Nu var det alldeles för länge sen jag skrev något, tycker jag själv. Samtidigt har jag befunnit mig i en intensiv fas med överdosering av socialt umgänge, sommarlovsliv med barn och semestervardag med vänner. Alla rutiner har flugit all världens väg och det har väl mest varit kaos och oreda som rått.
Jag inser att tvåårsdagen för bloggens födelse har passerat. Aldrig trodde jag väl att jag skulle kunna hålla liv i något, så länge. Min impulsivitet har allt för ofta gjort att jag flackat mellan många olika intressen i ett rasande tempo. Men detta, min blogg, har fått leva!
Den senaste månaden har jag helt enkelt inte kunnat skriva, inte orkat och inte haft förmågan att fokusera mina tankar.
En del av detta är min medicin, Voxra (bupropionhydroklorid), som har den fantastiska biverkningen "koncentrationsstörningar". Ironin i detta är helt hysterisk! Denna medicin används i behandling för ADHD och en av biverkningarna är koncentrationsstörningar! Som om jag inte hade tillräckligt av den varan sedan tidigare... Jag skrattar mest åt det för det är så ledsamt att gråta. Det som medicinen faktiskt hjälper mig med är min uthållighet. Jag orkar mer och klarar av mer intryck överlag och är jämnare i måendet. Visst saknar jag förmågan att hyperfokusera men ska jag se på helheten (som inte är det lättaste för mig) så behöver jag orka med intrycken mer än jag behöver hyperfokusera.
Det är mycket nytt nu. Två barn varannan vecka, skolstart med allt nytt det innebär och givetvis krångel med skolskjutsen och annat spännande som jag varken orkar eller har lust att gå in på för det är egentligen oväsentligheter i det stora hela.
Metaforerna jag brukar köra med finns där fortfarande och jag roar mig med att leka med orden i mina tankar... Bland annat har jag kommit fram till att livet i stort är som att fickparkera... En del är jätteduktiga på det och en del inte alls. Jag tillhör nog den kategorin som får lirka fram och åter i en halv evighet innan jag lyckats fickparkera bilen på ett godkänt sätt.
En annan liknelse jag kommit på är att jag tycker att mellanmänskliga relationer, för mig, är som att försöka få ihop en rubiks kub... Hur jag än vänder och vrider så är det alltid någon sida som inte är klar.
Jag finner tröst i mina liknelser för genom dom känner jag att jag kan förstå livet på ett annat sätt. Det blir mer begripligt, mer greppbart för mig. Att ha en bild för något som annars är obegripligt för mig. Det är mitt sätt att leva, som fungerar för mig.
Min psykolog har hjälpt mig jättemycket med att just använda liknelser och bilder för att beskriva olika saker för mig. Bland annat hur relationer kan ha olika intensitet. Att de människor man har i sitt liv är i olika faser, typ. Att om jag ser mig själv som en lök i genomskärning så befinner jag mig i mitten och det är viktigt att reglera vem som finns i mitten med mig, vem jag släpper in så djupt. Och att bekanta kanske befinner sig längst ut i yttersta lagret. Jag jobbar fortfarande på att greppa just det. I mitt liv har jag varit väldigt snabb med att släppa in människor längst in alldeles för fort och det slutar ofta i katastrof och gör väldigt ont. För mig har relationer alltid varit svart/vita. Antingen är man vän eller inte. Nyanserna däremellan är obegripliga. Men nu har jag en liknelse, en metafor, att ta till och då kanske jag kan lära mig att ha bekanta och att det också är okej för mig.
Nu hoppas jag att inspirationen fortsätter att flöda och att jag kommer igång med skrivandet igen och att jag får rätsida på alla rutiner som jag mår så mycket bättre av och att orken ökar!
