måndag 26 augusti 2013

Realitycheck

Om det är något som har trillat ner i skallen på mig som en betongslägga så är det hur otroligt skrämmande det är att vara vuxen, ensamstående mamma, med alla förändringar som det innebär när barnen ska börja skolan och med alla nya rutiner det innebär.

Inte nog med att jag själv ska ställa om till helt nya rutiner på ett bräde. Detta innebär också att barnen ska lära sig helt nya rutiner och jag som vuxen och mamma ska lyckas genomföra detta på ett stabilt, tryggt och lugnt sätt så att jag inte traumatiserar dessa små liv för all evig framtid.

Som tur är så kan jag med en liten glimt i ögat skratta åt mig själv och mina hönsmammafasoner och någonstans ändå inse att jag troligtvis lyckas rätt bra och att mina barn inte kommer att vara förstörda för alltid bara för att jag släpper iväg dom ensamma på en skolbuss. Jag är såpass klarsynt att jag kan se att det med all säkerhet mest handlar om mina egna hjärnspöken och mitt egna behov av tydliga och klara riktlinjer för att jag ska känna mig trygg och säker.

För att tydliggöra detta mardrömsscenario för er så ska jag berätta för er hur jag har upplevt detta "projekt" med att få skolskjuts till båda barnen.

Min dotter har börjat på 6 års verksamhet och min son går sista året på förskolan. De går i skola på den ort där deras pappa bor, ca 15 km från mig. Lokaltrafiken är katastrofal och fungerar inte alls med några som helst skoltider och jag har, som jag tidigare berättat, varken bil eller körkort. Då 6 års verksamheten är skolpliktig så är min dotter berättigad till skoltransport från mig till sin skola. Min son är det inte.

Under tiden december 2012 och juni 2013 var jag i kontakt med varje tänkbar instans inom kommunen för att se om jag inte kunde få transport för barnen till och från förskolan så att jag ska kunna ha dom hos mig varannan vecka. I juni fick jag beskedet per mail från kommunen att de "inte har någon skyldighet att ordna med transport åt min son" (ja, det vet jag! Jag är inte idiot!) och det mest kränkande var att mailet varken hade en "hälsningar" eller en undertecknad. Mailet avslutades helt enkelt med ovanstående mening och en punkt.

Efter detta bestämde jag mig för att lägga ner alla ansträngningar och ställa in mig på att ha mina barn mindre tid hos mig istället. Då klev deras pappa in som en räddande ängel och har drivit "kampen" med kommunen om att få till skoltransport för båda barnen. Om de ändå ska köra på min dotter så kan de ju lika gärna plocka med min son så att de får vara lika mycket hos båda föräldrarna, tänker vi. Barn behöver trots allt båda sina föräldrar lika mycket. Och sist jag kollade så ska samhället sträva efter att se till "barnens bästa".

Under hela sommaren har barnens pappa ringt och styrt med kommunen för att få besked om skolskjuts. Det sjukaste av allt hittills är att OM det bara hade gällt min dotter, som är skolpliktig, så hade hon haft skolskjuts från min dörr till skolan MEN eftersom de nu, efter många om och men, gick med på att även inkludera min son i transporten så ska vi gå över en km varje morgon till skolbussen. In i det sista har det inte funnits några som helst klara besked om tider eller plats för lämning/hämtning. Det är fortfarande inte helt klart, vad som gäller trots att jag denna morgon för första gången satte mina barn på en skolbuss, helt ensamma.

Som tur är så samarbetar jag och barnens pappa och han var på plats och tog emot vår son vid förskolan. Däremot framkom det att vår dotter, som skulle lämnas av precis utanför sin skola och bli mött av en personal, hade blivit lämnat ca 100 m från skolan och hade fått gå till sin klass helt ensam.

Mina barn har varit rejält nervösa och spända inför denna bussresa och jag har gjort allt jag kunnat för att hålla mig lugn och trygg trots att jag inte haft några tydliga och klara riktlinjer eller besked att följa, som för mig är fullkomligt vedervärdigt.

Jag har trots allt ändå haft stor nytta av mina verktyg för att styra mitt eget känslotillstånd och lugna ner mig. Jag har varit förutseende och sett till att ligga på mycket plus när det gäller sömn, så att kliva upp kl 6 imorse och dra upp två trötta barn, gick ändå över all förväntan. Jag undvek stress totalt och kunde hålla mig lugn och samlad hela vägen till bussen. Jag kan däremot meddela att jag i princip skakade när jag väl kom hem igen av att jag slappnade av helt. Undermedvetet har jag haft ett adrenalinpådrag som heter duga, verkar det som.

Jag har genomfört något som jag varit livrädd för, klivit utanför den där komfortzonen "big time" och jag har gått segrande ur det och växer som människa!

