Inom mig har jag hur många inlägg som helst. Tusen miljoner tankar som snurrar och en miljard känslostormar som gör sitt bästa för att övertyga mig om att jag styrs av dom. Jag har inga inspirerande ord att dela med mig av just nu. För just nu har jag bestämt mig för att bara ge upp, att bara släppa taget och sluta kämpa. Jag har kämpat och slagits för att hitta vägar för att må bra, för att hitta en mening och ett syfte. Något som gör livet begripligt och hanterligt. Jag har kämpat så hårt att jag lyckats tappa bort mig själv någonstans på vägen.
Jag vaknade upp för några dagar sen, som ur en lång dvala och insåg att jag lyckats isolera mig nästan helt. Jag har slutat existera mer än som mamma. Jag har alla dessa egenskaper men de här egenskaperna är inte "jag", de definierar mig som person och vad jag har för färdigheter men de är inte "jag"!
Jag vet inte vem jag är längre. Jag gör ingenting och jag tar mig inte för någonting. Jag har blivit mer och mer rädd för omvärlden och dragit mig undan och ju mer jag gjort det, desto snabbare har det gått utför. Tills jag en dag insåg att det enda jag numera är, är "mamma". Jag är en jättebra mamma, tro inget annat, men samtidigt måste jag vara människa också och det har jag tappat bort någonstans.
Jag har gått in så helhjärtat i min mammaroll att hela min tillvaro stannar när barnen inte är här. Jag står handfallen och vet inte vad jag vill eller ska göra när barnen inte är här.
Jag har konstant gjort något eller haft en tanke på hur jag ska jobba framåt med mig själv och nu känns det mest som att det har slutat i total katastrof. Alltså gör jag det enda jag aldrig tidigare provat. Jag ger upp! Jag lägger ner kampen!
Så nej, just nu har jag inga vackra och inspirerande ord att dela med mig av. Inga positiva tankar och inga upplyftande insikter.
Jag inser bara någonstans att jag behöver hjälp! Hjälp som dessvärre inte finns att få i vårt fantastiska samhälle där allt låter så himla bra och hjälp utlovas men i verkligheten så finns den inte. Då måste man tjata, gnälla, klaga, bråka, slåss och jag orkar inte det mer. Jag har ingen mer kamp att ge, ingen mer förnedring att bjuda på till handläggare som lever i sin egen lilla verklighet som inte har med den verkliga verkligheten att göra.
Så jag ger upp, för nu orkar jag inte mer och jag vill inte kämpa mer.
Det bästa med livet är att det är okej att sluta kämpa, att ta en paus i allt som kallas att leva och att bara låta tiden flyta förbi. Du behöver inte vara 100% levande hela tiden. Hitta dig själv och gör det på ditt eget vis. Något som funkar för mig, måste inte funka för dig.
SvaraRaderaVill du sluta kämpa, lägga ner alla stridsverktyg, gör det. Det är okej att ha slut på energi. Så länge du själv bestämmer det. Det är starkt att komma till en sådan insikt. Du är stark Aicha!!
Tack! Jag känner mig inte speciellt stark... Känner mig bara rädd, ensam och tom. Jag hoppas det finns någon mening med det också och att jag kommer till någon form av insikt snart...
RaderaOch att våga känna sig svag är att vara stark. Att tillåta dig att känna är otroligt och du kan vara stolt över att du vågar känna och att du vågar dela med dig av det till andra. <3
RaderaJag jobbar på det. Just nu har jag känt mig totalt paralyserad och låst men jag inser att även detta behöver jag klä i ord för att bloggen ska ha någon mening för mig. Så jag fortsätter även fast det känns fruktansvärt skrämmande och läskigt just nu. Tack för dina ord! <3
RaderaNär man blir pensionär eller när barnen flyttar hemifrån, drabbas väldigt många människor av just detta som du beskriver. En del av dem blir väldigt deprimerade för de har definierat sig som sitt yrke eller som mamma eller pappa - och helt plötsligt känner de att de inte längre är det på samma sätt. Men man slutar ju inte att vara mamma för att barnen inte bor hemma - det blir bara annorlunda. Och man slutar definitivt inte att vara sig själv bara för att man inte har ett yrke eller arbete. Du är Du - det Du tycker om, det Du vill, det Du tänker. Du har Dina åsikter och idéer om tillvaron - Du behöver inte passa in i ngt majoritetssamhälle. Det är helt OK att inse att man varken kan eller vill det och slutar kämpa. Du kan vara Dig själv som Du är, göra saker som Du tycker om och tänka tankar som Du tänker. Kram!/äiti
SvaraRaderaJust nu står jag i ett läge där jag inte längre vet vem "jag" är, vad jag vill eller ens vad jag tycker om att göra längre... Men förhoppningsvis börjar det gå åt rätt håll snart...
Radera