Året som gått

Årets sista dag. För en gångs skull har jag tagit tid på mig, att i lugn och ro reflektera över året som varit. Det första som slår mig är hur medveten jag varit under största delen av året. Jag har aldrig varit så medveten om mitt liv, som jag är idag.

Jag har gått tillbaka och läst gamla inlägg och får upp minnesbilder från just när jag skrev vissa inlägg och det är också ovanligt för mig. Något som slår mig mest är att jag ser hur förändrad jag är. Hur mycket jag lärt mig och vilken otrolig väg jag haft att gå detta år.

Trots att jag fortfarande trillar tillbaka i gamla hjulspår med jämna mellanrum och faller hårt så studsar jag ändå tillbaka ganska snabbt (jämfört med innan) och kan hitta något bra i alla lägen i alla fall. Jag är duktigare på att släppa sådant som jag inte kan påverka och lägga fokus på att hitta lugnet i mig istället.

Min självkänsla är mycket bättre! Jag är bättre på att ta hand om mig själv och stå upp för mig själv! Jag hittar allt oftare tillbaka till en bra känsla i ensamheten...

Detta år har handlat om tacksamhet, ansvar, självkännedom och kärlek. Det har också handlat om att göra mitt bästa för att hitta balans och tillit till mig själv och de som står mig närmast när allt omkring mig faller i bitar. Det har absolut handlat om att lära mig se vilka som faktiskt står mig närmast.

Mitt år har innehållit tusen och åter tusen skratt och glädjestunder. Det har också fört med sig tårar och förtvivlan. Och någonstans har jag landat i att det är ju den jag är! Jag är lika delar av alltihop! Jag susar runt som en studsboll mellan känslolägen och känner väldigt mycket och intensivt. Jag är färgsprakande, intensiv, extrem, fylld av lycka och sorg. Det är mitt naturliga tillstånd! Det är det som är normalt för mig. Och då är det helt okej, tänker jag!

Det är med en djup känsla av hopp och tillförsikt som jag nu ska börja blicka framåt och släppa det som varit. Följa hjärtats röst in i framtiden! Fortsätta utveckla de förmågor jag har och välja att lägga kraft och energi på att se det som för mig framåt istället för att fastna i dåtid.

I en stunds total klarhet kan jag se mig själv och alla de framsteg och enorma förändringar jag genomgått och jag häpnar över hur magnifikt det är! Jag har gjort mitt bästa med det jag har och allt är precis som det ska!

Jag önskar er alla ett fint avslut och ett kärleksfyllt nytt år!!!

"Normalt" gör ont!

Jag vet inte om det är diagnoserna, det faktum att jag råkar vara människa i västvärlden eller människa överlag som gör det men jag känner ofta att det gör ont att vara människa! Det gör ont att ha med andra människor att göra, eller att inte göra rättare sagt...

Jag ser hos folk omkring mig att de har en fungerande familj eller vänner som de kan luta sig mot och hämta stöd hos, när som helst på dygnet och att det verkar vara helt okej. Själv känner jag en total avsaknad av det. Det är som om jag inte vågar lita på att de vänner som säger att de är mina vänner, finns där... Allt för många gånger har jag trott på människor i min omgivning och gått på deras ord att de kommer att ställa upp när jag behöver det och när jag väl tagit steget utanför mig själv och bett om hjälpen (som jag ser det) så finns det ingen där...

Så när jag sitter i min ensamhet och känner ett skrikande behov av sällskap för att jag behöver en kram, så vågar jag helt enkelt inte längre be om det för det gör så ont att få ett "avslag" från någon man tycker är ens vän...

Jag gör mitt bästa varje dag och är stark som en oxe och möter alla hinder och slåss mot alla väderkvarnar (som Don Quixote) och ändå upplever jag mig så totalt isolerad från omvärlden.... Jag vill ju bara så gärna höra till, vara en del av och känna gemenskap med fler än mig själv... Ändå gör jag inte det... Och den enda slutsatsen jag kan dra av det är att jag gör något fel, att jag är fel...

Just idag känner jag mig väldigt trasig och sönder. Och jag känner mig oändligt ensam i universum för trots att jag känner mig så hemma när jag ser upp mot stjärnorna så är de så oändligt långt borta och jag är så väldigt liten jämfört med dem...

Tankar om ensamhet

I ett par veckor nu så har en helt ny känsla dykt upp i mitt liv. Ett helt nytt perspektiv som jag aldrig ens kunde föreställa mig. För första gången i hela mitt liv känner jag mig nöjd och tillfreds med att vara ensam. Ensamhet har alltid tidigare på ett eller annat sätt skrämt skiten ur mig. Tanken på att vara ensam har inneburit ångest, rastlöshet och oro. Nu plötsligt så vill jag vara ensam. Jag trivs med att vara själv. Inte på ett himlastormande och lyriskt vis utan mer på ett lugnt och behagligt vis.

Känslan är så ovan och udda för mig att jag testar den flera gånger om dagen bara för att vara helt säker på att detta inte är nåt konstigt trick som hjärnan kör med eller att jag försöker lura mig själv. Och svaret är alltid NEJ! Jag vill vara själv och gå runt i min egen bubbla. Jag känner mig rofylld och nöjd.

Tanken på att just nu hitta någon att dela livet med är totalt otänkbar. Jag vill inte! Jag är inte det minsta intresserad! Och den känslan är så himla märklig för mig, totalt okänd sedan tidigare. Alltid tidigare har jag känt att jag vill vara en del av en tvåsamhet eller en gemenskap men nu är det helt tvärtom. Jag går här hemma och ler för mig själv och det känns på något sätt som om jag "vuxit i mitt eget skinn". Jag passar i mig själv för första gången!

Jag tassar runt på okänd mark med små steg och är helnöjd med allt det nya jag upptäcker! Jag har saktat ner tempot till snigelfart och har någonstans insett att enda sättet att läka och komma igen på något sätt, är just snigelfart. Världen omkring mig får ha sitt rasande tempo och sina märkliga krav, jag prioriterar inte det längre. Jag själv är prio ett och att jag kan gå och lägga mig lugnt på kvällen, är mitt mål.

Jag vill gärna hoppas att detta på något sätt är kulmen för min acceptans av aspergerdragen. Behovet av isolering och att minimera intrycken omkring mig. Vissa dagar går jag omkring i nästan helmörker och total tystnad för det är det jag behöver. Minimum av intryck. Andra dagar träffar jag vänner och har till och med börjat svara i telefon när det ringer! Det ni!!!

Ångestnivån är nere på ett minimum. Jag möter den med lugnt sinne och accepterar den när den kommer och sen släpper jag den lika fort och återgår till att vara tillfreds i min bubbla. Jag analyserar fortfarande för fullt, för det gör min hjärna. Däremot har jag kommit fram till att jag faktiskt inte behöver lyssna på varenda tanke eller tro på den. Min hjärna har sina små idéer för sig med jämna mellanrum men jag behöver inte ta det på allvar alltid. Den får spinna på om den känner för det, jag behöver inte lägga energi på det.

Det är lättare och lättare att gå tillbaka till "här och nu" och släppa all oro för framtid och ältande över det förflutna. Dåtiden har varit, den kan jag inte förändra. Däremot kan jag lära mig av det jag gjort och göra annorlunda nästa gång, om förra gången inte var så lyckad. Framtiden kan jag verkligen inte göra speciellt mycket åt, det blir som det blir i allafall och någonstans känner jag att om jag bara hittar tacksamhet i det jag faktiskt har här och nu och ser allt det som är bra och lyckat i mitt liv så kommer det att växa på precis det sätt som blir bäst för mig i längden. Och det kan jag ju inte ha någon susning om nu, där jag står. Jag vet ju inte vad som komma skall. Så jag släpper och landar i nuet, ler och är tacksam för den kärlek jag har och vetskapen att jag gör mitt bästa för mig utifrån mina förutsättningar just nu.

Och det här med att vara ensam, det passar mig så bra just nu. Visst är saknaden efter barnen enorm och stor för det mesta. Samtidigt så går jag in för att vara den bästa mamman jag kan, när jag har dem. De mår bra och utvecklas som de ska och har allt de behöver.

Jag är precis där jag ska och allting är precis som det ska vara!

Jag skriver...

Jag skriver om sorg och om kärlek
jag skriver om allt som kunde blivit rätt
jag skriver om vardagen och oron
och om livet som jag lever på alla sätt

Jag skriver om längtan och våndan
jag skriver om orättvisornas makt
jag skriver om fantasin och om drömmen
och om önskan att få komma i takt

Jag skriver om hoppet och kampen
jag skriver om viljan att vara stark
jag skriver om svaghet och pina
och vill att orden ska gro i vår mark

Gåvan att uttrycka ord
är den jag har fått här i livet
Tacksamt tar jag den gåvan
och tar ingenting för givet

Vi är de starka!

Att hamna utanför det sociala nätverket som arbete, familjeliv, vänner och föreningar faktiskt är, är väldigt lätt hänt. Det räcker med att bränna ut sig (som är extremt lätt att göra i dagens samhälle) eller att vara lite för annorlunda för att passa in på ett bekvämt sätt. När man väl hamnat utanför är det inte det minsta lätt att hitta en väg tillbaka och det är allt för lätt att börja ifrågasätta sig själv och sin egen person. Det är så lätt att tro på allt det dåliga som sägs och det är lätt att ta till sig hur misslyckad och "fel" man är. För att orka befinna sig helt utanför det sociala nätverket/skyddsnätet, så krävs en omänsklig styrka. Det krävs en överlevnadsinstinkt som överträffar det mesta.

I fattiga länder så finns alltid ett skyddsnät av släkt och vänner som finns där oavsett hur illa det är. I våra I-länder så finns inte detta skyddsnät på samma sätt för det är så vi är uppfostrade och uppväxta. Alltså hamnar vi i ett läge där vi övertygas att tro att vi är helt ensamma och övergivna med små portioner av vänskap och gemenskap.

Jag vill med detta inlägg slå ett slag för oss som står utanför. För vi är så starka och så modiga! Vi kliver upp ur sängen varje dag och gör det bästa vi kan med det vi har! Vi slåss mot odds som överstiger våra vildaste fantasier och vi kämpar och ställer oss upp, oavsett hur många gånger vi faller. Vi ger även när vi inget har att ge. Vi ler fast vi inte har mycket att le åt. Vi har gett allt och lite till! Vi är i grund och botten de som samhället i slutändan absolut inte kan leva vidare utan...  Vi behövs för att någon till slut ska inse att samhället inte fungerar längre, utan måste förändras... Ge aldrig upp! Kliv upp på morgonen och var tacksam  för att du finns till!!!

Körkort igen!!!!!!!

Nu har äntligen min tid för återkallat körkort gått ut!!! 12 månader har jag varit utan och innan dess 6 månader självvald avhållsamhet från att köra. Min självdestruktiva fas kulminerade ju i juni förra året när jag blev upptäckt av polisen för rattonykterhet. Eftersom jag inte körde när polisen kom så kunde de inte ta körkortet på plats utan jag skulle vänta på Tingsrättens dom. Under tiden hade jag kvar mitt körkort. Däremot valde jag själv att sälja min bil, dagen efter och avhålla mig från att köra tills jag var säker på att jag aldrig skulle sätta mig bakom ratten onykter igen. 18 månader är LÅNG tid!!!