Samtidigt gör det mig ändå ganska ledsen och modfälld att det i vårt samhälle år 2013 inte finns mycket förståelse alls för dessa osynliga funktionshinder som så många av oss lever med. Hela den här situationen hade kunnat lösas på ett mycket smidigare och enklare sätt om förståelsen och kunskapen kring ADHD och Asperger varit större. Jag gör mitt bästa varje dag med det jag har att utgå ifrån och jag gör mitt yttersta för att ge mina barn en vettig uppväxt och att inte påverka dem för mycket med mina egna begränsningar.

Samtidigt är det riktigt skrämmande och läskigt, det måste jag erkänna. Men jag gör det i allafall!

onsdag 21 augusti 2013

Tryggheten inom mig

När jag ställer mig utanför mig själv och ser på mitt liv och min omgivning så kan jag lätt konstatera att omständigheterna egentligen aldrig har förändrats. Det mesta är som det alltid har varit. Det är liv. En vardag i Sverige för en sjukskriven, ensamstående, varannan-vecka-mamma i en småstad. Däremot har mitt sätt att se på livet förändrats mer än radikalt under det senaste året.

Jag är så mycket bättre på att fokusera på det som är bra och möjligheterna istället för att låta mig dras ner av motgångar. Livet är fortfarande i mångt och mycket en kamp, för det är det enda jag har kunnat hittills. Det är det enda förhållningssätt jag haft till livet som helhet under de senaste 30 + åren. Det är inte det lättaste att bryta gamla vanor, inkörda hjulspår och bergfasta övertygelser.

Men jag jobbar med det, varje dag! Många gånger jobbar jag på det helt omedvetet och först efteråt inser jag hur långt jag faktiskt kommit och hur mycket bättre jag mår nu, mot någonsin tidigare i mitt liv.

För det mesta ser jag på livet som genom en prisma, en fasettslipad med många delar. Bilderna separeras och helheten blir förvrängd, för det är så min hjärna fungerar. Det är lättare för mig att se detaljerna och då missar jag många gånger helhetsbilden. Men sen, plötsligt, lyser ljuset rakt igenom denna fasettslipade prisma och regnbågens alla färger strålar mot mig, igenom mig och jag ser bortom detaljerna och fylls av en djup känsla av frid och trygghet.

Det spelar ingen roll hur jag ser på saker och ting, så länge jag håller i minnet att regnbågen finns där, även när det är mörkt. Tryggheten finns där, inom mig. Den är aldrig beroende av någon annan. Jag själv styr över min trygghet och min känsla av lugn och frid. Och är det något som jag är mest tacksam för, som jag lärt mig under detta år, så är det just att jag alltid kommer att vara trygg, för jag har mig själv! Jag kan också konstatera att jag testat mig själv, ganska omedvetet, för att se om jag kan lita på mig själv. Och vet ni, hittills har jag levt upp till att möta upp mig själv. Jag har valt att lära av de misstag jag gjort. Istället för att piska mig blodig över mina felsteg har jag valt att be om förlåtelse och lära mig något nytt om mig själv och mitt liv.

Jag går på min väg med min egen karta och följer min inre röst. Jag lyssnar på magkänslan och väljer att lita på den och livet har blivit så mycket lugnare i det stora hela.

fredag 16 augusti 2013

Ljuset i skuggorna

Jag började blicka bakåt när det plötsligt gick upp för mig vad jag faktiskt har hållit på med de senaste månaderna. Jag insåg plötsligt att jag har gjort just det som jag bestämde mig för i april i år (här kan du läsa det inlägget).

Det var som om det plötsligt gick upp ett jätteljus för mig och jag kan bara le åt detta, som jag faktiskt nu i efterhand kan se, har varit en magnifik resa i mitt inre.

Jag har systematiskt krafsat runt inom mig och letat upp skugga efter skugga som jag släpat ut i ljuset och granskat och lärt mig acceptera. Jag är inte riktigt där än, att jag kan säga att jag älskar alla delar av mig men jag accepterar det jag hittat. Alla skuggor och mörka sidor som jag rotat fram. Sen finns det säkert otaliga fler i andra skrymslen och vrår men just nu inser jag att jag gått ganska grundligt till väga, utan att egentligen förstå det själv.

Alla femhundratusen nyanser av ångest, tvivel, misstro, skuld, avsky... ja, alla tänkbara negativa aspekter av alla tänkbara obehagliga känslor du kan tänka dig. Alla självdestruktiva och destruktiva beteendemönster och tankemönster har jag granskat under lupp, de jag hittat. Och visst har det varit tufft och det har gjort ganska ont och varit en utmaning av stora mått. Många gånger har jag vacklat i tron och börjat tvivla på mig själv men sen har jag ändå hittat fotfäste igen och nu börjar jag se allt tydligare att allt detta faktiskt har haft en mening, allt har lett till något som är på rätt väg.

En människa lär sig nya saker antingen via smärta eller via njutning. För mig har livet alltid varit smärta och det är inte så lätt att ställa om och lära sig lära via njutning istället. Därför tror jag att just denna passage har varit fyllt av mycket smärta eftersom det är den vägen jag kan och är intränad i. Samtidigt ser jag ändå att jag faktiskt lärt mig massor och jag ser att jag har mycket större tolerans med mig själv nu än jag någonsin haft tidigare.

Jag piskar och slår inte på mig själv lika mycket som jag gjort tidigare. Innan så har varje felsteg och misstag lett till självbestraffning både fysiskt och psykiskt medan jag nu kan ta ett steg tillbaka och titta på situationen utifrån och välja hur jag ska hantera det och förhålla mig till det.

Det är sant som dom säger att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för det kan bli uppfyllt. I mitt fall så stämmer det. Jag önskade rota fram varenda skugga i mitt inre och i X antal månader har jag också fått göra det, utan att ens inse detta. Min önskan slog in. På gott och ont. I efterhand kan jag säga att jag kanske hade behövt tänka till en vända till och ta mindre doser av skuggorna istället för alla på en och samma gång. Men å andra sidan... Jag är ju inte känd för att ta saker smått... För mig har det alltid varit allt eller inget och jag tror någonstans att jag egentligen inte vill ha det på något annat sätt heller. Jag lever och jag lever fullt ut!

måndag 5 augusti 2013

Tålamodet jag inte visste jag hade

Ja, här sitter jag och funderar... Ett år efter att jag började denna blogg och 36 år in i livet inser jag plötsligt att jag faktiskt lyckats med konststycket att träna upp mitt tålamod! Det har på något märkligt vis smugit sig in i tillvaron utan att jag insett hur det gått till. Svängningarna i humör och mående är faktiskt mycket lugnare numera, mot hur det har varit tidigare i livet och jag är mycket duktigare på att både berömma mig själv när jag gör bra ifrån mig och stötta mig själv när jag gör mindre bra ifrån mig.

Jag är inte längre lika snabb på att piska på mig själv och sänka mig själv när jag kliver lite snett och saker inte går så bra som de kunnat. Jag har mer tålamod med mig själv när jag vacklar och faller. Jag ger mig mer tid att stanna upp och reflektera och andas.

Visst kommer dagarna då den lilla eländiga rösten smyger sig in i mitt medvetande och viskar förrädiska saker som "du är värdelös", "du kommer aldrig att lyckas", "det är bara fel på dig" och visst har jag stunder då jag förtvivlat kryper ihop till en liten boll och gråter bittra tårar över denna röst som är så otroligt övertygande. Det välkända monstret (ångesten) som tar ett strypgrepp och hotar att kväva mig till döds. Men jag är snabbare på att mota bort det och kontra med affirmationer och att rikta om min uppmärksamhet på det som är bra och positivt. Jag har mer överseende med mig själv och alla skuggsidor hos mig som tidigare genererat skuldkänslor, ångest och tvivel. Numera tar jag fram den största lampan jag hittar och lyser upp ordentligt så jag kan studera just de sidorna under lupp! Minsta detalj ska fram för det är delar av MIG, de finns där vad jag än tycker om det och det enda sättet att lösa upp gamla knutar är att belysa och dra fram i ljuset, utan rädsla! För jag vet innerst inne i själen att jag alltid kommer att finnas här för mig själv och jag behöver aldrig mer vara rädd igen!

Sen har jag blivit mycket bättre på att be om hjälp också. Tidigare när jag kände mig sådär liten och ynklig så drog jag mig undan och ägnade ändlösa timmar åt att kasta skit på mig själv och plåga mig själv över mina tillkortakommanden. Jag vältrade mig i negativitet och gödde ångestmonstret i all evighet. Nu sträcker jag ut båda armarna och skriker "HJÄLP!" och sen litar jag på att hjälpen kommer. Och tro mig, den kommer! Aldrig någonsin på det sätt som jag trott utan på helt nya och märkliga sätt från oväntade håll. Jag inser inte alltid själv heller att hjälpen kommit förrän efteråt när jag plötsligt klarnar till, som ur en dvala och inser att jag precis fått just den hjälpen jag behövde just då på det sätt jag behövde!

Utmaningarna må bli tuffare och tuffare men de kommer faktiskt i den takten som jag kan hantera dem. Jag blir starkare och starkare och orkar med bättre och bättre. Även om det inte alltid känns så mitt i stormen.

Det finns en mening med allt, det är min fasta övertygelse! Det finns också något att lära av allt jag upplever! Jag inser nu, ett år efter bloggstart, att jag fortfarande är precis samma Aicha som innan. Jag är fortfarande stark som en oxe och orubblig i min tro på hoppet! Inte ens i mina svartaste stunder har hoppet övergett mig... Jag är dock en mycket gladare, positivare och mer strålande kvinna idag, än jag var för ett år sen och det är jag för att jag stannade upp, tog ansvar för mitt liv och valde att ändra min inställning och min fokus. Livet är fortfarande detsamma, men lika mängder skit och motgångar som innan, för det är så livet är. Men jag kan njuta mer av livet nu eftersom jag väljer att lägga min energi på att se det ljusa och fina i mitt liv istället för att gräva ner mig i alla motgångar och "misslyckanden".

Med dessa ord avslutar jag dagens inlägg och passar på att önska dig en fantastisk och fin vecka!