måndag 29 april 2013

Varför?

Därför att detta är LIVET! Det är såhär det är att leva. Vi kan antingen välja att vara offer för omständigheterna eller så kan vi välja att ta ansvar för vår egen inställning till allt som händer oss i livet. Alla har ansvar för sina egna handlingar. När andra är dumma, är det för att de inte kan älska sig själva och i grund och botten är det sig själva de sårar och gör illa och då går det ut över andra. Vi kan då välja om vi låter det göra oss illa eller om vi ska välja att se livet genom kärlek. För vi ÄR värda vår egen kärlek fullt ut! Alltid! Till och med när vi gör fel och är svaga, då är vi i mest behov av vår egen kärlek och vårt eget stöd. Det är så det är att leva. Att alltid sträva efter att nå balansen och se livet genom kärlek och tacksamhet. Vi väljer vårt fokus och vad vi ska lägga vår energi på!

söndag 28 april 2013

Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Alla dessa stunder som blir ett liv...

Så flyr minuterna som blir till timmar. Timmarna förvandlas till dagar och nätter. Mörkret förvandlas till ljus och sedan åter till mörker. Månaderna sveper förbi. Månen blir full och åter ny för att sedan växa och bli full igen. Solen susar över himlavalvet och molnen kommer och går. Stunder av lycka ersätts av sorg och rädsla. Skräck byts ut i skratt och ångest blir till lugn.

Alla dessa ögonblick som kommer och går. Livet! Allt detta är liv, livet som snubblar, som halkar, som snavar. Livet som svävar, flyger och bubblar.

Det är så lätt att glömma bort, att tappa bort sig själv och fly bakåt eller förvirra sig in i en oviss framtid.

Emellanåt känns det som om allt är så oändligt enkelt och lätt. Det är då man lyckats komma helt rätt och i symbios med nuet, det ultimata och det fria. Då är allt möjligt och andetagen flyter på lätt och obehindrat. Tiden känns oändlig och evig. Varje minut är en evighet av harmoni och lycka. Allt det fullkomliga i varje ögonblick fyller hela ens väsen och förvandlas till intryck av total perfektion.

Andra stunder vill man för mycket, tänker för mycket, spekulerar och funderar. Då tar andetagen emot, de fastnar på vägen och osäkerheten kommer krypande. Färgerna bleknar en smula, kontrasterna blir suddiga och otydliga.

Jag tror inte livet handlar om att hitta vägen till total lycka hela tiden utan att bara vara kvar här och nu, även när det är mörkt, kallt och läskigt. Att lita på att allt för med sig en lärdom, en pusselbit, en gåva som jag behöver på min väg. Att omfamna rädslorna på samma sätt som lyckan, att välkomna ångesten som en vis lärare och hitta lösningen bortom skräckens horisont utan osäkerhet.

För jag har ju mig själv, alltid och för all evig framtid. Jag står alltid vid min sida. Ju mer jag ger mig själv kärlek och omtanke, desto mer trygg och lugn kan jag vara även i de svåraste av stunder.

Allt är precis som det ska vara, varje ögonblick, varje minut, dag och vecka! Jag lär mig något nytt av varje dag och för varje dag blir jag bättre på att ge mig själv det jag behöver och genom det vara mitt bästa jag och då kan jag bli ett stöd för andra, en stark jämlike.

Jag är aldrig sämre eller bättre än någon annan, jag är mig själv och lika bra som alla andra.

Var det inte en känd poet som skrev "... alla dessa dagar som gick, inte visste jag att det var livet" (Något sånt var det i allafall).

Vi är alla olika samtidigt som vi alla tillhör samma helhet. Utan dig och mig skulle världen se helt annorlunda ut!

onsdag 24 april 2013

Förvånad och lycklig

Jag lyckades nästan tappa bort mig! Jag var på väg åt helt fel håll inom mig! Därav allt mörker jag upplevt på sista tiden. Sen tog jag mig i kragen och funderade en stund och kom på att jag behövde byta fokus. Jag behövde stanna upp och lyssna.

