Gick in på Socialstyrelsens hemsida... Tänkte nämligen skicka mitt förra inlägg till dom. Inte för att det förändrar något. Men då har jag i alla fall GJORT något och utnyttjat min yttrandefrihet. För den betyder trots allt jättemycket för mig även om den inte tycks röra "pamparna där uppe" i ryggen.
Anyways... jag gick in på Socialstyrelsens hemsida och möts av denna beskrivning:
"Socialstyrelsen är en statlig myndighet som värnar hälsa, välfärd och allas lika tillgång till vård och omsorg"
Jo men visst! Och jag är en flygande val i djungeln...
onsdag 31 oktober 2012
Narkotika för välbefinnande eller läkemedel som kanske lindrar
Återigen har bloggen Underbara adhd triggat igång en reaktion hos mig genom ett inlägg med en länk till en artikel i SvD den 29/10. Vill poängtera att det är artikeln i SvD som jag reagerar på, inte Underbara adhd bloggen.
Artikeln lyfter fram en utredning som gjorts på Socialstyrelsen över den ökade förskrivningen av mediciner för ADHD till vuxna och att många av dessa, samtidigt, även får andra narkotikaklassade läkemedel. Artikeln poängterar även det faktum att många vuxna med ADHD får snabbverkande Ritalin istället för Concerta som är med långsamverkande. Och håll i er nu, kära läsare, dessutom säger dom att Ritalin (just för att det är snabbverkande) "kan ge ett visst välbefinnande".
Kan det ha betydelse i hela sammanhanget, där man konstaterat en ökad förskrivning av ADHD medicin, att antalet fastställda ADHD diagnoser hos vuxna har ökat kraftigt på kort tid med anledning av:
- Kunskapen om att ADHD är resultatet av en genetisk avvikelse och därmed är ärftlig.
- Kopplingen mellan diagnoserna som fastställs hos barn och föräldrar som själva känner igen sig i "symptomen" och då själva söker för en utredning hos vården.
- Kunskap i att ADHD inte växer bort med åldern utan följer med upp i vuxen ålder.
- En mer inrutad samhällsstruktur som gör att människor med osynliga funktionshinder inte klarar av att hantera alla krav och måsten.
Detta med att vuxna med ADHD dessutom får andra narkotikaklassade läkemedel SAMTIDIGT som de får Concerta, Ritalin eller andra läkemedel avsedda för att lindra besvären hos personer med ett funktionshinder.
Gode Gud, har de anställda på Socialstyrelsen ens en vag uppfattning om vad ADHD är?! Uppenbarligen inte... De har nog ingen som helst kontakt med någon vårdinstans där man väldigt enkelt skulle kunna beskriva problematiken för psykiskt handikappade människor.
Men för enkelhetens skull så drar jag lite kort några punkter:
- Koncentrationsstörningar, rastlöshet, impulsivitet med mera är symptom på ADHD som stör den drabbades försök att leva ett ordnat och strukturerat liv. Däri består funktionshindret. Detta behandlas i dagsläget med centralstimulerande läkemedel. (Som är narkotikaklassade)
- Sömnstörningar, som är mer regel än undantag, både med och utan behandling med ADHD mediciner, behandlas i alltför många fall med Zopiklon eller andra sömnmedel. (Som är narkotikaklassade)
- Ångest och oro som går hand i hand med ADHD problematik, eftersom vi konstant kämpar med oss själva, omvärlden och alltför ofta inte får vardagen att gå ihop utan att kunna förstå varför och dessutom försöka förklara för andra att vi inte är "lata och korkade". Detta behandlas i många fall med Sobril, Stesolid eller andra benzodiazepiner (Som är narkotikaklassade)
Och sen har vi körsbäret på toppen av grädden i denna cocktail, påståendet att Ritalin skulle vara mer "åtråvärt" eftersom det "kan ge visst välbefinnande". Det är nästan, men bara nästan, så även jag blir mållös när jag läser denna mening!
Men hur tänker dom???!!! Är inte en medicin till för att lindra besvär och få en att må bättre? Är inte "att må bättre" lika med "ökat välbefinnande"?
Jag kan då inte påstå att jag upplevt något "visst välbefinnande" av Ritalin, som jag medicinerar med. Däremot kan jag medge att jag emellanåt fungerar något bättre "där ute, bland folk" men det betyder absolut inte att JAG upplever ett större välbefinnande. Tvärtom, många gånger kan jag bli frustrerad över att min hjärna är "nerbromsad" av en medicin och jag känner mig rent ut sagt korkad över att inte ha tillgång till min "snabba" hjärna och min kapacitet. Det har absolut inte funnits någon del i dessa 2 månader, sedan jag började med medicin för ADHD, som jag ens i min vildaste fantasi kan likna med "välbefinnande". De enda tillfällena jag kan dra mig till minnes där jag upplevt "välbefinnande" är när jag under en viss tid får vara ifred, utan att bollas runt på möten och utan medicinjusteringar, då jag fått fokusera på mig själv och försöka hitta egna lösningar där jag parerar mina "brister" och "svagheter" med mina "styrkor" och "förmågor".
Men eftersom regeringens mål är att så många som möjligt ska ut i arbete och producera till vilket pris som helst så får jag finna mig i att bli "medicinerad" för att se om jag kan uppfylla kraven för att passas in i en fyrkant och lyckas "anpassa mig i ledet" och bli produktiv igen. Jag är dessutom konstant ansatt av regelverk och finner mig hela tiden inträngd i ett hörn där den enda utvägen är den enda vägen som aldrig någonsin kommer att fungera för mig.
I den allra bästa av samhällen så hade de som sitter vid makten tagit sig i kragen och gjort något åt grundproblemet, som är samhällsstrukturen och kraven på den enskilda individen, istället för att "skit" kastas mellan de olika instanserna som i slutänden leder till en hetsjakt på dem som befinner sig längst ner på skalan: de utsatta, "missanpassade" och sjuka. Som får betala priset för att de som sitter vid makten och har möjlighet att förbättra är så kapitalstyrda att de inte vill förbättra något annat än sin egen ställning.
Jag känner mig som en tjur på en arena där "los picadores" sticker med sina vassa lansar så nackmusklerna skadas och huvudet hänger, "los banderilleros" som spetsar med sina hullingförsedda träpinnar och där matadoren hetsar med sin "capa" (det röda tyget) för att till slut begrava svärdet i den utmattade kroppen, alltmedan publiken vrålar av hänförelse och extas över att matadoren vunnit över ett rasande, enormt djur, som inte hade den minsta lilla chans ens från början...
Tänk om jag fått sitta under min korkek och fått fortsätta lukta på blommorna istället?
Artikeln lyfter fram en utredning som gjorts på Socialstyrelsen över den ökade förskrivningen av mediciner för ADHD till vuxna och att många av dessa, samtidigt, även får andra narkotikaklassade läkemedel. Artikeln poängterar även det faktum att många vuxna med ADHD får snabbverkande Ritalin istället för Concerta som är med långsamverkande. Och håll i er nu, kära läsare, dessutom säger dom att Ritalin (just för att det är snabbverkande) "kan ge ett visst välbefinnande".
Kan det ha betydelse i hela sammanhanget, där man konstaterat en ökad förskrivning av ADHD medicin, att antalet fastställda ADHD diagnoser hos vuxna har ökat kraftigt på kort tid med anledning av:
- Kunskapen om att ADHD är resultatet av en genetisk avvikelse och därmed är ärftlig.
- Kopplingen mellan diagnoserna som fastställs hos barn och föräldrar som själva känner igen sig i "symptomen" och då själva söker för en utredning hos vården.
- Kunskap i att ADHD inte växer bort med åldern utan följer med upp i vuxen ålder.
- En mer inrutad samhällsstruktur som gör att människor med osynliga funktionshinder inte klarar av att hantera alla krav och måsten.
Detta med att vuxna med ADHD dessutom får andra narkotikaklassade läkemedel SAMTIDIGT som de får Concerta, Ritalin eller andra läkemedel avsedda för att lindra besvären hos personer med ett funktionshinder.
Gode Gud, har de anställda på Socialstyrelsen ens en vag uppfattning om vad ADHD är?! Uppenbarligen inte... De har nog ingen som helst kontakt med någon vårdinstans där man väldigt enkelt skulle kunna beskriva problematiken för psykiskt handikappade människor.
Men för enkelhetens skull så drar jag lite kort några punkter:
- Koncentrationsstörningar, rastlöshet, impulsivitet med mera är symptom på ADHD som stör den drabbades försök att leva ett ordnat och strukturerat liv. Däri består funktionshindret. Detta behandlas i dagsläget med centralstimulerande läkemedel. (Som är narkotikaklassade)
- Sömnstörningar, som är mer regel än undantag, både med och utan behandling med ADHD mediciner, behandlas i alltför många fall med Zopiklon eller andra sömnmedel. (Som är narkotikaklassade)
- Ångest och oro som går hand i hand med ADHD problematik, eftersom vi konstant kämpar med oss själva, omvärlden och alltför ofta inte får vardagen att gå ihop utan att kunna förstå varför och dessutom försöka förklara för andra att vi inte är "lata och korkade". Detta behandlas i många fall med Sobril, Stesolid eller andra benzodiazepiner (Som är narkotikaklassade)
Och sen har vi körsbäret på toppen av grädden i denna cocktail, påståendet att Ritalin skulle vara mer "åtråvärt" eftersom det "kan ge visst välbefinnande". Det är nästan, men bara nästan, så även jag blir mållös när jag läser denna mening!
Men hur tänker dom???!!! Är inte en medicin till för att lindra besvär och få en att må bättre? Är inte "att må bättre" lika med "ökat välbefinnande"?
Jag kan då inte påstå att jag upplevt något "visst välbefinnande" av Ritalin, som jag medicinerar med. Däremot kan jag medge att jag emellanåt fungerar något bättre "där ute, bland folk" men det betyder absolut inte att JAG upplever ett större välbefinnande. Tvärtom, många gånger kan jag bli frustrerad över att min hjärna är "nerbromsad" av en medicin och jag känner mig rent ut sagt korkad över att inte ha tillgång till min "snabba" hjärna och min kapacitet. Det har absolut inte funnits någon del i dessa 2 månader, sedan jag började med medicin för ADHD, som jag ens i min vildaste fantasi kan likna med "välbefinnande". De enda tillfällena jag kan dra mig till minnes där jag upplevt "välbefinnande" är när jag under en viss tid får vara ifred, utan att bollas runt på möten och utan medicinjusteringar, då jag fått fokusera på mig själv och försöka hitta egna lösningar där jag parerar mina "brister" och "svagheter" med mina "styrkor" och "förmågor".
Men eftersom regeringens mål är att så många som möjligt ska ut i arbete och producera till vilket pris som helst så får jag finna mig i att bli "medicinerad" för att se om jag kan uppfylla kraven för att passas in i en fyrkant och lyckas "anpassa mig i ledet" och bli produktiv igen. Jag är dessutom konstant ansatt av regelverk och finner mig hela tiden inträngd i ett hörn där den enda utvägen är den enda vägen som aldrig någonsin kommer att fungera för mig.
I den allra bästa av samhällen så hade de som sitter vid makten tagit sig i kragen och gjort något åt grundproblemet, som är samhällsstrukturen och kraven på den enskilda individen, istället för att "skit" kastas mellan de olika instanserna som i slutänden leder till en hetsjakt på dem som befinner sig längst ner på skalan: de utsatta, "missanpassade" och sjuka. Som får betala priset för att de som sitter vid makten och har möjlighet att förbättra är så kapitalstyrda att de inte vill förbättra något annat än sin egen ställning.
Tänk om jag fått sitta under min korkek och fått fortsätta lukta på blommorna istället?
tisdag 30 oktober 2012
ADHD, en glamorös egenskap eller den bittra verkligheten
Jag har gång på gång slagits av det faktum, hur många "kända" personligheter inom medieindustrin (som faktiskt skulle kunna påverka den allmänna synen) skyltar med diagnosen ADHD som något fabulöst, exlkusivt och glamoröst. Som en egenskap som förgyller och förhöjer dem, över alla andra. Som något väldigt positivt och åtråvärt.
Samtidigt så är det också en tokig bild av ett funktionshinder, som sprids och som därmed blir "vedertaget" och tolkat som faktum, av den stora massan.
Till viss del kan jag se hur just "särdragen" i diagnosen har bidragit till deras framgångar och placerar dem i ett fack som lite mer färgstarka och fänglsande. De flesta av oss med ADHD besitter just dessa egenskaper som gör att folk sällan glömmer bort oss, efter att ha träffat oss.
Det är också bra att medvetenheten om neuropsykiatriska funktionshinder ökar och sprids, likt ringar på vattnet. Men sen finns en del människor som säger så tokiga saker, säkert helt utan onda avsikter, men som ställer till det ännu mer för oss, som inte kan eller orkar göra oss hörda. Läste en mening idag som till viss del är fröet till detta inlägg men som drog igång så många känslor inom mig att jag bara var tvungen att analysera igenom varför jag kände så mycket för ett litet "skrivfel".
Meningen löd: "Som många vet så har jag ett neurotiskt funktionshinder…."
Nog för att personer med ADHD många gånger kan uppfattas som "neurotiska", men aldrig i livet att vi har ett neurotiskt funktionshinder...
Jag kan känna, att om man befinner sig i en position, där man faktiskt kan bidra till att upplysa och informera om ett osynligt funktionshinder så har man även ett enormt ansvar för att se till att det är en korrekt benämning man sprider. I en position där man har möjligheten att bli hörd och synas så är det än viktigare att hålla i minnet att det mesta man säger och förmedlar KAN påverka så många andras liv och inte bara ens eget.
Och det är en av de stora egenskaperna som just ADHD medför, förmågan att se helheten och "känna" hur just mina förmågor kan berika och lyfta andra i utsatta situationer.
De allra flesta av oss, med diagnos, lever ett liv som står i total kontrast till det framgångsrika, guldkantade, underbara och fantastiska som beskrivs. Vi slåss med näbbar och klor för att få något så enkelt som en vardag, att fungera. Vi kastas mellan eufori och förtvivlad ångest i en vansinnig fart, som bara det suger all must ur oss. Vi faller utmattade till sängs varje dag, nästan, och kliver upp nästa dag för att åter slåss med struktur och logik som vi inte förstår oss på. Vi är alltför medvetna om de egenskaper vi besitter som är helt otroliga, den kapacitet vi har inneboende som skulle kunna förändra så mycket men som faller platt när den inte är det minsta applicerbar inom ramarna för vad vardagen kräver. Och därmed blir ett oöverstigligt hinder som står där och hånar oss och pekar ut varenda liten detalj i allt som felar oss för att få något att flyta på i ett smidigt tempo. Jag kan inte uttala mig om, ifall det är skillnad mot när man fått diagnos som barn eller som vuxen. Jag fick min diagnos i vuxen ålder.
Samtidigt så är det också en tokig bild av ett funktionshinder, som sprids och som därmed blir "vedertaget" och tolkat som faktum, av den stora massan.
Till viss del kan jag se hur just "särdragen" i diagnosen har bidragit till deras framgångar och placerar dem i ett fack som lite mer färgstarka och fänglsande. De flesta av oss med ADHD besitter just dessa egenskaper som gör att folk sällan glömmer bort oss, efter att ha träffat oss.
Det är också bra att medvetenheten om neuropsykiatriska funktionshinder ökar och sprids, likt ringar på vattnet. Men sen finns en del människor som säger så tokiga saker, säkert helt utan onda avsikter, men som ställer till det ännu mer för oss, som inte kan eller orkar göra oss hörda. Läste en mening idag som till viss del är fröet till detta inlägg men som drog igång så många känslor inom mig att jag bara var tvungen att analysera igenom varför jag kände så mycket för ett litet "skrivfel".
Meningen löd: "Som många vet så har jag ett neurotiskt funktionshinder…."
Nog för att personer med ADHD många gånger kan uppfattas som "neurotiska", men aldrig i livet att vi har ett neurotiskt funktionshinder...
Jag kan känna, att om man befinner sig i en position, där man faktiskt kan bidra till att upplysa och informera om ett osynligt funktionshinder så har man även ett enormt ansvar för att se till att det är en korrekt benämning man sprider. I en position där man har möjligheten att bli hörd och synas så är det än viktigare att hålla i minnet att det mesta man säger och förmedlar KAN påverka så många andras liv och inte bara ens eget.
Och det är en av de stora egenskaperna som just ADHD medför, förmågan att se helheten och "känna" hur just mina förmågor kan berika och lyfta andra i utsatta situationer.
De allra flesta av oss, med diagnos, lever ett liv som står i total kontrast till det framgångsrika, guldkantade, underbara och fantastiska som beskrivs. Vi slåss med näbbar och klor för att få något så enkelt som en vardag, att fungera. Vi kastas mellan eufori och förtvivlad ångest i en vansinnig fart, som bara det suger all must ur oss. Vi faller utmattade till sängs varje dag, nästan, och kliver upp nästa dag för att åter slåss med struktur och logik som vi inte förstår oss på. Vi är alltför medvetna om de egenskaper vi besitter som är helt otroliga, den kapacitet vi har inneboende som skulle kunna förändra så mycket men som faller platt när den inte är det minsta applicerbar inom ramarna för vad vardagen kräver. Och därmed blir ett oöverstigligt hinder som står där och hånar oss och pekar ut varenda liten detalj i allt som felar oss för att få något att flyta på i ett smidigt tempo. Jag kan inte uttala mig om, ifall det är skillnad mot när man fått diagnos som barn eller som vuxen. Jag fick min diagnos i vuxen ålder.
måndag 29 oktober 2012
Jag överlevde igen...
Jag har blivit uttagen att genomgå en kurs som i forskningssyfte ger mig möjlighet att lära mig hantera funktioner i min smartphone för att underlätta min vardag och få in en struktur och överblick. Jag har själv sökt för att få delta och efter olika delmoment blivit uttagen att få vara med. Just denna lilla detalj gjorde så att jag hade något litet att greppa efter och fortsätta kämpa en stund till. Jag sökte dit själv och har blivit uttagen och jag vill ju vara med och bidra till forskningen kring ADHD. Så då kan jag ju inte skita i det nu när jag äntligen blivit utvald och får en chans. Eller?
Vidare har jag också blivit erbjuden och tackat ja till att få genomgå en kurs som baserar sig på Carolina Gårdheims bok "Släpp loss din inre livskonstnär - Börja leva ditt liv". Min alltid så fantastiska jobbcoach har dragit igång denna kurs och ska peppa mig och ett gäng andra kvinnor som också har det tufft med sina liv på olika sätt.
Följaktligen vill jag då givetvis göra lite reklam för Carolina Gårdheims blogg, "Släpp loss din inre livskonstnär". En blogg med inspiration, positiva "hejarop" och som lyser upp mörkret lite när det känns tungt.
Oändliga vidder
I andlös fasa, från ett vidöppet gap, ekar ett ljudlöst avgrundsvrål av bottenlös ångest.
Skapt att sträcka ut över oändliga vidder, försöker jag förstå den inhägnad jag befinner mig i.
Blicken vandrar mot himlen, det ändlösa varat där stjärnor och planeter svävar och flyger i hisnande hastigheter utan begränsning. Jag längtar så efter det gränslösa.
Vad hjälper det mig att det finns bokstäver som beskriver min olikhet? Jag befinner mig ju trots det i ett tillstånd där ingenting är mig begripligt. Där min verklighet, för alltid, är oförenlig med tillvaron jag måste leva i.
Hur jag än försöker, i förtvivlad och hopplös kamp, så är det ju för att forma mig efter den värld där jag hamnat, men inte hör hemma i. Jag kväver, förtrycker, förnekar, förpassar mitt inre för att behaga och förnöja världen omkring mig. För att överleva. Vad är meningen med att överleva när jag ändå inte får leva?
Jag har ingen nytta för min hastighet, min mångfald, min oändlighet, mina cirklar. När det enda som betyder något är fyrkanter, begränsad hastighet och enformighet.
Omvärlden pinas och belastas av min existens, förutom när jag behagar med min roll som clown och jag kvävs sakta till döds...
I ett förrädiskt träsk hoppar jag konstant från tuva till tuva och jag vet att förr eller senare, så hoppar jag till en tuva som inte finns och sjunker för all framtid ner i djupet...
Och det enda jag vill, är att susa över vidderna utan horisont och vara mig själv.
Skapt att sträcka ut över oändliga vidder, försöker jag förstå den inhägnad jag befinner mig i.
Blicken vandrar mot himlen, det ändlösa varat där stjärnor och planeter svävar och flyger i hisnande hastigheter utan begränsning. Jag längtar så efter det gränslösa.
Vad hjälper det mig att det finns bokstäver som beskriver min olikhet? Jag befinner mig ju trots det i ett tillstånd där ingenting är mig begripligt. Där min verklighet, för alltid, är oförenlig med tillvaron jag måste leva i.
Hur jag än försöker, i förtvivlad och hopplös kamp, så är det ju för att forma mig efter den värld där jag hamnat, men inte hör hemma i. Jag kväver, förtrycker, förnekar, förpassar mitt inre för att behaga och förnöja världen omkring mig. För att överleva. Vad är meningen med att överleva när jag ändå inte får leva?
Jag har ingen nytta för min hastighet, min mångfald, min oändlighet, mina cirklar. När det enda som betyder något är fyrkanter, begränsad hastighet och enformighet.
Omvärlden pinas och belastas av min existens, förutom när jag behagar med min roll som clown och jag kvävs sakta till döds...
I ett förrädiskt träsk hoppar jag konstant från tuva till tuva och jag vet att förr eller senare, så hoppar jag till en tuva som inte finns och sjunker för all framtid ner i djupet...
Och det enda jag vill, är att susa över vidderna utan horisont och vara mig själv.
Min verklighet
Jag har så innerligt dåligt samvete för att jag inte "presterat" något här på bloggen på ett par dagar... Statistiken visar hela tiden på ett ökat intresse för mina ord och jag vet innerst inne att detta är vad jag är menad för, att med hjälp av bokstäverna i mitt huvud skapa en levande upplevelse av vad min verklighet innebär....
Det är alltför lätt att prestera när jag är på topp och skaparglädjen formligen strålar ut från mig som den ljusaste stjärna på himlavalvet. Men dagar som dessa krävs det en obarmhärtig kraftansträngning för att ens börja placera bokstäverna i rätt ordning...
Trots detta, vet jag, att jag måste! För mig själv och för eftervärlden så måste jag skriva, berätta... Låta er ta del av detta oförklarliga, som trots allt är en del av min process, mitt liv... Men ändå är en liknande bild av alltför många som inte orkar, inte kan...
Där jag befinner mig nu är en plats som, förvisso, endast kan beskrivas genom fantasi och som kan liknas vid sagornas värld men som icke desto mindre är min alltför skarpa verklighet... Då talar jag inte om de ljusa sagorna och de lyckliga sluten. Min verklighet just nu är som det svartaste av alla nätter, det djupaste av alla avgrunder och det tyngsta av alla bördor. Likgiltighetens klor gräver allt djupare in i min kropp och en stinkande klibbig sörja sipprar in genom varje por i mitt väsen och kväver allt liv. Att överleva till varje pris tar min kraft och att övertyga mig själv om värdet i att faktiskt försöka överleva kräver än mer energi än jag har att uppbåda.
Omvärlden och alla besynnerliga ting som måste ombesörjas känns så meningslösa. Att äta kräver fokus och koncentration och till det behövs ork. Att intala mig själv att en struktur för vardagen är något nödvändigt känns som ett värdelöst skämt.
Om jag hade haft den minsta lilla aning om hur jag skulle koppla loss alla inpräntade regler och måsten för att få hjärnan att bara sluta, bara ge upp, så hade jag tagit den vägen just nu... Då hade jag lagt mig ner och stannat där i all evig framtid. Jag vill inte orka, kämpa, strida, sträva... Jag vill bara ge upp och kväva den delen av mig som söker vägar som inte finns, som ställer frågor där svar inte finns att få, som slåss mot verkligheten som finns utanför mig själv.
Hade jag haft en möjlighet att bara kväva "mig" och bara existera för mina barn, så hade jag gripit efter den möjligheten med det sista av mina krafter.
Det är alltför lätt att prestera när jag är på topp och skaparglädjen formligen strålar ut från mig som den ljusaste stjärna på himlavalvet. Men dagar som dessa krävs det en obarmhärtig kraftansträngning för att ens börja placera bokstäverna i rätt ordning...
Trots detta, vet jag, att jag måste! För mig själv och för eftervärlden så måste jag skriva, berätta... Låta er ta del av detta oförklarliga, som trots allt är en del av min process, mitt liv... Men ändå är en liknande bild av alltför många som inte orkar, inte kan...
Där jag befinner mig nu är en plats som, förvisso, endast kan beskrivas genom fantasi och som kan liknas vid sagornas värld men som icke desto mindre är min alltför skarpa verklighet... Då talar jag inte om de ljusa sagorna och de lyckliga sluten. Min verklighet just nu är som det svartaste av alla nätter, det djupaste av alla avgrunder och det tyngsta av alla bördor. Likgiltighetens klor gräver allt djupare in i min kropp och en stinkande klibbig sörja sipprar in genom varje por i mitt väsen och kväver allt liv. Att överleva till varje pris tar min kraft och att övertyga mig själv om värdet i att faktiskt försöka överleva kräver än mer energi än jag har att uppbåda.
Om jag hade haft den minsta lilla aning om hur jag skulle koppla loss alla inpräntade regler och måsten för att få hjärnan att bara sluta, bara ge upp, så hade jag tagit den vägen just nu... Då hade jag lagt mig ner och stannat där i all evig framtid. Jag vill inte orka, kämpa, strida, sträva... Jag vill bara ge upp och kväva den delen av mig som söker vägar som inte finns, som ställer frågor där svar inte finns att få, som slåss mot verkligheten som finns utanför mig själv.
Hade jag haft en möjlighet att bara kväva "mig" och bara existera för mina barn, så hade jag gripit efter den möjligheten med det sista av mina krafter.
fredag 26 oktober 2012
Tungt
Tung dag idag. Alltför många dystra, kvävande känslor och tankar virvlar runt som ogenomtränglig dimma i mitt inre. Skymmer sikten för visionerna, glädjen och målet. Jag kurar ihop mig till en liten boll, försöker värja mig från piskrappen, slagen, glåpordens förnedring. Förgäves. Det kommer ju inifrån, lever sitt egna liv i mitt inre, i mitt huvud. Vet inte hur jag ska göra för att skydda mig från något som inte kommer utifrån...
Dagar som denna fylls jag av kväljande vämjelse över diagnoserna. Känner hur jag förtvivlat kämpar mot bittra tårar. Ilska över att inte kunna lägga undan allt en stund och bara få vila. Att stänga ute allt det som förpestar mig inifrån. Dagar som denna vill jag bara sluta mina ögon och sluta andas.
Dagar som denna är hopplösa, uppgivna, förödande, hemska...
Trots det, så fortsätter jag ändå... Skriver, känner, andas och gråter. Frågan som aldrig ger mig ro, som aldrig besvaras... Varför måste det vara så oändligt svårt och ensamt?
Dagar som denna fylls jag av kväljande vämjelse över diagnoserna. Känner hur jag förtvivlat kämpar mot bittra tårar. Ilska över att inte kunna lägga undan allt en stund och bara få vila. Att stänga ute allt det som förpestar mig inifrån. Dagar som denna vill jag bara sluta mina ögon och sluta andas.
Dagar som denna är hopplösa, uppgivna, förödande, hemska...
Trots det, så fortsätter jag ändå... Skriver, känner, andas och gråter. Frågan som aldrig ger mig ro, som aldrig besvaras... Varför måste det vara så oändligt svårt och ensamt?
torsdag 25 oktober 2012
I can see the light!
Igår var jag och hälsade på en vän från skoltiden. Under alldeles för kort tid försökte vi avverka alldeles för många och angelägna samtalsämnen. Det som på ett sätt ytterligare tydliggjorde min vision om framtiden var något hon sa spontant och med äkta inlevelse, innan hon sedan försökte omformulera sig för att det "kanske lät fel" (väldigt fritt omformulerat av mig).
Här måste jag flika in med en liten parentes... Det är just det som är grejen med mig och vad jag förstått, hela ADHD grejen. Om vi bara sa det vi menar direkt, istället för att försöka hitta ord och formuleringar i syfte att på något sätt följa någon osynlig uppsättning regler som uppenbarligen finns, så skulle i allafall min världsuppfattning bli mycket enklare. Jag har häcken full med att försöka tolka människors ord och begripa mig på "oskrivna" regler eftersom det förvirrar mig totalt. Eftersom min hjärna tolkar in alla intryck på flera plan samtidigt så blir orden jag hör, kroppsspråket och "energin" kring den jag talar med helt uppochnedvända när det på något vis förväntas av mig att jag dessutom ska läsa mellan raderna och hålla mig till "oskrivna regler". Helhetsbilden blir kaos för mig. Bättre att bara säga rakt ut vad man har på hjärtat och då har man en klar grund att utgå ifrån...
Nåja, det var en lång parentes... Tillbaka till ursprungsinlägget. Vi pratade kring mitt bloggande och hennes förslag att jag borde ge ut en/flera böcker eftersom jag skriver bra. Hon frågade mig även om vad jag i sådana fall skulle vilja skriva för slags bok. Jag försökte måla upp en ungefärlig bild av vad jag hade i mitt huvud. Jag formulerade lite tankar kring min önskan kring att via bloggen låta mig och andra följa med på denna resa, denna process, som är att ha fått en diagnos och livet efter det tills jag på något vis kan bli "hel" igen. Hennes spontana reflektion över det var så underbar och värmde hjärtat så oerhört mycket för hon lyckades verkligen pricka in min egen känsla så klockrent! Hon sa något i stil med: "Det ska bli så spännande att följa med och se hur detta "slutar", hur du kommer i "mål" och sen se vilka stora saker du kan uträtta". Sen följde en förklaring på vad hon "menade" och hur hon tyckte det lät "fel" det hon sagt... Medan jag försökte få henne att förstå att jag förstod PRECIS, vad hon menade och att jag känner likadant. På något sätt så blev bilden så tydlig i mitt huvud. Det är som att läsa en bra bok eller se en fängslande film och man vill verkligen läsa färdigt/se färdigt för att få slutet, som man innerligt önskar och hoppas att det ska bli bra.
Ur detta så utkristalliserades då min framtidsvison ganska tydligt. Jag har bloggen till att teckna ner min resa, detta kapitel av resan. Under tiden delar jag med mig av insikter, tankar, tips och idéer för hur jag ska kunna kombinera kapaciteten jag har inom mig med alla fysiska begränsningar som utgörs av omvärlden och förutsättningarna för att kunna ha en bra existens men samtidigt få ut mesta möjliga kapacitet ur mina förmågor. Bloggen kommer att utgöra min egen "röda tråd" i att se min egen resa tydligare, efteråt. Därefter ska jag ge ut en bok, hoppas jag, där jag med hjälp av bloggen sammanfattar min egen känslomässiga resa. Efter det ska jag sikta in mig på att sprida kunskap och tips till självhjälp i någon skriftlig form till andra med liknande besvär som mina.
Detta är själva kärnan i min vision! Så, nu är den äntligen ute! Vilken befrielse det är att äntligen ha förstått själv och hittat svaret på många frågor som snurrat. Nu ska jag bara hitta sätt att komma dit, utan att gå under av alla begränsningar som verkligheten och omvärlden utgör.
Här måste jag flika in med en liten parentes... Det är just det som är grejen med mig och vad jag förstått, hela ADHD grejen. Om vi bara sa det vi menar direkt, istället för att försöka hitta ord och formuleringar i syfte att på något sätt följa någon osynlig uppsättning regler som uppenbarligen finns, så skulle i allafall min världsuppfattning bli mycket enklare. Jag har häcken full med att försöka tolka människors ord och begripa mig på "oskrivna" regler eftersom det förvirrar mig totalt. Eftersom min hjärna tolkar in alla intryck på flera plan samtidigt så blir orden jag hör, kroppsspråket och "energin" kring den jag talar med helt uppochnedvända när det på något vis förväntas av mig att jag dessutom ska läsa mellan raderna och hålla mig till "oskrivna regler". Helhetsbilden blir kaos för mig. Bättre att bara säga rakt ut vad man har på hjärtat och då har man en klar grund att utgå ifrån...
Nåja, det var en lång parentes... Tillbaka till ursprungsinlägget. Vi pratade kring mitt bloggande och hennes förslag att jag borde ge ut en/flera böcker eftersom jag skriver bra. Hon frågade mig även om vad jag i sådana fall skulle vilja skriva för slags bok. Jag försökte måla upp en ungefärlig bild av vad jag hade i mitt huvud. Jag formulerade lite tankar kring min önskan kring att via bloggen låta mig och andra följa med på denna resa, denna process, som är att ha fått en diagnos och livet efter det tills jag på något vis kan bli "hel" igen. Hennes spontana reflektion över det var så underbar och värmde hjärtat så oerhört mycket för hon lyckades verkligen pricka in min egen känsla så klockrent! Hon sa något i stil med: "Det ska bli så spännande att följa med och se hur detta "slutar", hur du kommer i "mål" och sen se vilka stora saker du kan uträtta". Sen följde en förklaring på vad hon "menade" och hur hon tyckte det lät "fel" det hon sagt... Medan jag försökte få henne att förstå att jag förstod PRECIS, vad hon menade och att jag känner likadant. På något sätt så blev bilden så tydlig i mitt huvud. Det är som att läsa en bra bok eller se en fängslande film och man vill verkligen läsa färdigt/se färdigt för att få slutet, som man innerligt önskar och hoppas att det ska bli bra.
Ur detta så utkristalliserades då min framtidsvison ganska tydligt. Jag har bloggen till att teckna ner min resa, detta kapitel av resan. Under tiden delar jag med mig av insikter, tankar, tips och idéer för hur jag ska kunna kombinera kapaciteten jag har inom mig med alla fysiska begränsningar som utgörs av omvärlden och förutsättningarna för att kunna ha en bra existens men samtidigt få ut mesta möjliga kapacitet ur mina förmågor. Bloggen kommer att utgöra min egen "röda tråd" i att se min egen resa tydligare, efteråt. Därefter ska jag ge ut en bok, hoppas jag, där jag med hjälp av bloggen sammanfattar min egen känslomässiga resa. Efter det ska jag sikta in mig på att sprida kunskap och tips till självhjälp i någon skriftlig form till andra med liknande besvär som mina.
Detta är själva kärnan i min vision! Så, nu är den äntligen ute! Vilken befrielse det är att äntligen ha förstått själv och hittat svaret på många frågor som snurrat. Nu ska jag bara hitta sätt att komma dit, utan att gå under av alla begränsningar som verkligheten och omvärlden utgör.
onsdag 24 oktober 2012
Ett litet tips till andra med bokstäver...
Något som slog mig, bara sådär... Eller rättare sagt, det har flängt runt i hjärnan som en osammanhängande känsla som åkt runt i olika processer och nu plötsligt bestämde sig för att bli en tydlig bild och hoppa fram i medvetandet och visa sig i klartext.
Människor med ADHD är väldigt sociala varelser, för det mesta. Vi behöver social samvaro för att må bra och trivas. Dessvärre blir det ofta så, när vi inte mår bra, att vi drar oss undan, försöker skydda oss från intryck och skärmar av kontakter och sociala samspel just för att vi helt enkelt inte orkar med det när andra krav blivit för tunga och energikrävande.
När vi då avskärmar oss så kväver vi just behovet av social samvaro, som är en av de grundläggande faktorerna som får oss att "ticka". Och så mår vi ännu sämre...
Detta då, som jag fick en "aha" upplevelse av, var att jag kan få mitt sociala behov "mättat" utan att det suger ur mig min energi och att det dessutom stärker mig!
Sedan jag kom i kontakt med ett forum med andra kvinnor som också har ett gäng bokstäver att tampas med, har jag insett hur viktig just den kontakten är. Jag befinner mig på "hemmaplan" med andra kvinnor och vi stöttar, peppar, ger råd, tröstar varandra. Det som är ännu mer befriande och tryggt är just vetskapen om att vi förstår varandra, vi vet vad vi går omkring med inom oss och det gör hela samvaron så kravlös. Den, nästan, ännu viktigare delen är att vi kan skratta åt samma saker. Vi skrattar år vardagssituationer som ingen, utanför vår verklighet, riktigt kan begripa. Istället för att drabbas av förtvivlan inför det som framstår som brister "där ute", kan vi istället berätta om egna, liknande, situationer och känna samhörighet och jag kan lova att vi får oss ett gäng skrattanfall som gör själen så gott!
Så mitt tips till er "bokstavsmänniskor" som känner er ensamma och ledsna. Sök er till andra människor med liknande "bokstäver" som era och ta hand om den där sociala delen inom er som skriker efter "närhet". Tro mig, det gör underverk! Det tömmer inte er på energi, tvärtom, det ger en fristad, ett andrum där vi får vara oss själva helt och hållet utan att behöva känna oss udda.
Tillsist vill jag rikta ett ENORMT tack till alla "medsystrar" (ni vet vilka ni är) från forumet! Ni har gjort mitt liv så mycket ljusare och "tryggare"! Ni är fantastiska!!!! Jag älskar er!!!!
Människor med ADHD är väldigt sociala varelser, för det mesta. Vi behöver social samvaro för att må bra och trivas. Dessvärre blir det ofta så, när vi inte mår bra, att vi drar oss undan, försöker skydda oss från intryck och skärmar av kontakter och sociala samspel just för att vi helt enkelt inte orkar med det när andra krav blivit för tunga och energikrävande.
När vi då avskärmar oss så kväver vi just behovet av social samvaro, som är en av de grundläggande faktorerna som får oss att "ticka". Och så mår vi ännu sämre...
Detta då, som jag fick en "aha" upplevelse av, var att jag kan få mitt sociala behov "mättat" utan att det suger ur mig min energi och att det dessutom stärker mig!
Sedan jag kom i kontakt med ett forum med andra kvinnor som också har ett gäng bokstäver att tampas med, har jag insett hur viktig just den kontakten är. Jag befinner mig på "hemmaplan" med andra kvinnor och vi stöttar, peppar, ger råd, tröstar varandra. Det som är ännu mer befriande och tryggt är just vetskapen om att vi förstår varandra, vi vet vad vi går omkring med inom oss och det gör hela samvaron så kravlös. Den, nästan, ännu viktigare delen är att vi kan skratta åt samma saker. Vi skrattar år vardagssituationer som ingen, utanför vår verklighet, riktigt kan begripa. Istället för att drabbas av förtvivlan inför det som framstår som brister "där ute", kan vi istället berätta om egna, liknande, situationer och känna samhörighet och jag kan lova att vi får oss ett gäng skrattanfall som gör själen så gott!
Så mitt tips till er "bokstavsmänniskor" som känner er ensamma och ledsna. Sök er till andra människor med liknande "bokstäver" som era och ta hand om den där sociala delen inom er som skriker efter "närhet". Tro mig, det gör underverk! Det tömmer inte er på energi, tvärtom, det ger en fristad, ett andrum där vi får vara oss själva helt och hållet utan att behöva känna oss udda.
Tillsist vill jag rikta ett ENORMT tack till alla "medsystrar" (ni vet vilka ni är) från forumet! Ni har gjort mitt liv så mycket ljusare och "tryggare"! Ni är fantastiska!!!! Jag älskar er!!!!
tisdag 23 oktober 2012
Själen är trött och lugn
Varje enskilt ord jag skriver kräver eftertanke och reflektion...
Rent objektivt, om jag nu kan tänkas kunna vara det här, så är det en rätt spännande situation. Å ena sidan är tröttheten förlamande och avtrubbande fast å andra sidan rusar inte tankarna runt i vansinne och på flera plan samtidigt. Visst finns mycket rastlöshet och oro i kroppen och hjärnan men tröttheten gör att jag inte orkar uppleva det så intensivt som vanligt.
Mötet idag var utmattande. Några bra saker kom ur det. En del oroande och negativt. En del klargöranden. Många ord och bilder och alldeles för mycket kraft i förhållande till vad det gav mig.
Tack vare ovärderliga råd från en "medsyster" på nätet, formulerade jag övergripande svar på frågeställningarna i kallelsen till mötet och mailade alla berörda parter innan mötet. Det fungerade bra för mig, då hade jag en tydligare bild inom mig själv och kände inte att mötet bara var ett virrvarr av människor, ord, intryck och förvirring.
Men att behöva djupdyka ner i allt det negativa, det trasiga, det som inte fungerar och dra upp det till ytan. Belysa det med strålkastare och granska under lupp. Det tar mer än det ger. Det är så lätt att drunkna i allt det som känns fel, allt som jag inte klarar av. Det tar så lång tid för mig att bygga upp de små genomskinliga fraktionerna av självkänsla och den alltför bräckliga tron på att mina styrkor och förmågor ska uppväga det som brister i vardagen och våga tro på att det finns möjligheter att överbrygga skillnaderna mellan min verklighet och den "verkliga" verkligheten...
Fast idag tänker jag tillåta mig att vara trött. På något sätt har så mycket annat under dagen skänkt tröst och värme... Nu ska jag ge min tusenåriga själ lite vila och utrymme att komma till ro...
Mycket intressant faktum
Idag läste jag ett inlägg på underbara adhd's blogg... Det är värt att titta på och fundera över, i dagens samhälle...
http://underbaraadhd.com/2012/10/23/adhd-gemensam-namnare-for-miljardarer-fangar/
http://underbaraadhd.com/2012/10/23/adhd-gemensam-namnare-for-miljardarer-fangar/
Andas
Jag andas! Det är vad jag gör just nu. Det enda jag klarar av. Jag överlever men lever knappt. Jag klamrar mig fast vid andningen så som trädrötterna på bilden ovan. Står bara ut med alla intryck, alla tankar och allt som händer inom mig och omkring mig.
måndag 22 oktober 2012
Avstämningsmöte
Imorgon är jag kallad till ett så kallat "avstämningsmöte inom gemensam kartläggning". De som kommer att vara med på mötet är handläggare från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, min kontaktperson på psyk och min jobbcoach.
Såhär står det i brevet: "Syftet med mötet är att följa upp hur du mår och hur de insatser som pågår fungerar samt att gemensamt planera vidare."
Redan där, kan jag ta ett steg tillbaka och se på orden ur en objektiv och kritisk synvinkel. Nu har jag ju arbetat på en myndighet och kan deras språk och har det verbala ordförrådet. Men trots det så är det knappt jag begriper vad sjutton mötet går ut på. Hur gör de människor som inte förstår formell byråkratiska?
Handläggare från Arbetsförmedlingen har aldrig varit med tidigare på något möte så den informationen skrämmer, rent ut sagt, skiten ur mig. Inte nog med att jag ska behöva träffa ytterligare en ny person från en ny myndighet. Jag ska dessutom behöva beräkna in hur jag ska lyckas göra mig förstådd för en ny individ som jag inte har någon som helst uppfattning om.
Sen kommer vi vidare till det största problemet av alla. Enligt psykologens utlåtande under utredningen så "uppvisar jag en stark verbal förmåga som ligger klart över genomsnittet". Jo men visst, det är min största styrka och min fantastiska förmåga. Alla nickar instämmande...
Men i mitt läge så är det den största förbannelsen ni kan tänka er. Just för att jag är så bra på att berätta, förklara och beskriva så verkar det inte som att mitt förtvivlade behov av hjälp inte kommer fram eller förstås, för jag ÄR ju så BRA på att beskriva. Jag har mer och mer fått känslan av att, om man mår så dåligt, som jag känner att jag gör, så ska man inte orka prata alls. Man ska vara så bottenkörd att man inte orkar beskriva och förklara. För mig är det tvärtom... Ju större min känsla av "undergång" är, desto mer pressar jag mig till att beskriva, berätta, förklara...
I min värld, i mitt huvud, så ser jag att om jag inte anstränger mig till det yttersta för att föra fram mina ord på ett begripligt och målande sätt, så utsätter jag mig för en situation där jag med all säkerhet missförstås och absolut inte ens kommer att komma i närheten av att få den hjälpen som jag vet att jag behöver.
Så för mig är mötet imorgon ett rent helvete. Jag kommer att använda kraft och energi som jag inte har till att försöka nå fram till 4 personer från olika instanser, varav en är helt ny för mig. Min överlevnadsinstinkt kommer att tvinga mig att utnyttja min verbala styrka och i samma stund så sätter jag mig själv i klistret för att jag är "för duktig" på att prata...
Just nu vill jag bara lägga mig ner under täcket och skita i allt! Jag vill inte gå på ytterligare ett förbannat möte, som ökar på min förvirring och tar min energi och som, i mina ögon, inte förbättrar min verklighet ett dugg! Det känns som jag är en marionett som alla drar i och sliter stycken ur mig för att någons statistik ska stämma och sen kan visas upp av politikerna som positiva siffror för staten...
Bitter? Nääädå, inte ett dugg... Varför tror ni det? Bara så totalt utled på hela den här charaden...
Såhär står det i brevet: "Syftet med mötet är att följa upp hur du mår och hur de insatser som pågår fungerar samt att gemensamt planera vidare."
Redan där, kan jag ta ett steg tillbaka och se på orden ur en objektiv och kritisk synvinkel. Nu har jag ju arbetat på en myndighet och kan deras språk och har det verbala ordförrådet. Men trots det så är det knappt jag begriper vad sjutton mötet går ut på. Hur gör de människor som inte förstår formell byråkratiska?
Handläggare från Arbetsförmedlingen har aldrig varit med tidigare på något möte så den informationen skrämmer, rent ut sagt, skiten ur mig. Inte nog med att jag ska behöva träffa ytterligare en ny person från en ny myndighet. Jag ska dessutom behöva beräkna in hur jag ska lyckas göra mig förstådd för en ny individ som jag inte har någon som helst uppfattning om.
Sen kommer vi vidare till det största problemet av alla. Enligt psykologens utlåtande under utredningen så "uppvisar jag en stark verbal förmåga som ligger klart över genomsnittet". Jo men visst, det är min största styrka och min fantastiska förmåga. Alla nickar instämmande...
Men i mitt läge så är det den största förbannelsen ni kan tänka er. Just för att jag är så bra på att berätta, förklara och beskriva så verkar det inte som att mitt förtvivlade behov av hjälp inte kommer fram eller förstås, för jag ÄR ju så BRA på att beskriva. Jag har mer och mer fått känslan av att, om man mår så dåligt, som jag känner att jag gör, så ska man inte orka prata alls. Man ska vara så bottenkörd att man inte orkar beskriva och förklara. För mig är det tvärtom... Ju större min känsla av "undergång" är, desto mer pressar jag mig till att beskriva, berätta, förklara...
I min värld, i mitt huvud, så ser jag att om jag inte anstränger mig till det yttersta för att föra fram mina ord på ett begripligt och målande sätt, så utsätter jag mig för en situation där jag med all säkerhet missförstås och absolut inte ens kommer att komma i närheten av att få den hjälpen som jag vet att jag behöver.
Så för mig är mötet imorgon ett rent helvete. Jag kommer att använda kraft och energi som jag inte har till att försöka nå fram till 4 personer från olika instanser, varav en är helt ny för mig. Min överlevnadsinstinkt kommer att tvinga mig att utnyttja min verbala styrka och i samma stund så sätter jag mig själv i klistret för att jag är "för duktig" på att prata...
Just nu vill jag bara lägga mig ner under täcket och skita i allt! Jag vill inte gå på ytterligare ett förbannat möte, som ökar på min förvirring och tar min energi och som, i mina ögon, inte förbättrar min verklighet ett dugg! Det känns som jag är en marionett som alla drar i och sliter stycken ur mig för att någons statistik ska stämma och sen kan visas upp av politikerna som positiva siffror för staten...
Bitter? Nääädå, inte ett dugg... Varför tror ni det? Bara så totalt utled på hela den här charaden...
Att vara "duktig" krossar mig...
Jag har varit jättduktig, i verklighetens mått mätt. Jag har skapat ett veckoschema där jag ska kunna ha överblick över veckans alla "måsten". Det enda givande i det hela, för mig, var själva skapandet, kreativiteten och utformningen av att förvandla en vit träplatta till något som tilltalar mitt öga.
Idag är en dag då förtvivlade tårar sakta rullar ner för mina kinder, känslan av att befinna mig i ett svart hål som suger livsgnistan ur mig är kvävande, verkligheten utanför är en vild storm som försöker blåsa ut hoppets låga som flämtar och flackar och försöker hålla sig vid liv.
Månadens ekonomi har jag gått över. Att återigen sätta sig ner och stirra på siffrorna, som är obegripliga, att sätta sig in i hur allt hänger ihop igen och vända ut och in på hjärnan för att få ihop bitarna till en helhet. Energin forsar ur mig som ur ett enormt, djup sår.
Att inte ha grepp om när min ersättning kommer in på kontot från Försäkringskassan. Förra månaden kom ersättningen den 20:e, men denna månaden har den inte kommit in än. Det känns som att kastas runt som en blöt, gammal disktrasa. Jag gör allt i min makt för att begripa min del i den här "dealen", hur ska jag kunna få ihop delarna när jag inte har en fast punkt att förhålla mig till. Det vill säga: När kommer min ersättning? Finns det bestämda regler för hur och när den betalas ut? Eller ska jag räkna med att ersättningen kommer någon gång mellan den 20:e och den 30:e? Ett spann på 10 dagar gör det ganska svårt för mig att planera månadens utgifter som redan innan, denna flummiga detalj, är en kraftansträngning som kräver hela min förmåga.
Att min sjukpenning dessutom sänkts från 80% till 75% från och med denna månad, ökar förvirringen ytterligare. Vilken summa har jag att förvänta mig nu? Jag vet inte ens hur jag ska beräkna den?
Här sitter jag alltså med en ganska exakt summa på mina utgifter, som är mina räkningar, men kan inte "skydda" mina pengar, från min impulsivitet, enligt min ekonomiska plan eftersom jag varken vet när jag får pengarna eller hur mycket jag får.
Det är dagar som denna som får den destruktiva impulsiviteten att blossa upp som en rasande eldsvåda. Det blir inte lättare att värja mig mot den inre rösten när yttre faktorer, som inte jag styr över, blir som enorma behållare med bensin som kastas in i elden.
Dessa yttre faktorer är just nu, informationen om att NPF utredningen baseras på osäkra tolkningar av luddiga faktorer, inte ha grepp om när månadens ersättning kommer in på kontot och inte kunna planera månadens ekonomi, att bo i en lägenhet (i 3 veckor idag) som jag inte kunnat "bo" ordentligt i eftersom jag väntat på en renovering som kanske eventuellt kommer att genomföras inom en obestämd framtid.
Jag har visserligen bestämt och meddelat hyresvärden att jag inte vill ha nya tapeter alls förutom i köket. Det är det enda sätt jag kan skydda mig själv från den stress och energiåtgång som situationen skapar.
Det är dagar som denna jag känner mig som ett främmande väsen i denna värld, denna verklighet. Hur ska jag kunna få ihop det som är "JAG" och ett liv här som konstant känns som knivhugg efter knivhugg, hur jag än vänder mig och försöker vara "duktig" och leva efter de regler som finns. Ett liv där villkoren för det mesta känns obegripliga och i många fall, rent idiotiska. Ett liv där, det som definierar mitt "jag", som får mig att växa och blomstra, inte är kompatibelt med villkoren för existens i denna verklighet.
Hur ska jag kunna se/utnyttja/lyfta fram mina styrkor när jag hela tiden bevisas av motsatsen? Jag är en vinklippt fågel, en delfin utan hav, en prickig zebra bland randiga zebror där prickar är totalförbjudna...
Om någon kommer på en lösning för lobotomering av själar, så ställer jag mig först i kön för den behandlingen!
Normalt psyke kontra "funktionshindrat" psyke
Något som slår mig, som konstant gör mig så oändligt ledsen, är hur "normala" människor i sitt arbete tycks kunna stänga av sig själva i förhållande till det arbete de genomför...
Det verkar som att de kan distansera sig och skilja sin verklighet från den verklighet de utsätter andra för...
Som till exempel just nu. Jag flyttade till min nya lägenhet, 1 oktober. Jag hade samma hyresvärd i min förra lägenhet som i denna lägenhet jag flyttade till. Enligt deras regler skulle jag överlämna nycklarna till en tom, städad, lägenhet kl 10 på förmiddagen och få tillgång till min nya lägenhet "senast kl 12", som det stod i brevet jag fick, samma dag (1 oktober). Bara där, skär det ju sig totalt... Hur ska det ens vara möjligt?
Nu hade jag en väldigt vänlig vaktmästare i förra lägenheten och ingen annan hyresgäst som skulle in 1 oktober, så jag fick lite mer tid på mig innan jag behövde överlämna nycklarna.
När jag kom till min nya lägenhet så stod två personer och putsade fönster, i vansinnig fart, och en besiktningsman gick och kliade sig i huvudet och skyllde på att tekniken i "prylen" som han antecknade i, inte fungerade. Städningen av lägenheten var under all kritik och skicket på lägenheten godkändes inte i besiktningen.
Tapeterna i köket är så ner-kladdade att det ser ut som att tidigare hyresgäster använt väggarna som tallrikar, katter har använt väggar som klösbrädor och barn som ritblock...
Jag fick löfte om att jag skulle få nya tapeter inom två veckor, förutsatt att jag valde tapeter omgående. Jag uppfyllde min del av löftet och valde tapeter till barnens rum, köket och vardagsrummet den 2 oktober.
I fredags sprang besiktningsmannen förbi när jag var utanför min lägenhet, jag passade på att fråga när jag skulle få min utlovade omtapetsering. Han svarade att det var väldigt hektiskt just nu och att företaget som sköter renoveringen prioriterar tomma lägenheter som ska bli bebodda 1 november och att han inte visste när jag kunde tänkas få mina nya tapeter som jag trodde att jag redan skulle haft... Jag har bott här i 3 veckor, imorgon.
Jag har avstått från att inreda vardagsrum, kök och barnens rum i avvaktan på att få renoverat dessa rum och känt ett konstant obehag för att jag inte kunnat "bo in mig" ordentligt.
Igår bestämde jag till sist att jag ger blanka f*n i några nya tapeter, och väljer att bo in mig istället... Jag känner att jag helt enkelt får göra det bästa av situationen och har bestämt att det enda rum de får tapetsera om är köket.
Men det slår mig gång på gång inom varje kontakt med företag/myndighet/samhällsfunktion, hur de verkar kunna blockera medkänslan och empatin för en annan människa. De reflekterar inte ens över det faktum att jag lever i kartonger och att jag gått med på att vänta i två veckor med att packa upp eftersom jag blivit lovad nya tapeter. De funderar inte en sekund på vilket stressmoment det är att inte kunna packa upp allt och börja bo in mig i mitt så kallade hem. Ändå ska jag betala full hyra och avvakta medan de gör i ordning tomma lägenheter som ingen bor i, för att dessa prioriteras.
Är det mig det är fel på? Tycker "normala" människor att detta är helt acceptabelt och finner sig i det?
Jag förstår verkligen inte logiken i det hela?
Det verkar som att de kan distansera sig och skilja sin verklighet från den verklighet de utsätter andra för...
Som till exempel just nu. Jag flyttade till min nya lägenhet, 1 oktober. Jag hade samma hyresvärd i min förra lägenhet som i denna lägenhet jag flyttade till. Enligt deras regler skulle jag överlämna nycklarna till en tom, städad, lägenhet kl 10 på förmiddagen och få tillgång till min nya lägenhet "senast kl 12", som det stod i brevet jag fick, samma dag (1 oktober). Bara där, skär det ju sig totalt... Hur ska det ens vara möjligt?
Nu hade jag en väldigt vänlig vaktmästare i förra lägenheten och ingen annan hyresgäst som skulle in 1 oktober, så jag fick lite mer tid på mig innan jag behövde överlämna nycklarna.
När jag kom till min nya lägenhet så stod två personer och putsade fönster, i vansinnig fart, och en besiktningsman gick och kliade sig i huvudet och skyllde på att tekniken i "prylen" som han antecknade i, inte fungerade. Städningen av lägenheten var under all kritik och skicket på lägenheten godkändes inte i besiktningen.
Tapeterna i köket är så ner-kladdade att det ser ut som att tidigare hyresgäster använt väggarna som tallrikar, katter har använt väggar som klösbrädor och barn som ritblock...
Jag fick löfte om att jag skulle få nya tapeter inom två veckor, förutsatt att jag valde tapeter omgående. Jag uppfyllde min del av löftet och valde tapeter till barnens rum, köket och vardagsrummet den 2 oktober.
I fredags sprang besiktningsmannen förbi när jag var utanför min lägenhet, jag passade på att fråga när jag skulle få min utlovade omtapetsering. Han svarade att det var väldigt hektiskt just nu och att företaget som sköter renoveringen prioriterar tomma lägenheter som ska bli bebodda 1 november och att han inte visste när jag kunde tänkas få mina nya tapeter som jag trodde att jag redan skulle haft... Jag har bott här i 3 veckor, imorgon.
Jag har avstått från att inreda vardagsrum, kök och barnens rum i avvaktan på att få renoverat dessa rum och känt ett konstant obehag för att jag inte kunnat "bo in mig" ordentligt.
Igår bestämde jag till sist att jag ger blanka f*n i några nya tapeter, och väljer att bo in mig istället... Jag känner att jag helt enkelt får göra det bästa av situationen och har bestämt att det enda rum de får tapetsera om är köket.
Men det slår mig gång på gång inom varje kontakt med företag/myndighet/samhällsfunktion, hur de verkar kunna blockera medkänslan och empatin för en annan människa. De reflekterar inte ens över det faktum att jag lever i kartonger och att jag gått med på att vänta i två veckor med att packa upp eftersom jag blivit lovad nya tapeter. De funderar inte en sekund på vilket stressmoment det är att inte kunna packa upp allt och börja bo in mig i mitt så kallade hem. Ändå ska jag betala full hyra och avvakta medan de gör i ordning tomma lägenheter som ingen bor i, för att dessa prioriteras.
Är det mig det är fel på? Tycker "normala" människor att detta är helt acceptabelt och finner sig i det?
Jag förstår verkligen inte logiken i det hela?
Tips för ADHD
lördag 20 oktober 2012
Utredning baserad på exakt vetenskap eller kvalificerad gissning?
I tisdags träffade jag den psykolog som var med och genomförde den neuropsykiatriska utredningen på mig för, ganska exakt, 1 år sen. Mötet genererades av att jag begärde att få ta del av min utredning och psykologen gärna ville ha en genomgång tillsammans med mig för att kunna svara på eventuella frågor och förklara utredningen.
Själva frågeställningen för psykologen, läkaren och arbetsterapeuten för utredningen var "neuropsykiatrisk problematik?" (Frågeställningen var väldigt viktig, poängterade psykologen)
Hur som helst... Under årens lopp har jag fått fylla i olika tester, innan själva utredningen. Dessa tester har visat olika saker. Ett test, DipQ, för att visa tecken på personlighetsstörning gav tydligen (citat ur journalen) "utslag på flera personlighetstyper; schizotyp, borderline och undvikande personlighetsstörning" (Vad det är har jag inte den blekaste aning om men det skrämmer mig...) Däremot ska ett test, SCID-II, med frågeställning om borderline, ha uteslutit borderline eftersom jag bara uppfyllde 2 av 9 kriterier. (Suckar av lättnad).
Själva utredningen bestod av en "intervju" med arbetsterapeut, en med psykolog och två tillfällen med tester. Jag drev mig igenom den i ett rasande tempo, 10 dagar. Varje besök tog runt 1 timme eller lite mer. Psykologen intervjuade även min mamma.
Samtidigt som utredningen gjordes, gick betänketiden för skilsmässan ut och dom om skilsmässa fattades av Tingsrätten (jag och min ex-man var helt överens om skilsmässan), jag gjorde min sista praktik på heltid i utbildningen för undersköterska, hade barnen varannan vecka och hade några veckor tidigare försökt begå självmord. Jag mådde nog inte speciellt bra just då...
Under mötet med psykologen så gled samtalet in på hur exakt själva diagnoserna ställdes, ADHD och Asperger. Psykologen förklarar då att det är ett gemensamt "beslut" som psykolog, läkare och arbetsterapeut kommer fram till utifrån samtal kring vad de sett under sina "intervjuer" och testresultat med mig men att eftersom de flesta neuropsykiatriska funktionshinder har gemensamma drag och att depression och livssituation i övrigt spelar stor roll går det inte med exakthet att bestämma vilka diagnoser det handlar om. Det handlade mer om att pricka in det som verkade mest rimligt och stämde bäst. Det kunde till och med visa sig, om jag gjorde samma utredning igen vid en annan tidpunkt i livet, att det inte alls var samma diagnoser de då kom fram till.
Just DET, har fastnat ganska rejält, i min hjärna... Jag minns när jag hade mötet med läkaren, psykologen, min kontaktperson och en väninna jag hade med som stöd. Jag var fullkomligt bottenkörd, sjukskriven och under isen. Diagnosen ADHD var jag nästan helt säker på men Asperger kom som en hink iskallt vatten. Jag minns inte mycket av mötet eller det som sades. Förvirrad var ett milt uttryck för hur jag kände mig. Jag visste inte ens vad Asperger var! Och plötsligt hade JAG det! Nu ett år senare får jag dessutom reda på att det passade in just då men att det kanske kunde bero på min dåvarande depression och livssituation, för de "dragen" man uppvisade då var väldigt lika Asperger...
Jag är ju en person som har ett enormt behov av att ha konkreta fakta, exakta riktlinjer, tydliga besked osv. Enligt många väldigt Asperger, men som jag ser det numera totalt ADHD också. Att då berätta för mig att min utredning, som jag helt säkert trodde baserades på vetenskapliga fakta, tydliga resultat och specifika kriterier mer verkar vara en kvalificerad gissning på en höft sådär (så känns det!) gör mig totalt chockad! Jag är mållös, lamslagen och ganska förtvivlad.
Sen följer ju tankarna vidare i nästa tankebana... Har man Asperger så har man rätt till stöd enligt LSS (LAGEN OM STÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE) men att ADHD inte ingår i den kategorin (Så var det för ett år sen i alla fall).
Så om jag då skulle ge mig på en utredning till och den skulle visa att jag inte har Asperger, enligt deras "kvalificerade gissning", så ryker boendestödet för mig?
Jag tänker inte ens försöka börja förklara vad allt detta gör med mig psykiskt... Jag har nog aldrig varit så rädd för hur samhället är funtat, som jag är just nu...
Själva frågeställningen för psykologen, läkaren och arbetsterapeuten för utredningen var "neuropsykiatrisk problematik?" (Frågeställningen var väldigt viktig, poängterade psykologen)
Hur som helst... Under årens lopp har jag fått fylla i olika tester, innan själva utredningen. Dessa tester har visat olika saker. Ett test, DipQ, för att visa tecken på personlighetsstörning gav tydligen (citat ur journalen) "utslag på flera personlighetstyper; schizotyp, borderline och undvikande personlighetsstörning" (Vad det är har jag inte den blekaste aning om men det skrämmer mig...) Däremot ska ett test, SCID-II, med frågeställning om borderline, ha uteslutit borderline eftersom jag bara uppfyllde 2 av 9 kriterier. (Suckar av lättnad).
Själva utredningen bestod av en "intervju" med arbetsterapeut, en med psykolog och två tillfällen med tester. Jag drev mig igenom den i ett rasande tempo, 10 dagar. Varje besök tog runt 1 timme eller lite mer. Psykologen intervjuade även min mamma.
Samtidigt som utredningen gjordes, gick betänketiden för skilsmässan ut och dom om skilsmässa fattades av Tingsrätten (jag och min ex-man var helt överens om skilsmässan), jag gjorde min sista praktik på heltid i utbildningen för undersköterska, hade barnen varannan vecka och hade några veckor tidigare försökt begå självmord. Jag mådde nog inte speciellt bra just då...
Under mötet med psykologen så gled samtalet in på hur exakt själva diagnoserna ställdes, ADHD och Asperger. Psykologen förklarar då att det är ett gemensamt "beslut" som psykolog, läkare och arbetsterapeut kommer fram till utifrån samtal kring vad de sett under sina "intervjuer" och testresultat med mig men att eftersom de flesta neuropsykiatriska funktionshinder har gemensamma drag och att depression och livssituation i övrigt spelar stor roll går det inte med exakthet att bestämma vilka diagnoser det handlar om. Det handlade mer om att pricka in det som verkade mest rimligt och stämde bäst. Det kunde till och med visa sig, om jag gjorde samma utredning igen vid en annan tidpunkt i livet, att det inte alls var samma diagnoser de då kom fram till.
Just DET, har fastnat ganska rejält, i min hjärna... Jag minns när jag hade mötet med läkaren, psykologen, min kontaktperson och en väninna jag hade med som stöd. Jag var fullkomligt bottenkörd, sjukskriven och under isen. Diagnosen ADHD var jag nästan helt säker på men Asperger kom som en hink iskallt vatten. Jag minns inte mycket av mötet eller det som sades. Förvirrad var ett milt uttryck för hur jag kände mig. Jag visste inte ens vad Asperger var! Och plötsligt hade JAG det! Nu ett år senare får jag dessutom reda på att det passade in just då men att det kanske kunde bero på min dåvarande depression och livssituation, för de "dragen" man uppvisade då var väldigt lika Asperger...
Jag är ju en person som har ett enormt behov av att ha konkreta fakta, exakta riktlinjer, tydliga besked osv. Enligt många väldigt Asperger, men som jag ser det numera totalt ADHD också. Att då berätta för mig att min utredning, som jag helt säkert trodde baserades på vetenskapliga fakta, tydliga resultat och specifika kriterier mer verkar vara en kvalificerad gissning på en höft sådär (så känns det!) gör mig totalt chockad! Jag är mållös, lamslagen och ganska förtvivlad.
Sen följer ju tankarna vidare i nästa tankebana... Har man Asperger så har man rätt till stöd enligt LSS (LAGEN OM STÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE) men att ADHD inte ingår i den kategorin (Så var det för ett år sen i alla fall).
Så om jag då skulle ge mig på en utredning till och den skulle visa att jag inte har Asperger, enligt deras "kvalificerade gissning", så ryker boendestödet för mig?
Jag tänker inte ens försöka börja förklara vad allt detta gör med mig psykiskt... Jag har nog aldrig varit så rädd för hur samhället är funtat, som jag är just nu...
torsdag 18 oktober 2012
Så ledsen och besviken på er!
Medvetet har jag en provocerande rubrik på mitt inlägg. Länge har jag funderat på detta inlägg. Funderat på om jag ska låta bli eller om jag ska skriva det och i sådana fall, HUR jag ska formulera mig. Ja, ni märker ju själva att jag bestämde mig för att skriva det. Hur det blir formulerat... Det får orden bestämma under tiden jag skriver.
Det här inlägget riktar sig direkt till många av er som funnits i mitt liv "FD" (före diagnos), inte alla, men några av er borde absolut ta er en funderare över det jag har att säga.
Jag är besviken och ledsen men framför allt djupt sårad! Många av er som fullkomligt "ääääälskade" mig och mina galna upptåg, min färgstarka personlighet, min rättframma attityd, mitt blixtrande humör... Ingen av er lämnades oberörd av den person jag är. Sen fick jag min utredning med diagnoser till följd. Ni ryckte lite på axlarna, sa att ni inte var det minsta förvånade, att jag fortfarande var jag och att diagnoser inte förändrar något. En del av er skrattade lite generat och slängde ur er ett krystat skämt om att det var "inne" med diagnoser och att "alla" tydligen skulle få diagnoser nu, att det var ett "påhitt" av vården (typ). Ni stod handfallna när min tillvaro rasade och varken förstod eller accepterade att jag befann mig i en kris, en process.
En del av er vände mig helt enkelt ryggen, visade tydligt att ni inte var intresserade av att vara en del av mitt liv längre, nu när jag skulle "envisas" med att älta och prata om mina diagnoser. En del av er meddelade mig, med mild irritation, att ni var trötta på mitt eviga tjat om diagnoser (ni förtjänar trots det en stor dos respekt för att ni åtminstone talade om det för mig!). En del av er fortsatte med påståendet att "Du är ju inte dina diagnoser, du är ju fortfarande du!", som ni höll framför er som en skyddande sköld för att få mig tyst.
Ni, som i många år, stått mig nära. Som jag, naivt nog, trodde var Vänner som brydde er, ställde upp, accepterade och stöttade. Tji fick jag! I nöden prövas vännen, säger dom som vet...
Ni som fortfarande är kvar och "står ut", ni som respekterar min kris och mitt enorma behov av information och ältande. Ni är FANTASTISKA! Ni är sanna vänner och ni vet vilka ni är!
Givetvis är jag fortfarande samma jag! Det som är JAG är inte det minsta förändrat. Jag är fortfarande fullkomligt sjövild, clownen som bjuder på sig själv och ställer upp som ett skämt för att alla ska skratta, obekväm är jag också precis som jag alltid varit. Jag är fortfarande överfull av kärlek, omtanke och medlidande för era lidanden, problem och händelser som tynger er i tillvaron, när ni kommer till mig. Jag är fortfarande intensiv med inslag av besatthet, ombytlig, dramatisk, översvallande och superstark!
Ställ er en fråga! Om ni skulle hamna i rullstol, förlora synen, hörseln eller på annat sätt drabbas av ett funktionshinder. Skulle ni vilja bli bemötta på samma sätt, som jag beskriver ovan? Skulle ni tycka det hjälpte om era vänner gång på gång upprepade för er "Men du är ju fortfarande du!", irriterat förklarade att "Det är så jobbigt att umgås med dig för du bara tjatar om ditt funktionshinder". Skulle ni tycka det kändes helt ok att en del bara försvann ur ert liv, utan förklaring, men att det ändå framgick tydligt att det var just på grund av funktionshindret ni drabbats av.
Är det så konstigt att jag vill ta reda på vad ADHD och Asperger ÄR, att jag behöver fråga er om saker som jag gått och funderat på för att se hur ni tänker kring det? Ni är ju trots allt de "normala" människorna som jag kan bolla med för att äntligen kunna hitta förklaringar till hur ni fungerar i de situationer där jag inte fungerar likadant eller för att försöka förstå mina begränsningar, som jag nu plötsligt har ett namn på. Ni är ju de personer som kan agera rullstolsramp åt mig, för att underlätta lite i mitt kaos.
Är det rättvist av er att förneka mig den psykologiska process det innebär att få ett funktionshinder och att ifrågasätta att jag behöver gå igenom ett antal faser som vilken annan människa som helst som hamnar i rullstol? De faserna finns dokumenterade och är totalt accepterade när det gäller synliga/fysiska funktionshinder. Vad är skillnaden när det gäller ett psykiskt funktionshinder? I 34 år visste jag inte om mitt funktionshinder. Då var det bara "fel" på mig, jag var "konstig", jag sa för mycket, betedde mig för udda... Jag ifrågasattes, pressades till att försöka förändra mig själv för att passa in i sociala sammanhang utan att göra bort mig kapitalt. Jag var den som folk suckade över, höjde på ögonbrynen åt, förmanade, skrattade åt. Innan min utredning så hade jag inget funktionshinder utan var bara "för mycket".
Om inte jag själv eller någon annan i mitt liv VET att jag är blind, så försöker ju jag rätta mig efter det ni berättar om "syn" och kanske försöker jag till och med hitta metoder för att "se". Vi vänjer oss alla vid att jag snubblar över trösklar i nya situationer och går in i väggar på okända platser. Ni suckar över min klumpighet och jag försöker förstå vad det är för fel på mig som inte är som er. Sen kommer vården in i bilden och förklarar att jag är "blind" och kommer att vara det resten av livet. Alla mina försök att "se" är bortkastade. Jag tvingas inse att jag aldrig kommer att kunna "se".
Kan någon då vara vänlig och förklara för mig VAD exakt det är som är konstigt och fel med det jag går igenom just nu?
Jag hade föredragit att ni, när ni orkade, lyssnade på mig och mina funderingar, svarade på mina frågor. Jag hade uppskattat att ni sa till mig: "Jag förstår inte vad du går igenom och just nu är det för mycket för mig men jag respekterar att du går igenom en process och har det jobbigt.", "Jag förstår inte varför du gör allt det här du gör eller varför du känner det här behovet av att ta reda på allt detta, men jag respekterar att det är viktigt för dig".
Jag vill inte ösa på er alla mina funderingar och tankar kring mina funktionshinder, även om en del av själva funktionshindret ÄR att impulsivt och intensivt dela med mig av ALLA insikter som susar genom huvudet. Enormt mycket håller jag för mig själv, av respekt för att ni inte orkar, inte är intresserade, inte vill. Det minsta jag tycker jag kan begära av er är att ni respekterar och accepterar den kris jag måste gå igenom och att ni visar att ni förstår att jag måste gå igenom det här även fast ni inte förstår varför eller vad det här har inneburit i mitt liv. Försök inte förminska det eller ignorera det.
För det känns så fruktansvärt sårande och kränkande att bemötas av en överseende uttråkad attityd som utstrålar irritation och ovilja. De som inte vill ha med mig och mina funktionshinder att göra får gärna tala om det, rakt ut, istället för att försöka låtsas som att funktionshindrena inte finns och att jag kanske slutar prata om dom om ni ignorerar just det, tillräckligt länge...
Jag föredrar trots allt att veta att jag har genetiska funktionshinder så jag kan lära mig använda "blindkäpp" och kanske få hjälp av en "blindhund".
Det är trots allt ADHD Awareness Week! Som vanligt tar jag den hårda knöliga vägen och lyfter fram sånt som besvärar, provocerar, är jobbigt, rör om i grytan, upprör. Känslor är BRA, oavsett vilka de är! Har jag fått dig att reagera? Att känna något? Är du arg? Ledsen? Känner du igen dig?
Oavsett vad jag fått dig att känna, så är det bra! Det är mitt mål att få dig att känna! Kanske tänker du till, nästa gång du står inför en situation du inte förstår fullt ut och visar lite empati och medkänsla för den personen.
Det här inlägget riktar sig direkt till många av er som funnits i mitt liv "FD" (före diagnos), inte alla, men några av er borde absolut ta er en funderare över det jag har att säga.
Jag är besviken och ledsen men framför allt djupt sårad! Många av er som fullkomligt "ääääälskade" mig och mina galna upptåg, min färgstarka personlighet, min rättframma attityd, mitt blixtrande humör... Ingen av er lämnades oberörd av den person jag är. Sen fick jag min utredning med diagnoser till följd. Ni ryckte lite på axlarna, sa att ni inte var det minsta förvånade, att jag fortfarande var jag och att diagnoser inte förändrar något. En del av er skrattade lite generat och slängde ur er ett krystat skämt om att det var "inne" med diagnoser och att "alla" tydligen skulle få diagnoser nu, att det var ett "påhitt" av vården (typ). Ni stod handfallna när min tillvaro rasade och varken förstod eller accepterade att jag befann mig i en kris, en process.
En del av er vände mig helt enkelt ryggen, visade tydligt att ni inte var intresserade av att vara en del av mitt liv längre, nu när jag skulle "envisas" med att älta och prata om mina diagnoser. En del av er meddelade mig, med mild irritation, att ni var trötta på mitt eviga tjat om diagnoser (ni förtjänar trots det en stor dos respekt för att ni åtminstone talade om det för mig!). En del av er fortsatte med påståendet att "Du är ju inte dina diagnoser, du är ju fortfarande du!", som ni höll framför er som en skyddande sköld för att få mig tyst.
Ni, som i många år, stått mig nära. Som jag, naivt nog, trodde var Vänner som brydde er, ställde upp, accepterade och stöttade. Tji fick jag! I nöden prövas vännen, säger dom som vet...
Ni som fortfarande är kvar och "står ut", ni som respekterar min kris och mitt enorma behov av information och ältande. Ni är FANTASTISKA! Ni är sanna vänner och ni vet vilka ni är!
