måndag 25 maj 2015

Att be och ta emot hjälp

Att be om hjälp har aldrig varit lätt för mig, än mindre att ta emot hjälpen när den erbjuds...

Så som jag tidigare förstått det så är det ett tecken på svaghet och otillräcklighet att be och ta emot hjälp utifrån. Jag börjar förstå att det är tvärtom. Att det är en enorm styrka att kunna inse att det blir bättre om jag tar emot hjälp och ber om den istället för att kämpa själv.

Förra veckan hade jag möte med biståndshandläggare på kommunen. Jag har någonstans insett att det är snällare mot mig själv att be om hjälp än att kämpa ensam. Så, för en tid framöver ska jag få sällskap av en boendestödjare, en dag, varannan vecka för att åka och storhandla på Maxi.

Ombyggnaden inne i butiken verkar vara färdig men utanför pågår fortfarande mycket förändring.

Så jag tänker att det är snällare mot mig själv att be om att få en trygg person att följa med mig in i kaoset och vara ett stöd, ett litet ankare, tills jag lärt mig den "nya" butiken och känner mig bekväm där inne. Alternativet är att ta den smärtsamma vägen i att utsätta mig för en ångestladdad situation och pina mig igenom besök efter besök ensam, som bara tar onödig energi och förstärker ångestreaktionen mer och mer för varje gång jag åker dit.

Jag ser det som ett starkt och modigt val att be om hjälp och ta emot den och inse att jag är värd att få hjälp i situationer som jag inte själv hanterar så bra. I lägen där mina egenskaper blir funktionshinder. Så just i den här situationen väljer jag en mental "krycka" när jag faktiskt har problem med att gå själv...


onsdag 20 maj 2015

COPM (Canadian Occupational Performance Measure)

För några månader sedan fick jag kontakt med en alldeles fantastiskt underbar arbetsterapeut genom Alinderska  som kom hem till mig för att vi tillsammans skulle hitta sätt att kunna få en bättre struktur på vardagen och för att jag skulle kunna hitta bättre sätt för att bunkra lite mer energi.

Tillsammans har vi arbetat med ett verktyg som heter Canadian Occupational Performance Measure som är ett "semi-strukturerat instrument där arbetsterapeuten intervjuar klienten/patienten för att hjälpa dem att själv kunna identifiera problem, gradera dem i prioritetsordning och fastställa mål att uppnå. COPM-instrumentet är användbart vid olika funktionsnedsättningar, oberoende av t ex ålder, kön och genus. Den insamlade informationen är relevant för individens fortsatta arbete tillsammans med arbetsterapeuten, klienten/patienten får själv identifiera och välja vilka dagliga aktiviteter de har svårast att utföra. Med COPM får arbetsterapeuten möjlighet att analysera klienten/patientens kulturella, sociala och fysiska miljöer. De mäter klienten/patientens resultat genom att göra om bedömningen vid en senare tidpunkt. Detta är en tillförlitlig metod, som avslöjar om förbättringar inom de valda aktiviteterna har gjorts och om målen har uppnåtts." (Kopierat från Wikipedia)

För min aspiga hjärna så var detta ett perfekt verktyg! Tillsammans kartlade vi aktiviteter på olika plan i vardagen och livet och poängsatte hur det fungerade då för att senare (det var tanken) formulera mål med de områden jag tyckte var viktigast att förbättra. När vi så hade kartlagt aktiviteterna. Detta tog 3 tillfällen med två veckors mellanrum mellan mötena och satte oss ner för att fundera över handlingsplan för förbättring så började jag inse att jag omedvetet redan tagit tag i det mesta som för mig var sådant som jag var mindre nöjd med. Omedvetet hade jag hittat andra strukturer och provat olika sätt att förbättra min vardag utan att ens märka det.

Så vi skuttade direkt vidare till utvärderingen. Den gick till så att vi valde ut 5 olika aktivieter som vi poängsatte utifrån utförande och tillfredställelse/nöjdhet då och nu. Sen räknade vi ut ett snitt på den poängen och fick ut poäng på utförande då och nu samt hur nöjd jag var då och nu. Det är där det plötsligt blev mätbart och påtagligt för mig hur stor skillnad det är på mitt liv för några månader sedan och nu. Från ett snitt på 2,8 poäng på nöjdhet (tror jag det var) till fantastiska 7,6 poäng nu fick jag något att kunna ta på. Ett tydligt bevis på helhet, på ökad livskvalitet! Något som för mig är totalt omöjligt att se annars när jag är så insnöad på detaljerna.

Visst har jag inom mig känt att livet är lite lättare och att det alltid, hur dålig dag jag än har, ändå finns en underton av positivt hopp och förväntan inom mig. Men jag har inte kunnat "ta på det", sätta fingret på vad det är eller själva helheten i det. Så det här verktyget rekommenderar jag starkt!

