Bokstäverna som sov

Alla orden tog paus. De lade sig ner och vilade en stund och behövde fundera lite. En av delarna med att leva med ADHD och Asperger är att det alltid är väldigt mycket inombords. Det är mycket ord, mycket känslor, mycket funderingar och tankar. Alltför ofta svämmar de över och tar över och den senaste tiden har jag lagt väldigt mycket tid på att låta orden vila och arbeta med inre tystnad. Det är inte så lätt att höra vad ens inre vill och behöver när hjärnan är överaktiv och gör sitt bästa för att ta över med alla ord.

Som vanligt när det gäller just ADHD så finns ju inga gråzoner. Det är antingen eller. Fullt ordflöde eller total tystnad. Kontrasterna är nödvändiga för att jag ska kunna se skillnad på vad som är vad. Därav den totala tystnaden här på bloggen.

En av grundtankarna jag har lärt mig på NLP kursen var just att jag behöver ta reda på var jag är på min egen karta för att kunna hitta till mitt mål. Jag kan ju aldrig ställa in min inre GPS på mitt mål om jag inte har en susning om var jag befinner mig till att börja med.

Just denna tanke har jag blivit rätt manglad av, den sista tiden. Och som vanligt så är det helt rätt tid och på helt rätt plats i livet, som detta händer. Det har varit en utmaning och den har inte varit det minsta lätt att tackla ur ett konstruktivt och positivt perspektiv. Men eftersom jag jobbat ihärdigt med att förändra mina självdestruktiva och självsaboterande beteendemönster genom självhypnos och "omprogrammering" av mitt undermedvetna så vill jag stolt erkänna att jag ändå lyckats över all förväntan att ändå hitta nya vägar att gå och nya sätt att se saker och ting på.

Så, var står jag då? Jo, jag står faktiskt mitt i en "utbrändhet" som jag behöver ta hänsyn till. Jag står inför faktum att jag, 35 år gammal, troligtvis kanske aldrig kommer att kunna ha 100% arbetsförmåga igen och att jag behöver lära mig att acceptera det, förlåta mig själv för att jag tillåtit det bli så och efter det, göra mitt allra bästa varje dag för att bli det bästa jag kan, utifrån den förmågan jag har.

Tro mig, det är inte lätt! Samtidigt så är jag tacksam för alla nya kunskaper jag har och att jag faktiskt strävar efter att vara mitt bästa stöd och vän. Att jag trots detta tillåter mig själv att må bra, se saker ur olika perspektiv, lyssnar inåt och tar hänsyn till de signaler som kroppen ger mig.

Jag känner att jag ändå är helt rätt i mitt liv. Jag tar ansvar för hela mig och ser allt detta som utmaningar där jag får testa mig fram till det som är mest rätt för mig och på vägen lär jag mig massor både om mig själv och min omvärld. Nu och för all framtid är jag alltid trygg och säker eftersom jag alltid kommer att ta hand om mig.

Så just nu letar jag fram lite nya ord, testar olika sätt för att hitta balans mellan ordflödet och tystnaden. Allt behövs för att det ska bli så bra det kan. Balans är viktigt, tycker jag!