Tanken på helhet

Härom dagen satt jag och reflekterade över något som slog mig som en blixt från klar himmel. En tanke som tröstade mig och fick mig att känna mig som en del av en helhet, en del av alltet, som på något sätt suddade ut känslan av ensamhet.

Vid varje tänkbart ögonblick jag andas på denna jord så finns det alltid minst en annan människa som känner ungefär som jag. Eftersom många har beskrivit sina känslor i otaliga former av konstnärliga uttryck och med ord så antar jag att vi upplever känslor nästan på samma sätt, vi människor.

Någonstans finns just nu en kvinna som precis fött sitt första barn, en annan som förlorat sitt eller precis fått beskedet att hon aldrig kan få några barn. Det finns ett par som träffas för första gången, som utbyter sin första kyss eller sitter under en stjärnklar himmel i varandras famn. Någon begraver sin andra hälft som gått bort av ålder och en annan begraver sin livskamrat som hastigt tagits ifrån denne i en olycka. Någon säger "ja" inför ett altare och en annan upplever sitt livs största svek. En artist får ta emot publikens jubel och fyllas av en berusande känsla av lyrisk glädje medan en ensam individ sitter med ett rakblad och skär sig i bottenlös ångest. Det står någon på en bergstopp och blickar ut över ändlösa vidder. En går bort, omgiven av sina älskade och en annan dör ensam i en gränd utan någon.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet med denna beskrivning men jag antar att ni kanske förstår vart jag vill komma.

I varje givet ögonblick finns det någon annan på denna planet som upplever nästan samma sak som jag gör, samtidigt som mig! Även om det må vara på andra sidan jorden, så långt bort, så binds vi ändå samman av denna gemensamma känsla. Det är bevisat att allt på denna jord består av samma ämnen och energier som självaste universum. Allt är energi, även tankar och känslor är energi. Lika energier dras till varandra oavsett avstånd och tid. Inom kvantfysiken finns otaliga bevis där man visar hur samma partikel kan befinnas sig på två olika ställen samtidigt och att tid och rum inte kan greppas på det sätt som vi föreställer oss.

Därför kan jag finna tröst i att jag alltid kan välja att känna mig som den del av den mänskliga gemenskapen, jag kan välja att känna att jag är en del av alltet även när min upplevelse av verkligheten påstår att jag är ensammast i hela universum... När jag släpper ner min gard och tillåter mig känna den där innersta känslan av lugn och gemenskap, oavsett vilken negativ känsla jag än befinner mig i så kan jag alltid finna tröst i att jag aldrig, aldrig någonsin, är ensam. Jag är en pusselbit av helheten och när allt klingar rätt inom mig så vet jag att jag är på rätt väg och gör det jag är menad att göra.

(Bildlänk: mojvel.webblogg.se)