Några exempel på det som förbättrats i mitt liv är bland annat att jag klurat ut en strategi för hur jag ska hantera ombyggnaden av Maxi och den ångest som är kopplad till besök i butiken. Jag har åkt dit ibland utan inköpslista i syfte att bara utforska affären och få med mig några få varor som jag kommer ihåg och som jag upptäcker på vägen när jag går runt där. Sen har jag även kontakta biståndshandläggaren för att få en tillfällig insats från boendestödet med en person som följer med som stöd när jag ska storhandla.

Jag slutade använda mitt kedjetäcke för ett tag sen när det blev för varmt att sova med det men då fick jag tipset att använda det kortare stunder under dagen när jag har små återhämtningspauser och ligger och läser eller vilar.

Med på min lista över viktiga saker jag ville förbättra i livet var att kunna ha orken att uppta arbetet med Insyn igen och förhoppningsvis kommer jag snart igång igen, planen finns där och det känns hoppfullt. Jag har också planerat att börja med mitt målande/ritande till hösten på Freja som ingår i Alinderskas dagverksamhet.

Någonting fundamentalt har förändrats inom mig och jag VILL saker igen. Det handlar inte om ren och skär överlevnad längre. Jag har mål och drömmar och har tagit små steg i rätt riktning för att förverkliga dem samtidigt som jag lyckats få en bättre balans i vardagen med en struktur som, för det mesta, fungerar rätt skapligt. Jag är nöjd över mig själv och stolt över mina framsteg!

Jag vill ge denna dagens finaste ros till en underbar arbetsterapeut! Tusen tack Kerstin för all din hjälp!

måndag 4 maj 2015

Tiden flyr...

Timmarna snubblar runt i en rasande fart och dagarna avlöser varandra i ett enda suddigt virrvarr. Veckor blir månader och år i ett allt snabbare tempo. Jag minns när jag som liten hörde vuxna prata om att tiden går snabbare och snabbare ju äldre man blir. Jag börjar förstå vad de menade...

Ett halvår försvinner i ett ögonblick och när jag blickar tillbaka har jag som vanligt svårt att uppfatta helheten. Mitt sinne dröjer sig kvar vid detaljer, enstaka minnesfragment som lyser upp tiden som fyrbåk på ett nattsvart hav. Är det kanske just det som är livet, tro? Jag känner en saknad av helhet. Jag inser att jag alltid gått och väntat på och trott att, när jag har tillräckligt många detaljer, så kommer jag kunna utläsa helhetsbilden. Dessvärre verkar det som att det blir mer rörigt ju fler detaljer som läggs till i mitt livspussel.

Nästan 38 solvarv har passerat sen jag först kom till denna värld och jag står här mitt i livet; ensamstående med två barn, en hund, en katt och ett gäng akvariefiskar. Jag har läst tusentals böcker, blivit nästan färdig undersköterska. Jag har provat på arbete inom industri, handel, bar och kontor. Jag har kört ut morgontidningar på nätter och varit uthyrd receptionist. Jag har pysslat med försäljning av plastprylar på homeparties och föreläst om mitt liv ett par gånger. Jag har gett ut en bok och varit med och skapat en tidning. Jag har hållit i hundkurser och varit både fackombud och skyddsombud.

Jag har flyttat 13 gånger på 18 år. Man kan nog lugnt säga att jag är rätt duktig på att flytta vid det här laget.

Så sitter jag då här, halvvägs genom livet (om man nu rent hypotetiskt antar att jag lever tills jag blir gammal) med 100% sjukersättning och kämpar med alla krafter för att få en fungerande vardag. All fokus, all energi, går åt till att få dagarna att ramas in av rutiner. Veckorna med barnen är ett enda surr av matlagning, disk, tvätt, gympakläder, läxor, tandborstning, kalas och fritidsaktiviteter. På något sätt får jag det att gå ihop. En dag i taget. Detaljerna som jag fokuserar på, en åt gången. Oförmågan att se helheten och få ihop en begriplig bild av en tillfredsställande helhet. 

Mitt i allt detta tänker jag att jag ska hantera den dubbla känslan av sorg och lättnad över att ha bränt ut mig, fått diagnoserna, blivit sjukpensionär. Den känslan har fått ge vika för vardagen och har flyttats till ett mörkt hörn i en garderob långt bak i hjärnan. Den hinns helt enkelt inte med. 

Ibland känns det som jag ska drunkna mitt i allt. Den ena utmaningen avlöser den andra. Ändå är jag fullt och fast övertygad om att jag klarar det! Jag vet att jag växer mig starkare för varje dag och läker allt det trasiga och blir något nytt. Samtidigt är det alltför lätt att hänga kvar vid det som var jag förut, innan allt rasade. Att släppa och gå vidare och omfamna den nya, annorlunda, tillvaron är inte så lätt. 

För någon som mig, som har svårt att hantera förändringar jag inte själv kan kontrollera, så har det varit extremt stora och många förändringar de senaste 6 åren. Jag antar att jag får jobba lite hårdare på det här med tålamod. Ge det tid och ännu mer tid. Att landa och acceptera. Att släppa och gå vidare. 

Jag tror på att det finns en mening med det som händer mig i mitt liv. Jag tror också på att jag själv har ansvar för det som jag kan påverka och att jag alltid har ett val även om det inte alltid är så lätt.