Jag är inte längre lika snabb på att piska på mig själv och sänka mig själv när jag kliver lite snett och saker inte går så bra som de kunnat. Jag har mer tålamod med mig själv när jag vacklar och faller. Jag ger mig mer tid att stanna upp och reflektera och andas.
Visst kommer dagarna då den lilla eländiga rösten smyger sig in i mitt medvetande och viskar förrädiska saker som "du är värdelös", "du kommer aldrig att lyckas", "det är bara fel på dig" och visst har jag stunder då jag förtvivlat kryper ihop till en liten boll och gråter bittra tårar över denna röst som är så otroligt övertygande. Det välkända monstret (ångesten) som tar ett strypgrepp och hotar att kväva mig till döds. Men jag är snabbare på att mota bort det och kontra med affirmationer och att rikta om min uppmärksamhet på det som är bra och positivt. Jag har mer överseende med mig själv och alla skuggsidor hos mig som tidigare genererat skuldkänslor, ångest och tvivel. Numera tar jag fram den största lampan jag hittar och lyser upp ordentligt så jag kan studera just de sidorna under lupp! Minsta detalj ska fram för det är delar av MIG, de finns där vad jag än tycker om det och det enda sättet att lösa upp gamla knutar är att belysa och dra fram i ljuset, utan rädsla! För jag vet innerst inne i själen att jag alltid kommer att finnas här för mig själv och jag behöver aldrig mer vara rädd igen!
Sen har jag blivit mycket bättre på att be om hjälp också. Tidigare när jag kände mig sådär liten och ynklig så drog jag mig undan och ägnade ändlösa timmar åt att kasta skit på mig själv och plåga mig själv över mina tillkortakommanden. Jag vältrade mig i negativitet och gödde ångestmonstret i all evighet. Nu sträcker jag ut båda armarna och skriker "HJÄLP!" och sen litar jag på att hjälpen kommer. Och tro mig, den kommer! Aldrig någonsin på det sätt som jag trott utan på helt nya och märkliga sätt från oväntade håll. Jag inser inte alltid själv heller att hjälpen kommit förrän efteråt när jag plötsligt klarnar till, som ur en dvala och inser att jag precis fått just den hjälpen jag behövde just då på det sätt jag behövde!
Utmaningarna må bli tuffare och tuffare men de kommer faktiskt i den takten som jag kan hantera dem. Jag blir starkare och starkare och orkar med bättre och bättre. Även om det inte alltid känns så mitt i stormen.
Det finns en mening med allt, det är min fasta övertygelse! Det finns också något att lära av allt jag upplever! Jag inser nu, ett år efter bloggstart, att jag fortfarande är precis samma Aicha som innan. Jag är fortfarande stark som en oxe och orubblig i min tro på hoppet! Inte ens i mina svartaste stunder har hoppet övergett mig... Jag är dock en mycket gladare, positivare och mer strålande kvinna idag, än jag var för ett år sen och det är jag för att jag stannade upp, tog ansvar för mitt liv och valde att ändra min inställning och min fokus. Livet är fortfarande detsamma, men lika mängder skit och motgångar som innan, för det är så livet är. Men jag kan njuta mer av livet nu eftersom jag väljer att lägga min energi på att se det ljusa och fina i mitt liv istället för att gräva ner mig i alla motgångar och "misslyckanden".
Med dessa ord avslutar jag dagens inlägg och passar på att önska dig en fantastisk och fin vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar