Realitycheck

Om det är något som har trillat ner i skallen på mig som en betongslägga så är det hur otroligt skrämmande det är att vara vuxen, ensamstående mamma, med alla förändringar som det innebär när barnen ska börja skolan och med alla nya rutiner det innebär.

Inte nog med att jag själv ska ställa om till helt nya rutiner på ett bräde. Detta innebär också att barnen ska lära sig helt nya rutiner och jag som vuxen och mamma ska lyckas genomföra detta på ett stabilt, tryggt och lugnt sätt så att jag inte traumatiserar dessa små liv för all evig framtid.

Som tur är så kan jag med en liten glimt i ögat skratta åt mig själv och mina hönsmammafasoner och någonstans ändå inse att jag troligtvis lyckas rätt bra och att mina barn inte kommer att vara förstörda för alltid bara för att jag släpper iväg dom ensamma på en skolbuss. Jag är såpass klarsynt att jag kan se att det med all säkerhet mest handlar om mina egna hjärnspöken och mitt egna behov av tydliga och klara riktlinjer för att jag ska känna mig trygg och säker.

För att tydliggöra detta mardrömsscenario för er så ska jag berätta för er hur jag har upplevt detta "projekt" med att få skolskjuts till båda barnen.

Min dotter har börjat på 6 års verksamhet och min son går sista året på förskolan. De går i skola på den ort där deras pappa bor, ca 15 km från mig. Lokaltrafiken är katastrofal och fungerar inte alls med några som helst skoltider och jag har, som jag tidigare berättat, varken bil eller körkort. Då 6 års verksamheten är skolpliktig så är min dotter berättigad till skoltransport från mig till sin skola. Min son är det inte.

Under tiden december 2012 och juni 2013 var jag i kontakt med varje tänkbar instans inom kommunen för att se om jag inte kunde få transport för barnen till och från förskolan så att jag ska kunna ha dom hos mig varannan vecka. I juni fick jag beskedet per mail från kommunen att de "inte har någon skyldighet att ordna med transport åt min son" (ja, det vet jag! Jag är inte idiot!) och det mest kränkande var att mailet varken hade en "hälsningar" eller en undertecknad. Mailet avslutades helt enkelt med ovanstående mening och en punkt.

Efter detta bestämde jag mig för att lägga ner alla ansträngningar och ställa in mig på att ha mina barn mindre tid hos mig istället. Då klev deras pappa in som en räddande ängel och har drivit "kampen" med kommunen om att få till skoltransport för båda barnen. Om de ändå ska köra på min dotter så kan de ju lika gärna plocka med min son så att de får vara lika mycket hos båda föräldrarna, tänker vi. Barn behöver trots allt båda sina föräldrar lika mycket. Och sist jag kollade så ska samhället sträva efter att se till "barnens bästa".

Under hela sommaren har barnens pappa ringt och styrt med kommunen för att få besked om skolskjuts. Det sjukaste av allt hittills är att OM det bara hade gällt min dotter, som är skolpliktig, så hade hon haft skolskjuts från min dörr till skolan MEN eftersom de nu, efter många om och men, gick med på att även inkludera min son i transporten så ska vi gå över en km varje morgon till skolbussen. In i det sista har det inte funnits några som helst klara besked om tider eller plats för lämning/hämtning. Det är fortfarande inte helt klart, vad som gäller trots att jag denna morgon för första gången satte mina barn på en skolbuss, helt ensamma.

Som tur är så samarbetar jag och barnens pappa och han var på plats och tog emot vår son vid förskolan. Däremot framkom det att vår dotter, som skulle lämnas av precis utanför sin skola och bli mött av en personal, hade blivit lämnat ca 100 m från skolan och hade fått gå till sin klass helt ensam.

Mina barn har varit rejält nervösa och spända inför denna bussresa och jag har gjort allt jag kunnat för att hålla mig lugn och trygg trots att jag inte haft några tydliga och klara riktlinjer eller besked att följa, som för mig är fullkomligt vedervärdigt.

Jag har trots allt ändå haft stor nytta av mina verktyg för att styra mitt eget känslotillstånd och lugna ner mig. Jag har varit förutseende och sett till att ligga på mycket plus när det gäller sömn, så att kliva upp kl 6 imorse och dra upp två trötta barn, gick ändå över all förväntan. Jag undvek stress totalt och kunde hålla mig lugn och samlad hela vägen till bussen. Jag kan däremot meddela att jag i princip skakade när jag väl kom hem igen av att jag slappnade av helt. Undermedvetet har jag haft ett adrenalinpådrag som heter duga, verkar det som.

Jag har genomfört något som jag varit livrädd för, klivit utanför den där komfortzonen "big time" och jag har gått segrande ur det och växer som människa!

Samtidigt gör det mig ändå ganska ledsen och modfälld att det i vårt samhälle år 2013 inte finns mycket förståelse alls för dessa osynliga funktionshinder som så många av oss lever med. Hela den här situationen hade kunnat lösas på ett mycket smidigare och enklare sätt om förståelsen och kunskapen kring ADHD och Asperger varit större. Jag gör mitt bästa varje dag med det jag har att utgå ifrån och jag gör mitt yttersta för att ge mina barn en vettig uppväxt och att inte påverka dem för mycket med mina egna begränsningar.

Samtidigt är det riktigt skrämmande och läskigt, det måste jag erkänna. Men jag gör det i allafall!