Givetvis är jag fortfarande samma jag! Det som är JAG är inte det minsta förändrat. Jag är fortfarande fullkomligt sjövild, clownen som bjuder på sig själv och ställer upp som ett skämt för att alla ska skratta, obekväm är jag också precis som jag alltid varit. Jag är fortfarande överfull av kärlek, omtanke och medlidande för era lidanden, problem och händelser som tynger er i tillvaron, när ni kommer till mig. Jag är fortfarande intensiv med inslag av besatthet, ombytlig, dramatisk, översvallande och superstark!
Ställ er en fråga! Om ni skulle hamna i rullstol, förlora synen, hörseln eller på annat sätt drabbas av ett funktionshinder. Skulle ni vilja bli bemötta på samma sätt, som jag beskriver ovan? Skulle ni tycka det hjälpte om era vänner gång på gång upprepade för er "Men du är ju fortfarande du!", irriterat förklarade att "Det är så jobbigt att umgås med dig för du bara tjatar om ditt funktionshinder". Skulle ni tycka det kändes helt ok att en del bara försvann ur ert liv, utan förklaring, men att det ändå framgick tydligt att det var just på grund av funktionshindret ni drabbats av.
Är det så konstigt att jag vill ta reda på vad ADHD och Asperger ÄR, att jag behöver fråga er om saker som jag gått och funderat på för att se hur ni tänker kring det? Ni är ju trots allt de "normala" människorna som jag kan bolla med för att äntligen kunna hitta förklaringar till hur ni fungerar i de situationer där jag inte fungerar likadant eller för att försöka förstå mina begränsningar, som jag nu plötsligt har ett namn på. Ni är ju de personer som kan agera rullstolsramp åt mig, för att underlätta lite i mitt kaos.
Är det rättvist av er att förneka mig den psykologiska process det innebär att få ett funktionshinder och att ifrågasätta att jag behöver gå igenom ett antal faser som vilken annan människa som helst som hamnar i rullstol? De faserna finns dokumenterade och är totalt accepterade när det gäller synliga/fysiska funktionshinder. Vad är skillnaden när det gäller ett psykiskt funktionshinder? I 34 år visste jag inte om mitt funktionshinder. Då var det bara "fel" på mig, jag var "konstig", jag sa för mycket, betedde mig för udda... Jag ifrågasattes, pressades till att försöka förändra mig själv för att passa in i sociala sammanhang utan att göra bort mig kapitalt. Jag var den som folk suckade över, höjde på ögonbrynen åt, förmanade, skrattade åt. Innan min utredning så hade jag inget funktionshinder utan var bara "för mycket".
Om inte jag själv eller någon annan i mitt liv VET att jag är blind, så försöker ju jag rätta mig efter det ni berättar om "syn" och kanske försöker jag till och med hitta metoder för att "se". Vi vänjer oss alla vid att jag snubblar över trösklar i nya situationer och går in i väggar på okända platser. Ni suckar över min klumpighet och jag försöker förstå vad det är för fel på mig som inte är som er. Sen kommer vården in i bilden och förklarar att jag är "blind" och kommer att vara det resten av livet. Alla mina försök att "se" är bortkastade. Jag tvingas inse att jag aldrig kommer att kunna "se".
Kan någon då vara vänlig och förklara för mig VAD exakt det är som är konstigt och fel med det jag går igenom just nu?
Jag hade föredragit att ni, när ni orkade, lyssnade på mig och mina funderingar, svarade på mina frågor. Jag hade uppskattat att ni sa till mig: "Jag förstår inte vad du går igenom och just nu är det för mycket för mig men jag respekterar att du går igenom en process och har det jobbigt.", "Jag förstår inte varför du gör allt det här du gör eller varför du känner det här behovet av att ta reda på allt detta, men jag respekterar att det är viktigt för dig".
Jag vill inte ösa på er alla mina funderingar och tankar kring mina funktionshinder, även om en del av själva funktionshindret ÄR att impulsivt och intensivt dela med mig av ALLA insikter som susar genom huvudet. Enormt mycket håller jag för mig själv, av respekt för att ni inte orkar, inte är intresserade, inte vill. Det minsta jag tycker jag kan begära av er är att ni respekterar och accepterar den kris jag måste gå igenom och att ni visar att ni förstår att jag måste gå igenom det här även fast ni inte förstår varför eller vad det här har inneburit i mitt liv. Försök inte förminska det eller ignorera det.
För det känns så fruktansvärt sårande och kränkande att bemötas av en överseende uttråkad attityd som utstrålar irritation och ovilja. De som inte vill ha med mig och mina funktionshinder att göra får gärna tala om det, rakt ut, istället för att försöka låtsas som att funktionshindrena inte finns och att jag kanske slutar prata om dom om ni ignorerar just det, tillräckligt länge...
Jag föredrar trots allt att veta att jag har genetiska funktionshinder så jag kan lära mig använda "blindkäpp" och kanske få hjälp av en "blindhund".
Det är trots allt ADHD Awareness Week! Som vanligt tar jag den hårda knöliga vägen och lyfter fram sånt som besvärar, provocerar, är jobbigt, rör om i grytan, upprör. Känslor är BRA, oavsett vilka de är! Har jag fått dig att reagera? Att känna något? Är du arg? Ledsen? Känner du igen dig?
Oavsett vad jag fått dig att känna, så är det bra! Det är mitt mål att få dig att känna! Kanske tänker du till, nästa gång du står inför en situation du inte förstår fullt ut och visar lite empati och medkänsla för den personen.
NPF coaching
Igår snubblade jag över ett begrepp som jag inte visste fanns. ADHD coach och NPF coaching. Jag har hittat en uppsjö av information kring detta. Mycket är på engelska eftersom detta startade i USA i början på -90 talet. Hittade även ett faktablad om detta som Riksförbundet Attention sammanställt.
Jag har även skummat genom (väldigt flyktigt) befintliga ADHD coacher på nätet, som finns här i Sverige och fastnade för en man som heter Lasse Andersson, som själv har diagnos och har en hemsida som tilltalade mig mycket. Han ger också föreläsningar som riktar sig till anställda som i sitt arbete kommer i kontakt med personer med diagnoser. Det som gjorde mig mest glad var det faktum att han enbart tar 100:- /gång för coaching av privatperson med funktionshinder.
Med tanke på att det är ADHD Awareness week så är det ju ingen dum idé att kanske marknadsföra lite sådant här, som är matnyttigt och som ger handfasta råd och tips.
Det finns alltför många presentationer om framgång som lyfter upp alla styrkor och målar upp en guldkantad bild över en "gåva" som lett till ett fantastiskt liv efter ett horribelt förflutet. Jag säger inte att dessa inte behövs, tvärtom! De är livsviktiga! Men det är lätt att skapa en bild där man missar de saker som i en vanlig vardag, ett vanligt liv, med vanliga förutsättningar; för de allra flesta är så stora hinder att all energi går åt till att lösa dem. De allra flesta med ett neuropsykiatriskt funktionshinder når inte framgång, har inte möjligheterna att göra det som skulle krävas för att "hamna på rätt plats" eftersom det finns för många faktorer omkring dem som omöjliggör det.
På hans hemsida snubblade jag även över "verktygslådan" som innehåller så mycket matnyttigt, både för oss med diagnos men också för andra som i sin vardag är i kontakt med personer som har diagnos. Där finns bland annat en lista på saker i vardagen där jag själv kan kryssa i vilka som innebär ett hinder för mig.
Jag tänkte själv utnyttja detta material för att förbereda mig inför möte med min boendestödjare som ska hjälpa mig forma struktur och rutiner kring min vardag men även hitta de områden/situationer som för mig innebär svårigheter.
Jag hittade också en blogg där en kvinna beskriver hur det var att få diagnos ADHD som vuxen.
Som ni kanske märkt på de senaste inläggen så är de helt bildlösa. Just nu är jag inne i en fas av enorm trötthet. Sömnbrist är en faktor. Att leva just nu är tyngre och jobbigare. Jag orkar helt enkelt inte smycka mina inlägg just nu. Men jag håller stenhårt fast vid min övertygelse att det jag skriver om och försöker nå ut med, är viktigt och av betydelse. Så även om jag många stunder förtvivlar, tappar hoppet och bara vill lägga ner hela bloggen, hela mig, så gör jag det inte! Men för att orka forma inlägg så måste annat stryka på foten, i detta fall det estetiska intrycket och visualiseringen av mina ord, som bilderna är tänkta att medföra. Ha överseende med detta är ni vänliga!
Jag har även skummat genom (väldigt flyktigt) befintliga ADHD coacher på nätet, som finns här i Sverige och fastnade för en man som heter Lasse Andersson, som själv har diagnos och har en hemsida som tilltalade mig mycket. Han ger också föreläsningar som riktar sig till anställda som i sitt arbete kommer i kontakt med personer med diagnoser. Det som gjorde mig mest glad var det faktum att han enbart tar 100:- /gång för coaching av privatperson med funktionshinder.
Med tanke på att det är ADHD Awareness week så är det ju ingen dum idé att kanske marknadsföra lite sådant här, som är matnyttigt och som ger handfasta råd och tips.
Det finns alltför många presentationer om framgång som lyfter upp alla styrkor och målar upp en guldkantad bild över en "gåva" som lett till ett fantastiskt liv efter ett horribelt förflutet. Jag säger inte att dessa inte behövs, tvärtom! De är livsviktiga! Men det är lätt att skapa en bild där man missar de saker som i en vanlig vardag, ett vanligt liv, med vanliga förutsättningar; för de allra flesta är så stora hinder att all energi går åt till att lösa dem. De allra flesta med ett neuropsykiatriskt funktionshinder når inte framgång, har inte möjligheterna att göra det som skulle krävas för att "hamna på rätt plats" eftersom det finns för många faktorer omkring dem som omöjliggör det.
På hans hemsida snubblade jag även över "verktygslådan" som innehåller så mycket matnyttigt, både för oss med diagnos men också för andra som i sin vardag är i kontakt med personer som har diagnos. Där finns bland annat en lista på saker i vardagen där jag själv kan kryssa i vilka som innebär ett hinder för mig.
Jag tänkte själv utnyttja detta material för att förbereda mig inför möte med min boendestödjare som ska hjälpa mig forma struktur och rutiner kring min vardag men även hitta de områden/situationer som för mig innebär svårigheter.
Jag hittade också en blogg där en kvinna beskriver hur det var att få diagnos ADHD som vuxen.
Som ni kanske märkt på de senaste inläggen så är de helt bildlösa. Just nu är jag inne i en fas av enorm trötthet. Sömnbrist är en faktor. Att leva just nu är tyngre och jobbigare. Jag orkar helt enkelt inte smycka mina inlägg just nu. Men jag håller stenhårt fast vid min övertygelse att det jag skriver om och försöker nå ut med, är viktigt och av betydelse. Så även om jag många stunder förtvivlar, tappar hoppet och bara vill lägga ner hela bloggen, hela mig, så gör jag det inte! Men för att orka forma inlägg så måste annat stryka på foten, i detta fall det estetiska intrycket och visualiseringen av mina ord, som bilderna är tänkta att medföra. Ha överseende med detta är ni vänliga!
onsdag 17 oktober 2012
En delfin utan hav
Jag passerar genom livet
förundrad, förvirrad, lycklig och sorgsen
Möten
som lyfter, sänker, berömmer och ifrågasätter
"Varför går du inte som oss, vad är du för något?"
"Du är så duktig i vattnet!"
"Du kan väl åtminstone försöka bete dig som oss!"
"Du är så snabb, så smidig, så vacker i vattnet"
"Kan du inte ens klättra i träd, det gör ju ALLA?"
"Wow, så högt du hoppar i vattnet!"
"Vad är det för FEL på dig?"
Jag är fantastisk! Fast ändå så fullkomligt fel...
Jag kan göra saker i vattnet som ingen annan kan
En dag kommer mötet med en vetenskapens lärd
"Du är en delfin!"
Jag strålar av glädje! Jag visste det! I havet hör jag hemma och där är jag magnifik!
Möten med visionärer förutspår
"I havet så kan ingenting stoppa dig! Där finns inga gränser för dig!"
Förtvivlad ser jag mig omkring,
i panik kastar jag blickar åt alla håll
Skräcken förlamar mig när jag inser
att jag simmar i ett vattenhål
omgiven av öken...
förundrad, förvirrad, lycklig och sorgsen
Möten
som lyfter, sänker, berömmer och ifrågasätter
"Varför går du inte som oss, vad är du för något?"
"Du är så duktig i vattnet!"
"Du kan väl åtminstone försöka bete dig som oss!"
"Du är så snabb, så smidig, så vacker i vattnet"
"Kan du inte ens klättra i träd, det gör ju ALLA?"
"Wow, så högt du hoppar i vattnet!"
"Vad är det för FEL på dig?"
Jag är fantastisk! Fast ändå så fullkomligt fel...
Jag kan göra saker i vattnet som ingen annan kan
En dag kommer mötet med en vetenskapens lärd
"Du är en delfin!"
Jag strålar av glädje! Jag visste det! I havet hör jag hemma och där är jag magnifik!
Möten med visionärer förutspår
"I havet så kan ingenting stoppa dig! Där finns inga gränser för dig!"
Förtvivlad ser jag mig omkring,
i panik kastar jag blickar åt alla håll
Skräcken förlamar mig när jag inser
att jag simmar i ett vattenhål
omgiven av öken...
"ADHD/ADD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor"
Här kommer den utlovade recensionen av boken! Tänkte köra en recension enligt utbildningsmallen man kör i skolan.
- Titel, författare
- Sammanfattning
- Egna reflektioner
- ADHD/ADD som vuxen - så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb
- Författaren är psykolog och forskare i USA och har själv diagnosen ADHD. Boken innehåller berättelser om olika människor med diagnos som har uppnått framgång på ett eller annat vis, på grund av/trots sin ADHD. Personer som insett sin kapacitet, trotsat alla fastslagna normer och regler och med sina styrkor uppnått framgång. Dessa varvar hon med egna iakttagelser, uppmaningar till nytt synsätt på ADHD samt övningsuppgifter som man själv kan göra för att se möjligheterna istället för fastna i de hinder som samhället många gånger innebär.
- För mig innebar boken en fantastisk insikt på många plan. De flesta av råden hon ger i boken känns helt rätt och logiska för mig. De förklaringar som finns i boken var som balsam för själen. Mycket av det som jag själv fastnat i och sett som hinder, fel, brister, omöjligheter vändes till möjligheter, styrkor, förmågor och oändliga möjligheter. Att få en förklaring till vad som gör att jag upplever saker på ett annat sätt, reagerar på ett annat sätt, känner som jag gör och dessutom få tips om hur jag ska se på det på ett bra sätt istället för att bli ifrågasatt eller bemött som ett "handikappat miffo" som ska passas in i en fyrkant till vilket pris som helst; det var en enorm befrielse!
I boken finns ett kapitel om relationer och föräldraskap och jag kunde för första gången inse mina unika styrkor som mamma istället för att känna mig skuldtyngd och misslyckad. Där fanns även tips och exempel på hur jag kan använda mina egenskaper till att kunna kombinera min hjärnas konstanta behov av stimulans och utmaning med att ägna mer tid åt mina barn. En win-win situation för alla helt enkelt!
Mycket av boken cirkulerade kring hur man ska hantera arbete och sin ADHD. Det var lite betungande ibland eftersom jag själv är sjukskriven. Men jag insåg också att hon ju givetvis skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv och en amerikansk samhällsuppbyggnad. Deras sociala skyddsnät är ju inte likadant som det vi har i Sverige.
Allt som allt var boken en helt fantastisk energikick och positiv motvikt till den generella inställningen som vården och samhället har. Att för en gångs skull få känna, att de egenskaper som i regel lyfts fram som svårigheter, brister, funktionshinder, störningar, genetiska "fel" plötsligt blir belysta från en helt annan synvinkel och presenteras som förmågor, styrkor, unika drag som om de utnyttjas på rätt sätt ger oss, med ADHD, en placering där vi med lätthet utför mycket mer och når mycket längre än en genetiskt "normal" person. Vi ser, känner och sammanfattar information på ett helt annat plan än andra. Finge vi möjligheten och tillåtelsen att blomstra på vårt sätt så når vi stjärnorna, utan tvekan!
Jag har för avsikt att i framtida inlägg citera stycken ur boken som för mig kändes betydelsefulla och mina tankar kring dem.
Jag knyter ihop påsen med ett enkel bild som jag har i huvudet, som säger det mesta, tycker jag:
Vad är vitsen med att vara en topprankad formel 1 bil när man inte får möjligheten att köra på en bana utan ständigt får köra på oframkomliga skogsstigar?
- Titel, författare
- Sammanfattning
- Egna reflektioner
- ADHD/ADD som vuxen - så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb
- Författaren är psykolog och forskare i USA och har själv diagnosen ADHD. Boken innehåller berättelser om olika människor med diagnos som har uppnått framgång på ett eller annat vis, på grund av/trots sin ADHD. Personer som insett sin kapacitet, trotsat alla fastslagna normer och regler och med sina styrkor uppnått framgång. Dessa varvar hon med egna iakttagelser, uppmaningar till nytt synsätt på ADHD samt övningsuppgifter som man själv kan göra för att se möjligheterna istället för fastna i de hinder som samhället många gånger innebär.
- För mig innebar boken en fantastisk insikt på många plan. De flesta av råden hon ger i boken känns helt rätt och logiska för mig. De förklaringar som finns i boken var som balsam för själen. Mycket av det som jag själv fastnat i och sett som hinder, fel, brister, omöjligheter vändes till möjligheter, styrkor, förmågor och oändliga möjligheter. Att få en förklaring till vad som gör att jag upplever saker på ett annat sätt, reagerar på ett annat sätt, känner som jag gör och dessutom få tips om hur jag ska se på det på ett bra sätt istället för att bli ifrågasatt eller bemött som ett "handikappat miffo" som ska passas in i en fyrkant till vilket pris som helst; det var en enorm befrielse!
I boken finns ett kapitel om relationer och föräldraskap och jag kunde för första gången inse mina unika styrkor som mamma istället för att känna mig skuldtyngd och misslyckad. Där fanns även tips och exempel på hur jag kan använda mina egenskaper till att kunna kombinera min hjärnas konstanta behov av stimulans och utmaning med att ägna mer tid åt mina barn. En win-win situation för alla helt enkelt!
Mycket av boken cirkulerade kring hur man ska hantera arbete och sin ADHD. Det var lite betungande ibland eftersom jag själv är sjukskriven. Men jag insåg också att hon ju givetvis skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv och en amerikansk samhällsuppbyggnad. Deras sociala skyddsnät är ju inte likadant som det vi har i Sverige.
Allt som allt var boken en helt fantastisk energikick och positiv motvikt till den generella inställningen som vården och samhället har. Att för en gångs skull få känna, att de egenskaper som i regel lyfts fram som svårigheter, brister, funktionshinder, störningar, genetiska "fel" plötsligt blir belysta från en helt annan synvinkel och presenteras som förmågor, styrkor, unika drag som om de utnyttjas på rätt sätt ger oss, med ADHD, en placering där vi med lätthet utför mycket mer och når mycket längre än en genetiskt "normal" person. Vi ser, känner och sammanfattar information på ett helt annat plan än andra. Finge vi möjligheten och tillåtelsen att blomstra på vårt sätt så når vi stjärnorna, utan tvekan!
