Jag skulle vilja förtydliga en sak för er läsare. Jag hoppas jag kan förklara på ett bra sätt. Syftet med mina inlägg, allt det jag berättar för er, är att beskriva hur min tillvaro ser ut och hur jag upplever möten och mitt samarbete med olika myndigheter. Jag är INTE ute efter medlidande och att ni ska tycka synd om mig. Det hjälper mig inte det minsta. Det som hjälper är att samarbeta och tillsammans arbeta för att öka medvetenheten och sprida kunskaperna så att andra kanske slipper hamna i liknande situationer som mig.
När jag beskriver mina svårigheter så är det för att ge en inblick i hur mitt liv ter sig för mig. Hur de enklaste saker, för de allra flesta i vårt samhälle, blir de största hindren för mig. Detta gör jag för att ge er en bild av hur det är att leva med diagnoser i dagens samhälle. Jag är fullt medveten om att de flesta aldrig kan förstå hur det är men ökad hänsyn och respekt gör att livet kan bli så mycket lättare för många av oss.
Återigen tar jag till min metafor med rullstolen. Om en rullstolsbunden person befinner sig i en miljö som är anpassad för rullstolsbundna så har denne inget funktionshinder, den personen är fullt fungerande för den befinner sig i rätt miljö för att klara av allt själv.
Det samma gäller för mig och mina diagnossyskon. OM vi befinner oss i ett samhälle som är mer anpassat för de saker som innebär funktionshinder i våra liv, så upphör de att vara funktionshinder för då klarar vi oss mycket bättre. Då får vi möjlighet att växa och frodas och utveckla våra styrkor istället för att brytas ner och trasas sönder.
Det vill säga... Om handläggare tar hänsyn till att jag behöver veta om ifall något oförväntat kommer att hända på vårt möte, någon ny person ska vara med eller något annat liknande och talar om det för mig så jag är förberedd. Då är det plötsligt inget problem för mig för då vet jag ju om det! Då känner jag mig tryggare och mer avslappnad och kan hantera mötet på ett bättre sätt och till och med få ut något positivt av det.
Ett positivt exempel: En LSS handläggare behöver ringa mig och prata om mitt beslut om bistånd. Hon mailar mig först och gör upp en tid när hon kan ringa. Då är jag förberedd på samtalet och det tar mindre energi från mig och jag är mer fokuserad under samtalet. Då ökar mina chanser att få ut något konstruktivt ur samtalet.
Om de myndighetspersoner, jag är tvungen att ha kontakt med, tog hänsyn till mina behov och svårigheter och samarbetade med mig och bemötte mig på ett respektfullt sätt så hade våra möten kunnat vara så mycket bättre och mer givande. Om de tog sig några extra minuter att fråga mig vad jag behöver för att få ett bra möte och lyssnade på det jag säger, så hade mötessituationerna varit mycket mer positiva för mig och inte en oändlig källa till ångest och utmattning.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla grundtanken med mina inlägg.
Jag själv lider inte av mina diagnoser. Det är viktigt att förstå! De är delar av mig som jag aldrig skulle vilja vara utan, då skulle ju inte jag vara jag längre. Jag tycker om att vara jag! Jag är inte trasig och behöver inte lagas, jag är precis som jag ska vara! Det är samhället vi bor i som gör att det blir hinder för mig. Och det är därför jag berättar om det för er. För om vi tillsammans kan sprida lite mer kunskap och öka medvetenheten så kanske fler "mentala rullstolsramper" byggs och livet blir mindre funktionshinder och mer funktionsförmåga och då kan vi utnyttja de superförmågor som vi besitter!
Jag önskar er en fantastisk helg!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar