torsdag 28 april 2016

Medicinstopp och sinnessjuka läkare

Nu är det nog snart 3 veckor sedan jag släppte Sertralinet helt. Biverkningarna blev bara värre efter dosökning och jag mådde bara sämre och sämre. Medicinskt framkallad ångest är hemsk att försöka hantera och känslan av overklighet och att inte veta vart man har sig själv längre är så vidrig. Då föredrar jag att ha min vanliga hederliga depression med naturlig ångest som jag vet att jag kan hantera. Så nu har jag faktiskt bestämt mig för att ALDRIG mer ge mig på psykmediciner. Det var ett sista försök och nu vet jag med säkerhet att mediciner inte är för mig.

Jag går hos en samtalskontakt som jag träffat en gång, för depressionen. Det tror jag mer på. Terapi, där jag får hjälp med att leda in hjärnan på rätt spår igen och låta mig självläka istället. Terapeuten var helt med på noterna med att mediciner nog inte alls är något för mig. Han trodde också att depressionen förvärrats av medicinerna men att det nu är på väg att vända och det känns faktiskt så i kroppen, som att det är på väg åt rätt håll igen, nu när alla utsättningssymtom försvunnit. Det tog ett par veckor och var vidrigt det också!

Nu till något helt annat som är totalt orelaterat till psykiska åkommor. Jag var på vårdcentralen för att jag fått någon infektion i luftvägarna. Alla förkylningar som avlöst varandra under vintern och immunförsvaret som varit i botten på grund av depressionen (bland annat) har bidragit till att jag har haft en hosta som inte ger med sig och nu det sista har det börjat värka i bröstkorgen. Så jag bokade tid på vårdcentralen och fick en läkare jag inte träffat förr.

Han ställde massa frågor om mitt privatliv och ifrågasatte att jag har sjukersättning. "Varför har en sån som du sjukersättning?" tror jag var hans exakta frågeställning. Så jag förklarade utbrändheten och Aspergern och ADHD'n och tänkte att han som är medicinskt kunnig borde kunna koppla ihop lite av det. Sen frågade han om mina symptom med hostan och förkylningarna och så kom frågan om jag är rökare. Jag svarade "ja", varpå han spänner ögonen i mig och frågar om det inte varit bättre om jag snusade. Jag blev lite spak och visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag mumlade fram något bara och sen talade läkaren om för mig att det borde vara "skottpengar på alla rökare". Jag blev ännu mer spak och sen skulle jag undersökas. Han lyssnade på mina lungor och stod kvar bakom min rygg och orerade vidare om vilket hemskt släkte rökare är och att mina luftrör mår skit.

Ja, alltså, jag VET att rökning är ohälsosamt och farligt! Jag är medveten om alla risker och jag HAR tänkt ta tag i den biten när jag har orken att fokusera och peppa och motivera mig att släppa ciggen helt. Vilket det inte riktigt är läge för när jag befinner mig i ett kaos av depression, men det sa jag inget till honom om för jag utgick ifrån att han ändå inte skulle fatta. Han verkade hysa personligt agg mot rökare i största allmänhet. Som att det var personligt riktat mot honom att jag började röka för över 20 år sen...

Läkarbesöket avslutades med att han skrev ut mediciner mot astmatisk luftrörsinfektion, vilket jag själv ställer mig tveksam till för jag har känslan av att det kanske är lunginflammation då min dotter och dotterns bonusmamma har haft samma... Under tiden han skrev ut recepten så talade han om för mig att om jag inte slutade röka och fick tillbaka infektionen och kom tillbaka till vårdcentralen så skulle han ha geväret med sig. En del av mig vill ha det till att han nog måste ha skämtat men den största delen av mig är väldigt osäker. Jag mumlade mest fram något om att det nog inte var så lämpligt att skjuta av patienter lite hur som helst...

Jag gick därifrån med gråten i halsen och kände mig fullkomligt tillintetgjord och rätt tillplattad. Hädanefter kommer det ta emot ännu mer innan jag vågar gå till en läkare igen. Jag kommer att dra mig i det längsta. Det är nästan så jag hellre dör än går tillbaka till läkare.

Varför gör de flesta läkare sånt? Beter sig som fullkomligt sinnessjuka och okänsliga kräk?