Idag hämtade jag stolt ut mitt nya körkort och fick köra 18 mil! Det var helt underbar känsla att sitta bakom ratten igen! En känsla av total frihet och glädje! Det kändes dessutom som om jag inte gjort annat än kört bil... Allt satt kvar i ryggmärgen! Alla reflexer och teknik! Det kändes helt fantastiskt!

På ett sätt insåg jag någonstans att tiden utan körkort har inneburit att jag saknat en del av min identitet. Hur konstigt det än låter så insåg jag att jag kände mig mer "jag" med körkort igen. En del av min identitet har återbördats till mig!

Det gör så otroligt mycket att ha körkort måste jag erkänna! Jag kan garantera att jag aldrig kommer att köra olagligt igen! Jag har helt klart lärt mig min läxa och sonat för mitt brott!

Just idag är jag lyckan personifierad! Visserligen ganska slutkörd i hjärnan efter körningen och en tripp till en stormarknad för att inhandla julklappar till barnen  för de underbara presentkorten vi fick!

Fast just idag skiter jag i att illamåendet ligger på lut efter alla intryck och kroppen protesterar på alla plan... Jag är lycklig och det kan ingen ta ifrån mig idag!!!

Det komplexa med dubbeldiagnos

Nu har jag äntligen klurat ut hur skillnaden ser ut mellan att ha en enkel diagnos och att ha dubbeldiagnos. Skillnaderna är ganska markanta och jag kan tänka mig att det är därför jag ofta möts av förvirrade människor som inte tycker att jag passar in i "mallen" för antingen ADHD eller Aspergers. Jag möts ofta av kommentarer som "Det märks inte på dig" och "Du beter dig inte som andra med Asperger (det är främst Asperger dragen som folk reagerar på att jag "saknar", enligt hur de ser på saken). Och till stor del så stämmer det alldeles utmärkt. Jag är ingen "typisk" aspergare eller ADHD:are.

Jag har kommit på en liknelse (som tydligen ska vara ganska svårt för just aspergare att formulera). Att ha dubbeldiagnos innebär att karaktärsdragen blandas och går ihop. En del "typiska" drag från diagnoserna märks inte och andra drag framträder på ett "otypiskt" sätt.

Tänk er att man har en blandrashund med två raser i sig. En del rastypiska drag från de två separata raserna syns/märks helt enkelt inte medan andra drag är tydliga. Precis så är det med dubbeldiagnos.

De drag som utmärker diagnoserna finns där men märks kanske inte eftersom det finns två diagnoser som är varandras motpoler som har blandats ihop i en salig röra...

Egentligen skulle inlägget varit mycket längre men under tiden jag skrev så kom posten och med posten kom två helt fantastiska besked! Det ena var ett paket med presentkort från medmänniskor som deltagit i en Julutmaning som en skolkamrat till mig har hållit i! Det bestod av presentkort till bio, leksaksaffär, mataffär med mera till mig och mina barn. Jag är mållös av tacksamhet!!!

Det andra var beskedet att mitt körkort ÄNTLIGEN finns att hämta ut! Som jag har väntat!!!

Att vara utbränd

För att vara en ganska smart och intelligent varelse, som jag ändå tycker att jag är, så är jag förvånansvärt trögtänkt emellanåt (tänker jag med ett snett flin och glimten i ögat). Det har tagit oerhört lång tid innan just detta lilla ljus gick upp för mig och det är för väl att det gjort det nu!

Jag är faktiskt utbränd! Visst, jag har nämnt det förut och berättat om det men jag har ändå innerst inne tagit i begreppet med tång och vägrat förstå fullt ut vad det faktiskt innebär och att det faktiskt är mig själv det gäller.

Kroppen har gång på gång signalerat och varnat. Den har gjort allt i sin makt för att få mig fatta att allt som var förr, är omöjligt just nu. Det är borta, förbrukat och finns inte mer!

Igår var jag på min praktikplats och jag jobbade i 2 timmar. Min första egna spontana tanke är "futtiga två timmar, vad är det att komma med?" Samtidigt stoppar jag mig själv direkt där och tar tillbaka tanken och ger mig själv lite beröm istället! Jag gjorde mitt bästa! Det var till och med så illa att jag gjorde mer än mitt bästa, utan att begripa det själv.

Jag var ensam på arkivet igår och då har jag inga distraktioner omkring mig. Så jag föll in i gamla mönster, glömde tid och rum och gick helt upp i mitt arbete. Högeffektivt och intensivt. Jag kan nog lugnt konstatera att jag troligtvis gjorde 4 timmars arbete på de 2 timmarna. Det var först efter nästan 2 timmar som jag vaknade till ur min "trans" och kände hur trött hjärnan var och att jag nog kanske tagit i lite för mycket, igen.

Först var det mest en känsla av matthet och som om luften gått ur mig. Så då plockade jag ihop och gick hem. Väl hemma hann utmattningen ikapp mig med råge. Jag rasade ihop på sängen och låg och stirrade ut genom fönstret i säkert en timme. Spyfärdig och med tårar rinnande insåg jag att jag var totalt bottenkörd. Det tog två timmar innan jag ens orkade göra den enklaste av sysslor, att värma lite mat till mig själv och äta.

Någonstans där gick det ändå upp för mig att det är JAG som är utbränd, jag har förbrukat alla reserver flera gånger om, under årens lopp. Jag har begärt det omöjliga av min kropp och min hjärna gång efter gång tills det är så överbelastat att det skär sig och går sönder. Jag är där jag är idag på grund av alla de val jag gjort tidigare i livet. Följdfrågan blir då givetvis "Vad ska jag göra åt detta?"

Att älta och gräma mig över alla tidigare val, hade jag gjort förr. Nu konstaterar jag mest att jag ingenting kan göra åt det som har varit. Vad jag kan förändra är hur jag bestämmer mig att fortsätta härifrån. Jag har bränt ut mina resurser, ja! Jag har begärt det omöjliga av mig själv i alldeles för många år, ja! Jag behöver lära mig lyssna bättre på kroppens signaler så jag reagerar tidigare och hinner stanna upp INNAN jag drivit mig själv över kanten, ner i stupet. Jag behöver visa mig själv förståelse och vara ett stöd för mig själv. Kärleksfullt och ömt behöver jag ta hand om mig själv och förlåta mig själv för att jag drivit mig så hårt och inse att det som var förr är en omöjlighet för det var det redan då, även fast jag inte förstod det då.

Min handledare, en mycket klok kvinna, konstaterade att jag inte ska sitta och jobba själv hädanefter. Jag tror hon har rätt. Det är alldeles för lätt för mig att gå in helt i det jag gör och glömma bort allt annat. Har jag däremot en person hos mig som gör att det blir naturliga avbrott i det jag sysslar med så får jag några minuters återhämtning under tiden jag jobbar och då klarar sig mitt "batteri" mycket bättre.

Det viktigaste ändå, tror jag, är att känslan av förakt och ilska över min utbrändhet har börjat bytas ut mot en känsla av medkänsla och viljan att hjälpa och stötta.

Med tid, tålamod och ändlös ömhet ska jag ge mig själv tid och möjlighet till återhämtning så att jag en dag kanske kan samarbeta bättre med mig själv och ge mig chansen att läka det trasiga. Och detta ska jag göra, oavsett vad som sker omkring mig och vilka tokiga och galna lagar och bestämmelser än slängs i min väg.

Vissa dagar får jag gråta över situationen och det är okej att vara trött och förbi! Jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har!

Aktivitetsstöd

Nu ska vi se om jag lyckas formulera en begriplig text... Det är knappt jag begriper det själv och när det kommer till att överhuvudtaget ta in och förstå min situation just nu så är det mest ett tomt vakum av känslolöshet och helt blankt i hjärnan på mig. Det är som om mitt inre system stänger av sig helt och är totalt oförmögen att ta till sig eller ens forma någon vettig tanke kring det som händer omkring mig.

För bara några månader sedan så såg framtiden hoppfull och ljus ut. Jag skulle gå från rehabilitetsersättning och sjukskrivning in i ett arbetsmarknadspolitiskt program och få aktivitetsstöd. Eftersom jag betalt min a-kassa i alla år så skulle övergången från sjukskrivning till aktivitetsstöd inte innebära några som helst problem eller förändringar för mig, enligt mina handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Jag tog själv tag i min situation, när allt drog ut på tiden, och började arbetsträna på samma ställe som jag varit på tidigare, stadsarkivet i Vetlanda. Detta var tänkt som en nödlösning så att jag inte blev helt isolerad i mitt hem och jag skulle därefter börja på ett nytt projekt där min tidigare jobbcoach var involverad.

Projektet gick i sank och min hoppfulla framtid bleknade lite. Jag började också träffa en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen för vägledning.

Sen rasade ekonomin när a-kassan beslutade att jag inte uppfyllde deras arbetsvillkor och från att ha haft en ganska skral inkomst så står jag nu plötsligt med ungefär 1/3 av den summan. 158:-/arbetsdag har jag ut nu! Detta blir ungefär 3100:-/mån.

Någon bra praktikplats med utsikt om en eventuell framtida anställning finns överhuvudtaget inte och det verkar inte som att någon sådan kommer att dyka upp heller, vad jag kan se.

Min fundering just nu är hur i hela fridens namn jag ska lyckas uppbåda energi och minsta motivation till att komma någonvart när det gäller arbete. Jag menar, det kvittar om jag går hemma eller om jag arbetar. Jag får mina 158:-/dag ändå. Skulle du jobba för 158:-/dag???

Min vägledning med arbetspsykologen är avslutad och kvar återstår en träff där vi gemensamt med handläggaren på arbetsförmedlingen och psykologen ska gå igenom vad alla tester visar. Nämligen att jag är snabb och begåvad med en intelligensnivå som ligger något över medel. Vilket jag redan visste sen tidigare. Hur detta ska generera i någon form av anställning någonstans vet jag inte.

Att sjukskriva mig igen är inte ett alternativ eftersom jag ändå blir utförsäkrad i april ur sjukförsäkringen och skulle tvingas tillbaka till aktivitetsstödet och då känns det som att det varken gör till eller från att skjuta upp det oundvikliga.

Nu kanske en del av er tänker att jag borde gå till socialförvaltningen och be om ekonomiskt bistånd eftersom min nuvarande "inkomst" ligger under existensminimum som är 3800:-/mån. Med tanke på tidigare erfarenheter med socialförvaltningen och deras regler så kan jag för mitt liv inte förmå mig att gå dit igen. Förra vändan hos dem var totalt förnedrande och förkrossande. Dessutom så är lagstiftningens verklighetsuppfattning i en helt egen dimension för sig och har ingen som helst anknytning till verkliga livet som sådant, så det utsätter jag mig aldrig mer för!

Alltså återstår för mig att bli försörjd av mina föräldrar. Jag har oerhörd tur som har sådana fina föräldrar som dessutom har möjligheten att hjälpa mig ekonomiskt. Men det känns inte det minsta bra att som vuxen kvinna bli försörjd av sina föräldrar...

Hade jag nu varit en "normal" individ utan osynliga funktionshinder så hade detta varit en riktigt tuff sits. Det som händer med mig, som gör hela läget totalt outhärdligt är just diagnoserna och de svårigheter de för med sig i vårt samhälle. Aspergern gör att jag har sjukt svårt för att hänga med i alla förändringar och vändningar som sker, att begripa och hantera allt detta på ett bra sätt är i princip omöjligt för mig, som i vanliga fall har svårt med snabba förändringar alls. Stressnivån som hela läget genererar ska vi inte ens tala om. Jag ligger vaken om nätterna, har ingen aptit och känner mig totalt utmattad för det mesta. ADHD-hjärnan hjälper inte direkt till heller i det här läget. Det spinner värre än vanligt! De flesta myndighetspersonerna har nästintill ingen koll på vad dessa osynliga funktionshinder innebär och för det mesta så är jag mer förvirrad efter möten med dem. Jag blir hela tiden uppmanad att ringa än hit eller dit och det kvittar hur ofta jag förklarat för dem att jag verkligen inte klarar av att ringa till någon, så är det som om den informationen inte fastnar någonstans.

Att ringa till främmande personer, för mig, är som att be någon som är rädd för ormar eller spindlar att köra ner huvudet i en tunna full med spindlar/ormar!

Som det är just nu så känner jag mig som ett litet kryp som är inträngd i ett hörd utan någon möjlighet att ta mig någonstans. Hur jag än vänder och vrider på alla fakta jag har så hittar jag ingen lösning alls. Jag förstår inte hur det är tänkt att jag ska må bättre och bli starkare och arbetsför igen utifrån läget som det är just nu.

Det jag däremot vet är att jag tänker fortsätta skriva! Jag tänker fortsätta berätta och dela med mig av insikterna och bokstäverna som bor i mig! Det är mitt sätt att bidra till samhället för att öka förståelsen och sprida kunskapen vidare!

Staten som hjälper... när helvetet frusit till is?

Inte nog med käftsmällen att jag inte är berättigad till a-kassebaserad ersättning när det gäller aktivitetsstödet. Idag fick jag ett trevligt besked från Försäkringskassan där det framkommer att jag inte får min utbetalning förrän om 14 dagar!

Jag har under alla år betalat min avgift till a-kassan, betalat skatt och jobbat häcken av mig innan jag kraschade in i väggen med en praktfull smäll!

Med facit i hand kan jag bara konstatera att det inte har hjälpt mig ett endaste dugg. Det enda vår fantastiska stat verkar vara kapabla att göra, är att gå in för att knäcka dom som redan är knäckta.

De som tror att bidragstagare lever ett lyxigt liv i överflöd, tror fel!

Jag förväntas nu överleva på 3500:-/mån. Dessutom förväntas jag leva på luft de närmsta 14 dagarna och jag antar att jag, enligt svenska staten, inte har några räkningar att betala i slutet på månaden eller så förväntas jag trolla med knäna och ur tomma intet få fram pengar till dem.

Det sjukaste av allt är att både handläggaren på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan intygade, väldigt övertygande, att "så länge du betalat din a-kassa, så kommer övergången från sjukpenning till aktivitetsstöd att gå smärtfritt och smidigt". Tillåt mig få ett raserianfall på det!

Som "hjälp" för att orka återgå i arbete i någon form, kan jag meddela att jag hittills inte direkt känner av den så kallade hjälpen. Tvärtom! Käftsmällar och besvikelser på löpande band är vad jag fått serverat av vårt välfärdssystem. Jag känner mig knappt behandlad som en värdig människa längre. Ett avskräde på samhällets bottenskikt är den känsla jag får.

Hade jag kunnat/orkat så hade jag jobbat 80 timmar i veckan! Hade inte samhället gått in för att knäcka en som redan är knäckt och trasig så hade jag troligtvis varit tillbaka på arbetsmarknaden för länge sen! Men istället så blir återgången till arbete så mycket mer omöjlig eftersom jag bara känner att jag blir bestraffad för varje litet steg jag tar mot att återhämta mig. Som att bli sparkad ner för en stege varje gång man tagit sig en bit upp. Ner i källaren och mörkret bland råttorna.

Som tur är så har jag helt fantastiska föräldrar som har möjligheten och viljan att ställa upp och hjälpa till ekonomiskt när alla dessa bakslag kommer men jag undrar i mitt stilla sinne... Hur många har det så? Hur många fler än mig som blir sparkade på, gång på gång, har anhöriga eller vänner som kan hjälpa?

Kedjans svagast länk

För ganska exakt ett år sen skrev jag ett inlägg om hur en kedja bara är lika stark som sin svagaste länk. Jag skrev visserligen en massa annat också, det var i den vevan jag började leva mitt liv på ett helt annat sätt än tidigare. Med mycket positiv energi och positiva tankar.

Jag minns när jag skrev inlägget och jag minns mina tankar kring den svagaste länken i kedjan. Hela mitt jag representerar då kedjan och de olika delarna av mig representerar länkarna. Jag minns att jag tänkte att min hjärna är en av de starkaste länkarna och när den fick styra och ställa så brast kedjan gång på gång eftersom andra delar av mig är långtifrån lika starka och hållbara som just hjärnan.

Det slog mig plötsligt att den senaste tidens dippar till viss del har att göra med att jag låtit hjärnan ta över styret igen och då brister kedjan. Det slog mig också att på ett märkligt vänster så har jag ändå på något sätt gått igenom de svagare länkarna. Att acceptera dem och faktiskt ta hänsyn till dessa svagare delar är en styrka i sig. Att anpassa mig efter mina svagheter och ge hela mig en chans att komma igen är den största styrkan av alla, som jag nu har förstått.

Sen är jag inte riktigt klar med att acceptera tillvägagångssätten att dra ut dessa svagare länkar ut i ljuset. Det kunde absolut varit på ett mer produktivt och konstruktivt sätt. Samtidigt så inser jag att jag trots allt i hela mitt liv lärt in ett beteende där jag alltid väljer vägen genom smärta och lidande. Där jag ger efter för depression och ångest. Det är så djupt inrotat i min ryggrad och mitt undermedvetna att det sker per automatik när jag är minsta lilla ouppmärksam.

Det är ändå ett framsteg, anser jag, eftersom jag är medveten om det och då kan påverka det. Det jag inte räknat med är tiden det tar. Jag är van vid att allt går snabbt och spinner fort. Att läka och förändra inrotade beteendemönster är något som tar tid och åter tid.

Till min största glädje och lycka har jag någonstans hittat tillbaka till min innersta kärna och inser att allt jag lärt mig under det senaste året ändå finns där och att det var mycket lättare nu att vända om och acceptera livet som det är och inse att jag ändå aldrig kan påverka det som händer utanför mig. Allt som händer mig på min livsväg kommer att hända oavsett vad jag tycker om det. Det jag kan påverka är hur jag ser på saken och då är det upp till mig om jag vill ta den smärtsamma vägen genom lidande och tårar eller lägga tiden på att hålla om mig själv och se till att jag mår så bra jag kan genom att ge mig själv vila, näring och kärlek.

Jag är värd att må bra och jag är precis där jag ska vara! Livet går upp och ner och det jag kan göra är att segla mitt skepp med säker hand och möta stormarna med mod och kraft. Sakta men säkert lär jag mig segla och jag är perfekt som jag är och gör mitt bästa varje dag utifrån de förutsättningar jag har.

Jag har hittat rätt fokus för mig igen och tar ansvar för mig själv. Jag tar hand om mig själv nu och inser att jag förändrat mitt tidigare beteendemönster långt mycket mer än jag trott var möjligt. Jag är tacksam!

Önskar er en fin vecka och modet att segla genom era egna stormar med kraft och uthållighet! Kram på er!

Bildkälla: http://se.freepik.com/bild-fritt/vacker-solnedgang-bildmaterial_581233.htm

Framtid?

Så har jag fått slutligt besked från a-kassan. Jag är inte berättigad till ersättning enligt dagpenningnivå från dem. Resultatet är att, om jag ska fortsätta med aktivitetsstöd och arbetsträning så får jag runt 3000-3500:-/mån. (Existensminimum enligt socialförvaltningen är 3800:-/mån.)

Enligt a-kassan så skulle jag ha varit arbetssökande en dag mellan det att jag var föräldraledig och blev sjukskriven, för det är ju något man tänker på och vet om när man kraschar psykiskt, som i mitt fall, för 5 år sen.

Så, trots att jag duktigt betalat min avgift till a-kassan varje månad på 181:-, eftersom jag inbillat mig att det är superviktigt att hänga kvar hos a-kassan, så sitter jag nu här och har inget för det.

Behöver jag ens försöka förklara vad detta gör med mig psykiskt? Som om inte alla andra turer med inställda praktikplatser och annat, rört ihop min tillvaro och stressat mig tillräckligt, den senaste tiden...

Så det jag har att göra nu är att jaga rätt på min läkare och bli sjukskriven igen och lägga ner allt vad arbete och förhoppning om återgång till arbetslivet heter. Sen är det ju även så klurigt just nu att det faktiskt är upp till läkaren om han anser att jag ska bli sjukskriven igen.

Tillvaron ser onekligen totalt becksvart ut just nu. Jag kommer inte att ha något som motiverar mig att ta mig utanför dörren och det enda glädjeämnet för mig och anledningen att kliva upp ur sängen, är att jag får spendera 48 timmar varannan vecka med mina barn.

Hur jag än bär mig åt i den här situationen så kan jag helt enkelt inte hitta varken en lösning eller ens den minsta positiva aspekt med detta.

Det enda jag slås av är hur sinnessjukt vårt samhälle är! Hur makthavarna inbillar sig att sånt här hjälper folk att komma upp och tillbaka från psykisk ohälsa, får jag verkligen inte ihop. Att bli kastad mellan myndigheter och lagar som en hjälplös sopa, det är varken positivt eller hjälpsamt. Det höjer inte direkt självkänslan eller förhoppningen om att någonsin mer under min livstid kunna bli en del av samhället eller ha någon chans att komma tillbaka i arbete.

Så mitt råd till alla er där ute som är arbetsföra och friska: BRÄNN ALDRIG UT DIG!!!!!

Sparka på den som ligger!

Så kom dagen när a-kassan beslutade sitt magnifika beslut att jag inte är berättigad till någon ersättning och får ingen dagpenning utifrån den inkomst jag en gång haft. Jag ska nu överleva på ca 180:-/dag före skatt istället för ca 500:-/dag före skatt.

Löftet från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan om att min dagersättning INTE kommer att påverkas när jag går från sjukskriven till aktivitetsstöd, faller platt som en pannkaka och drömmen om en tillvaro där jag återgår i arbete krossas som en spegel i tusen miljarder skärvor.

Jag gråter så jag skakar och känner mig totalt maktlös, hopplöst förlorad och totalt tillintegjord! HUR är detta något positivt för mig? HUR ska detta få mig att känna mig trygg och säker?

Ändå lovade två myndigheter mig att allt skulle gå smärtfritt och smidigt med övergången från sjukpenning till aktivitetsstöd bara jag betalat min a-kasseavgift...

Ändå hade jag detta på känn redan innan. Jag visste väl att inget går smidigt och jag vet så väl från tidigare erfarenheter att de hugger en i ryggen så fort de får chansen och sparkar hårdast på dem som redan ligger.

Just nu känns allt som ett enda svart hål och den lilla ork och energi jag hade är totalt uppslukad av detta besked... Vad är meningen att jag ska göra nu? Jag går på knäna som det är och får redan min hyra betald av mina föräldrar och nu ska jag leva på än mindre... Var finns logiken i detta?

Telefonsamtal

Något som jag insett är ett stort hinder för mig är telefonsamtal. Mail och sms har jag inga som helst problem med men just telefonsamtal är någonting som får mig att vilja krypa ur skinnet av obehag.

Jag har funderat mycket på just det och varför det kan tänkas vara just så och min överaktiva hjärna har gladeligen kastat sig över dilemmat som en utsvulten varg och vänt och vridit på alla tänkbara aspekter.

Förr hade jag inga som helst bekymmer med telefonsamtal. I arbetssammanhang var det heller aldrig några problem. Jag har jobbat som receptionist och växeltelefonist för många år sedan.

Jag har kommit fram till många tänkbara förklaringar till detta och tänkte dela med mig av några. Jag tror att en del av problemet är att jag är mer intryckskänslig nu än jag tidigare varit och det tror jag beror på, dels min ålder och det faktum att hjärnan är rätt sönderstressad och att jag har svårare för att hålla fokus på en sak åt gången. Så när jag ska prata i telefon så hör jag helt enkelt inte vad folk säger. Mina andra sinnen tar in andra intryck runtomkring och distraherar mig och då hör jag inte vad personen i andra änden säger. Samtalet blir då ett intressant läge där ordet "va?", "kan du upprepa en gång till" och "ursäkta, vad var det du sa?" är återkommande fraser från min sida och jag känner mig otroligt dum och korkad.

För det mesta, när telefonen ringer, så låter jag bli att svara helt enkelt. Även om det är någon jag känner som ringer mig. Jag föredrar sms och mail, som sagt.

Något som jag dock finner väldigt intressant är det faktum att, sedan jag började inse att telefonsamtal var ett problem och efter att jag bejakat och accepterat faktumet att jag har svårt för just dessa så är det som om stressen kring telefonsamtal och att svara i telefon när det ringer, har släppt lite. Jag svarar oftare i telefon när det ringer. Jag kan till och med ringa andra utan att jag känner mig sönderstressad.

Det är som att jag behövde inse att detta var ett problem för mig och acceptera det. Som att jag bara behövde ge mig själv det utrymmet att få vara en person som avskyr telefonsamtal och omfamna den delen av mig och tillåta den existera.

Samtidigt har jag varit ganska tydlig mot handläggare inom olika myndigheter, att jag har svårt för telefonsamtal och att jag föredrar sms och mail och de flesta av dessa handläggare och vårdpersonal med flera har anpassat sig och respekterat detta. Det lättar på stressen för mig och underlättar min tillvaro något oerhört. Det är lättare för mig att få ett mail från en handläggare där jag kan läsa i lugn och ro, flera gånger istället för att bli ett nervvrak efter ett telefonsamtal där jag är osäker på vad som sagts eller om jag missat någon viktig information för att jag inte kunnat vara tillräckligt uppmärksam.

Jag har också berättat för nära och kära om detta och det känns som om de flesta respekterar och förstår att det är ett hinder för mig och låter bli att ta det personligt, om jag inte skulle svara när de ringer. Och då är det som att det blir lättare för mig att svara i telefon. Så förhoppningsvis kommer det en dag när detta bleknat till ett suddigt minne och min "skräck" för telefonsamtal har minimerats till en minimal skugga eftersom jag belyst det från alla håll och kanter.

(bildkälla: www.nattstad.se)

Existens mellan två världar

Jag lever hela tiden. Jag existerar och andas. Jag ser och begrundar. Jag existerar mellan två världar. Den världen alla andra lever i och min egen värld som är så olik andras. Ibland springer jag på människor vars egen värld påminner om min och det gör mig upprymd. Tillsammans möts vi genom intryck som vi kan dela utan ord. Vi kan se i varandras ögon att vi fylls av samma glöd och liv genom vissa enstaka punkter. Det är då den där strålande glimten tänds i ögonen och det känns som om själar rör vid varandra.

I min värld finns magi och oförklarliga ting som jag bara känner som jag aldrig kan sätta ord på. Jag känner med varje cell i min kropp och jag fylls av förtröstan och trygghet. I min värld finns färger som ingen annan sett och varelser ingen annan hört talas om. Där finns äventyr, förtrollade ögonblick som rymmer ett helt liv. En sekund är en evighet och evigheten ett ögonblick.

Där finns de djupaste dalarna av ångest och sorg som sköljer över och genom en som sylvassa rakblad men där finns också de högsta bergstopparna där man blickar över oändliga vidder av frihet och lycka som fyller ens helhet med en känsla av total samhörighet med alltet.

Att pendla  mellan dessa två världar är tröttsamt och sliter på själen. Att, nästan jämt, vandra i dessa landskap helt själv och inte ha någon att dela det med gör ont.

Ändå föredrar jag hellre att dra mig undan i min egen värld helt ensam än  att lämna den och försöka bli en del av den andra verkligheten, där alla andra verkar finnas...

Giv mig styrka

Den nya framtid jag så såg fram emot föll som en blöt disktrasa i golvet och efterlämnade en våt pöl av tårar av besvikelse och uppgivenhet.

På grund av omständigheter som jag själv inte rår över har den ljusa framtiden på min nya praktikplats gått om intet och jag står åter på ruta ett.

Jag är inte längre sjukskriven utan ingår i programmet om aktivitetsstöd istället. Detta mynnade ut i att a-kassan vill ha ett arbetsgivarintyg av mig för att beräkna min ersättning (annars får jag en väldigt låg ersättning) och detta arbetsgivarintyg har lyst med sin frånvaro i snart 2 veckor (a-kassan var noga med att poängtera att de behövde ha in den inom 14 dagar) trots att jag var snabb i vändningarna och kontaktade min förra arbetsgivare (försäkringskassan) samma dag som jag fick begäran från a-kassan. Så trots att jag gör allt i min makt som lydig och duktig medborgare så är myndigheterna som vanligt som dinosaurier från stenåldern. Återigen är det jag som liten människa som hamnar i kläm och sitter med paniken i halsen och är livrädd för att få min ersättning för sent så jag står där med obetalda räkningar.

Som om inte detta räcker så kommer en påminnelse från försäkringskassan att jag måste inkomma med ny ansökan om bostadsbidrag för att inte gå miste om den och ett besked på obegriplig svenska om min underhållsskyldighet för mina barn.

Å ena sidan förstår jag rent logiskt alla dessa separata turer, tack vare min egen tidigare anställning hos försäkringskassan men å andra sidan så är  detta lite för många saker på en och samma gång för att min apsergerhjärna ska klara av att hantera den stressen som allt detta mynnar ut i.

Jag står återigen på ruta ett och har ingen som helst aning om hur någon som helst framtid skulle kunna se ut för mig. Jag kommer att återgå till min tidigare praktikplats, där det finns plats för mig. Men där har jag varken någon möjlighet att få en anställning eller chans att utveckla mina förmågor med utmanande eller utvecklande arbetsuppgifter. Detta är endast en paniklösning för att jag inte ska falla ner i bottenlöst mörker igen.

Jag träffar mina barn varannan helg och däremellan känns tillvaron totalt meningslös. Jag ser ingen väg alls ut ur detta mörker som det är just nu. Jag ser ingen lösning på någonting.

Jag är nästan halvvägs genom livet och har i princip ingenting som motiverar mig att kliva upp på morgonen...

Livet är riktigt tungt och ensamt just nu...

Imorgon är en helt ny dag!

Imorgon kör jag äntligen igång med min nya arbetsträning på Jonas Broncks Center i Sävsjö! Jag ser så sjukt mycket fram emot att få jobba tillsammans med min tidigare jobbcoach, Lotten! Hon har alltid trott på mig och aldrig gett upp på mig, även när jag mådde som sämst och var som mest självdestruktiv.

Mina arbetsuppgifter kommer att vara varierade och jag kommer att kunna välja själv vad jag vill göra. Det kommer att vara en del forskning och grävande i historia för att släktforska och kartlägga Jonas Broncks liv, bland annat.

Jag längtar efter morgondagen och denna helt nya början på något spännande och utvecklande! Min långsamma väg, som prövar det tålamod jag inte alltid besitter, tillbaka till ett liv med ett arbete och rutiner och en VARDAG! Aldrig trodde jag väl att jag skulle längta efter en VARDAG som känns meningsfull och som berikar mig!

Äntligen ser jag att det finns en väg tillbaka, även för mig... Jag behövde några månader av isolering och total passivitet för att hinna ikapp mig själv, antar jag. Jag slutade kämpa emot och följde min inre ström dit den förde mig... Till en ny början och en helt ny väg.

Nu känner jag att jag är redo att börja röra mig framåt igen och leva mitt liv. Det känns bra idag! Idag är en bra dag!

Ett ingenmansland av funderingar

De senaste dagarna har jag någonstans insett hur snabbt en människa bryts ner egentligen. Jag ser med förvåning bakåt och tänker på hur mycket mer jag faktiskt gjorde och orkade med för bara några få år sedan och hur detta har krympt successivt. Jag hade en rejäl uppsving för snart ett år sen och även det känns som en hel livstid sedan.

När jag ser på min tillvaro just nu så känner jag mig som en yrvaken virrpanna som precis har fått upp ögonen och inser att jag någonstans på vägen lyckades snubbla och falla igen utan att ens själv inse det förrän det var för sent och jag redan hade skrapat upp armbågar och knän.

Det är som om jag gnuggar mig i ögonen och inte riktigt kan tro på vad jag ser. Bevisligen har jag lyckats slå mig rätt rejält igen eftersom kroppen och hjärnan protesterar högljutt vid minsta överaktivitet. Fast jag förstår inte hur det gick till.

Tre veckor in i arbetsträning är jag och det haltar fram. Tanken är att jag ska prestera 10 timmar/veckan men ännu har jag inte lyckats komma upp i dessa 10 timmar. Nästan varannan dag så är det som om jag överbelastat hjärnan med intryck och sömn är ett helt eget företag för sig där jag ligger och vrider mig fram på småtimmarna om natten och önskar att hjärnan kunde hålla käft nån gång eftersom jag är spyfärdig av trötthet.

Nästa vecka påbörjar jag min arbetsträning på ett nytt ställe och där är tanken att jag ska vara 12 timmar/veckan. 4 timmar om dagen 3 dagar i veckan. Jag vill så innerligt gärna orka detta och jag vill så mycket samtidigt som jag är livrädd för att snubbla och falla igen.

Idag fick jag även träffa en arbetspsykolog för första gången, på egen begäran. Jag har ju ingen aning om vad jag kan tänkas att passa för att göra i framtiden och en arbetspsykolog kan hjälpa mig komma fram till något vettigt. Vi ska träffas några gånger och göra lite tester och samtala och sen får vi se vad bedömningen av detta blir. Det ska bli intressant och spännande och jag är redo att ta tag i den biten i alla fall.

Mitt i allt detta som jag ser "fungerar" något sånär så är jag ändå livrädd och chockad över att se allt det som faktiskt inte fungerar alls. Vardagen och alla rutiner som hade behövts är ett avlägset minne och det mesta som behöver göras ter sig som oöverstigliga berg. Jag har svårt att förstå att jag en gång i tiden har haft en helt fungerande vardag med heltidsjobb, ett hushåll att sköta och ett socialt liv med fritidsaktiviteter. Allt det känns som ett annat liv för så länge sen och en helt annan människa som levde det livet.

Det mesta i livet känns fruktansvärt tungt och ensamt just nu...

Idag är en sån dag...

Idag är en sån dag då jag kommer på mig själv att önska att jag hade en bil så jag kunde avsluta det jag påbörjade för två år sen... Denna hemska, vidriga, misslyckade tanke!

Jag finner mig själv fängslad i detta självpåtagna fängelse av tankar och känslor. Det vidriga monstret inom mig vältrar sig i allt det mörka och hemska. Klöser och river inifrån och växer sig större än mig. Konsumerar all luft i mina lungor och lämnar mig kippande efter luft som en fisk på land. Jag skakar och vrider mig i en smärta som inte ens går att beskriva i ord för den är obeskrivlig och går inte ens att ta på. Den finns överallt.

Ett fängelse av luft och tankar som inte går att ta på och som jag inte förstår. Jag förstår inte vart allt detta kommer ifrån eller varför. Jag kan inte riva ner de galler som omger mig eftersom de är osynliga men ändå totalt ogenomträngliga.

Jag kommer på mig själv med att hata och avsky varje liten del av mitt väsen. Detta misslyckade, patetiska väsen som konstant faller och snubblar på sina egna fötter och känslan av att aldrig riktigt lyckas med något i mitt liv är så påtaglig att den ligger som en tung och klibbig hinna över mig.

Insikten om hur låg min intryckströskel numera är känns som en hästspark i magen. Praktiken som känns så bra men som suger ur mig så mycket energi att jag knappt sover eller klarar av att äta. Hur ska jag någonsin kunna få till en fungerande vardag med alla delar det innebär och två barn på det när jag inte ens klarar av 10 timmar praktik i veckan?!

Kan det inte bara få vara slut nu? Utåt sett befinner jag mig mitt i livet fast inom mig känns det som att jag förbrukat allt det jag har att ge och jag är så trött och ledsen...

Ny framtid

Imorgon börjar en ny framtid. Imorgon börjar jag arbetsträna igen. Visserligen börjar jag med ett välkänt och bekant ställe, samma ställe som förra gången med samma handledare. Det känns tryggt och skönt. Att min handledare har samma diagnoser som mig underlättar tillvaron också väldigt mycket! Efter förra gången då jag arbetstränade där så har jag och min handledare blivit goda vänner, så vi har mycket stöd av varandra. Det ska bli skönt att komma igång med någonting igen så jag kommer ur min isolering.

Framöver väntar dock ett nytt spännande projekt med arbetsträning och förhoppningsvis en anställning så småningom. Ett nytt socialt företag startar i Sävsjö kommun och heter John Bronck Center. Jag var där idag och fick mycket information om visionerna som finns. Det är min tidigare jobbcoach från Bryggan 2 projektet, som är med och drar igång detta företag i Sävjsö. Det kommer att bli väldigt intressant och spännande.

Just nu snurrar det mycket och rejält innanför pannbenet på mig och det kommer att hända ganska mycket inom en snar framtid, i mitt liv. Det blir en utmaning men även något jag verkligen behöver. Jag behöver träna upp min intryckströskel igen. Just nu är den alldeles för låg för att orka med omvärlden, så jag väljer noga vad jag utsätter mig för. Resultatet av total isolering dessvärre men ändå någonstans så totalt nödvändig.

Förhoppningsvis är detta början till min väg tillbaka i arbete och sysselsättning. Jag behöver detta mer än jag någonsin förstått tidigare. Efter 2 år som sjukskriven så bryts jag bara ner när jag går hemma och kommer längre och längre från alla sociala sammanhang.

Just idag känns det väldigt bra och jag känner viss tillförsikt inför en ljusare och mer givande framtid för mig!

Som en rubiks kub

En tanke jag brottas lite med, eller rättare sagt ganska mycket, är att jag duger precis som jag är i varje givet ögonblick hela tiden. Jag är precis som jag ska vara bara genom att vara, jag behöver inte göra någonting eller prestera något, bara vara. Själva tanken och konceptet är väldigt enkelt att förstå tycker jag men sen blir det lite krångligare att få ihop helhetstanken till en sammanhängande "bild". Ungefär som när man löser en rubiks kub. Man får ihop färgerna på vissa sidor men inte andra och så får man fortsätta vrida och vända på kuben.

Vad jag menar är att jag vill vara nöjd och bekväm i tanken att jag är bra som jag är, även när jag sitter i min soffa och pillar naveln fast jag har ett diskberg eller dammråttor i hörnen. Att be alla "måsten" och "borden" fara och flyga även när jag tänker nattsvarta tankar och är den sämsta vän man kan tänka sig för mig själv. Även då är jag perfekt som "jag" och duger precis som jag är. Det är inte det lättaste att ta till sig den tanken.

Som jag ser det just nu så tänker jag att om jag hela tiden strävar efter att blir bättre och bättre på än det ena, än det andra så förutsätter ju det per automatik att jag faktiskt inte duger som jag är just nu. Och då jagar jag ju hela tiden en illusion om vad jag tycker att jag borde vara eller uppnå och då kan jag aldrig känna lugn och trygghet i här och nu med mig själv eftersom jag hela tiden strävar efter något annat...

Just det här tankesättet att "om jag bara mediterar mer eller fokuserar mer eller..." så blir allt bättre, är själva grundbasen i mångas tankar och då säger man ju i samma andetag att där man är just nu inte duger eftersom man uppenbarligen måste bli bättre på det. Jag läste i en bok en gång "Hur svårt kan det vara att ta sig någonstans där man redan är?" Och ja, det kan man ju fråga sig. Det är det jag har sysslat med hela mitt liv, tror jag... Jagat något som jag redan är.

Det knepiga i just denna situation är att jag inte får ihop helheten i tanken, utan vrider och vänder på den imaginära "rubiks kuben" i huvudet för att förstå fullt ut. Magkänslan säger att just denna tanke är en bra tanke och jag antar att det är därför jag isolerat mig och bara är så stilla jag kan. Även om det stundvis känns skrämmande, läskigt och förtvivlat hopplöst så ligger någonstans i botten av allt detta ett djupt lugn. Jag kontrar med att "jag duger i allafall som jag är". Även när jag tänker att jag inte gör det. Även när jag tänker på hur misslyckad jag känner mig så kontrar jag med att "jag duger i allafall" även när jag inte stöttar mig själv eller tänker positiva tankar eller något annat. Jag duger ändå och är perfekt, precis som jag är, här och nu.

Förhoppningsvis klarnar detta för mig inom kort. Att förklara det har inte varit lätt eftersom jag knappt greppar det själv men jag ville i alla fall försöka. Hoppas några av er är med på noterna och hänger med i vad jag försöker beskriva.

Styrka i svaghet?

Det som händer i mitt liv just nu är absolut ingenting. Det är märkligt hur allt bara har stannat upp och fryst till is. Jag känner mig som totalt paralyserad, som ett rådjur i strålkastarljuset som inte kan röra en muskel. Det sjukaste är att det har gått så oerhört snabbt. På ett ögonblick har hela livet förvandlats till en stillbild. Mina dagar består av att jag kliver upp ur sängen när jag vaknar och sen sätter jag mig i soffan och tittar på serier hela dagen. Jag äter hyfsat regelbundet vill jag tro för att jag känner mig svimfärdig fast aptiten är helt i botten och jag känner mig spyfärdig varje gång jag måste äta något.

Jag tvingar mig själv att städa, diska, tvätta och gå till affären med några dagars mellanrum och varje sådan handling slutar med att jag skakar, hyperventilerar och svettas floder. Ja, faktiskt även att diska utlöser denna märkliga reaktion.

När kvällen sedan kommer masar jag mig i säng och läser en stund och sen sover jag, bara för att göra om samma sak igen nästa dag.

Jag har gjort tappra försök, för mig är de tappra, att nå ut till nära för att förklara hur paralyserad jag känner mig men jag lyckas inget vidare... Och jag orkar inte längre. Jag orkar inte kämpa för att nå ut, för att förstå eller bli förstådd. Orkar inte jobba med att stå ut med att vara en del av detta samhälle där jag verkligen inte förstår vitsen med att passa in eller få utrymme. Jag har släppt taget och greppet och jag sjunker.

Om några dagar har jag ett möte på Arbetsförmedlingen igen. Vi ska diskutera min framtid och jag ska bli presenterad för någon jobbcoach som ska hitta en arbetsträningsplats för mig, är tanken. Det ser jättefint ut på papper och det låter superhäftigt när de pratar om det. Men jag har hört det så många gånger förut att jag faktiskt inte ens tror på det längre. Det ser så bra ut och låter så bra, men när det kommer till kritan så händer inte ett jota.

Jag har stått utanför arbetsmarknaden så länge att det känns som hoppet faktiskt är helt ute för min del. Jag står helt utanför allt, känns det som. Jag lever mitt liv riktigt ensam och jag orkar inte ens jaga de personer som jag tror är mina vänner. Ska man behöva jaga efter vänner?

Så jag slänger på ett avsnitt till av en serie, ser den och väntar på att dagen ska bli kväll så det blir läggdags och sen går jag och sover och så fortsätter jag så till fredag, när jag får ha mina barn i två dygn...

Kanske finns det en styrka i svaghet, jag vet faktiskt inte. Det återstår att se.... För min ork att kämpa och sträva åt något håll är helt slut. Så jag fortsätter med mitt "ge upp". Det orkar jag i allafall med.

Att ge upp

Inom mig har jag hur många inlägg som helst. Tusen miljoner tankar som snurrar och en miljard känslostormar som gör sitt bästa för att övertyga mig om att jag styrs av dom. Jag har inga inspirerande ord att dela med mig av just nu. För just nu har jag bestämt mig för att bara ge upp, att bara släppa taget och sluta kämpa. Jag har kämpat och slagits för att hitta vägar för att må bra, för att hitta en mening och ett syfte. Något som gör livet begripligt och hanterligt. Jag har kämpat så hårt att jag lyckats tappa bort mig själv någonstans på vägen.

Jag vaknade upp för några dagar sen, som ur en lång dvala och insåg att jag lyckats isolera mig nästan helt. Jag har slutat existera mer än som mamma. Jag har alla dessa egenskaper men de här egenskaperna är inte "jag", de definierar mig som person och vad jag har för färdigheter men de är inte "jag"!

Jag vet inte vem jag är längre. Jag gör ingenting och jag tar mig inte för någonting. Jag har blivit mer och mer rädd för omvärlden och dragit mig undan och ju mer jag gjort det, desto snabbare har det gått utför. Tills jag en dag insåg att det enda jag numera är, är "mamma". Jag är en jättebra mamma, tro inget annat, men samtidigt måste jag vara människa också och det har jag tappat bort någonstans.

Jag har gått in så helhjärtat i min mammaroll att hela min tillvaro stannar när barnen inte är här. Jag står handfallen och vet inte vad jag vill eller ska göra när barnen inte är här.

Jag har konstant gjort något eller haft en tanke på hur jag ska jobba framåt med mig själv och nu känns det mest som att det har slutat i total katastrof. Alltså gör jag det enda jag aldrig tidigare provat. Jag ger upp! Jag lägger ner kampen!

Så nej, just nu har jag inga vackra och inspirerande ord att dela med mig av. Inga positiva tankar och inga upplyftande insikter.

Jag inser bara någonstans att jag behöver hjälp! Hjälp som dessvärre inte finns att få i vårt fantastiska samhälle där allt låter så himla bra och hjälp utlovas men i verkligheten så finns den inte. Då måste man tjata, gnälla, klaga, bråka, slåss och jag orkar inte det mer. Jag har ingen mer kamp att ge, ingen mer förnedring att bjuda på till handläggare som lever i sin egen lilla verklighet som inte har med den verkliga verkligheten att göra.

Så jag ger upp, för nu orkar jag inte mer och jag vill inte kämpa mer.

Realitycheck

Om det är något som har trillat ner i skallen på mig som en betongslägga så är det hur otroligt skrämmande det är att vara vuxen, ensamstående mamma, med alla förändringar som det innebär när barnen ska börja skolan och med alla nya rutiner det innebär.

Inte nog med att jag själv ska ställa om till helt nya rutiner på ett bräde. Detta innebär också att barnen ska lära sig helt nya rutiner och jag som vuxen och mamma ska lyckas genomföra detta på ett stabilt, tryggt och lugnt sätt så att jag inte traumatiserar dessa små liv för all evig framtid.

Som tur är så kan jag med en liten glimt i ögat skratta åt mig själv och mina hönsmammafasoner och någonstans ändå inse att jag troligtvis lyckas rätt bra och att mina barn inte kommer att vara förstörda för alltid bara för att jag släpper iväg dom ensamma på en skolbuss. Jag är såpass klarsynt att jag kan se att det med all säkerhet mest handlar om mina egna hjärnspöken och mitt egna behov av tydliga och klara riktlinjer för att jag ska känna mig trygg och säker.

För att tydliggöra detta mardrömsscenario för er så ska jag berätta för er hur jag har upplevt detta "projekt" med att få skolskjuts till båda barnen.

Min dotter har börjat på 6 års verksamhet och min son går sista året på förskolan. De går i skola på den ort där deras pappa bor, ca 15 km från mig. Lokaltrafiken är katastrofal och fungerar inte alls med några som helst skoltider och jag har, som jag tidigare berättat, varken bil eller körkort. Då 6 års verksamheten är skolpliktig så är min dotter berättigad till skoltransport från mig till sin skola. Min son är det inte.

Under tiden december 2012 och juni 2013 var jag i kontakt med varje tänkbar instans inom kommunen för att se om jag inte kunde få transport för barnen till och från förskolan så att jag ska kunna ha dom hos mig varannan vecka. I juni fick jag beskedet per mail från kommunen att de "inte har någon skyldighet att ordna med transport åt min son" (ja, det vet jag! Jag är inte idiot!) och det mest kränkande var att mailet varken hade en "hälsningar" eller en undertecknad. Mailet avslutades helt enkelt med ovanstående mening och en punkt.

Efter detta bestämde jag mig för att lägga ner alla ansträngningar och ställa in mig på att ha mina barn mindre tid hos mig istället. Då klev deras pappa in som en räddande ängel och har drivit "kampen" med kommunen om att få till skoltransport för båda barnen. Om de ändå ska köra på min dotter så kan de ju lika gärna plocka med min son så att de får vara lika mycket hos båda föräldrarna, tänker vi. Barn behöver trots allt båda sina föräldrar lika mycket. Och sist jag kollade så ska samhället sträva efter att se till "barnens bästa".

Under hela sommaren har barnens pappa ringt och styrt med kommunen för att få besked om skolskjuts. Det sjukaste av allt hittills är att OM det bara hade gällt min dotter, som är skolpliktig, så hade hon haft skolskjuts från min dörr till skolan MEN eftersom de nu, efter många om och men, gick med på att även inkludera min son i transporten så ska vi gå över en km varje morgon till skolbussen. In i det sista har det inte funnits några som helst klara besked om tider eller plats för lämning/hämtning. Det är fortfarande inte helt klart, vad som gäller trots att jag denna morgon för första gången satte mina barn på en skolbuss, helt ensamma.

Som tur är så samarbetar jag och barnens pappa och han var på plats och tog emot vår son vid förskolan. Däremot framkom det att vår dotter, som skulle lämnas av precis utanför sin skola och bli mött av en personal, hade blivit lämnat ca 100 m från skolan och hade fått gå till sin klass helt ensam.

Mina barn har varit rejält nervösa och spända inför denna bussresa och jag har gjort allt jag kunnat för att hålla mig lugn och trygg trots att jag inte haft några tydliga och klara riktlinjer eller besked att följa, som för mig är fullkomligt vedervärdigt.

Jag har trots allt ändå haft stor nytta av mina verktyg för att styra mitt eget känslotillstånd och lugna ner mig. Jag har varit förutseende och sett till att ligga på mycket plus när det gäller sömn, så att kliva upp kl 6 imorse och dra upp två trötta barn, gick ändå över all förväntan. Jag undvek stress totalt och kunde hålla mig lugn och samlad hela vägen till bussen. Jag kan däremot meddela att jag i princip skakade när jag väl kom hem igen av att jag slappnade av helt. Undermedvetet har jag haft ett adrenalinpådrag som heter duga, verkar det som.

Jag har genomfört något som jag varit livrädd för, klivit utanför den där komfortzonen "big time" och jag har gått segrande ur det och växer som människa!

Samtidigt gör det mig ändå ganska ledsen och modfälld att det i vårt samhälle år 2013 inte finns mycket förståelse alls för dessa osynliga funktionshinder som så många av oss lever med. Hela den här situationen hade kunnat lösas på ett mycket smidigare och enklare sätt om förståelsen och kunskapen kring ADHD och Asperger varit större. Jag gör mitt bästa varje dag med det jag har att utgå ifrån och jag gör mitt yttersta för att ge mina barn en vettig uppväxt och att inte påverka dem för mycket med mina egna begränsningar.

Samtidigt är det riktigt skrämmande och läskigt, det måste jag erkänna. Men jag gör det i allafall!

Tryggheten inom mig

När jag ställer mig utanför mig själv och ser på mitt liv och min omgivning så kan jag lätt konstatera att omständigheterna egentligen aldrig har förändrats. Det mesta är som det alltid har varit. Det är liv. En vardag i Sverige för en sjukskriven, ensamstående, varannan-vecka-mamma i en småstad. Däremot har mitt sätt att se på livet förändrats mer än radikalt under det senaste året.

Jag är så mycket bättre på att fokusera på det som är bra och möjligheterna istället för att låta mig dras ner av motgångar. Livet är fortfarande i mångt och mycket en kamp, för det är det enda jag har kunnat hittills. Det är det enda förhållningssätt jag haft till livet som helhet under de senaste 30 + åren. Det är inte det lättaste att bryta gamla vanor, inkörda hjulspår och bergfasta övertygelser.

Men jag jobbar med det, varje dag! Många gånger jobbar jag på det helt omedvetet och först efteråt inser jag hur långt jag faktiskt kommit och hur mycket bättre jag mår nu, mot någonsin tidigare i mitt liv.

För det mesta ser jag på livet som genom en prisma, en fasettslipad med många delar. Bilderna separeras och helheten blir förvrängd, för det är så min hjärna fungerar. Det är lättare för mig att se detaljerna och då missar jag många gånger helhetsbilden. Men sen, plötsligt, lyser ljuset rakt igenom denna fasettslipade prisma och regnbågens alla färger strålar mot mig, igenom mig och jag ser bortom detaljerna och fylls av en djup känsla av frid och trygghet.

Det spelar ingen roll hur jag ser på saker och ting, så länge jag håller i minnet att regnbågen finns där, även när det är mörkt. Tryggheten finns där, inom mig. Den är aldrig beroende av någon annan. Jag själv styr över min trygghet och min känsla av lugn och frid. Och är det något som jag är mest tacksam för, som jag lärt mig under detta år, så är det just att jag alltid kommer att vara trygg, för jag har mig själv! Jag kan också konstatera att jag testat mig själv, ganska omedvetet, för att se om jag kan lita på mig själv. Och vet ni, hittills har jag levt upp till att möta upp mig själv. Jag har valt att lära av de misstag jag gjort. Istället för att piska mig blodig över mina felsteg har jag valt att be om förlåtelse och lära mig något nytt om mig själv och mitt liv.

Jag går på min väg med min egen karta och följer min inre röst. Jag lyssnar på magkänslan och väljer att lita på den och livet har blivit så mycket lugnare i det stora hela.

Ljuset i skuggorna

Jag började blicka bakåt när det plötsligt gick upp för mig vad jag faktiskt har hållit på med de senaste månaderna. Jag insåg plötsligt att jag har gjort just det som jag bestämde mig för i april i år (här kan du läsa det inlägget).

Det var som om det plötsligt gick upp ett jätteljus för mig och jag kan bara le åt detta, som jag faktiskt nu i efterhand kan se, har varit en magnifik resa i mitt inre.

Jag har systematiskt krafsat runt inom mig och letat upp skugga efter skugga som jag släpat ut i ljuset och granskat och lärt mig acceptera. Jag är inte riktigt där än, att jag kan säga att jag älskar alla delar av mig men jag accepterar det jag hittat. Alla skuggor och mörka sidor som jag rotat fram. Sen finns det säkert otaliga fler i andra skrymslen och vrår men just nu inser jag att jag gått ganska grundligt till väga, utan att egentligen förstå det själv.

Alla femhundratusen nyanser av ångest, tvivel, misstro, skuld, avsky... ja, alla tänkbara negativa aspekter av alla tänkbara obehagliga känslor du kan tänka dig. Alla självdestruktiva och destruktiva beteendemönster och tankemönster har jag granskat under lupp, de jag hittat. Och visst har det varit tufft och det har gjort ganska ont och varit en utmaning av stora mått. Många gånger har jag vacklat i tron och börjat tvivla på mig själv men sen har jag ändå hittat fotfäste igen och nu börjar jag se allt tydligare att allt detta faktiskt har haft en mening, allt har lett till något som är på rätt väg.

En människa lär sig nya saker antingen via smärta eller via njutning. För mig har livet alltid varit smärta och det är inte så lätt att ställa om och lära sig lära via njutning istället. Därför tror jag att just denna passage har varit fyllt av mycket smärta eftersom det är den vägen jag kan och är intränad i. Samtidigt ser jag ändå att jag faktiskt lärt mig massor och jag ser att jag har mycket större tolerans med mig själv nu än jag någonsin haft tidigare.

Jag piskar och slår inte på mig själv lika mycket som jag gjort tidigare. Innan så har varje felsteg och misstag lett till självbestraffning både fysiskt och psykiskt medan jag nu kan ta ett steg tillbaka och titta på situationen utifrån och välja hur jag ska hantera det och förhålla mig till det.

Det är sant som dom säger att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för det kan bli uppfyllt. I mitt fall så stämmer det. Jag önskade rota fram varenda skugga i mitt inre och i X antal månader har jag också fått göra det, utan att ens inse detta. Min önskan slog in. På gott och ont. I efterhand kan jag säga att jag kanske hade behövt tänka till en vända till och ta mindre doser av skuggorna istället för alla på en och samma gång. Men å andra sidan... Jag är ju inte känd för att ta saker smått... För mig har det alltid varit allt eller inget och jag tror någonstans att jag egentligen inte vill ha det på något annat sätt heller. Jag lever och jag lever fullt ut!

Tålamodet jag inte visste jag hade

Ja, här sitter jag och funderar... Ett år efter att jag började denna blogg och 36 år in i livet inser jag plötsligt att jag faktiskt lyckats med konststycket att träna upp mitt tålamod! Det har på något märkligt vis smugit sig in i tillvaron utan att jag insett hur det gått till. Svängningarna i humör och mående är faktiskt mycket lugnare numera, mot hur det har varit tidigare i livet och jag är mycket duktigare på att både berömma mig själv när jag gör bra ifrån mig och stötta mig själv när jag gör mindre bra ifrån mig.

Jag är inte längre lika snabb på att piska på mig själv och sänka mig själv när jag kliver lite snett och saker inte går så bra som de kunnat. Jag har mer tålamod med mig själv när jag vacklar och faller. Jag ger mig mer tid att stanna upp och reflektera och andas.

