Jag har inte glömt bort bloggen och jag har inte slutat skriva heller. Jag har bara haft en paus eftersom livet tagit tusen olika vändningar i en miljon riktningar och hållit mig så sysselsatt med nuet att jag knappt haft utrymme att vila.
Livet gör så ibland. Tar en massa märkliga vändningar som man allt inte var beredd på som kan vara både glädjande och nedslående.
Det största i mitt liv just nu är att jag planerar ytterligare en flytt, den 18:e flytten på 20 år närmare bestämt. Förhoppningsvis den sista! Jag ska äntligen få lugnet och ron som jag så innerligt längtar efter, i ett eget litet hus. Mitt i allt detta är det en massa familjeangelägenheter som varit lite smått krångliga att hantera och så kämpar vi med Insyn nummer 3 samtidigt.
Att ta steget fullt ut och köpa ett hus, ett enormt ansvar, helt ensam har varit något av det läskigaste och modigaste jag gjort! Att organisera en flytt med allt vad det innebär med alla detaljer som måste kommas ihåg, det är en utmaning. Att veta att allt hänger på mig, att alla detaljerna ska passa ihop i helheten tillslut. Vissa dagar har det varit sånt kaos att jag tyckt att jag ska tvinga mig själv att pausa, drar på tv'n och "ska bara" nånting innan och vips står jag i köket och packar en flyttkartong med ena handen samtidigt som jag försöker kolla upp elpriser på datorn med andra handen, typ. En dag sprang jag mellan vardagsrummet och köket, säkert, 10 ggr fast jag skulle vika tvätt. Varje gång jag kom in i köket tvärstannade jag och fattade inte vad jag gjorde där, bara för att två minuter senare stå där igen, lika förvirrad. ADHD i sitt esse, kan man väl säga...
Huset är mitt den 3 augusti så tiden rusar iväg och flyttkartongerna packar sig inte själva, har jag kommit fram till efter lång erfarenhet. Så jag gör mitt yttersta för att lugna stressen som hotar att sluka mig hel så jag kan lyckas få något gjort istället för att kuta runt som en yr höna på speed.
Något jag har funderat mycket på det senaste är hur tillfreds jag känner mig med vetskapen om både mina ADHD delar och mina Asperger delar. Jag är så långt ifrån den människan som psykiskt misshandlade mig själv för att jag inte passade in eller dög. Jag står stolt och sträcker på mig och är väldigt nöjd med att vara helt övertygad om att jag duger precis som jag är och de som inte ser det, har ingenting i mitt liv att göra. Vissa dagar är helt tokiga och inget blir rätt och då väljer jag att skratta åt det. Det blir många gapskratt och ännu mer fniss och fnitter.
Jag har också börjat kunna skilja ut vad som är utbrändhet i hela det inre kaoset. Jag har börjat upptäcka att jag har börjat läka, börjat bli starkare, uthålligare och bättre på att ge mig själv det jag behöver.
För ett år sen åkte jag, mina barn och en kompis till dem på en utflykt. 20 mil med bil och ett besök på ett dinosauriemuseum. För mig var en sådan utflykt en utmaning som hette duga. Ensam gjorde jag det inte, jag hade en vuxen till med mig. Jag var totalt utmattad efter halva dagen och var övertygad om att jag skulle krascha helt efter det. En minikrasch var det allt. Orken tröt totalt. Det krävdes flera dagars återhämtning innan jag var mig själv igen.
I år tog jag, ensam, barnen och en kompis till dem och gjorde samma resa, samma utflyktsmål. Helt fantastiskt var det! Visst har jag varit tröttare än vanligt idag (vi åkte igår) men det kommer inte ens i närheten av vart jag var förra året.
Lyckan och glädjen över att inse att orken kommer tillbaka, skör och bräcklig men ändå, är omätbar! Jag kommer igen snabbare efter sådant som tröttar ut och jag har hittat små strategier att få loss små mikropauser för återhämtning mitt i kaoset.
Det finns så mycket hopp i mig just nu! Glädje över att veta att jag kan göra sånt som alla "outbrända" och fullt fungerande människor gör. Jag kan vara en kanonmamma för mina barn och ge dem sommarlovsupplevelser! SJÄLV! Och jag har haft mina barn varannan vecka, helt själv, i över ett år nu och jag märker för varje vecka jag haft dem hur mycket starkare jag är och hur mycket mer jag räcker till! Jag hyser stort hopp för framtiden när jag är ännu starkare och mer uthållig!
Jag vågar lita på mig själv igen och min kapacitet! Jag är så stolt!!!! För första gången i livet känner jag mer lycka än sorg i längre perioder och det är så oerhört skönt!!! Dipparna kommer fortfarande men det är inga avgrundsdjupa depressioner längre. Ångesten hälsar på ibland men då kör vi filmkväll i soffan, jag och min ångest och det brukar funka rätt bra om inte rastlösheten också kommer på besök för då blir det inte så mycket sammanhängande film av det utan mest fladdra runt i alla möjliga väderstreck tills vi är så utmattade att vi somnar, eller nåt.
Summa summarum, jag befinner mig på en rätt stabil grund inombords och då får det storma bäst det vill utanför. Jag klarar detta och det går bra! Jag är tacksam och tillfreds och får vara mamma till två alldeles fantastiska varelser! Jag ska få min lilla oas av lugn och ro i ett efterlängtat hus! (Visserligen lär det finnas att göra på huset men det är bara angenämt och trevligt att få sätta igång kreativiteten igen på hög nivå).
Jag ska försöka skriva oftare, jag lovar, efter flytten... Som är i mitten på augusti.