Det magiska och helt underbara är att så fort jag fattade det så började jag komma tillbaka och lysa igen. Äntligen! Och jag inser plötsligt hur mycket jag saknat mig! Så nu har jag en glädjefylld återförening med mina drömmars kvinna, MIG!!!

Säkerligen är det inte sista gången jag lyckas med att gå ifrån mig själv eller snubblar iväg på en avvikande stig men så är det ju med ett förhållande. Motgångar kommer alltid att komma samtidigt som ett riktigt varaktigt förhållande, som jag ämnar ha med mig, bygger på ömhet och kärlek. Det finns trots allt lite sanning i ordspråket "Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det mest"...

Jag har ändå lyckats bibehålla en stor portion kärlek och ljus i mig själv för mig själv men OJ vad mycket starkare jag känner mig nu!

Jag är äntligen på väg igen, i helt rätt riktning för mig själv och med studs i stegen ler jag mot solen och känner ljumma vindar mot kinderna. Jag visslar glatt på en glad sång och ser äntligen en ljusning i denna tunnel som trots allt var nödvändig för att jag skulle inse massa saker!

Jag önskar Dig en fantastisk fortsättning på Din dag och jag hoppas att Du njuter av Ditt sällskap lika mycket som jag gör just nu! För det är Du värd!!! Alltid!

tisdag 23 april 2013

Funderingar kring ensamhet

Jag har funderat lite på ensamhet...

Som jag ser det så kan ensamhet vara två saker. Både ett fysiskt tillstånd i att vara och en psykisk känsla inom mig.

Även om jag står helt ensam i en öde skog kan jag ändå känna gemenskap, fast jag är mol allena. Likadant kan jag känna mig helt ensam fast jag befinner mig i ett rum fullt av folk.

Den fysiska ensamheten kan jag känna är något enkelt att hantera, rent mentalt och faktiskt.

Det är den psykiska ensamheten jag tycker kan vara något knepigare. Samtidigt ser jag det som att det i just det läget faktiskt är något jag själv har ansvar för och kan göra något åt. Eftersom den finns inom mig, känslan av ensamhet, så kan jag påverka den. Jag kan ändå tycka att kontrasten i att känna sig totalt ensam i en folksamling är rätt makaber. Två motpoler som absolut inte går ihop.

Sen kanske det också kan vara så att känslan av ensamhet behövs för att jag ska kunna veta skillnaden och se hur gemenskap faktiskt känns. Och ju intensivare jag upplevt känslan av ensamhet, desto starkare kan jag uppleva känslan av gemenskap... Kan det kanske vara så?

måndag 22 april 2013

Intensiva strålkastare

Som vanligt med min intensiva damphjärna så rusar det på i enorm fart med hisnande upptäckter. Det känns omåttligt spännande att upptäcka sig själv gång på gång. Det känns som om jag hittar nya sidor hos mig själv varje dag. Välkända sidor samtidigt som de ser helt annorlunda ut när jag lyser på dem med inre strålkastare och synar dem under lupp.

Det känns som om jag smyger runt inom mig själv med en liten ficklampa och lyser runt i alla mörka hörn och synar skuggorna som lurar bakom hörnen. Det som tidigare skrämt mig halvt från vettet och fått ångest och panik att ta över ser helt annorlunda ut när jag lyser upp tillvaron och synar mörkret med belysning. Det mesta har en tendens att förvandlas till helt ofarliga saker när jag lyser upp mörkret. Skuggorna blir mindre hotfulla och mer hanterbara.

Skuggor har ofta en tendens att skrämma mig, speciellt eftersom jag har en väldigt livlig fantasi och är van vid att låta fantasin skena iväg och skapa monster där det inte finns några. Så det handlar ju om att förändra ett beteendemönster och lära in ett nytt sätt att se på saker och ting.

