Kanske är det så enkelt att jag inte behöver förstå. Kanske räcker det bara med att veta att någonting är bra för mig och sen göra det. Utan att förstå. Tanken skrämmer mig, den känns främmande och ovan. Jag ser detaljerna och inte helheten.
Att ha en jämn rutin på måltider, vardag, livet. Alla tråkiga och, för mig, obetydliga smådetaljer blir en helhet som jag inte ser och inte förstår. Varje enskild måltid i sig blir en upprepning och känns oviktig. Ändå vet jag att OM jag tvingar på mig själv dessa obetydliga detaljer, såsom måltider med jämna mellanrum, så blir mitt liv jämnare och bättre. Jag ser det inte så. Jag förirrar mig i detaljerna om varje enskild måltid. Så istället för att förstå kan ja ju bara göra det ändå, fast jag inte förstår och nöja mig med att veta att det blir bra för mig i långa loppet, i det stora hela, som jag inte ser.
Likadant är det med mellanmänskliga relationer. Jag ser detaljerna, enskilda händelser. Jag kan isolera ett enda möte och känna total lycka, bottenlös sorg, rödglödgad ilska, förtjust glädje. Allt enskilt och detaljrikt. Jag missar helheten, summan av alla stunder tillsammans. Kanske är det så att det är därför jag känner mer och intensivare. Kanske räcker det med att veta detta utan att förstå. Kan det vara så enkelt att det krockar av den enkla anledningen att jag ser livet som enskilda stunder och händelser och därmed kan släppa olika delar för sig själv medan andra fortsätter att hänga kvar vid summan av allt i en enda klump, en helhet.
Kanske har jag haft fokus på fel delar och istället för att förstå så räcker det med att bara veta. Att lägga min energi på det jag vet och släppa det jag inte förstår.
Det är mycket som snurrar i min hjärna. Många tankar och funderingar. Det är sådan jag är, det är en del av mig.
Kan det också vara så att de jag har omkring mig bara behöver veta detta utan att förstå och de som inte kan acceptera det fast de inte förstår det är dom jag måste släppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar