Ljuset i skuggorna

Jag började blicka bakåt när det plötsligt gick upp för mig vad jag faktiskt har hållit på med de senaste månaderna. Jag insåg plötsligt att jag har gjort just det som jag bestämde mig för i april i år (här kan du läsa det inlägget).

Det var som om det plötsligt gick upp ett jätteljus för mig och jag kan bara le åt detta, som jag faktiskt nu i efterhand kan se, har varit en magnifik resa i mitt inre.

Jag har systematiskt krafsat runt inom mig och letat upp skugga efter skugga som jag släpat ut i ljuset och granskat och lärt mig acceptera. Jag är inte riktigt där än, att jag kan säga att jag älskar alla delar av mig men jag accepterar det jag hittat. Alla skuggor och mörka sidor som jag rotat fram. Sen finns det säkert otaliga fler i andra skrymslen och vrår men just nu inser jag att jag gått ganska grundligt till väga, utan att egentligen förstå det själv.

Alla femhundratusen nyanser av ångest, tvivel, misstro, skuld, avsky... ja, alla tänkbara negativa aspekter av alla tänkbara obehagliga känslor du kan tänka dig. Alla självdestruktiva och destruktiva beteendemönster och tankemönster har jag granskat under lupp, de jag hittat. Och visst har det varit tufft och det har gjort ganska ont och varit en utmaning av stora mått. Många gånger har jag vacklat i tron och börjat tvivla på mig själv men sen har jag ändå hittat fotfäste igen och nu börjar jag se allt tydligare att allt detta faktiskt har haft en mening, allt har lett till något som är på rätt väg.

En människa lär sig nya saker antingen via smärta eller via njutning. För mig har livet alltid varit smärta och det är inte så lätt att ställa om och lära sig lära via njutning istället. Därför tror jag att just denna passage har varit fyllt av mycket smärta eftersom det är den vägen jag kan och är intränad i. Samtidigt ser jag ändå att jag faktiskt lärt mig massor och jag ser att jag har mycket större tolerans med mig själv nu än jag någonsin haft tidigare.

Jag piskar och slår inte på mig själv lika mycket som jag gjort tidigare. Innan så har varje felsteg och misstag lett till självbestraffning både fysiskt och psykiskt medan jag nu kan ta ett steg tillbaka och titta på situationen utifrån och välja hur jag ska hantera det och förhålla mig till det.

Det är sant som dom säger att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för det kan bli uppfyllt. I mitt fall så stämmer det. Jag önskade rota fram varenda skugga i mitt inre och i X antal månader har jag också fått göra det, utan att ens inse detta. Min önskan slog in. På gott och ont. I efterhand kan jag säga att jag kanske hade behövt tänka till en vända till och ta mindre doser av skuggorna istället för alla på en och samma gång. Men å andra sidan... Jag är ju inte känd för att ta saker smått... För mig har det alltid varit allt eller inget och jag tror någonstans att jag egentligen inte vill ha det på något annat sätt heller. Jag lever och jag lever fullt ut!