Visst kommer dagarna då den lilla eländiga rösten smyger sig in i mitt medvetande och viskar förrädiska saker som "du är värdelös", "du kommer aldrig att lyckas", "det är bara fel på dig" och visst har jag stunder då jag förtvivlat kryper ihop till en liten boll och gråter bittra tårar över denna röst som är så otroligt övertygande. Det välkända monstret (ångesten) som tar ett strypgrepp och hotar att kväva mig till döds. Men jag är snabbare på att mota bort det och kontra med affirmationer och att rikta om min uppmärksamhet på det som är bra och positivt. Jag har mer överseende med mig själv och alla skuggsidor hos mig som tidigare genererat skuldkänslor, ångest och tvivel. Numera tar jag fram den största lampan jag hittar och lyser upp ordentligt så jag kan studera just de sidorna under lupp! Minsta detalj ska fram för det är delar av MIG, de finns där vad jag än tycker om det och det enda sättet att lösa upp gamla knutar är att belysa och dra fram i ljuset, utan rädsla! För jag vet innerst inne i själen att jag alltid kommer att finnas här för mig själv och jag behöver aldrig mer vara rädd igen!

Sen har jag blivit mycket bättre på att be om hjälp också. Tidigare när jag kände mig sådär liten och ynklig så drog jag mig undan och ägnade ändlösa timmar åt att kasta skit på mig själv och plåga mig själv över mina tillkortakommanden. Jag vältrade mig i negativitet och gödde ångestmonstret i all evighet. Nu sträcker jag ut båda armarna och skriker "HJÄLP!" och sen litar jag på att hjälpen kommer. Och tro mig, den kommer! Aldrig någonsin på det sätt som jag trott utan på helt nya och märkliga sätt från oväntade håll. Jag inser inte alltid själv heller att hjälpen kommit förrän efteråt när jag plötsligt klarnar till, som ur en dvala och inser att jag precis fått just den hjälpen jag behövde just då på det sätt jag behövde!

Utmaningarna må bli tuffare och tuffare men de kommer faktiskt i den takten som jag kan hantera dem. Jag blir starkare och starkare och orkar med bättre och bättre. Även om det inte alltid känns så mitt i stormen.

Det finns en mening med allt, det är min fasta övertygelse! Det finns också något att lära av allt jag upplever! Jag inser nu, ett år efter bloggstart, att jag fortfarande är precis samma Aicha som innan. Jag är fortfarande stark som en oxe och orubblig i min tro på hoppet! Inte ens i mina svartaste stunder har hoppet övergett mig... Jag är dock en mycket gladare, positivare och mer strålande kvinna idag, än jag var för ett år sen och det är jag för att jag stannade upp, tog ansvar för mitt liv och valde att ändra min inställning och min fokus. Livet är fortfarande detsamma, men lika mängder skit och motgångar som innan, för det är så livet är. Men jag kan njuta mer av livet nu eftersom jag väljer att lägga min energi på att se det ljusa och fina i mitt liv istället för att gräva ner mig i alla motgångar och "misslyckanden".

Med dessa ord avslutar jag dagens inlägg och passar på att önska dig en fantastisk och fin vecka!

Utmaningarna som hopar sig

Att inse mer och mer för varje dag som går att jag inte har den minsta kontroll eller aning om hur min närmaste framtid ser ut eller kommer att te sig på ALLA plan i livet är nog den största utmaningen för mig hittills. Jag kan känna igen känslan av ångest och panik över enstaka delar av livet från dåtiden och även inse att jag nog inte riktigt lärt mig det jag kanske borde av sådana situationer. Samtidigt verkar det som att min kära hjärna behöver en rejäl slägga i skallen, så att säga, för att jag ska fatta...

Som det är just nu så kan jag ärligt säga att jag inte har den minsta aning om vad som väntar mig med hur jag ska ha mina barn efter skolstart eller hur en eventuell rehabilitering/arbetsträning kommer att se ut. Det känns bokstavligt talat som om jag hänger mitt ute i tomma intet utan minsta fotfäste.

Helt ärligt så skrämmer detta skiten ur mig. Att inte veta någonting, att inte ha minsta plan, att inte ha koll på någonting överhuvudtaget och att heller inte ha den minsta aning om i vilken ände jag själv förväntas börja eller vad jag borde göra. Det känns som om jag faller snabbt och jag har ingen aning om hur jag ska veckla ut mina vingar och börja flyga.

Kanske är det så att allt detta behöver ligga totalt utanför min egen kontroll för att jag ska inse att jag bara ska lita på intuitionen och fortsätta ha fokus på att allt kommer att lösa sig till det bästa precis som det ska bara jag ställer in mig på att det kommer att bli som det är tänkt, utanför min egen kontroll och utan att jag ens kan påverka det så mycket mer än att fortsätta hålla hoppet vid liv och tron stark på att detta är så det ska vara.

För någon med en hjärna som min, är detta rent ut sagt tortyr. Det är inte lätt att släppa taget och bara vara här och nu när allt omkring mig känns så totalt olösbart. Trots att jag gör mitt yttersta för att hålla fast vid här och nu och göra det bästa av varje dag jag får av mitt liv så har en del psykosomatiska symtom smugit sig in i min vardag. Sömnen är rejält störd och för det mesta ligger jag vaken in på småtimmarna trots att jag är slutkörd. Aptiten är bortblåst och jag tvingar i mig mat för att jag måste äta samtidigt som jag mår fysiskt illa och är spyfärdig. Orkeslösheten gör att jag alldeles för ofta brister ut i oförklarliga tårar som aldrig tycks ta slut. Att marknadsföra min bok har helt fallit utanför min ork och jag ser inte fram emot slutet av augusti när jag ska lösa ut de kvarvarande ex som ligger hos förlaget. Även bloggen har tagit stryk då orden bara dör inom mig, innan de ens hinner formas och flöda fram.

Jag känner mig ganska paralyserad och låst.

Jag har gett mig den på att jag ska dokumentera min resa och detta inbegriper även de mörka tiderna. De som läst boken eller början av bloggen vet hur öppet och naket jag skrev om delar av mitt liv. Detta vill jag hålla fast vid, eftersom det är något jag kan göra och har fått gåvan att kunna uttrycka. Det vore att svika mig själv, om jag ens för en sekund funderade på att låta det dö eller falla i glömska.

Så idag, just idag, är jag innerligt tacksam för att jag aldrig ger upp!!!

Livet gjorde ett inhopp

Insåg precis att det är väldigt länge sedan jag gjorde något inlägg. Jag har funderat emellanåt på vad jag ska skriva om och sen har det liksom fallit bort lika fort igen... Jag har ägnat en hel del tid åt att helt enkelt leva i en vardag och fundera/analysera lite mindre och då är resultatet att orken går åt till själva levandet och det blir mindre kvar till analyserna.

Att känna mig bekväm och tillfreds i nya situationer är inte alltid så lätt och det har jag lagt mycket energi på, att bara slappna av och göra mitt bästa för att bara finna mig i nya situationer och ta de som de kommer. För mig har det aldrig varit en självklarhet eller ens något som jag gör enkelt och smidigt. Jag har alltid varit väldigt obekväm i nya situationer med nya människor där jag inte har kontroll och överblick över läget och jag tränar aktivt på att släppa just det obehaget och hitta min innersta kärna i dessa lägen eftersom jag numera känner mig ganska bekväm och trygg i mig själv.

Sen fungerar mitt skrivande som så att det bara kommer till mig. Jag vet aldrig i förväg när jag ska skriva eller vad jag ska skriva om. Det bara dyker upp i huvudet på mig att jag ska skriva om något speciellt och sen sätter jag mig vid tangentbordet och låter fingrarna flyga över bokstäverna och forma tankarna till ord utan att jag själv egentligen är speciellt medveten om vad det är jag ska ha fram eller hur. Det är min kreativa gåva som jag är så otroligt tacksam för!

Jag har de senaste dagarna även gjort något, för mig, helt nytt och obeprövat. Jag har varit och campat med en nära väninna och husbil! Utan stödet från min väninna hade det inte varit så behagligt och trevligt som det faktiskt har varit! Det har varit väldigt mycket nytt folk, nya intryck och nya rutiner och det har tagit ganska mycket tid och energi att anpassa mig till allt nytt men jag har haft det så otroligt trevligt och skönt och jag har badat i havet och njutit av väldigt mycket lugn och ro, vilket är välbehövligt med en överaktiv hjärna och en rastlös kropp. Jag har faktiskt lyckats ligga på stranden i flera timmar och njuta av vågskvalpet och vindens sus och landat i "här och nu" och njutit! Det är för mig en stor bedrift och det är jag väldigt stolt och tacksam över!

Snart 1 år

Den 2 augusti 2012 började jag denna blogg. Jag hade redan tidigare lagt ut första inlägget på Facebook och skickat det till många olika instanser på diverse myndigheter. Jag tror till och med att jag skickade ett mail till regeringen med första inlägget. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att jag knappt fick någon respons från någon myndighet. Jag tror att jag fick ett par svar med ett beklagande och tack för att jag mailat.

Jag ångrar inte en sekund att jag valt att öppna mig med mina ord och dela med mig av min resa. Jag vet att jag skriver ganska utlämnande och naket. Jag vet också att det finns människor där ute som faktiskt blivit hjälpta av mina ord, som hittat egna pusselbitar av sin livskarta och det är just det som gör allt värt det!

Jag kan konstatera att jag idag har en helt förändrad syn på mitt liv. Idag har jag fokus inställd på hopp och lycka istället för ångest och förtvivlan. Förr trodde jag att lycka var något man kanske fick uppleva i korta stunder mellan dalarna av bottenlös ångest. Idag vet jag att det är jag själv som väljer vad jag fokuserar på och att hoppet och lyckan är det jag vill lägga min energi på. Ångest och mörka känslor är något som alltid kommer att finnas och något jag alltid kommer att uppleva i mitt liv men jag är inte rädd för det längre. Jag försöker inte fly från det utan stannar upp och lyssnar på vad känslan vill. Vissa dagar går det bättre och vissa dagar sämre men jag lär mig att bli bättre varje dag.

Mina "funktionshinder" gör att jag har förmågan att se detaljer på ett annat sätt än många andra och för det mesta är det till min fördel att kunna det. Många gånger missar jag att se "skogen för alla träd" och samtidigt ger det mig insikter som jag behöver för att förstå. Det dyker alltid upp någon eller något som får mig att komma ur detaljfokuset och se helheten.

Jag gör mitt bästa för att ha en fungerande vardag, vara mamma på halvtid och göra mitt bästa för att orka med alla intryck som forsar över mig. Ju mer jag pressar mig själv på fel sätt, desto snabbare reagerar min hjärna på det och stänger ner. En mycket effektiv skyddsmekanism som kroppen utvecklat. Jag dundrar in i den berömda väggen med jämna mellanrum men jag återhämtar mig snabbare. Vad jag däremot märker är att tröskeln för hur mycket jag klarar av, sjunker rejält för varje gång jag går emot kroppens signaler.

Att känna sig rastlös och otålig är inte så bra när man behöver stanna upp, vila och reflektera. Att lära sig leva ensam efter ett långt förhållande och att vara förälder på halvtid när man tidigare varit det på heltid är ganska stora utmaningar som det inte är så lätt att tackla alla gånger. Att hitta fotfäste i tillvaron när man ofta missförstår vad andra säger och vad myndigheter vill med en är heller inte det lättaste. Jag upplever fortfarande att jag blir runtbollad ganska rejält men jag har valt att lägga mindre fokus på det och låter dem köra sitt race. Jag må sitta i en "mental rullstol" men jag är någon annan, jag är inte mina diagnoser, jag är JAG och det finns ingen annan "jag" i hela världen för alla är vi unika. Att få diagnoserna har gjort det lättare för mig att förstå varför det krockar med omgivningen många gånger och det hjälper. Det har hjälpt mig att piska mindre på mig själv. Jag är snällare mot mig själv nu och lägger energin på att växa istället för att söndra.

