Att inse mer och mer för varje dag som går att jag inte har den minsta kontroll eller aning om hur min närmaste framtid ser ut eller kommer att te sig på ALLA plan i livet är nog den största utmaningen för mig hittills. Jag kan känna igen känslan av ångest och panik över enstaka delar av livet från dåtiden och även inse att jag nog inte riktigt lärt mig det jag kanske borde av sådana situationer. Samtidigt verkar det som att min kära hjärna behöver en rejäl slägga i skallen, så att säga, för att jag ska fatta...
Som det är just nu så kan jag ärligt säga att jag inte har den minsta aning om vad som väntar mig med hur jag ska ha mina barn efter skolstart eller hur en eventuell rehabilitering/arbetsträning kommer att se ut. Det känns bokstavligt talat som om jag hänger mitt ute i tomma intet utan minsta fotfäste.
Helt ärligt så skrämmer detta skiten ur mig. Att inte veta någonting, att inte ha minsta plan, att inte ha koll på någonting överhuvudtaget och att heller inte ha den minsta aning om i vilken ände jag själv förväntas börja eller vad jag borde göra. Det känns som om jag faller snabbt och jag har ingen aning om hur jag ska veckla ut mina vingar och börja flyga.
Kanske är det så att allt detta behöver ligga totalt utanför min egen kontroll för att jag ska inse att jag bara ska lita på intuitionen och fortsätta ha fokus på att allt kommer att lösa sig till det bästa precis som det ska bara jag ställer in mig på att det kommer att bli som det är tänkt, utanför min egen kontroll och utan att jag ens kan påverka det så mycket mer än att fortsätta hålla hoppet vid liv och tron stark på att detta är så det ska vara.
För någon med en hjärna som min, är detta rent ut sagt tortyr. Det är inte lätt att släppa taget och bara vara här och nu när allt omkring mig känns så totalt olösbart. Trots att jag gör mitt yttersta för att hålla fast vid här och nu och göra det bästa av varje dag jag får av mitt liv så har en del psykosomatiska symtom smugit sig in i min vardag. Sömnen är rejält störd och för det mesta ligger jag vaken in på småtimmarna trots att jag är slutkörd. Aptiten är bortblåst och jag tvingar i mig mat för att jag måste äta samtidigt som jag mår fysiskt illa och är spyfärdig. Orkeslösheten gör att jag alldeles för ofta brister ut i oförklarliga tårar som aldrig tycks ta slut. Att marknadsföra min bok har helt fallit utanför min ork och jag ser inte fram emot slutet av augusti när jag ska lösa ut de kvarvarande ex som ligger hos förlaget. Även bloggen har tagit stryk då orden bara dör inom mig, innan de ens hinner formas och flöda fram.
Jag känner mig ganska paralyserad och låst.
Jag har gett mig den på att jag ska dokumentera min resa och detta inbegriper även de mörka tiderna. De som läst boken eller början av bloggen vet hur öppet och naket jag skrev om delar av mitt liv. Detta vill jag hålla fast vid, eftersom det är något jag kan göra och har fått gåvan att kunna uttrycka. Det vore att svika mig själv, om jag ens för en sekund funderade på att låta det dö eller falla i glömska.
Så idag, just idag, är jag innerligt tacksam för att jag aldrig ger upp!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar