Avslut och osäkerhet

Sedan januari 2009 har jag varit inskriven inom psykvården som patient. Resan började med en rejäl förlossningsdepression och den ultimata kraschen, en av många kraschar som tillslut, nu efter 6 år, mynnat ut i total utbrändhet samt diagnoserna ADHD och Asperger. Nu har jag ju haft ADHD och Asperger sen jag föddes men inte vetat om det förrän i slutet på 2011.

Under de här 6 åren har jag någonstans anpassat mig till rollen som psykpatient, besöken på psykiatriska mottagningen och terapierna jag provat på. Erfarenheterna av inläggning på psykavdelningar har varit i allra högsta grad avskräckande för att inte tala om alla besök på psykakuten.

Resan har varit lång och krävande och ganska bökig. Jag har träffat så många läkare och annan psykvårdspersonal där de flesta, tyvärr, visat prov på att de varken hjälper eller stöttar utan i total oförståelse stjälper och förvärrar livet för någon som redan ligger och kravlar i dyn.

Idag hade jag mitt allra sista besök hos min psykolog. Om ett par månader kommer hon att ringa mig och sen ska jag skrivas över på vårdcentralen. Jag avslutas inom psykiatrin helt.

Det är, rent ut sagt, skitläskigt!!! Vem är jag? Om jag inte är psykpatient, vem är jag då? (retorisk fråga)

Ett nytt kapitel börjar i mitt liv. Okänt och oskrivet. På egna ben ska jag stappla vidare med de verktyg jag fått med mig. En del fungerar perfekt för mig och andra får jag nog lägga av mig på vägen för de fungerar inte för mig. Det finns ju liksom ingen anledning att släpa runt på rörmokarprylar om det är snickarprylarna jag använder och behöver...

Men att göra det helt själv utan stödet av min fantastiska psykolog, det är skrämmande.

Hon är en av de få inom psykvården som jag träffat som faktiskt kunnat hjälpa mig, som lyssnat på mig och som visat empati och medkänsla. Att inte ha kontakten med henne är en av de saker jag kommer att sörja och sakna.

På ett sätt kommer det att vara en befrielse också att vara "fri" från psykiatrin. Att få prova mina egna nya vingar och lära mig flyga lite lätt igen. Att forma mitt eget liv utan stämplar. Att ha färre möten att springa på... Att lära mig gå och fungera utifrån mina faktiska förutsättningar och inte utifrån samhällets normer. Det är en enorm skillnad och ett helt annat perspektiv!

Idag har varit en av de läskigaste dagarna i mitt liv, samtidigt som jag vet att jag modigt kommer att kliva vidare på min väg och lära mig springa och flyga igen.

Samtidigt så kommer det kännas så konstigt att inte vara psykpatient längre, jag har ju varit det så länge och det har blivit en del av min identitet och mitt "jag". Det ska bli intressant och spännande (och ganska läskigt) att klura ut vem jag är utan det.