tisdag 29 april 2014

Ett steg mot framtiden!

Förra veckan damp det ner ett litet kuvert från Försäkringskassan... Fast så litet var det ju egentligen inte. Det var samma storlek som alla andra kuvert från dem men det var tjockare och det var sänt som A post. Standard är ju att allt sänds ut som B post...
Där satt jag mitt i lunchen när posten kom och så fort jag fick se kuvertet så fastnade andan i halsen på mig... Tankarna lekte flipper på högvarv. "Tänk om det är brevet om sjukersättning?", "Kan det verkligen vara just det brevet?", "Men de har ju 4 månaders handläggningstid!", "Det har bara gått 1 månad!"... Så jag satt där en stund med kuvertet i händerna och visste ju så klart att enda sättet att få reda på något är att öppna det.

Skräck och förhoppning avlöste varandra i ett rasande tempo. Jag var säker på att hjärtat skulle hoppa ur bröstet, så hårt slog det. Så öppnade jag det, plockade ut en bunt papper och började läsa. Jag är innerligt tacksam för att jag jobbat på Försäkringskassan och vet hur jag ska läsa breven från dem och vad orden betyder. Jag läste en gång, två gånger och sen en gång till... Det kändes som någon fyllt hela mig med helium, jag trodde jag skulle sväva bort och sen kunde jag inte se mer för alla tårar som sprutade. Jag fick min sjukersättning! Jag blev beviljad de 75% jag ansökt om! Jag kunde fysiskt känna hur stressen rann av mig som en vårflod. Att säga att jag var lättad, ÄR lättad, vore nog årets största underdrift. Det finns inga ord som kan beskriva hur det känns när det plötsligt går upp för en att en liten del av framtiden är stabil.

Hetsjakten är slut. Paniken över hur och vilken ersättning man kan tänkas få eller inte kan arkiveras i en källare längst bort, längst bak! Nu vet jag hur mina månader kommer att se ut! Ekonomiskt, i alla fall... Nu kan jag slappna av och börja forma mig ett liv, börja bygga upp mig, börja läka och reparera. Det utbrända kan få en chans att börja spira i nytt liv och nu först kan jag koncentrera mig på att bli bättre och kanske finns det en möjlighet att jag i framtiden till och med har en större arbetsförmåga än 25% men nu får JAG tiden till att bygga en stabil grund för det istället för att jaga mot tiden, mot regelverket.

Sen är jag fullt på det klara med att ekonomin inte direkt kommer att bli strålande framöver heller, det är inte så att jag kommer att leva i lyx och överflöd, långt därifrån. Men nu kommer jag att veta vad jag får och att det kommer in varje månad så att räkningarna kan betalas och det finns mat på bordet.

Nu vet jag vad jag har att förhålla mig till en längre period, jag har ett mål och det är att på något sätt komma upp i 25% arbetsförmåga, vilket i dagsläget är lika med noll, men förhoppningsvis snart är verklighet.

Jag är verkligen tacksam för att Försäkringskassan i detta fall har varit riktigt snabba och effektiva i sin handläggning! För mig har det inneburit att jag får en lugnare sommar, där jag slipper oroa mig över framtiden och ekonomin. Jag kan lägga fokus på mitt tillfrisknande, min process att acceptera och leva med diagnoserna, mina barn och deras framtid... Kort och gott, mitt liv!
(Bildkälla: http://www.onelifesuccess.net/redirection/)

onsdag 23 april 2014

Utveckla gälar, du neurotypiska individ!

Många tänker att människor med diagnoser kan ändra sig, anpassa sig, lära sig att passa in, träna upp vissa förmågor som helt enkelt inte finns där. Det finns ett otal varianter på tänkbara sätt att lära in och forma om. Allt för att vi med annorlunda hjärna ska tryckas in i en form som inte passar oss alls. En cirkel i ett fyrkantigt hål. Den ska tryckas in med alla medel. Vi förväntas bara göra det, anpassa oss.

För mig är det ungefär lika logiskt som om jag skulle ta en neurotypisk ("normal") person och envisas med att hålla dem under vatten så att de utvecklar gälar. Jo men visst, vi kör 2 minuter idag och 3 imorgon. Vi ökar successivt tiden under vatten så ska du se att du kommer att utveckla gälar och lär dig andas under vatten!

Eller vad säger ni? Det låter väl troligt och vettigt? Inte? Nähä... Nämen envisas inte med att försöka få mig att lära mig att fungera som er då, för det är inte möjligt!

Ni behöver förstå att ni aldrig kan förstå! Ni behöver förstå att ni måste börja acceptera det som avviker från er norm. Ni behöver förstå att ni måste börja respektera att vi inte kan lära oss eller utveckla förmågor som inte finns hos oss. Lika lite som ni kan utveckla gälar genom att hålla er under vatten längre och längre stunder. Ni drunknar till slut precis som vi går under ju mer ni pressar på...

tisdag 15 april 2014

Asperger, böcker, Insyn och KBT

Det är sjukt mycket som händer just nu. Utifrån sett kan det nog te sig relativt händelselöst och livlöst men inombords råder febril aktivitet och mentalt är jag på gränsen till vad jag förmår. Balansgången är hisnande, det gäller att hålla full koll på energiflödet ut och tanka så fort jag bara kan.