Så nu är min hjärna inställd på att leta upp varenda liten mörk vrå jag kan hitta och lysa upp dem! Det är först när jag blir kompis med alla delar av mig själv som jag kan vara hel i mig själv.

Som jag ser det så är hela den här resan en resa mot att lära känna hela mig själv så att jag kan slå fast vart jag befinner mig på mitt livs väg. Då är det lättare för mig att komma till de mål jag sätter upp för mig själv, när jag vet var utgångsläget är.

Sen är det upp till mig vilken inställning jag har till själva resan. Om den ska vara en läskig kamp eller ett spännande äventyr. Jag väljer det senare, det känns roligare och mer givande.


torsdag 18 april 2013

Den skrämmande skuggan

Jag håller på att läsa en bok som heter "Skuggeffekten" som är skriven av Deepak Chopra, Debbie Ford och Marianne Williamson. Det är en bok som tar upp "skuggorna" som bor i varje människa, det som har blivit klassificerat som onda, elaka, dumma och mörka sidor av vår personlighet. Alla har dem och en del är medvetna om dem medan andra kämpar hela livet igenom med att förtrycka, förtränga och förneka dem.

Det författarna menar i boken är att det endast är genom att erkänna sina mörka sidor, omfamna dem och ha medkänsla med dem som man har möjlighet att upptäcka helheten i sin egen personlighet och komma till insikt med sin fulla kapacitet och sitt sanna jag.

Jag är böjd att hålla med. Eftersom alla delar ingår i en person så innebär det ju att jag behöver älska alla delar av min personlighet, alla mörka delar också, för att fullt ut kunna förstå mig själv och hantera min person på ett konstruktivt och positivt sätt.

Det som inte är så lätt är att erkänna alla mörka sidor och faktiskt ta till sig dem utan att få tokspel och ett anfall av totalt självförakt. Att i det läget känna medkänsla och kärlek för sina mörka delar är en sann utmaning.

Jag kommer att tänka på Yin och Yang. Ljuset och mörkret. Allt behövs för att skapa balans. Det är mycket lättare att älska det ljusa och vackra i sig själv än att acceptera de mörka sidorna som trots allt ändå finns där.

Därför står jag inför en ganska intressant fråga på min egen stig just nu. Ska jag skita i mörkret och välja enbart ljus och lätthet eller ska jag anta utmaningen och ge mig i kast med mina mörka sidor och lära mig älska dem fullt ut och göra det bästa av dem och eliminera skuggorna genom att belysa dem med mitt inre ljus? Ni som har minsta känsla för vad jag är för en person... Ja, ni har nog redan gissat vilket jag väljer...

Givetvis väljer jag utmaningen i att belysa varenda liten skugga som bor i mitt inre och släpper dem fri och erkänner, accepterar, har medkänsla och känner kärlek för dem. Varenda liten skugga som bor där inne ska ut i ljuset och älskas! Fullt ut!


måndag 15 april 2013

Förvirring + Klarhet = Kärlek

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om just nu. Jag har inte den blekaste aning om vad jag går igenom just nu eller vad insikterna jag kommer till klarhet med, betyder. Just nu går jag på ren känsla och väldigt lite intellekt. Förvirringen är total inom mig och jag bara vet att det är det som är rätt.

Jag är på precis rätt plats på min egen resa och har rätt människor omkring mig och jag är också helt rätt för mig just nu. Precis som det alltid är och jag alltid är. Det är det som är tjusningen med det hela. Allting är så som det ska vara hela tiden alltid. Jag väljer vad jag vill göra av det.

Jag har läst enormt mycket böcker på senaste tiden. De flesta om personlig utveckling på olika sätt. Jag har också insett någonstans att allt jag läser flänger runt som små tornados inom mig och rör om, river upp, kastar runt. Jag har därför funderat på att hitta vägar för att bromsa in, pausa och sakta in tempot mer. Det är signalerna jag får inifrån hela tiden. Det går för fort framåt för att det ska vara bra för mig i längden. Detta är inget race där jag måste vinna. Detta är mitt LIV! Samtidigt så vill jag så oerhört mycket hela tiden. Det är väl det som kallas ADHD och Asperger. Hungern efter kunskap, att förstå och begripa tar över med jämna mellanrum. Det gäller att hitta balansen mellan alla delar.