Jag har för avsikt att i framtida inlägg citera stycken ur boken som för mig kändes betydelsefulla och mina tankar kring dem.
Jag knyter ihop påsen med ett enkel bild som jag har i huvudet, som säger det mesta, tycker jag:
Vad är vitsen med att vara en topprankad formel 1 bil när man inte får möjligheten att köra på en bana utan ständigt får köra på oframkomliga skogsstigar?
tisdag 16 oktober 2012
Den hysteriskt roliga ytterligheten... när man kan skratta åt eländet ;-)
"När livet är som mörkast och jobbigast kan vi egentligen bara göra en sak:
SKRATTA ÅT ELÄNDET. Därför få våra ADHD-tips (alltså inte tips om hur du ska klarar av din ADHD utan tvärtom råd om hur Hur du blir en riktigt ADHDkvinna) ligga på första sidans tills vi mår bättre.
Håll till godo!!"
Detta kommer från sidan Adhdkvinnor. Kan ju lugnt meddela att jag fått mitt skrattbehov tillfredsställt för dagen!
Upplägget för långtidssjukskrivna
En av funderingarna som jag inte riktigt blir klok på som jag har angående situationen kring långtidssjukskrivna i Sverige är hur det ska kunna vara möjligt att utvärdera en eventuell arbetsförmåga, med tanke på alla olika möten som vi måste/behöver/förväntas gå på.
Jag är involverad i ett EU-projekt som utgör ett samarbete mellan Försäkringskassan, Socialförvaltningen och Arbetsförmedlingen. Genom projektet har jag fått en praktikplats/arbetsträningsplats i ett arkiv där vi gemensamt bedömt att jag ska prova att "arbeta" 25%. Det är tänkt att jag ska "jobba" måndag - torsdag, 2,5 timme per dag. Sedan ska en utvärdering göras på min eventuella arbetsförmåga och antingen öka tiden eller inte.
Så långt är allt väldigt enkelt och tydligt. Jag började i maj 2012 med min "praktik".
Varje vecka har jag dessutom ett eller flera möten med olika personer som är inblandade i omständigheterna kring min sjukskrivning; läkare, kontaktperson på psyk, boendestöd, Försäkringskassan, Socialförvaltningen, nätverksmöten, enskilda möten. Jag får information som jag ska ta till mig och förstå och jag förväntas ge information om olika saker som rör mitt liv på ett sammanfattande sätt.
Dessa olika möten kräver energi och tid.
Energin är ju redan från början begränsad, annars vore jag ju inte sjukskriven. Den energin hade jag behövt för att ta mig igenom vardagen hemma och mina 10 timmars "jobb" och därefter hade jag kunnat bidra med en korrekt bedömning i utvärderingen av min arbetsförmåga.
Som det ser ut nu så klarar jag inte ens av mina 10 timmars "jobb" i veckan. Får med nöd och näppe ihop vardagen hemma. Eftersom min kraft går åt till att gå på olika möten med myndigheter och samhällsinstanser. Jag får heller inte till en rullande rutin i min vardag eftersom det dyker upp nya möten med fastslagna datum/tider och jag hela tiden får lägga om planerna för "jobbet" och det jag behöver göra hemma.
Hur ska jag kunna komma ur denna onda cirkel? Hur tänkte dom, som planerade samhällets struktur och ordning? Jag förstår inte...
Jag är involverad i ett EU-projekt som utgör ett samarbete mellan Försäkringskassan, Socialförvaltningen och Arbetsförmedlingen. Genom projektet har jag fått en praktikplats/arbetsträningsplats i ett arkiv där vi gemensamt bedömt att jag ska prova att "arbeta" 25%. Det är tänkt att jag ska "jobba" måndag - torsdag, 2,5 timme per dag. Sedan ska en utvärdering göras på min eventuella arbetsförmåga och antingen öka tiden eller inte.
Så långt är allt väldigt enkelt och tydligt. Jag började i maj 2012 med min "praktik".
Varje vecka har jag dessutom ett eller flera möten med olika personer som är inblandade i omständigheterna kring min sjukskrivning; läkare, kontaktperson på psyk, boendestöd, Försäkringskassan, Socialförvaltningen, nätverksmöten, enskilda möten. Jag får information som jag ska ta till mig och förstå och jag förväntas ge information om olika saker som rör mitt liv på ett sammanfattande sätt.
Dessa olika möten kräver energi och tid.
Energin är ju redan från början begränsad, annars vore jag ju inte sjukskriven. Den energin hade jag behövt för att ta mig igenom vardagen hemma och mina 10 timmars "jobb" och därefter hade jag kunnat bidra med en korrekt bedömning i utvärderingen av min arbetsförmåga.
Som det ser ut nu så klarar jag inte ens av mina 10 timmars "jobb" i veckan. Får med nöd och näppe ihop vardagen hemma. Eftersom min kraft går åt till att gå på olika möten med myndigheter och samhällsinstanser. Jag får heller inte till en rullande rutin i min vardag eftersom det dyker upp nya möten med fastslagna datum/tider och jag hela tiden får lägga om planerna för "jobbet" och det jag behöver göra hemma.
Hur ska jag kunna komma ur denna onda cirkel? Hur tänkte dom, som planerade samhällets struktur och ordning? Jag förstår inte...
måndag 15 oktober 2012
Virrvarr
Att befria hjärnan innebär ett virrvarr av tankar som i sin intensitet nästan gör ont, rent fysiskt.
Det som gång på gång slår mig och framstår som en frustrerande begränsning och ett hinder är det faktum att hastigheten på mina tankar, det flerdimensionella tänkandet och mängden av data jag processar inte är kompatibelt med min fysiska kapacitet. Jag är begränsad av min fysiska kropp och det faktum att jag lever i en endimensionell värld. Jag kan bara rent fysiskt göra en sak åt gången. Jag kan inte dricka kaffe, äta en macka, skriva ett inlägg, leta information, läsa en bok, duscha, boka tid i tvättstugan samtidigt... Däremot kan min hjärna det, eller rättare sagt, den vill det men begränsas av verkligheten.
Just nu snurrar mina tankar kring japanska jätteostron och den liknelsen jag såg mellan dessa och mig själv utifrån ett samtal med min jobbcoach. Jag fick ett sådant skal av henne idag och det ligger framför mig där jag kan se det hela tiden. Jag funderar på hur jag ska formulera liknelsen så det blir begripligt för någon annan än mig samtidigt som jag tänker på om det ens är viktigt att någon annan ser liknelsen eller om det räcker med att det för mig var en helt underbar insikt.
Jag bollar med olika tankar inför framtiden. Som vanligt, när jag är i absolut toppkapacitet, siktar jag mot yttersta änden av universum. Jag bläddrar genom olika önskningar och viljor när det gäller yrkesval. Hjärnan skulle lätt kunna uppfylla alla önskningar och viljor men återigen begränsas jag av tid och rum. Jag plockar mellan alla insikter som boken "ADHD/ADD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor", samtidigt som jag fylls av hänförelse inför de oändliga möjligheter dessa insikter öppnar upp. Jag formulerar samtidigt ihop olika slags inlägg inför en recension av den. Jag planerar en liten undersökning av vissa frågeställningar för att utvärdera om mina tankar kring olika saker stämmer med verkligheten hos andra med samma "särdrag" som mig. Jag bollar mellan betydelsen av ord och hur ordets makt både kan sänka och lyfta en människa.
Parallellt med detta tänker jag på mina barn, den helg vi haft, min glädje över den och min kärlek för barnen. Vänner i min omgivning som inte mår bra, sorgen över deras lidande, funderingar på om och hur jag eventuellt kan hjälpa och stötta dem. Läkarbesöket idag med en ny läkare, min uppfattning om besöket, läkaren, vad magkänslan säger om den... Jag låter även en del av hjärnan att bolla mellan problematiken inom myndigheterna, vården och andra samhällsinstanser och lösningarna som för mig ter sig så enkla och tydliga.
Så länge jag inte försöker blanda mig i fysiskt så har hjärnan det riktigt bra och stormtrivs och jag med den. Men så fort jag försöker sortera ut olika saker, skriva ner, ta reda på fakta som jag behöver i olika frågor så blir det frustrerande och irriterande. Det går så sakta då, det går inte så fort som jag vill. Det hämmar, bromsar, begränsar... Som att bromsa i uppförsbacke liksom.
Så jag ska försöka finna mig i att låta hjärnan sköta sitt ett tag till och sluta försöka lägga mig i rent fysiskt... Men jag återkommer med en recension av boken så snart just den biten fallit på plats.
Det som gång på gång slår mig och framstår som en frustrerande begränsning och ett hinder är det faktum att hastigheten på mina tankar, det flerdimensionella tänkandet och mängden av data jag processar inte är kompatibelt med min fysiska kapacitet. Jag är begränsad av min fysiska kropp och det faktum att jag lever i en endimensionell värld. Jag kan bara rent fysiskt göra en sak åt gången. Jag kan inte dricka kaffe, äta en macka, skriva ett inlägg, leta information, läsa en bok, duscha, boka tid i tvättstugan samtidigt... Däremot kan min hjärna det, eller rättare sagt, den vill det men begränsas av verkligheten.
Just nu snurrar mina tankar kring japanska jätteostron och den liknelsen jag såg mellan dessa och mig själv utifrån ett samtal med min jobbcoach. Jag fick ett sådant skal av henne idag och det ligger framför mig där jag kan se det hela tiden. Jag funderar på hur jag ska formulera liknelsen så det blir begripligt för någon annan än mig samtidigt som jag tänker på om det ens är viktigt att någon annan ser liknelsen eller om det räcker med att det för mig var en helt underbar insikt.
Jag bollar med olika tankar inför framtiden. Som vanligt, när jag är i absolut toppkapacitet, siktar jag mot yttersta änden av universum. Jag bläddrar genom olika önskningar och viljor när det gäller yrkesval. Hjärnan skulle lätt kunna uppfylla alla önskningar och viljor men återigen begränsas jag av tid och rum. Jag plockar mellan alla insikter som boken "ADHD/ADD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor", samtidigt som jag fylls av hänförelse inför de oändliga möjligheter dessa insikter öppnar upp. Jag formulerar samtidigt ihop olika slags inlägg inför en recension av den. Jag planerar en liten undersökning av vissa frågeställningar för att utvärdera om mina tankar kring olika saker stämmer med verkligheten hos andra med samma "särdrag" som mig. Jag bollar mellan betydelsen av ord och hur ordets makt både kan sänka och lyfta en människa.
Parallellt med detta tänker jag på mina barn, den helg vi haft, min glädje över den och min kärlek för barnen. Vänner i min omgivning som inte mår bra, sorgen över deras lidande, funderingar på om och hur jag eventuellt kan hjälpa och stötta dem. Läkarbesöket idag med en ny läkare, min uppfattning om besöket, läkaren, vad magkänslan säger om den... Jag låter även en del av hjärnan att bolla mellan problematiken inom myndigheterna, vården och andra samhällsinstanser och lösningarna som för mig ter sig så enkla och tydliga.
Så länge jag inte försöker blanda mig i fysiskt så har hjärnan det riktigt bra och stormtrivs och jag med den. Men så fort jag försöker sortera ut olika saker, skriva ner, ta reda på fakta som jag behöver i olika frågor så blir det frustrerande och irriterande. Det går så sakta då, det går inte så fort som jag vill. Det hämmar, bromsar, begränsar... Som att bromsa i uppförsbacke liksom.
Så jag ska försöka finna mig i att låta hjärnan sköta sitt ett tag till och sluta försöka lägga mig i rent fysiskt... Men jag återkommer med en recension av boken så snart just den biten fallit på plats.
söndag 14 oktober 2012
ADHD Awareness week!
14 - 20 oktober är det ADHD Awareness week!
Om jag förstått saken rätt så lägger man extra krut på att nå ut med information om ADHD, lyfta fram det som är styrkor och visa att det går att fungera trots ett funktionshinder i samhället. Många föreläsare är ute och berättar sin historia, informerar och utbildar! Jag tycker det är fantastiskt bra! Kanske kommer jag en dag själv att stå inför människor och berätta om mina insikter och informera... Inget är omöjligt!
Just nu går dock det mesta av uppmärksamheten och energin åt mig, mina barn, mina närmaste... Det som är allra viktigast i livet! Jag känner mig som en nyfödd som sakta men säkert utforskar min nya värld genom helt nya ögon och med helt nya sinnen och från ett helt nytt perspektiv! Men någonstans inom mig, växer en styrka, en insikt och ett medvetande som överväldigar mig och som fyller mig med sån lättnad, sånt hopp och sådan tillförsikt! Det känns som jag står högst upp på en klippa och blickar ut över världen och uppfylls av den magnifika utsikten. Jag kan vara fri! Jag kan vara min själv! Jag kan leva!
Jag växer i takt med att jag läser den magnifika bok jag köpt mig "ADHD/ADD som vuxen - så lyfter du fram dina styrkor". Just nu "rusar" jag igenom den i bästa adhd-anda, men jag ska läsa den många många gånger, övertygad om att jag varje gång kommer att hitta något nytt, fler detaljer som leder till ännu djupare insikt.
Hjärnan är redan frisläppt. Alla kanaler är på och igång. Jag smyger runt i detta nya landskap som alltid tidigare varit skrämmande, "fel", "brister", funktionshinder, annorlunda... Nu ser jag det i nytt ljus och ler med hela själen! Genom mina ögon, i min tillvaro, är allt magnifika styrkor, gränslös källa till energi, en kapacitet som är enorm... Rätt använd! Jag måste lära mig använda allt jag har, på rätt sätt utifrån mina förutsättningar. Inte försöka i maktlös kamp att applicera det inom samhällets ramar och normer. Vissa saker kommer jag inte ifrån, så länge jag befinner mig i denna värld i dagens samhälle. Men om jag lär mig se var jag ska lägga energin på rätt sätt, så kommer det andra att bli mycket enklare. Jag kanske aldrig kommer att kunna arbeta 40 timmar i veckan på en "vanlig" arbetsplats under ordinarie arbetstider, kombinera tusen saker på det sätt som "normala" samhällsmedborgare gör, fungera fullt ut på alla plan "där ute"... Men jag kommer att lyckas mycket bättre genom att anpassa min omgivning efter mina styrkor och svagheter... Då blir kanske inte funktionshindrena så framträdande som de är just nu.
Om jag öser på där mina styrkor kommer väl till pass, då är möjligheterna oändliga! Det är upp till mig att hitta just det där, där jag kan blomstra, utifrån mina villkor, mina förutsättningar. Att kämpa, skrika, gråta och bryta ihop gång på gång i mina försök att vara sjukvården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Socialförvaltningen, arbetsmarknaden eller omgivningen till lags. Det är fel sätt! Det kommer aldrig att fungera, det är dömt att misslyckas. Alltså lägger jag om kursen och bejakar hela mig! Alla fantastiska förmågor jag har!
Visserligen kommer det säkert stunder där allt känns nattsvart och eländigt igen, men nu vet jag att det finns så många fler alternativ i just de stunderna. Antingen kämpa emot och försöka döva, dämpa, tysta på det sätt som samhället lär oss. Eller göra som instinkten i mig säger: "Öppna upp alla kanaler, sinnen och porer. Ta in hela eländet och låt den fantastiska hjärnan och inbyggda förmågan till insikt jag har processa känslorna fullt ut. Då först kommer jag att komma ut på andra sidan med visshet och kunskap om vad jag behöver veta och göra...
Jag måste tillägga att jag har haft en fantastisk helg med mina två underbara barn! Visst har jag varit trött och fått kämpa stundvis med min adhd, men jag har hållit sinnet öppet, intrycken har fått flöda fritt och tankarna har fått rusa med ljusets hastighet. Jag har inte försökt tvinga tillbaka det. Jag har utnyttjat det istället för att gå upp fullt ut i mina barn, deras väsen och allt som hör dem till. En otrolig upplevelse! När de sedan åkte från mig idag så var sorgen bottenlös. Jag tog till mig den, grät, gick sönder helt i hjärtat, jag tillät mig känna allt! Jag tog mig ut på andra sidan med en helt ny upplevelse. Aldrig mer att jag vill trycka undan, förminska, dämpa eller kämpa emot. Det skadar mig mer än att tillåta mig ge efter och ta emot allt det intensiva som kommer, som jag är skapad för att kunna hantera utan att krossas.
Att kunna balansera mellan ytterligheter, kastas mellan himmel och helvete, känna av min omgivning på alla plan samtidigt... Det är inte samhällsnormen... Men det är min verklighet och det är dags att ta till mig det, anpassa mig efter det efter bästa förmåga, utnyttja det till max och kasta mig ut i universum i ett mycket smygande tempo.
ADHD awareness week! Det kan man lugnt säga!
Om jag förstått saken rätt så lägger man extra krut på att nå ut med information om ADHD, lyfta fram det som är styrkor och visa att det går att fungera trots ett funktionshinder i samhället. Många föreläsare är ute och berättar sin historia, informerar och utbildar! Jag tycker det är fantastiskt bra! Kanske kommer jag en dag själv att stå inför människor och berätta om mina insikter och informera... Inget är omöjligt!
Jag växer i takt med att jag läser den magnifika bok jag köpt mig "ADHD/ADD som vuxen - så lyfter du fram dina styrkor". Just nu "rusar" jag igenom den i bästa adhd-anda, men jag ska läsa den många många gånger, övertygad om att jag varje gång kommer att hitta något nytt, fler detaljer som leder till ännu djupare insikt.
Om jag öser på där mina styrkor kommer väl till pass, då är möjligheterna oändliga! Det är upp till mig att hitta just det där, där jag kan blomstra, utifrån mina villkor, mina förutsättningar. Att kämpa, skrika, gråta och bryta ihop gång på gång i mina försök att vara sjukvården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Socialförvaltningen, arbetsmarknaden eller omgivningen till lags. Det är fel sätt! Det kommer aldrig att fungera, det är dömt att misslyckas. Alltså lägger jag om kursen och bejakar hela mig! Alla fantastiska förmågor jag har!
Visserligen kommer det säkert stunder där allt känns nattsvart och eländigt igen, men nu vet jag att det finns så många fler alternativ i just de stunderna. Antingen kämpa emot och försöka döva, dämpa, tysta på det sätt som samhället lär oss. Eller göra som instinkten i mig säger: "Öppna upp alla kanaler, sinnen och porer. Ta in hela eländet och låt den fantastiska hjärnan och inbyggda förmågan till insikt jag har processa känslorna fullt ut. Då först kommer jag att komma ut på andra sidan med visshet och kunskap om vad jag behöver veta och göra...
