Att be och ta emot hjälp

Att be om hjälp har aldrig varit lätt för mig, än mindre att ta emot hjälpen när den erbjuds...

Så som jag tidigare förstått det så är det ett tecken på svaghet och otillräcklighet att be och ta emot hjälp utifrån. Jag börjar förstå att det är tvärtom. Att det är en enorm styrka att kunna inse att det blir bättre om jag tar emot hjälp och ber om den istället för att kämpa själv.

Förra veckan hade jag möte med biståndshandläggare på kommunen. Jag har någonstans insett att det är snällare mot mig själv att be om hjälp än att kämpa ensam. Så, för en tid framöver ska jag få sällskap av en boendestödjare, en dag, varannan vecka för att åka och storhandla på Maxi.

Ombyggnaden inne i butiken verkar vara färdig men utanför pågår fortfarande mycket förändring.

Så jag tänker att det är snällare mot mig själv att be om att få en trygg person att följa med mig in i kaoset och vara ett stöd, ett litet ankare, tills jag lärt mig den "nya" butiken och känner mig bekväm där inne. Alternativet är att ta den smärtsamma vägen i att utsätta mig för en ångestladdad situation och pina mig igenom besök efter besök ensam, som bara tar onödig energi och förstärker ångestreaktionen mer och mer för varje gång jag åker dit.

Jag ser det som ett starkt och modigt val att be om hjälp och ta emot den och inse att jag är värd att få hjälp i situationer som jag inte själv hanterar så bra. I lägen där mina egenskaper blir funktionshinder. Så just i den här situationen väljer jag en mental "krycka" när jag faktiskt har problem med att gå själv...