Läkare som stjälper

Jag vet inte vad det är med läkare som ger mig en rejäl ångestklump i magen. Av erfarenhet har jag lärt mig att de flesta läkare är arroganta, nonchalanta, otrevliga och obehagliga.

Den läkare jag haft inom psykiatrin de senaste åren har knappast bidragit till mitt välmående, milt uttryckt. Däremot har han bidragit med enorma mängder stress, irritation, ilska, frustration och ångest.

Jag kan tänka mig att många där ute har haft liknande känslor när det kommer till läkare de har/haft.

Vid ett nätverksmöte för ett år sedan där handläggare från Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen var närvarande utspelade sig följande scenario:

Jag till läkaren: " Har du skrivit läkarutlåtandet som jag bad om för över en månad sedan?"
Läkaren: "Nej, det har jag avvaktat med"
Jag: "Varför?"
Läkaren vänder sig till alla andra i rummet utan att titta på mig och säger: "Jamen, det vet ju alla hur Aicha är, hon ändrar ju sig hela tiden så jag avvaktade"
(Jag kan ju säga att just den kommentaren kändes som att få en lavett och det blev precis knäpptyst i rummet)
Läkaren fortsätter med: "Du kan inte begära ett läkarutlåtande, det måste Försäkringskassan göra"
Handläggaren på FK: "Nej, det stämmer inte. En patient kan själv begära att få ett läkarutlåtande"
Läkaren: "Hm, jaha"
Jag och handläggaren på FK: "Så då skriver du ett läkarutlåtande så snabbt som möjligt"
Läkaren: "Javisst"

Det tog honom över 2 månader till och påtryckningar från hans överordnade, innan han fick tummen ur och skrev utlåtandet och då var FK på väg att avslå min ansökan om sjukersättning eftersom jag inte inkom med läkarutlåtande i tid.

Vid det tillfället bad jag om att få en ny läkare och blev lovad en annan läkare vid framtida läkarkontakt.

För två månader sedan bad jag att få ett nytt läkarutlåtande och ett sjukintyg (som gick ut i årsskiftet). Jag fick då reda på att det är samma läkare som ombetts att skriva dessa. Jag har vid ett par tillfällen frågat om han skrivit dessa och fått till svar att han INTE gjort detta. Efter årsskiftet frågade jag igen, eftersom mitt tidigare sjukintyg gått ut och jag måste ha ett nytt så att det inte blir avbrott i sjukpenningen och utbetalning av densamma. Då hade han fortfarande inte gjort sitt jobb.

Det som gör mig mest frustrerad är att läkaren inte verkar ha den minsta verklighetsanknytning. Förstår han inte att det får förödande konsekvenser för mig ekonomiskt, när han struntar i att göra sitt jobb, som han får betalt för att göra?!
Jag kan ju lätt anta att han har 3-4 gånger (minst) så mycket ut i månaden mot vad jag har. Han har ju betalt för att göra sitt jobb som han struntar i!

Att gå omkring med sådan stress gör inte att jag mår bättre. Stressen över att inte veta om jag har pengar så det räcker till boende och mat för mig och mina barn framöver.


Framförallt får jag ångest av att inte förstå varför han gör såhär! Hans handlingar påverkar ju mitt liv och jag känner mig totalt utlämnad och otrygg i en sådan situation. Det är fruktansvärt! Och han ska föreställa en läkare inom psykiatrin, som arbetar med människor som lider av psykisk ohälsa och har psykiska funktionsnedsättningar. Borde inte det vara prio ett i det läget att minimera den psykiska påfrestningen som uppstår när man väntar på intyg som styr ens ekonomi?

För att inte tala om det självklara, att behandla sin patient med respekt och empati. Att förlöjliga och förminska en människa är kränkande och vedervärdigt!

Ändå fortsätter många läkare bete sig som sadistiska maktgalningar och som verkar njuta av att bolla med folks liv utan minsta hänsyn till hur trasiga och knäckta de blir av den behandling de utsätts för.

Ett nytt år och rutiner

Så har återigen ett år passerat och ett nytt inletts. Livet har sin gilla gång och det väntar inte på någon.

Storhelger, för mig, är ett enda kaos. Alla väl inarbetade rutiner faller som ett korthus. Om jag förstått saken rätt så är just rutiner något som för de flesta behöver arbetas in en gång och sen sitter de. Även om de bryts ibland och faller runt semestrar och helgdagar. När vardagen åter är tillbaka så faller man in i de rutiner man hade innan. Det känns extremt lyxigt för mig.

För mig är det precis tvärtom. Jag får jobba häcken av mig för att få vissa rutiner att fungera och sen när det är skollov, storhelger eller semestrar så faller rutinerna. När det sedan är dags för vardag igen så måste jag börja om på noll med att jobba in rutinerna igen. Och det tar sin lilla tid. Det är inget som bara automatiskt faller in i livet utan något jag måste kämpa med. Det tar energi och kraft. Ändå är det just rutiner och en kontinuitet som får mig att må bättre och vara mer balanserad. När jag vet hur dagarna kommer att vara, mer eller mindre. Då blir det mindre kaos i skallen.

Så just nu ligger mitt fokus på att få in rutinerna igen. Att beta av dom en efter en och få det att fungera. Att göra vissa saker på vissa dagar i en viss ordning, har jag upptäckt, är något som underlättar.

Till exempel så hänger disk, akvarium och vattna blommor ihop för mig. Jag behöver diska upp så att jag har diskbänken fri så jag kan ställa mina orkidéer i diskhon och vattna dem där. Jag vattnar dem med akvarievatten (det ska visst vara väldigt bra gödning). Om jag bara vattnar blommorna eller bara tar akvariet så känns det fel. Då känns det som jag missat något.

Att städa, gör jag också i viss ordning för om jag avviker från ordningen så finns det stor risk att jag missar något på vägen.

Alla såna här vardagliga saker behöver jag tänka igenom och göra i viss ordning och det är aldrig något som per automatik fungerar. Jag måste lägga mycket fokus på att få det gjort och få med alla delar.

Bara under tiden jag skrivit detta inlägg har jag märkt att jag gått ifrån och helt glömt bort att jag höll på att skriva. Innan så ringde telefonen och under tiden jag pratade så märkte jag att tvättmaskinen var färdig och så började jag hänga tvätt när jag kom på att jag ju satt här och skrev innan. Jag har också kommit på, under den här tiden, att det nog är lunchdags och att jag borde ställa mig och laga mat.

Inget av det här faller in som en naturlig del i dagen. Jag blir lika förvånad varje dag när jag upptäcker att jag är svimfärdig och att jag borde ha ätit för länge sen och så står jag där och behöver börja fundera på vad jag ska laga för mat.

När jag har mina barn hemma så fungerar mat och sådant klockrent. På något sätt har jag fått in det så det sitter som en smäck. Mattiderna är ristade i sten då. Men inte när jag är ensam...

Nähä, om jag skulle ställa mig vid spisen då, innan jag tuppar av...

Jag önskar er alla en god fortsättning och ett fantastiskt 2015!