Jag måste tillägga att jag har haft en fantastisk helg med mina två underbara barn! Visst har jag varit trött och fått kämpa stundvis med min adhd, men jag har hållit sinnet öppet, intrycken har fått flöda fritt och tankarna har fått rusa med ljusets hastighet. Jag har inte försökt tvinga tillbaka det. Jag har utnyttjat det istället för att gå upp fullt ut i mina barn, deras väsen och allt som hör dem till. En otrolig upplevelse! När de sedan åkte från mig idag så var sorgen bottenlös. Jag tog till mig den, grät, gick sönder helt i hjärtat, jag tillät mig känna allt! Jag tog mig ut på andra sidan med en helt ny upplevelse. Aldrig mer att jag vill trycka undan, förminska, dämpa eller kämpa emot. Det skadar mig mer än att tillåta mig ge efter och ta emot allt det intensiva som kommer, som jag är skapad för att kunna hantera utan att krossas.
ADHD awareness week! Det kan man lugnt säga!
fredag 12 oktober 2012
Insiktens fantastiska klarhet
Ju mer jag läser i boken jag så klokt investerat i (att jag ens kom på tanken att "fya" mig själv för den impulshandlingen) ger mig insikt efter insikt!
Idag släppte jag min hjärna fri! Underbara hjärna som arbetar för mig i alla olika dimensioner, som låter mig vidga hela min upplevelsesfär!
Jag insåg precis med iskall skräck att jag varit på väg att kväva en av mina mest framträdande, kreativa talanger. Att skriva... Att låta orden dansa, virvla, skapa... Att låta fantasin flöda och ge efter för den och låta orden flöda fram ur sinnet som ett vattenfall i en tropisk regnskog, det är min kreativitet i sin allra renaste form. Att jag då ens i tanken börjat forma ramar och regler för hur och när den ska få ta sig i uttryck är en total katastrof!
Jag började med tanken att omsätta min dröm om att leva på att skriva, till verklighet. Att göra det till mitt arbete. Genast hade jag begränsat min vision. Ett arbete gör man på en viss plats vid vissa bestämda tider, enligt en ganska övergripande samhällsnorm. Eftersom jag i hela mitt liv blivit indoktrinerad av samhället att saker är/ska vara på ett visst sätt och att man ska anpassa sig till det för att man gör "fel" om man inte gör det är det lätt att fångas i fällan och börja begränsa sina styrkor, för enligt samhällets normer är de brister eller fel. Djupt inom mig sitter fortfarande en rädd, osäker liten flicka som vill vara duktig och inte göra fel.
Jag började på fullaste allvar att fundera ut en specifik plan för hur jag ska flytta mitt skrivande till en viss plats, vid vissa tider för att inte ha med mig arbetet "hem" och bli kvävd under dess tyngd. Det tog inte lång stund förrän jag började känna ovilja mot att skriva. Det blev tyngre att formulera det som lever inom mig. Orden forsade och flödade inte längre otvunget och lekfullt. Jag fick kämpa fram det.
Nu har jag lust att slå mig själv i huvudet med något riktigt hårt och fråga mig själv med höjda ögonbryn: "Men hur tänkte du egentligen, din galning!?"
Mitt skrivande föds ur kreativitet, fantasi, glädje, sorg, eufori, förtvivlan. Den spirar fram ur passion, extas, bottenlös smärta, de mest hisnande av höjder och den djupaste av mörker. Det är en källa av liv och en aldrig sinande ström av ljuva ord som svävar, virvlar runt mig i spiraler av bilder och färger. Varför skulle jag ens i min vildaste fantasi vilja begränsa det till bestämda tider? Som om det ens är möjligt! Det är ingenting jag kan stänga av och vrida på hur som helst efter vissa bestämda tider och regler. Tvärtom, då stänger jag dörren till den förmågan/"bristen".
Att öppna upp sinnet, släppa in hela livet i sin smärtsammaste form och genomleva våg efter våg av obeskrivlig ångest och förtvivlan... DET är ju själva essensen i kreativitet. Likaväl som att tillåta sig sväva med i euforin över himlastormande lycka och passion. Att bara släppa taget och släppa hjärnan fri. Låta orden födas ur smärta likaväl som ur glädje.
Alla som säger: "Man ska göra såhär...", "Du måste tänka såhär...", "Du behöver fundera på hur du ska..."
STOPP!
Det ska/behöver/måste jag inte alls! Det är min insikt!
Jag tänker göra det som fungerar bäst för mig! Min kreativitet flödar som bäst på kvällarna när jag reflekterar över tusen miljoner saker som har hänt, händer, kanske kommer att hända, jag önskar kunde hända, borde ha hänt...
Inom mig vet och känner jag att jag kan! Jag kan allt jag vill! Så länge jag är lyhörd för det som får mina styrkor att blomstra och stråla, så länge jag inte försöker passa in mina styrkor i en fyrkantig värld med fyrkantiga strukturer!
Vissa saker i livet är nödvändiga att passa in i mallen och normerna för att det överhuvudtaget ska gå att få en dräglig tillvaro för alla inblandade. Min familj och mina vänner. Men utöver det så tänker jag sikta in mig på att hitta styrkorna, hitta ett sätt att undvika "krockarna" med samhället som är det som gör mig så nedslagen och förtvivlad.
Jag ställde mig tillochmed frågan idag: "Är jag verkligen utbränd eller har min depression fötts ur mina fruktlösa försök att "rätta till" mina brister och funktionshinder genom att försöka anpassa mig till en värld där jag alltid kommer att känna mig udda, istället för att ge frihet och kraft åt mina styrkor? Har jag verkligen blivit så förblindad av att stirra på allt jag inte klarar av, allt jag inte förstår, allt jag felar i att jag helt förbiser allt det fantastiska jag faktiskt kan göra med de styrkor jag har, på mitt sätt, med egna lösningar som passar mig?"
Dessvärre är det så, att de flesta av mina förmågor och styrkor förvandlas till brister och hinder när och om jag försöker applicera dom i livet utanför min värld, i ett samhälle som inte (ÄN) är format för att tillvarata den kraft jag har att förmedla på grund av alltför statiskt tänkande och stelbent synsätt.
Det enda jag kan göra är att tillåta mig själv att växa och formas utifrån mig och min bild av världen och inte fångas in i normer och hinder som förminskar mig och skapar omöjligheter istället för möjligheter!
Ni, med ADHD/ADD som inte läst boken "ADHD/ADD som vuxen : så lyfter du fram dina styrkor" av Lara Honos-Webb och känner att ni vill ha en riktig knuff i rätt riktning, LÄS DEN!
Ni inom vården som arbetar med neuropsykiatriska funktionshinder, köp in boken och läs den!
Ni som har en anhörig, en vän, en arbetskamrat som ni vill "förstå" bättre eller för övrigt vill ha en inblick i hur vår värld är formad, läs boken!
Jag har fått så många ledtrådar till varför jag känt som jag gjort i hela mitt liv, varför skuld och dåligt samvete formar en konstant ram kring mitt medvetande men också fått redskap och riktlinjer till hur jag ska hantera all "skuld och skam" och vända det till insikt som jag lär mig av och kan gå vidare rakare i ryggen, starkare i sinnet och låta mig ledas av min inre röst. Släppa hjärnan fri och ge utlopp för min kapacitet och kreativitet och uppnå det jag vill. Hur, var, när, strategier, planering, och anpassning... No way! Det är oviktigt! Jag kan och jag ska... Det är viktigt!
Idag släppte jag min hjärna fri! Underbara hjärna som arbetar för mig i alla olika dimensioner, som låter mig vidga hela min upplevelsesfär!
Jag insåg precis med iskall skräck att jag varit på väg att kväva en av mina mest framträdande, kreativa talanger. Att skriva... Att låta orden dansa, virvla, skapa... Att låta fantasin flöda och ge efter för den och låta orden flöda fram ur sinnet som ett vattenfall i en tropisk regnskog, det är min kreativitet i sin allra renaste form. Att jag då ens i tanken börjat forma ramar och regler för hur och när den ska få ta sig i uttryck är en total katastrof!
Jag började med tanken att omsätta min dröm om att leva på att skriva, till verklighet. Att göra det till mitt arbete. Genast hade jag begränsat min vision. Ett arbete gör man på en viss plats vid vissa bestämda tider, enligt en ganska övergripande samhällsnorm. Eftersom jag i hela mitt liv blivit indoktrinerad av samhället att saker är/ska vara på ett visst sätt och att man ska anpassa sig till det för att man gör "fel" om man inte gör det är det lätt att fångas i fällan och börja begränsa sina styrkor, för enligt samhällets normer är de brister eller fel. Djupt inom mig sitter fortfarande en rädd, osäker liten flicka som vill vara duktig och inte göra fel.
Jag började på fullaste allvar att fundera ut en specifik plan för hur jag ska flytta mitt skrivande till en viss plats, vid vissa tider för att inte ha med mig arbetet "hem" och bli kvävd under dess tyngd. Det tog inte lång stund förrän jag började känna ovilja mot att skriva. Det blev tyngre att formulera det som lever inom mig. Orden forsade och flödade inte längre otvunget och lekfullt. Jag fick kämpa fram det.
Nu har jag lust att slå mig själv i huvudet med något riktigt hårt och fråga mig själv med höjda ögonbryn: "Men hur tänkte du egentligen, din galning!?"
Mitt skrivande föds ur kreativitet, fantasi, glädje, sorg, eufori, förtvivlan. Den spirar fram ur passion, extas, bottenlös smärta, de mest hisnande av höjder och den djupaste av mörker. Det är en källa av liv och en aldrig sinande ström av ljuva ord som svävar, virvlar runt mig i spiraler av bilder och färger. Varför skulle jag ens i min vildaste fantasi vilja begränsa det till bestämda tider? Som om det ens är möjligt! Det är ingenting jag kan stänga av och vrida på hur som helst efter vissa bestämda tider och regler. Tvärtom, då stänger jag dörren till den förmågan/"bristen".
Att öppna upp sinnet, släppa in hela livet i sin smärtsammaste form och genomleva våg efter våg av obeskrivlig ångest och förtvivlan... DET är ju själva essensen i kreativitet. Likaväl som att tillåta sig sväva med i euforin över himlastormande lycka och passion. Att bara släppa taget och släppa hjärnan fri. Låta orden födas ur smärta likaväl som ur glädje.
Alla som säger: "Man ska göra såhär...", "Du måste tänka såhär...", "Du behöver fundera på hur du ska..."
STOPP!
Det ska/behöver/måste jag inte alls! Det är min insikt!
Jag tänker göra det som fungerar bäst för mig! Min kreativitet flödar som bäst på kvällarna när jag reflekterar över tusen miljoner saker som har hänt, händer, kanske kommer att hända, jag önskar kunde hända, borde ha hänt...
Inom mig vet och känner jag att jag kan! Jag kan allt jag vill! Så länge jag är lyhörd för det som får mina styrkor att blomstra och stråla, så länge jag inte försöker passa in mina styrkor i en fyrkantig värld med fyrkantiga strukturer!
Vissa saker i livet är nödvändiga att passa in i mallen och normerna för att det överhuvudtaget ska gå att få en dräglig tillvaro för alla inblandade. Min familj och mina vänner. Men utöver det så tänker jag sikta in mig på att hitta styrkorna, hitta ett sätt att undvika "krockarna" med samhället som är det som gör mig så nedslagen och förtvivlad.
Jag ställde mig tillochmed frågan idag: "Är jag verkligen utbränd eller har min depression fötts ur mina fruktlösa försök att "rätta till" mina brister och funktionshinder genom att försöka anpassa mig till en värld där jag alltid kommer att känna mig udda, istället för att ge frihet och kraft åt mina styrkor? Har jag verkligen blivit så förblindad av att stirra på allt jag inte klarar av, allt jag inte förstår, allt jag felar i att jag helt förbiser allt det fantastiska jag faktiskt kan göra med de styrkor jag har, på mitt sätt, med egna lösningar som passar mig?"
Dessvärre är det så, att de flesta av mina förmågor och styrkor förvandlas till brister och hinder när och om jag försöker applicera dom i livet utanför min värld, i ett samhälle som inte (ÄN) är format för att tillvarata den kraft jag har att förmedla på grund av alltför statiskt tänkande och stelbent synsätt.
Det enda jag kan göra är att tillåta mig själv att växa och formas utifrån mig och min bild av världen och inte fångas in i normer och hinder som förminskar mig och skapar omöjligheter istället för möjligheter!
Ni, med ADHD/ADD som inte läst boken "ADHD/ADD som vuxen : så lyfter du fram dina styrkor" av Lara Honos-Webb och känner att ni vill ha en riktig knuff i rätt riktning, LÄS DEN!
Ni inom vården som arbetar med neuropsykiatriska funktionshinder, köp in boken och läs den!
Ni som har en anhörig, en vän, en arbetskamrat som ni vill "förstå" bättre eller för övrigt vill ha en inblick i hur vår värld är formad, läs boken!
Jag har fått så många ledtrådar till varför jag känt som jag gjort i hela mitt liv, varför skuld och dåligt samvete formar en konstant ram kring mitt medvetande men också fått redskap och riktlinjer till hur jag ska hantera all "skuld och skam" och vända det till insikt som jag lär mig av och kan gå vidare rakare i ryggen, starkare i sinnet och låta mig ledas av min inre röst. Släppa hjärnan fri och ge utlopp för min kapacitet och kreativitet och uppnå det jag vill. Hur, var, när, strategier, planering, och anpassning... No way! Det är oviktigt! Jag kan och jag ska... Det är viktigt!
En föråldrad dinosaurie med ledgångsreumatism
Så ser jag på samhällsfunktionerna i stort. Lägg därtill att dinosaurien i fråga också har genomgått en steloperation av hjärnan.
Jag började igår läsa boken "ADHD/ADD som vuxen - så lyfter du fram dina styrkor". Jag slogs av ett faktum som författarinnan lyfter fram angående denna genetiska avvikelse som min hjärna utrustats med, nämligen min förmåga att ha flera kanaler igång samtidigt i hjärnan och registrera många olika saker samtidigt. Det är för mig väldigt svårt att förstå och greppa att inte alla kan det, när det för mig är så självklart. Jag kan, vare sig jag vill eller inte, ha flera processer igång i hjärnan samtidigt på olika plan. Det är inget jag väljer, det bara är så. Det är därför det är svårt för mig att koncentrera mig och fokusera på endast en uppgift som inte, för mig, presenterar en utmaning. Hjärnan blir så uttråkad och frustrerad att det är omöjligt att hålla kvar fokus.
Hur som helst. Jag hade idag möte med min handläggare för boendestöd och min jobbcoach. Under samtalet formulerade min hjärna titeln på inlägget som en förklaring på hur jag ser på alla samhällsfunktioner, lagarna och förmågan att samarbeta myndigheter emellan.
Jag ska försöka förtydliga... Jag kan tydligt separera lagstiftning, mänskliga interaktioner, processer, tänkt förhållningssätt/förfarande och faktisk verklighet. Lagstiftning är för mig som ljuv prosa. Den är tydlig, enkel att förstå, har klara riktlinjer och är vädledande på alla sätt och vis.... Så länge man inte blandar in människan som komplex varelse i ekvationen. Jag kan se hur lagstiftning är tänkt att fungera i teorin och hur den borde fungera i praktiken förutom att lagstiftningen i sin fyrkantighet inte har något som helst utrymme för det komplexa, föränderliga väsen som människan ändå är. Lägg till att de som ska införliva lagstiftning, besluta utifrån den och informera om den också är komplexa människor med en föränderlig och oberäknelig hjärna som många gånger inte själva har förmågan att tänka svart-vitt utan envisas med att blanda in gråskalor som inte hör hemma i paragrafernas strukturerade dimension.
Sedan återstår för dessa myndighetsutövare att förmedla beslut och information till oss som lever i samhället. Det är dömt att misslyckas för det mesta och speciellt när det gäller oss som har svart-vitt tankesätt som ett normalt och självklart agerande.
Min tid som handläggare på Försäkringskassan har gett mig möjligheten att djupdyka i lagstiftningens förunderliga, enkla, tydliga värld. För mig är det så enkelt att vara lagtext till lags. Den är svart-vit, jag tänker svart-vitt. Enklare än så kan det inte bli. Jag älskar att se tydligt formulerade regler och sedan kunna agera utifrån dem. Problemet uppstår när en känslostyrd människa, med en förmåga att begripa en gråskala, läggs till. En människa som tolkar in saker i text och ord utifrån sin egen personlighet och därefter genom en gråskala ska förmedla något svart-vitt. Mottagaren av lagstiftningen är också dömd att hamna i kläm när den egna gråskalan blandas med i leken eller som i mitt fall; mitt svart-vita tänk som går hand i hand med lagstiftningens rörs ihop av en mellanhand som bifogar en gråskala som jag inte begriper alls.
Sen har jag tänkt steget längre, givetvis. Lagstiftningen inom de olika myndigheterna är inte samordnade alls. Det finns ingen helhet i lagstiftningen som omfattar HELA systemet eller som tar hänsyn till alla samhällsfunktioner. De olika myndigheterna är separata organ, många gånger separata även inom en och samma myndighet med separat lagstiftning. Att sedan presentera det som ETT samhälle där människan ska kunna vila trygg i strukturen och hjälpen den förväntas få eller skyldigheterna den förväntas känna till och leva efter, är helt galet!
Ett tydligt exempel på det är lagen om underhållsstöd på Försäkringskassan och lagstiftningen kring ekonomiskt bistånd hos Socialförvaltningen. Var för sig är lagstiftningarna tydliga, enkla och helt självklara. Lagen säger att jag som underhållsskyldig förälder ska sörja för mina barn och det finns tydliga och klara regler för hur det ska räknas ut hur mycket jag ska betala i underhåll för mina barn. Kan jag inte, utifrån beräkningen, som är klockrent beskriven och formulerad, inte betala fullt underhåll så går Försäkringskassan in och betalar resten. Så långt är allt enkelt. Lagstiftningen säger att man beräknar en underhållsskyldigs förmåga att betala utifrån senast taxerade inkomst och beloppet beräknas ett år i taget. Den konkret senast fastslagna taxerade inkomsten för mig är den inkomst jag hade 2010. Alltså är det den, Försäkringskassan går efter.
Socialförvaltningen i sin tur har en lagstiftning kring beräkning av ekonomiskt bistånd som inte räknar med skulder eller underhållsskyldighet. Också tydliga och enkla riktlinjer för att beräkna rätt till ekonomiskt bistånd.
Sen kommer vi då till mig, som hamnar i kläm mellan dessa två lagstiftningar. Min inkomst just nu är inte ens i närheten av vad den var 2010, men enligt lagen är jag skyldig att betala underhållet beräknat utifrån den inkomsten. Visserligen har jag en möjlighet att begära "anstånd" om betalning men då resulterar detta i en skuld hos Försäkringskassan som det dessutom läggs en ränta på.
Jag hamnar även i ett läge med Socialförvaltningen där de inte kan ta hänsyn till den utgiften på grund av sin lagstiftning och rätten till ekonomiskt bistånd räknas utifrån helt felaktiga, faktiska förhållanden. Flera handläggare har förvånat tittat på mig när jag påtalat detta med underhållsskyldighet och utbrustit: "Men så kan dom ju inte göra på Försäkringskassan!"
Hm... Jo! Det är just det dom kan, för dom följer lagstiftningen! Allt annat vore tjänstefel...