Jag är inne i en intensiv period av läsning. Jag kan läsa hur mycket som helst. Just nu pendlar jag mellan faktaböcker om Asperger och fantasy. Jag tycker det är en ganska skön kombination. När jag tankat mig full med fakta om Asperger så kan jag pausa och ta en utflykt in i sagor med magi och drakar. Jag håller på att läsa "Den kompletta guiden till Aspergers Syndrom" av Tony Attwood. Den kan jag rekommendera starkt!

Jag tog en snabb avstickare från den och läste "Innanförskap" av Gunilla Brattberg. Hon är läkare i grunden som har Asperger själv och som på ett fantastiskt sätt beskriver livet som aspie, inifrån. Boken är kort, lättläst och beskriver mycket väl kaoset vi upplever, speciellt i kontakt med psykvården och myndigheter. Väl värd att läsas!

Det är alltför många som behöver förstå att de inte förstår och att vi inte kan stöpas om och ändras på efter en "normal-mall".

Min terapi fortskrider och nu äntligen har rutiner för mattider börjat landa och fungera fullt ut. Det tog några månader och rörde upp väldigt mycket till ytan som jag inte ens i min vildaste fantasi var beredd på. Det ska tilläggas att jag fått reda på, från flera håll, att traditionell KBT är totalt bortkastad på en person med Aspergers och i vissa fall rentav skadlig! Min psykolog beskrev det bra, hon sa att så som traditionell KBT är uppbyggd så arbetar man mot att patienten ska förstå sitt beteende och förstå vitsen med att förändra det ända ner på ett känslomässigt plan. Tyngdpunkten läggs på just att förstå. Det fungerar inte på aspergare. Vi drivs av intellekt och logik, inte intuition och känsla. Jag känner mig lyckligt lottad som har fått en sån bra psykolog som är införstådd med NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) och som förklarar saker för mig så att jag förstår utifrån mitt perspektiv.

En enorm vinst jag ser i att äta regelbundet är att min sömn verkar ha blivit mycket bättre. Den jämna energinivån gör också att jag studsar tillbaka från dippar snabbare. Så istället för att hänga upp mig på varje enskild måltid, som är oerhört tråkigt och känns fullkomligt meningslöst så äter jag i allafall och gläds åt att det i långa loppet är bra för mig. Jag behöver inte förstå vitsen med varje enskild måltid, jag behöver bara veta att det är bra och inget mer.

Skötebarnet Insyn, vår tidning som vi håller på med, är nästan klar! Snart har vi ett första nummer att distribuera i Vetlanda kommun till kommunanställda, vårdpersonal och myndighetspersonal. I samband med lanseringen kommer vi även att ha en föreläsningseftermiddag. Det känns jättespännande samtidigt som det är så läskigt och skrämmande. Att undvika att känna press och stress är nästan omöjligt och det tär på mig mer än jag vill. Trots allt så är ju förhoppningen att den vision vi har inom oss når ut och att det vi skriver om är begripligt och användbart för andra.

tisdag 1 april 2014

Kanske

Kanske är det så enkelt att jag inte behöver förstå. Kanske räcker det bara med att veta att någonting är bra för mig och sen göra det. Utan att förstå. Tanken skrämmer mig, den känns främmande och ovan. Jag ser detaljerna och inte helheten.

Att ha en jämn rutin på måltider, vardag, livet. Alla tråkiga och, för mig, obetydliga smådetaljer blir en helhet som jag inte ser och inte förstår. Varje enskild måltid i sig blir en upprepning och känns oviktig. Ändå vet jag att OM jag tvingar på mig själv dessa obetydliga detaljer, såsom måltider med jämna mellanrum, så blir mitt liv jämnare och bättre. Jag ser det inte så. Jag förirrar mig i detaljerna om varje enskild måltid. Så istället för att förstå kan ja ju bara göra det ändå, fast jag inte förstår och nöja mig med att veta att det blir bra för mig i långa loppet, i det stora hela, som jag inte ser.

Likadant är det med mellanmänskliga relationer. Jag ser detaljerna, enskilda händelser. Jag kan isolera ett enda möte och känna total lycka, bottenlös sorg, rödglödgad ilska, förtjust glädje. Allt enskilt och detaljrikt. Jag missar helheten, summan av alla stunder tillsammans. Kanske är det så att det är därför jag känner mer och intensivare. Kanske räcker det med att veta detta utan att förstå. Kan det vara så enkelt att det krockar av den enkla anledningen att jag ser livet som enskilda stunder och händelser och därmed kan släppa olika delar för sig själv medan andra fortsätter att hänga kvar vid summan av allt i en enda klump, en helhet.

Kanske har jag haft fokus på fel delar och istället för att förstå så räcker det med att bara veta. Att lägga min energi på det jag vet och släppa det jag inte förstår.

Det är mycket som snurrar i min hjärna. Många tankar och funderingar. Det är sådan jag är, det är en del av mig.

Kan det också vara så att de jag har omkring mig bara behöver veta detta utan att förstå och de som inte kan acceptera det fast de inte förstår det är dom jag måste släppa.