Jag har under de senaste veckorna vandrat runt i ett inre landskap som har bestått av mörk natt, mycket moln, skrämmande skuggor och läskiga monster. Vad jag också upptäckt är att det finns stjärnor, skuggorna förlorar sin makt när jag går fram och tittar på dem och inser att de bara är just skuggor. Bakom molnen finns ändå alltid solen eller månen oavsett hur många molnen än är.

Jag stod mitt i ångestens vidrigaste djup och insåg att jag även i det, lever fullt ut. Jag lever, jag är människa. Jag gråter, skrattar, förlorar, vinner, raserar, bygger upp... Utvecklas! Denna gången var ångesten djupare än någonsin tidigare och mer skrämmande än jag kan minnas någon gång. Jag stannade ändå i den, jag flydde inte, jag stannade upp. Lät den finnas, bekräftade att den fanns, accepterade den som en del av mitt inre just då, lyssnade på vad den hade att säga. Den är en del av mig och den behöver forsa fram och komma ut i ljuset den också. Att det ändå bodde så mycket självförakt och otrygg osäkerhet inom mig, var rätt obehagligt och skrämmande. Men den klingade av och förlorade sin styrka, den tappade fotfästet och föll platt och blev just bara en skugga där inne. Efter det, insåg jag någonstans, att det är såhär det är att vara människa, för mig!

Ångesten är rädsla och osäkerhet och kan endast tröstas med kärlek och mer kärlek.

Livet handlar inte om gott eller ont, bra eller dåligt, ljus eller mörker. Livet handlar om allt det samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Det är ingen dragkamp eller ett krig där ena sidan vinner. Det är ett samspel där min fokus bestämmer hur jag ser på saker och ting. Allt finns inom mig alltid. Både ljuset och mörkret. Det ena kan inte existera utan det andra och när jag inser det och låter allt vara som det är och går in för att vara mitt bästa jag varje dag, om det så endast innebär att mitt bästa jag just den dagen bara orkar ta sig ur sängen och dricka en kopp kaffe, då är det tillräckligt! Då har jag varit mitt bästa den dagen och förtjänar en stående ovation av mig själv!


tisdag 9 april 2013

Just en sådan dag...

Idag har varit just en sådan dag som förr i världen hade fått mig att sjunka djupare än djupast och vältra mig i elände och mörka tankar.

Jag vaknade med feberfrossa trots att jag låg nerbäddad under lager på lager av täcken. Frös som om jag legat naken ute mitt i en snöstorm. Bara tanken på att släpa mig upp och gå ut i köket för att ta en värktablett tog emot.

När värktabletten kickat in fick jag hjälp med att åka till affären som ligger ett par km bort för att handla inför  dagarna som kommer, när jag ska ha barnen. Väl i affären insåg jag att inköpslistan låg väl placerad på bordet, hemma, där jag glömt den.

Sen när jag kommit hem igen och öppnade posten så insåg jag att det kommit en paketavi på ett paket, som givetvis finns i samma affär, där jag nyss varit.

Klockan är inte ens 13 och hittills har det mesta tett sig som motiga utmaningar.

Här står jag då inför ett ganska viktigt val, som jag ser på saken.
Antingen kan jag ge efter för alla motigheter och spy galla över allt som inte går som jag vill och det eländiga i att vara febrig, hostig och ha ont i varje liten del av kroppen ELLER så kan jag välja att bara gilla läget, acceptera att denna dagen är som den är.

Jag väljer det senare. Jag är värd att pysslas om, så då gör jag det.

