Som en rubiks kub

En tanke jag brottas lite med, eller rättare sagt ganska mycket, är att jag duger precis som jag är i varje givet ögonblick hela tiden. Jag är precis som jag ska vara bara genom att vara, jag behöver inte göra någonting eller prestera något, bara vara. Själva tanken och konceptet är väldigt enkelt att förstå tycker jag men sen blir det lite krångligare att få ihop helhetstanken till en sammanhängande "bild". Ungefär som när man löser en rubiks kub. Man får ihop färgerna på vissa sidor men inte andra och så får man fortsätta vrida och vända på kuben.

Vad jag menar är att jag vill vara nöjd och bekväm i tanken att jag är bra som jag är, även när jag sitter i min soffa och pillar naveln fast jag har ett diskberg eller dammråttor i hörnen. Att be alla "måsten" och "borden" fara och flyga även när jag tänker nattsvarta tankar och är den sämsta vän man kan tänka sig för mig själv. Även då är jag perfekt som "jag" och duger precis som jag är. Det är inte det lättaste att ta till sig den tanken.

Som jag ser det just nu så tänker jag att om jag hela tiden strävar efter att blir bättre och bättre på än det ena, än det andra så förutsätter ju det per automatik att jag faktiskt inte duger som jag är just nu. Och då jagar jag ju hela tiden en illusion om vad jag tycker att jag borde vara eller uppnå och då kan jag aldrig känna lugn och trygghet i här och nu med mig själv eftersom jag hela tiden strävar efter något annat...

Just det här tankesättet att "om jag bara mediterar mer eller fokuserar mer eller..." så blir allt bättre, är själva grundbasen i mångas tankar och då säger man ju i samma andetag att där man är just nu inte duger eftersom man uppenbarligen måste bli bättre på det. Jag läste i en bok en gång "Hur svårt kan det vara att ta sig någonstans där man redan är?" Och ja, det kan man ju fråga sig. Det är det jag har sysslat med hela mitt liv, tror jag... Jagat något som jag redan är.

Det knepiga i just denna situation är att jag inte får ihop helheten i tanken, utan vrider och vänder på den imaginära "rubiks kuben" i huvudet för att förstå fullt ut. Magkänslan säger att just denna tanke är en bra tanke och jag antar att det är därför jag isolerat mig och bara är så stilla jag kan. Även om det stundvis känns skrämmande, läskigt och förtvivlat hopplöst så ligger någonstans i botten av allt detta ett djupt lugn. Jag kontrar med att "jag duger i allafall som jag är". Även när jag tänker att jag inte gör det. Även när jag tänker på hur misslyckad jag känner mig så kontrar jag med att "jag duger i allafall" även när jag inte stöttar mig själv eller tänker positiva tankar eller något annat. Jag duger ändå och är perfekt, precis som jag är, här och nu.

Förhoppningsvis klarnar detta för mig inom kort. Att förklara det har inte varit lätt eftersom jag knappt greppar det själv men jag ville i alla fall försöka. Hoppas några av er är med på noterna och hänger med i vad jag försöker beskriva.