Accepterandet av utbrändheten

Det är över 6 år sen jag kraschlandade totalt, egentligen var jag nog redan flera år tidigare rätt rejält på gränsen till utbrändhet men hjärnan hade inte fattat vad som var på gång, tills det var alldeles för sent. I januari 2009 tog det tvärnit! Alltså totalt tvärnit! Ingenting fungerade längre. Där stod jag, mitt i livet med en kroniskt sjuk man, två små barn och hus och det gick bara inte mer. Hela systemet stängde av. 

Resan efter det har varit allt annat än behaglig. Den har varit rent ut sagt förjävlig för det mesta. Käftsmäll efter käftsmäll. Krångel med myndigheter varvat med min egen självdestruktivitet och avskyn för min oförmåga. Kampen i närmare 3 år för att komma tillbaka till arbetslivet, om så bara 25%, som inte ens det gick och till slut resan mot 100% sjukersättning ("förtidspension") vid 37 års ålder.

Det har varit den tuffaste resan i hela mitt liv! Extrem på så många sätt! Kantat av skilsmässa, vänner som fallit bort helt, anpassning till att vara ensamstående deltidsförälder. Allt kastat uppochner när man är som längst ner på botten i livet, när man egentligen behöver tryggheten och det välkända som mest. 

Med facit i hand måste jag ändå säga att det var det bästa som nånsin hänt mig, det kunde inte gått på något annat sätt. Jag har lärt mig så enormt mycket på vägen och vuxit så sanslöst mycket som människa. Jag är starkare och tryggare än jag någonsin varit förr och det hade aldrig varit möjligt utan just den helvetesresan med alla bottnar och väggar.

Det viktigaste jag lärt mig i allt detta är att förlåta mig själv och älska mig själv! Jag har också lärt mig att det faktiskt inte finns något "tillbaka" att komma till. Vill jag verkligen "tillbaka"? Tillbaka till den jag var då, när jag misshandlade mig själv och körde över mig själv på alla sätt och vis och pressade mig bortom mina gränser, år efter år? NEJ! Aldrig i livet! 

Missförstå mig rätt nu, självklart hade jag velat kunna arbeta, som så många andra, tillhöra och känna gemenskap med kollegor. Men just nu är det totalt omöjligt. Jag har accepterat att jag tog sönder mig helt i mina försök att "passa in". Jag har förlåtit mig själv för det. Så nu tar jag mig tiden till att låta mig själv växa igen, lyssna på mig själv och. tillåta mig bli den jag ska vara, inte den alla andra förväntar sig att jag ska vara...

Och just nu upptäcker jag att för varje dag jag samarbetar med mig själv, lyssnar på signalerna och följer magkänslan så orkar jag så mycket mer än jag trodde var möjligt för bara några månader sen. 

Att dessutom bo i ett eget hus och själv välja när man vill ha oväsen omkring sig när man är ensam har gjort underverk! Det går inte att beskriva hur vidrigt det är att vara ljudkänslig och inte kunna varva ner och återhämta sig för att grannarna lever sina liv, skriker, gapar, spelar hög musik mm...

På bara två veckor, som jag bott här, känner jag hur livet återvänder. Hur jag för första gången på så många år upplever HARMONI, BALANS, LUGN! Små saker som tidigare kändes som berg och drog ner mig på botten för all stress och oro, känns numera som små minihinder på vägen som jag lätt tar mig förbi och över. 

Jag kan äntligen andas! Allt känns möjligt!

Så det tog över 6 år att acceptera att jag faktiskt är utbränd och finna mig i det. Så nu kanske jag äntligen kan börja reparera allt det som gick sönder och bygga upp den jag faktiskt föddes att vara och lära känna mig på nytt, precis som det ska vara! 

Någonting annat som jag fått med mig på den här resan är insikten om hur sjukt vårt samhälle är uppbyggt. När man är som längst ner på botten så befinner man sig samtidigt mitt i en häxjakt med myndigheter som pressar, piskar, stressar och hetsar för att man mitt i alltihop ska ut och jobba igen, till vilket pris som helst. Man förväntas springa på möte efter möte som mer känns som en inkvisition än ett möte som ska hjälpa samtidigt som man är skräckslagen över om den minimala ersättning man får kommer att dras in eller minskas ännu mer.  Fokus ligger så mycket på arbete att resten av människan glöms bort. För det mesta är det mer än arbetsfaktorn som ligger bakom utbrändheten och vi hade behövt ett system som fokuserar på hela människan, hela livet, alla aspekter. 

Någonting är så tokigt galet i vårt "välfärdssamhälle"... 

När funktionshinder blir tydliga

Nu är äntligen den beryktade och efterlängtade flytten klar! Visst står det kartonger lite här och var och allt har inte hittat sin bestämda plats och så vidare MEN det viktigaste är på plats och det som är grundläggande för en vardag, fungerar.

Efter 20 flyttar börjar man liksom få kläm på det där med vad som är viktigast och vad som kan ligga i en kartong i några veckor, månader, år... Jag kan garantera att det som är viktigast för andra absolut inte är viktigast för mig.

Kartongen med alla badrumsartiklar står fortfarande och därifrån har jag plockat upp det mest nödvändiga. De flesta tavlorna, däremot, är uppe på väggarna. För mig är det viktigast att ha trygga punkter i mitt nya hem. Att ha sakerna i köksskåpen nästan identiskt (så nära det går) som det var i föregående hem, till exempel.

Att ha vissa tavlor uppe är viktigt för det kan jag relatera till som "hem" och då kan jag känna mig lugn.

Själva flytten var en studie i kaos från början till slut! Inget gick som det var planerat och antalet bärande händer ändrades ända fram till flyttdagen då vi stod där, jag och en kär vän, ensamma. Som tur var, dök en oväntad ängel upp, som jag absolut inte förväntat mig och slet med oss.

Jag bestämde mig redan tidigt för att dagen skulle bli BRA, oavsett hur det såg ut. Så med beslutsamhet, bra humör och vid gott mod, slet vi som djur från kl 10 till kl 17 (typ). Sen virrade jag runt som en yr höna bland alla kartonger och svarta säckar fram till 3 på natten, visserligen, men det hör liksom till för mig... Det hör också till att jag springer runt med en kartong på väg till ett rum, ser en tavla på vägen och ställer ner kartongen där jag står bara för att ta tavlan, för jag kom ju precis på vart den ska sitta. Sen letar jag febrilt efter hammaren, som givetvis ligger på sonens rum, där jag sist använde den och på väg för att sätta upp tavlan, snubblar jag nästan över kartongen som står där jag ställde den. Väl framme vid väggen där tavlan ska sitta (ibland hinner den komma upp på väggen, ibland inte) får jag syn på en blomma som ju ska stå någon annanstans, så jag tar den och på väg till dit där den ska stå, snubblar jag givetvis nästan över tidigare nämnda kartong, igen. Då ställer jag ifrån mig blomman på första bästa yta och tar kartongen och går iväg med den... Ja, så fortsätter det i evighet. Jag väljer att skratta åt det, för det hjälper inte att gråta eller att bli frustrerad på sig själv, även om jag ibland blir det i alla fall.

Den här veckan har jag mina barn och skolan har börjat och det är nu, det som är funktionshinder, börjar framträda tydligt. Ny miljö = nya rutiner. Det hjälper inte att vi hade en fantastisk väl inkörd rutin i lägenheten. Det är bara att börja om från ruta ett nu. Det är energikrävande, frustrerande, panikartat och fullkomligt utmattande. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Samtidigt ska jag på ett bra sätt hantera barnens "oro" för det nya. Inte så lätt alla gånger.

Det mesta tar längre tid eftersom jag måste tänka efter hela tiden och oron över att missa någon detalj eller glömma bort något vitalt är överhängande. Att samtidigt bolla med två uppsättningar scheman, nya gympadagar, lovdagar, badtider olika veckor, vardagssysslorna, syskonkärlek mm. Och att dessutom möta nya människor, nya barn (grannar), ringa/bli uppringt, planera in lekträffar efter skoltid, lära mig hur sådant fungerar och vad som är brukligt och socialt"rätt" i de sammanhangen. Det är en utmaning som heter duga. Jag är oerhört tacksam att jag har blivit beviljad föräldrastöd via socialtjänsten, kan jag meddela. För det behöver jag!

Nu vet jag att jag får med alla delar ändå Jag lyckas få in varje liten detalj, alla måltider, ombyten, fluortabletter, frukter till skolan osv... Men energiåtgången är extrem, mycket mer än man kan föreställa sig. Hjärnan vilar aldrig. Jag ligger vaken till sent och går igenom varje liten del av dagen som varit och dagen som kommer. Tänker ut strategier som kanske fungerar. Funderar på hur jag kan vara ett bättre stöd, en bättre trygghet, för barnen som oroar sig över skolan.

Jag är fullt övertygad om att jag kommer att klara av denna utmaning också! Det finns inte ett tvivel om det. Jag är dessutom rätt så övertygad om att jag tänker bo kvar i det här huset en LÅNG tid framöver! Jag känner mig hemma! Min altan på baksidan mot trädgården är en oas av frid och ro.

Jag kan nästan garantera att ingen i min omgivning, möjligtvis endast mina närmsta, upplever att jag har något som ens kommer i närheten av funktionshinder. Det syns ju liksom inte utanpå. Jag klarar av att följa de flesta sociala normer för det mesta. Det som är funktionshinder är att det tar så sjukt mycket energi eftersom jag måste tänka till och gå igenom allt sånt, hela tiden! Det är inget som fungerar per automatik i min hjärna.

Med facit i hand kan jag bara konstatera att det inte är ett dugg konstigt att jag brände ut mig totalt, ända in i märgen. Inte det minsta underligt faktiskt! Att gå i så många år och försöka med alla medel att tvinga in sig i en mall som absolut inte fungerar, tar sönder en människa rätt rejält!

Nähä, nu är det dags att börja yra runt bland listor som ska skrivas, kartonger som ska packas upp, ärenden som ska uträttas och förhoppningsvis lite återhämtning som ska vilas fram tills det är dags att hämta trötta barn och ordnas med middag och förbereda morgondagen.