer in i rummet så har det lilla runda bordet flyttats ut så det står en bit ut i rummet. Runt bordet har det ställts 7 stolar. Vi är nämligen 7 personer som ska ha möte.

Med nöd och näppe lyckas jag pressa mig ner i en stol och har den lågt hängande taklampan väldigt nära ansiktet. Med på mötet är en kvinna som är totalt okänd för mig sedan tidigare och öppningsrepliken för mötet är att min handläggare ska sluta om två veckor och den okända kvinnan är hennes efterträdare.

Utifrån den här scenen vill jag nu dela med mig av vad som händer i huvudet på mig vid ett sådant möte.

För det första så har jag inte den blekaste aning om vad den nya handläggaren heter, det blev totalkaos i min hjärna av hela situationen så jag minns inte vad hon heter. Jag har heller inte den blekaste aning om hur jag ska kontakta henne eftersom jag inte fått någon kontaktinformation till den här kvinnan.

Rummet va så litet att vi nästan satt på varandra och med taklampan i ansiktet så hade jag full fokus på att inte få panik. Jag kände mig väldig illa till mods och paralyserad av obehag. Att följa med i vad som sades och frågorna som bollades var en helt egen utmaning i en kategori för sig. Att dessutom, konstant, bli avbruten mitt i en mening gjorde inte situationen bättre.

Känslorna för det här mötet kan sammanfattas i obehag, misstro, ångest, panik, klaustrofobi, irritation, kaos, nedvärdering, hopplöshet och sorg.

Jag tänker att det kanske för de flesta andra är en situation som är smidig att hantera, inga problem alls. Att informationen är lätt att processa och att det är enkelt att följa med i samtalet och hoppa mellan personerna som talar i halva meningar.

För mig är det ett enda virrvarr av kaos. Jag kan ärligt säga att jag knappt minns vad som sades på det här mötet och egentligen inte alls har koll på vad vi kom fram till. Jag vet bara att ett nytt möte är inbokat och att jag inför det mötet kommer att känna ännu mer misstro och hopplöshet.

Jag skulle för en gångs skull bara vilja bli respekterad och slippa känslan av att vara "ufot" i rummet som inte är som hon ska. Känslan av att min åsikt inte räknas för att det är "fel" på mig. Jag skulle vilja slippa obehagliga överraskningar som omöjliggör förmågan att ta in informationen som jag delges. Jag skulle vilja bli behandlad som en vuxen medmänniska och inte som en paria.

För den som är intresserad av hur ett bra möte skulle ha sett ut så går det utmärkt att kontakta mig på astifritz(@)gmail.com (ta bort parenteserna runt @) eller lämna en kommentar till inlägget, så är jag mer än villig att beskriva hur jag skulle ha kunnat få ut något konstruktivt och positivt ur mötet.

Vardagens små segrar

Att åka och handla själv brukar för det mesta gå bra för mig... Jag har min invanda rutin och min tid för mental förberedelse. Jag tar med min inköpslista och mina kassar. Jag brukar till och med få en parkeringsplats där jag brukar parkera. Det flyter på och det är som det brukar. Jag är i förhand förberedd för de delar att själva handlandet som är en påfrestning. Att behöva prata med personal i kassan, till exempel. Självskanning är rena himmelriket för mig så länge allt flyter på och det inte är en slumpmässig kontroll. 

Mitt liv blir mycket enklare när jag har min rutin och jag följer den. Av den anledningen åker jag för det mesta till en och samma affär som jag lärt mig att hitta i och känner mig trygg och bekväm i. Då klarar jag av små avvikelser i rutinerna. Så fungerar det för mig.

Sen kommer då dagarna när affären ska byggas om, utökas, förbättras, bli bättre anpassat osv... Det är, för mig, rena mardrömmen!

För något år sen hade de gjort om hela mejeriavdelningen när jag var där och jag fick hålla hårt i mig själv för att inte lämna min kundvagn och fly därifrån. Jag fick regelrätt panikångest för jag var inte förberedd på den förändringen.

Nu håller de på att bygga om halva butiken. Det är inte en avdelning som förändras utan halva affären. När jag åkte ner dit idag så var jag inställd på att det pågår stora förändringar och jag trodde att jag va så förberedd som jag behövde.

Men ju längre in i butiken jag kom, desto mer kände jag kallsvetten börja rinna längs ryggen, pulsen skenade, jag blev yr och synen blev dimmig. Jag var helt övertygad om att jag skulle spy rakt ut och svimma när jag upptäckte hur mycket det förändrats där inne. Kryddhyllorna har flyttats, köttavdelningen var ett enda kaos av nya tomma kylar och alla varor i en enda röra. Salthyllan hade flyttats helt och likaså en del grönsaker. Skiljeväggar som tidigare fanns är flyttade eller borttagna. Jag fick stå en bra stund bland frysdiskarna som stod trygga och oförändrade, där de alltid stått, och bara andas djupa andetag och ingående förklara för mig själv att jag inte håller på att dö utan att min reaktion är helt irrationell. Mitt i allt detta kaos så borrades det för fullt och nya golv lades och alla scanners pep. Ljuden växte till ett enda vrål i mitt huvud, ljuset gjorde ont i ögonen och jag ville helst bara krypa ihop i ett hörn i fosterställning och gråta.

Trots detta, denna totala övertygels om att jag skulle gå sönder i en miljon bitar och instinkten att fly för mitt liv var så överväldigande att nästan hela mitt väsen trodde på det, så tvingade jag mig själv att fokusera på min lista och köpa med allt det som stod där! Min seger består i att jag gjorde det i alla fall! Fast det kändes som jag skulle ramla ihop och dö om jag inte sprang för livet!

Det är när dom bygger om "min" affär som mina diagnoser blir funktionshinder, handikapp. Det är i de situationerna jag inser att jag behöver stöd och de mentala "rullstolsramperna" för att bättre klara av läget. 

Fast det är en stor seger i sig, för mig, att utsätta mig för sådana situationer i alla fall. Att göra det jag bestämt mig för och gå igenom det. För jag vet ju innerst inne att jag inte kommer att dö eller svimma. Jag vet att jag blir tröttare än många andra och behöver mer tid till återhämtning men jag gör det i alla fall! Jag bevisar för mig själv att jag klarar det ändå! För mig är det vardagsmod! En styrka och en seger!