Det är lättare för mig nu att hitta känslan av tacksamhet, lugn och harmoni trots alla stormar och intensiva kast i livet. Jag håller på att bli vuxen, trygg och nöjd. Jag tar ansvar för mina handlingar och ord och jag är innerligt tacksam för alla underbara, kärleksfulla människor jag har i mitt liv som stöttar mig. Jag är tacksam för alla andra människor också, som jag möter på min väg som utgör viktiga lärdomar och som ger mig chansen att utvecklas och träna mig i att möta livet ur ett kärleksfullt och ödmjukt perspektiv. Det är trots allt mitt mål, att kunna möta allt med kärlek och ödmjukhet.

Bildkälla: mimersbrunn.net

Tanken på helhet

Härom dagen satt jag och reflekterade över något som slog mig som en blixt från klar himmel. En tanke som tröstade mig och fick mig att känna mig som en del av en helhet, en del av alltet, som på något sätt suddade ut känslan av ensamhet.

Vid varje tänkbart ögonblick jag andas på denna jord så finns det alltid minst en annan människa som känner ungefär som jag. Eftersom många har beskrivit sina känslor i otaliga former av konstnärliga uttryck och med ord så antar jag att vi upplever känslor nästan på samma sätt, vi människor.

Någonstans finns just nu en kvinna som precis fött sitt första barn, en annan som förlorat sitt eller precis fått beskedet att hon aldrig kan få några barn. Det finns ett par som träffas för första gången, som utbyter sin första kyss eller sitter under en stjärnklar himmel i varandras famn. Någon begraver sin andra hälft som gått bort av ålder och en annan begraver sin livskamrat som hastigt tagits ifrån denne i en olycka. Någon säger "ja" inför ett altare och en annan upplever sitt livs största svek. En artist får ta emot publikens jubel och fyllas av en berusande känsla av lyrisk glädje medan en ensam individ sitter med ett rakblad och skär sig i bottenlös ångest. Det står någon på en bergstopp och blickar ut över ändlösa vidder. En går bort, omgiven av sina älskade och en annan dör ensam i en gränd utan någon.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet med denna beskrivning men jag antar att ni kanske förstår vart jag vill komma.

I varje givet ögonblick finns det någon annan på denna planet som upplever nästan samma sak som jag gör, samtidigt som mig! Även om det må vara på andra sidan jorden, så långt bort, så binds vi ändå samman av denna gemensamma känsla. Det är bevisat att allt på denna jord består av samma ämnen och energier som självaste universum. Allt är energi, även tankar och känslor är energi. Lika energier dras till varandra oavsett avstånd och tid. Inom kvantfysiken finns otaliga bevis där man visar hur samma partikel kan befinnas sig på två olika ställen samtidigt och att tid och rum inte kan greppas på det sätt som vi föreställer oss.

Därför kan jag finna tröst i att jag alltid kan välja att känna mig som den del av den mänskliga gemenskapen, jag kan välja att känna att jag är en del av alltet även när min upplevelse av verkligheten påstår att jag är ensammast i hela universum... När jag släpper ner min gard och tillåter mig känna den där innersta känslan av lugn och gemenskap, oavsett vilken negativ känsla jag än befinner mig i så kan jag alltid finna tröst i att jag aldrig, aldrig någonsin, är ensam. Jag är en pusselbit av helheten och när allt klingar rätt inom mig så vet jag att jag är på rätt väg och gör det jag är menad att göra.

(Bildlänk: mojvel.webblogg.se)

Dagar som denna...

Det är just dagar som denna som jag börjar fundera på om det ändå inte vore bättre att medicinera mot denna centrifug-hjärna men så kommer jag på lika snabbt att jag slutade med eländet för att jag slutade känna igen mig helt när jag var medicinerad... Det är trots allt mer värt att jag känner att jag är jag än att jag känner mig som en sengångar-zombie...

Samtidigt är just såna här dagar som skapar känslor av frustration och total brist på tålamod. Jag använder mig av mina kunskaper i att ändra stämningsläge och tillstånd och välja känsla men just såna här dagar är det inte så lätt, om jag säger så.

Hjärnan min verkar vara en helt fristående organism emellanåt och jag kan lugnt konstatera att resten av delarna i mig är allt annat än överens om det hjärnan har för sig.

När tankar spinner i femhundratjugo och har gjort det hela natten, ja, då är det ganska frustrerat vill jag lova. När aptiten är i botten och alla tankar på att äta något får en att vilja spy rakt ut, då vill man bara skrika rakt ut.
Något vill mitt inre förmedla men jag kan för mitt liv inte klura ut vad eftersom hjärnan hela tiden ska lägga sig i och spekulera i detaljer och jag behöver helheten!

Det känns som om hjärnan är ett klåfingrigt litet barn som springer runt och hittar på bus och ställer till med kaos lite överallt... Men jag fortsätter att andas, gör jag... Och finner mig i att idag är just en sån dag och inget annat. Tids nog begriper jag väl vad allt detta bottnar i och leder till.

Stämplar och funderingar

Jag har funderat och klurat på det här med Asperger. När jag ser bakåt så ser jag en tydlig röd tråd i just den delen av mitt liv. Jag har frågat andra med Asperger hur det yttrar sig i dem och det har hjälpt mig att få mer förståelse både för mina egna karaktärsdrag och andras.

När jag fick diagnoserna 2011 så kan man ju lugnt säga att livet vändes uppochner, minst sagt. För det första var jag inte beredd för fem öre på Asperger diagnosen och den kom bokstavligt talat som en blixt från klar himmel. Det hade inte funnits några som helst indikationer från psykiatrin att den diagnosen fanns med som en tänkbar sådan på mig. ADHD diagnosen var jag helt förberedd på. Jag minns när jag satt med vårdpersonalen och de berättade vad de kommit fram till och det kändes som om någon bara drog undan mattan för mig. Asperger?! VAD är DET?!

(Bildkälla: http://www.psykologuppsala.se/asperger/)

Det som sedan hände, som jag ser det i efterhand, är att jag la full fokus på att ta till mig ADHD diagnosen och mer eller mindre bestämde mig för att Aspergern var något påhittat av sjukvården och att det inte stämde alls på mig. Nu har jag lagt en stor del av min energi på att begripa mig på vad Asperger är och hur det yttrar sig i mig. Med hjälp av andras reflektioner har jag lyckats närma mig acceptans och förståelse för mig själv.

Jag kan känna att detta med diagnoser är något som finns för att understryka vissa gruppers "avvikelse från normen". Det tycks finnas en "norm" och om man avviker för mycket från denna så behöver man kategoriseras i en grupp. Det är ioförsig både bra och dåligt. Bra för att människor med liknande hinder kan mötas och utbyta tankar och funderingar i grupper. Dåligt för att man får en "stämpel" och det är lätt att då glömma bort att vi alla, trots allt, är människor av samma värde! Vi är unika, alla är olika, ingen är likadan som någon annan.

Visst, jag har två diagnoser som har försvårat livet för mig så långt tillbaka jag kan minnas och min förståelse för dessa svårigheter har ökat markant sedan jag fick utredningen gjord. Jag kan numera se tillbaka på min barndom och inse att mycket av det jag upplevde då faktiskt går att knyta till mina funktionshinder och för mig förklarar det oerhört mycket.

Samtidigt märker jag att det inte är så lätt att skilja på, alla gånger, att jag är en unik individ och att jag faktiskt består av mer än mina två stämplar. Att hitta balansen i just den ekvationen är verkligen en utmaning som jag hade behövt mer hjälp med att lära mig leva i.

E-bok!

Nu finns min bok som e-bok också! Det känns väldigt overkligt måste jag erkänna! Om du är intresserad av att köpa den så finns den att beställa HÄR.

Jag vill passa på att framföra ett jättetack till det fantastiska arbete som Emma Hager på Doki har gjort med att formatera och publicera boken!

Avslut och en ny början

I mars förra året påbörjade jag min resa inom projektet Bryggan 2 som är ett EU projekt genom ESF som Vetlanda Kommun har stått för i ett samarbete med andra kommuner, Försäkringskassan, Socialförvaltningen och Arbetsförmedlingen där arbetslösa/sjukskrivna personer fått hjälp med olika insatser och stöd. Nu, den sista juni avslutas projektet. I samband med detta hålls ett avslutningsseminarium för att knyta ihop säcken, så att säga. Närvarande på detta seminarium kommer att vara politiker, socialtjänstemän, personal som varit medverkande i projektet och andra myndighetsanställda. Jag har, av min jobbcoach, blivit ombedd att berätta lite om min resa inom Bryggan 2 och säga några ord om vad projektet inneburit för mig.

Bryggan 2 och min jobbcoach, Lotten, har på många sätt varit en livlina och livboj för mig. Jag tror knappast att jag skulle ha kommit så långt på min färd mot ett bra liv och en fungerande vardag, om det inte hade varit för projektet.

Min blogg hade troligtvis inte funnits eftersom det var Lotten som tyckte att jag borde börja skriva ner det jag upplever eftersom jag beskriver det så bra med ord. Boken hade troligtvis heller inte varit verklighet. Tack vare Bryggan 2 har jag fått vara delaktig i kursen "Släpp loss din inre livskonstnär" som finns hos Kreativ Insikt. Jag hade heller inte blivit inslussad i denna fantastiska värld som NLP innebär och hade inte kunnat stå här idag som stolt NLP practitioner-coach. Jag hade nog heller inte fått komma till min praktikplats på stadsarkivet där min handledare, som har liknande diagnoser som mig, har stöttat och hjälpt mig på så många olika sätt.

Jag kan bara tacksamt konstatera att Bryggan 2 har räddat livet på mig! För ett år sen var jag en självdestruktiv, självsaboterande, självföraktande individ som tillbringade min mesta tid i bottenlös ångest och depression. Som aldrig såg någon ljusning i livet och som knappt hade något umgänge med mina barn. Jag flöt runt på livets hav och kastades runt i en storm utan varken mål eller mening. Livet tedde sig meningslös och som ett totalt mörker.

Idag lever jag ett mer målmedvetet liv med en styrka som för det mesta förvånar även mig. Ett aldrig sinande hopp och en tro på mig själv som jag aldrig trodde var möjlig. Utan Lottens osvikliga tro på mig och mina förmågor hade jag aldrig kommit såhär långt. Är det något jag vet har gjort mest så är det just att Lotten aldrig gett upp på mig och alltid har peppat mig, även när jag stod som lägst och var som taskigast mot mig själv. Hon fortsatte tro på mig och har alltid bara haft stöttande och upplyftande ord att ge mig! Hon följde med på möten och agerade tolk när jag knappt kunde tänka själv och än mindre förstå vad mötena gick ut på.

Vi behöver fler sådana projekt där individen står i fokus och där sådana människor som Lotten får agera ett stöd och en stark pelare att luta sig mot!

Så imorgon, när jag står där inför beslutsfattare, ska jag göra mitt yttersta för att med mina ord förmedla den tacksamhet jag känner inför att ha fått vara del av denna resa, som Bryggan 2 har inneburit för mig. Jag hoppas att ingen kan gå därifrån oberörd och att jag sprider många positiva ringar på vattnet så att liknande projekt ska få födas och ge andra utsatta liknande chanser som jag fått!