Jag lyckades få med allt som fanns skrivet på inköpslistan, så det gjorde inget att den låg kvar hemma. Visst hade jag gärna fått hem paketet idag men det är en dag imorgon också. När kroppen är sjuk så känns det mesta rätt ynkligt och eländigt och ja, det får vara så då. Jag stannar upp och andas och pillar i  mig mina värktabletter, ingefäran, citronvatten, honungen, c-vitaminerna och vilar upp mig. Det finns ingen mening med att öka på känslorna av eländighet inom mig när jag känner mig låg, som det är. Jag gör det bästa av det och ger mig själv de bästa förutsättningarna för att tillfriskna så snabbt som möjligt och det gör jag med rätt inställning och god omvårdnad.

Så den här dagen kommer att bli rätt bra ändå, trots feber och motigheter...

lördag 6 april 2013

Bokstäverna som sov

Alla orden tog paus. De lade sig ner och vilade en stund och behövde fundera lite. En av delarna med att leva med ADHD och Asperger är att det alltid är väldigt mycket inombords. Det är mycket ord, mycket känslor, mycket funderingar och tankar. Alltför ofta svämmar de över och tar över och den senaste tiden har jag lagt väldigt mycket tid på att låta orden vila och arbeta med inre tystnad. Det är inte så lätt att höra vad ens inre vill och behöver när hjärnan är överaktiv och gör sitt bästa för att ta över med alla ord.

Som vanligt när det gäller just ADHD så finns ju inga gråzoner. Det är antingen eller. Fullt ordflöde eller total tystnad. Kontrasterna är nödvändiga för att jag ska kunna se skillnad på vad som är vad. Därav den totala tystnaden här på bloggen.

En av grundtankarna jag har lärt mig på NLP kursen var just att jag behöver ta reda på var jag är på min egen karta för att kunna hitta till mitt mål. Jag kan ju aldrig ställa in min inre GPS på mitt mål om jag inte har en susning om var jag befinner mig till att börja med.

Just denna tanke har jag blivit rätt manglad av, den sista tiden. Och som vanligt så är det helt rätt tid och på helt rätt plats i livet, som detta händer. Det har varit en utmaning och den har inte varit det minsta lätt att tackla ur ett konstruktivt och positivt perspektiv. Men eftersom jag jobbat ihärdigt med att förändra mina självdestruktiva och självsaboterande beteendemönster genom självhypnos och "omprogrammering" av mitt undermedvetna så vill jag stolt erkänna att jag ändå lyckats över all förväntan att ändå hitta nya vägar att gå och nya sätt att se saker och ting på.

Så, var står jag då? Jo, jag står faktiskt mitt i en "utbrändhet" som jag behöver ta hänsyn till. Jag står inför faktum att jag, 35 år gammal, troligtvis kanske aldrig kommer att kunna ha 100% arbetsförmåga igen och att jag behöver lära mig att acceptera det, förlåta mig själv för att jag tillåtit det bli så och efter det, göra mitt allra bästa varje dag för att bli det bästa jag kan, utifrån den förmågan jag har.

Tro mig, det är inte lätt! Samtidigt så är jag tacksam för alla nya kunskaper jag har och att jag faktiskt strävar efter att vara mitt bästa stöd och vän. Att jag trots detta tillåter mig själv att må bra, se saker ur olika perspektiv, lyssnar inåt och tar hänsyn till de signaler som kroppen ger mig.

Jag känner att jag ändå är helt rätt i mitt liv. Jag tar ansvar för hela mig och ser allt detta som utmaningar där jag får testa mig fram till det som är mest rätt för mig och på vägen lär jag mig massor både om mig själv och min omvärld. Nu och för all framtid är jag alltid trygg och säker eftersom jag alltid kommer att ta hand om mig.

Så just nu letar jag fram lite nya ord, testar olika sätt för att hitta balans mellan ordflödet och tystnaden. Allt behövs för att det ska bli så bra det kan. Balans är viktigt, tycker jag!