Dagar som denna...

Det är just dagar som denna som jag börjar fundera på om det ändå inte vore bättre att medicinera mot denna centrifug-hjärna men så kommer jag på lika snabbt att jag slutade med eländet för att jag slutade känna igen mig helt när jag var medicinerad... Det är trots allt mer värt att jag känner att jag är jag än att jag känner mig som en sengångar-zombie...

Samtidigt är just såna här dagar som skapar känslor av frustration och total brist på tålamod. Jag använder mig av mina kunskaper i att ändra stämningsläge och tillstånd och välja känsla men just såna här dagar är det inte så lätt, om jag säger så.

Hjärnan min verkar vara en helt fristående organism emellanåt och jag kan lugnt konstatera att resten av delarna i mig är allt annat än överens om det hjärnan har för sig.

När tankar spinner i femhundratjugo och har gjort det hela natten, ja, då är det ganska frustrerat vill jag lova. När aptiten är i botten och alla tankar på att äta något får en att vilja spy rakt ut, då vill man bara skrika rakt ut.
Något vill mitt inre förmedla men jag kan för mitt liv inte klura ut vad eftersom hjärnan hela tiden ska lägga sig i och spekulera i detaljer och jag behöver helheten!

Det känns som om hjärnan är ett klåfingrigt litet barn som springer runt och hittar på bus och ställer till med kaos lite överallt... Men jag fortsätter att andas, gör jag... Och finner mig i att idag är just en sån dag och inget annat. Tids nog begriper jag väl vad allt detta bottnar i och leder till.