måndag 21 mars 2016

18 dagar in i medicindimman

Så, vad händer...

För 18 dagar sedan började jag äta Sertralin, en antidepressiv medicin. Jag bestämde mig för att våga ge medicin ytterligare en chans...

Eftersom jag, av tidigare erfarenhet, vet att jag är hyperkänslig mot psykmediciner så var jag och min läkare överens om att jag skulle börja med halv ingångsdos.

Jag var väl förberedd för biverkningarna jag visste skulle komma och första veckan kantades av huvudvärk, illamående, yrsel och en allmän känsla av att vara "drogad". Sen kändes det som att biverkningarna lättade och tillvaron började till och med kännas lite smått hoppfull och ljusnande.

Men sen kom bakslaget som heter duga! Dippen, som alltid verkar komma med antidepressiva. Panikångest halva dagarna som lugnar ner sig framåt kvällen, hjärtat som bankar i bröstet, andningen som kommer i flämtningar, känslan av att verkligheten flimrar och det bara susar i öronen. Givetvis kom ju allt detta dagen EFTER att jag i telefon beskrivit för läkaren att det börjar kännas lite bättre...

Envis som jag är fortsätter jag ändå, eftersom jag vet att det tar ett gäng veckor innan sån här medicin börjar ge full/bra effekt och biverkningarna avtar.

Vad jag hade glömt var HUR piss man mår och HUR vidriga ångestkänslorna kan vara... Och det viktigaste av allt, HUR kaotiskt det blir. Att hantera vardagen mitt i allt detta är som att rusa runt på ett minfält med ögonbindel. Från det att jag kliver upp tills jag går och lägger mig så har jag hela tiden känslan av att jag missar hälften av allt jag borde gjort och kommit ihåg. Medicinskt förhöjd depression är tusen gånger vidrigare än den "vanliga hederliga" utan mediciner.

Pest eller kolera läge, liksom. Jag vill bli frisk från depressionen, det vill jag, för jag vill känna livslust och uppleva livskvalitet och inte bara gå runt och överleva dagarna i ända.

Så jag biter ihop och kämpar på, trots känslan av att kvävas inuti mig själv. Jag bet ihop och ökade dosen idag, trots känslan av förlamande skräck för ytterligare biverkningar.

Det mest obehagliga av allt är nog ändå känslan av att min verklighetsuppfattning känns avlägsen. Känslan av att jag riktigt inte är närvarande i här och nu utan står bakom en glasvägg och bara observerar verkligheten utifrån. Känslan att jag håller på att bli galen. Tappa förståndet. Hjärnan laggar och hackar sig fram genom dagarna.

Så jag släpar runt på panikångesten från helvetet och gör det mesta jag bestämt mig för. Är mamma på halvtid, städar, lagar mat, tvättar, vattnar blommor, går utanför dörren. Gör allt det som behövs för att hålla mig kvar i vardagen och ett okej liv. Fast lätt, det är det inte!