Som jag ser det så kan ensamhet vara två saker. Både ett fysiskt tillstånd i att vara och en psykisk känsla inom mig.
Även om jag står helt ensam i en öde skog kan jag ändå känna gemenskap, fast jag är mol allena. Likadant kan jag känna mig helt ensam fast jag befinner mig i ett rum fullt av folk.
Den fysiska ensamheten kan jag känna är något enkelt att hantera, rent mentalt och faktiskt.
Det är den psykiska ensamheten jag tycker kan vara något knepigare. Samtidigt ser jag det som att det i just det läget faktiskt är något jag själv har ansvar för och kan göra något åt. Eftersom den finns inom mig, känslan av ensamhet, så kan jag påverka den. Jag kan ändå tycka att kontrasten i att känna sig totalt ensam i en folksamling är rätt makaber. Två motpoler som absolut inte går ihop.
Sen kanske det också kan vara så att känslan av ensamhet behövs för att jag ska kunna veta skillnaden och se hur gemenskap faktiskt känns. Och ju intensivare jag upplevt känslan av ensamhet, desto starkare kan jag uppleva känslan av gemenskap... Kan det kanske vara så?
Känner så väl igen mig i vad du skriver. Vet dock inte om jag kan hjälpa dig på något sätt, rent logisk. Men styrkekramar skickar jag dig!
SvaraRaderaKram.
Fördelen med alla dessa diagnoser är ju att det vänder på en femöring ;-) Idag är jag åter lycklig och trygg i hela mig och är tillfreds i mig själv med mitt eget sällskap och känner mig väldigt närvarande och nöjd :-) Tack för kramarna, de värmer alltid! Många massa kramar tillbaka till dig finaste Vanjavit! <3
Radera