Vad jag menar är att samhället i sin helhet borde omvärderas och omstruktureras. Lagstiftningen borde ses över med en helhetssyn där man ser på alla myndigheter, synar när/hur myndigheterna samspelar och förenklar samarbetet dem emellan genom att formulera en lagstiftning som omfattar staten som helhet och utgår ifrån den, ner på detaljnivå, för att den lilla människan i slutänden av händelsekedjan ska känna sig trygg och ha tydliga riktlinjer angående sina rättigheter men också sina skyldigheter!
Alla dom här bitarna kan jag tydligt se, forma mig en bild över och separera i min hjärna, samtidigt. Jag kan se bristerna och förstå dem. Jag kan se lösningen. Jag kan plocka bort mänskliga faktorn, hitta bristerna där. Räkna med mänskliga faktorn både inom myndigheten men också i andra ändan. Se skillnaden mellan den som tänker i gråskala eller i svart-vitt. Hitta bristerna även där. Plocka runt de olika konstellationerna efter behag. Alla dessa olika scener har jag igång samtidigt i min hjärna. Jag kan ha alla kanaler igång samtidigt. Det är min förmåga, min styrka. Men det är väldigt frustrerande att leva i en värld som inte håller samma hastighet, som inte har förmågan att tänka på flera plan samtidigt och som inte kan se allt det som för mig är så smärtsamt tydligt och enkelt.
Jag började igår läsa boken "ADHD/ADD som vuxen - så lyfter du fram dina styrkor". Jag slogs av ett faktum som författarinnan lyfter fram angående denna genetiska avvikelse som min hjärna utrustats med, nämligen min förmåga att ha flera kanaler igång samtidigt i hjärnan och registrera många olika saker samtidigt. Det är för mig väldigt svårt att förstå och greppa att inte alla kan det, när det för mig är så självklart. Jag kan, vare sig jag vill eller inte, ha flera processer igång i hjärnan samtidigt på olika plan. Det är inget jag väljer, det bara är så. Det är därför det är svårt för mig att koncentrera mig och fokusera på endast en uppgift som inte, för mig, presenterar en utmaning. Hjärnan blir så uttråkad och frustrerad att det är omöjligt att hålla kvar fokus.
Hur som helst. Jag hade idag möte med min handläggare för boendestöd och min jobbcoach. Under samtalet formulerade min hjärna titeln på inlägget som en förklaring på hur jag ser på alla samhällsfunktioner, lagarna och förmågan att samarbeta myndigheter emellan.
Jag ska försöka förtydliga... Jag kan tydligt separera lagstiftning, mänskliga interaktioner, processer, tänkt förhållningssätt/förfarande och faktisk verklighet. Lagstiftning är för mig som ljuv prosa. Den är tydlig, enkel att förstå, har klara riktlinjer och är vädledande på alla sätt och vis.... Så länge man inte blandar in människan som komplex varelse i ekvationen. Jag kan se hur lagstiftning är tänkt att fungera i teorin och hur den borde fungera i praktiken förutom att lagstiftningen i sin fyrkantighet inte har något som helst utrymme för det komplexa, föränderliga väsen som människan ändå är. Lägg till att de som ska införliva lagstiftning, besluta utifrån den och informera om den också är komplexa människor med en föränderlig och oberäknelig hjärna som många gånger inte själva har förmågan att tänka svart-vitt utan envisas med att blanda in gråskalor som inte hör hemma i paragrafernas strukturerade dimension.
Sedan återstår för dessa myndighetsutövare att förmedla beslut och information till oss som lever i samhället. Det är dömt att misslyckas för det mesta och speciellt när det gäller oss som har svart-vitt tankesätt som ett normalt och självklart agerande.
Min tid som handläggare på Försäkringskassan har gett mig möjligheten att djupdyka i lagstiftningens förunderliga, enkla, tydliga värld. För mig är det så enkelt att vara lagtext till lags. Den är svart-vit, jag tänker svart-vitt. Enklare än så kan det inte bli. Jag älskar att se tydligt formulerade regler och sedan kunna agera utifrån dem. Problemet uppstår när en känslostyrd människa, med en förmåga att begripa en gråskala, läggs till. En människa som tolkar in saker i text och ord utifrån sin egen personlighet och därefter genom en gråskala ska förmedla något svart-vitt. Mottagaren av lagstiftningen är också dömd att hamna i kläm när den egna gråskalan blandas med i leken eller som i mitt fall; mitt svart-vita tänk som går hand i hand med lagstiftningens rörs ihop av en mellanhand som bifogar en gråskala som jag inte begriper alls.
Sen har jag tänkt steget längre, givetvis. Lagstiftningen inom de olika myndigheterna är inte samordnade alls. Det finns ingen helhet i lagstiftningen som omfattar HELA systemet eller som tar hänsyn till alla samhällsfunktioner. De olika myndigheterna är separata organ, många gånger separata även inom en och samma myndighet med separat lagstiftning. Att sedan presentera det som ETT samhälle där människan ska kunna vila trygg i strukturen och hjälpen den förväntas få eller skyldigheterna den förväntas känna till och leva efter, är helt galet!
Ett tydligt exempel på det är lagen om underhållsstöd på Försäkringskassan och lagstiftningen kring ekonomiskt bistånd hos Socialförvaltningen. Var för sig är lagstiftningarna tydliga, enkla och helt självklara. Lagen säger att jag som underhållsskyldig förälder ska sörja för mina barn och det finns tydliga och klara regler för hur det ska räknas ut hur mycket jag ska betala i underhåll för mina barn. Kan jag inte, utifrån beräkningen, som är klockrent beskriven och formulerad, inte betala fullt underhåll så går Försäkringskassan in och betalar resten. Så långt är allt enkelt. Lagstiftningen säger att man beräknar en underhållsskyldigs förmåga att betala utifrån senast taxerade inkomst och beloppet beräknas ett år i taget. Den konkret senast fastslagna taxerade inkomsten för mig är den inkomst jag hade 2010. Alltså är det den, Försäkringskassan går efter.
Socialförvaltningen i sin tur har en lagstiftning kring beräkning av ekonomiskt bistånd som inte räknar med skulder eller underhållsskyldighet. Också tydliga och enkla riktlinjer för att beräkna rätt till ekonomiskt bistånd.
Sen kommer vi då till mig, som hamnar i kläm mellan dessa två lagstiftningar. Min inkomst just nu är inte ens i närheten av vad den var 2010, men enligt lagen är jag skyldig att betala underhållet beräknat utifrån den inkomsten. Visserligen har jag en möjlighet att begära "anstånd" om betalning men då resulterar detta i en skuld hos Försäkringskassan som det dessutom läggs en ränta på.
Jag hamnar även i ett läge med Socialförvaltningen där de inte kan ta hänsyn till den utgiften på grund av sin lagstiftning och rätten till ekonomiskt bistånd räknas utifrån helt felaktiga, faktiska förhållanden. Flera handläggare har förvånat tittat på mig när jag påtalat detta med underhållsskyldighet och utbrustit: "Men så kan dom ju inte göra på Försäkringskassan!"
Hm... Jo! Det är just det dom kan, för dom följer lagstiftningen! Allt annat vore tjänstefel...
Vad jag menar är att samhället i sin helhet borde omvärderas och omstruktureras. Lagstiftningen borde ses över med en helhetssyn där man ser på alla myndigheter, synar när/hur myndigheterna samspelar och förenklar samarbetet dem emellan genom att formulera en lagstiftning som omfattar staten som helhet och utgår ifrån den, ner på detaljnivå, för att den lilla människan i slutänden av händelsekedjan ska känna sig trygg och ha tydliga riktlinjer angående sina rättigheter men också sina skyldigheter!
Alla dom här bitarna kan jag tydligt se, forma mig en bild över och separera i min hjärna, samtidigt. Jag kan se bristerna och förstå dem. Jag kan se lösningen. Jag kan plocka bort mänskliga faktorn, hitta bristerna där. Räkna med mänskliga faktorn både inom myndigheten men också i andra ändan. Se skillnaden mellan den som tänker i gråskala eller i svart-vitt. Hitta bristerna även där. Plocka runt de olika konstellationerna efter behag. Alla dessa olika scener har jag igång samtidigt i min hjärna. Jag kan ha alla kanaler igång samtidigt. Det är min förmåga, min styrka. Men det är väldigt frustrerande att leva i en värld som inte håller samma hastighet, som inte har förmågan att tänka på flera plan samtidigt och som inte kan se allt det som för mig är så smärtsamt tydligt och enkelt.
torsdag 11 oktober 2012
Dråpslaget...
Nu är det inte det minsta roligt längre vill jag lova... Hittade ett par ställen till där min katt föredragit att kissa istället för i sin låda. Efter första "olyckan" har jag varit så noga med toalettdörren så det finns inte en chans att hon i panik behövt skippa lådan...
Jag kan inte ha en katt som vägrar gå på lådan utan kissar lite varstans i min lägenhet... Jag ser ingen annan utväg än att låta avliva henne för vem ska jag ge ett katt till som börjat kissa inomhus på golv och andra ställen? Vem ska nu hålla mig sällskap om kvällarna och nätterna?
Hon blev sån här efter det att hon började gå ut... Först reagerade hon på sanden i kattlådan (hade den fina vita luktfria sanden), så jag bytte sand och då var det okej ända tills flytten... Jag har alltid varit noga med att rengöra lådan minst en gång om dagen, byta sanden med täta mellanrum...
Just nu vill jag verkligen inte mer!!! Är det för mycket begärt att vilja ha ett liv som går att leva åtminstone lite smidigt, lite enklare?
Jag kan inte ha en katt som vägrar gå på lådan utan kissar lite varstans i min lägenhet... Jag ser ingen annan utväg än att låta avliva henne för vem ska jag ge ett katt till som börjat kissa inomhus på golv och andra ställen? Vem ska nu hålla mig sällskap om kvällarna och nätterna?
Hon blev sån här efter det att hon började gå ut... Först reagerade hon på sanden i kattlådan (hade den fina vita luktfria sanden), så jag bytte sand och då var det okej ända tills flytten... Jag har alltid varit noga med att rengöra lådan minst en gång om dagen, byta sanden med täta mellanrum...
Just nu vill jag verkligen inte mer!!! Är det för mycket begärt att vilja ha ett liv som går att leva åtminstone lite smidigt, lite enklare?
Nedåtspiral...
Så smög den upp runt hörnet och kastade sig över mig, mörkret. Kvävande, tungt mörker. En trötthet som suger ur färgerna i tillvaron. Hopplösheten som kryper in i varje por och bildar en kompakt hinna runt själen och hjärtat. En kall, klibbig sörja. Varje handling tar emot, kräver tvång. Vad är vitsen?
Bredbandet gav jag min sista gnutta energi för att till sist få felanmäla och få klartecken från leverantören att felet inte berodde på mig, som om jag inte redan visste det! De skulle ÄNTLIGEN skicka ärendet vidare till någon servicetekniker och förhoppningsvis inom ett dygn, så fungerar det.
Ett av köksskåpen har luktat ruttet lik, sen jag flyttade in, jag drev mig till att torka ur det idag och konstaterade för tusende gången att den sorgliga ursäkt till människa som bodde här innan, var ett veritabelt svin! ÄCKLIGT!!!!!!
Av någon obegriplig anledning har min katt inte haft drivkraften eller lusten att lära sig peta upp dörrar som står lite på glänt och just min toalettdörr åker igen av sig självt om den inte står på vid gavel. Det är en lätt match att pilla upp med en tass, men min katt gör det inte. Förra veckan hade dörren åkt igen och hon använde då min sons säng som toalett istället vilket resulterade i massa extra tvätt! Idag upptäckte jag att hon även kissat i ett hörn i mitt sovrum, när jag dammsög...
Jag har målmedvetet kämpat med att få in rutiner och flyt i vardagen. Hela mitt fokus går åt till just det. Allt annat omkring som envisas med att gå emot mig gör mig bara så modfälld. Jag är så trött! Så otroligt utled på att allt ska strula och inte flyta på smidigt.
Jag är ioförsig inte det minsta förvånad, det är inget nytt, det mesta brukar strula på ett eller annat sätt i min värld. Men det går åt så otroligt mycket energi till det som jag så förtvivlat behöver till annat.
Jag har fått tvinga mig att skriva detta inlägg tillochmed... Helst vill jag bara lägga ner allt. Inte bry mig om något alls mer. Vad är vitsen med att lära sig mer om funktionshindrena? De kommer ju fortfarande att finnas där, samhället kommer att fortsätta vara som en nagel i ögat som bara gör ont. Interaktion med människor där ute kommer fortsätta att vara knepigt, konstigt, komplicerat, energikrävande, obegripligt... All energi som går åt i strävan efter något lite bättre känns så meningslöst, som att ösa en hink vatten över ett millimeterstort hål. Endast några droppar kommer igenom, allt annat är bortkastat.
Bredbandet gav jag min sista gnutta energi för att till sist få felanmäla och få klartecken från leverantören att felet inte berodde på mig, som om jag inte redan visste det! De skulle ÄNTLIGEN skicka ärendet vidare till någon servicetekniker och förhoppningsvis inom ett dygn, så fungerar det.
Ett av köksskåpen har luktat ruttet lik, sen jag flyttade in, jag drev mig till att torka ur det idag och konstaterade för tusende gången att den sorgliga ursäkt till människa som bodde här innan, var ett veritabelt svin! ÄCKLIGT!!!!!!
Av någon obegriplig anledning har min katt inte haft drivkraften eller lusten att lära sig peta upp dörrar som står lite på glänt och just min toalettdörr åker igen av sig självt om den inte står på vid gavel. Det är en lätt match att pilla upp med en tass, men min katt gör det inte. Förra veckan hade dörren åkt igen och hon använde då min sons säng som toalett istället vilket resulterade i massa extra tvätt! Idag upptäckte jag att hon även kissat i ett hörn i mitt sovrum, när jag dammsög...
Jag har målmedvetet kämpat med att få in rutiner och flyt i vardagen. Hela mitt fokus går åt till just det. Allt annat omkring som envisas med att gå emot mig gör mig bara så modfälld. Jag är så trött! Så otroligt utled på att allt ska strula och inte flyta på smidigt.
Jag är ioförsig inte det minsta förvånad, det är inget nytt, det mesta brukar strula på ett eller annat sätt i min värld. Men det går åt så otroligt mycket energi till det som jag så förtvivlat behöver till annat.
Jag har fått tvinga mig att skriva detta inlägg tillochmed... Helst vill jag bara lägga ner allt. Inte bry mig om något alls mer. Vad är vitsen med att lära sig mer om funktionshindrena? De kommer ju fortfarande att finnas där, samhället kommer att fortsätta vara som en nagel i ögat som bara gör ont. Interaktion med människor där ute kommer fortsätta att vara knepigt, konstigt, komplicerat, energikrävande, obegripligt... All energi som går åt i strävan efter något lite bättre känns så meningslöst, som att ösa en hink vatten över ett millimeterstort hål. Endast några droppar kommer igenom, allt annat är bortkastat.
onsdag 10 oktober 2012
ADHD/Asperger/SISU/Medelhavstemperament/envishet
Det är ingen dålig kombination när det synkar på alla plan i hjärnan.
Eftermiddagen idag har varit ett perfekt exempel på just det. Det där med "lagom" fick allt stryka lite på foten i slutändan...
Det började med att jag, trots min totalt obegripliga (även för mig) aversion gentemot telefonsamtal, tog mig själv i kragen och ringde upp den internetleverantör jag beställt bredband av.
Min nya lägenhet är uppkopplad mot fiberoptiskt stadsnät och om man ska tro på reklamen, så utlovas guld och gröna skogar samt en uppsjö av fantastiska tjänster som bara finns ett musklick bort. Godtrogen som jag är (jag lär mig aldrig) tror jag ju givetvis på detta. Frustrerat inser jag att nu i efterhand att inget har fungerat som det ska. Tv boxen som ingår i hyran med ett grundutbud av kanaler har inte fungerat alls som den ska. Jag har haft möjlighet att titta på tv i några minuter åt gången och sen har bilden frusit. Då har jag fått byta kanal eller starta om boxen som återigen tuggat på i några minuter för att åter frysa. Bredbandet har jag inte alls lyckats koppla upp mig mot.
I alla fall, jag ringde internetleverantören och fick prata med en mycket trevlig ung man som svarade på mina frågor så att jag lyckades förstå hur alla olika bitar hänger ihop och vilka olika steg och metoder jag skulle testa för att utesluta att det var min dator som var problemet i härvan. Därefter kunde det bli aktuellt med att kontakta företaget som handhar driften av själva stadsnätet för felsökning. Jag ringde vid 14 tiden i eftermiddags. Med en fanatisk envishet gav jag mig på uppgiften. Jag gick igenom steg efter steg i processen, kopplade om kablar, provade igen, kopplade om... Jag felsökte på datorn, kollade olika lösningar, letade upp manualen för bredbandsswitchen (den förbannade prylen som man kopplar alla kablar i som blinkar och har sig...) på nätet, insåg att kablarna från den till uttaget i väggen var felkopplade (allt var inkopplat när jag flyttade in så jag utgick ju givetvis från att det var rätt inkopplat eftersom allt tillhör lägenheten), plockade även isär uttaget för att kolla hur det var kopplat (givetvis även det fel!), kopplade om och "VIPS" efter "bara" 5 timmar (och även assistans av en nyfunnen vän) fungerade..... TV:n!!!!! Men inte bredbandet...
Under tiden jag uppgraderade min hjärna till "expert-status" när det gäller tekniken kring nätverkshantering och inställningar sprang jag mellan lägenheten och tvättstugan (hade tvättid idag), diskade och bytte kattsand.
Tillsist tvingade jag mig själv att lägga ner tanken på bredband, idag. Hjärnan hade gått på toppspinn lite för länge och tålamodet började lite smått att tryta i kanterna. Tanken på att ställa mig och hoppa jämfota på switchen eller nån annan teknisk pryl blev mer och mer lockande. Att koncentrera sig och fokusera på något så sjukt frustrerande som teknik är en hel vetenskap i plåga och tortyr för mig. Jag mådde fysiskt illa på slutet och kände mig yr. Det som sedan händer, när jag väl tvingar mig att släppa något sådant är att hjärnan får frispel totalt, det känns som en bikupa i uppror i huvudet. Som tur är så verkar jag ändå ha lyckats få grepp om mig själv igen och känner att jag faktiskt varvar ner sakta men säkert. Hoppet om ytterligare en lyckad nedtrappning av damphjärnan på kvällen och fridfull sömn hägrar!
I förrgår var det doshöjning på Ritalin igen och nu tar jag 40 mg på morgonen och 40 mg på eftermiddagen. De senaste två dagarna har jag somnat tidigare än jag gjort på flera veckor. Igår somnade jag redan vid 1! Jag tror att min fundering kring medicinens verkan på mig faktiskt stämmer. Den höjda dosen gör att effekten av "fokus och lugn" hänger i även på eftermiddagen och kvällen och då somnar jag lättare och kommer inte in i tankesnurret på samma sätt. Jag var visserligen livrädd för svängningarna som kommer i samband med ändring av dos men hittills har jag bara känt positiva förändringar. Återigen tänds en liten, försiktig gnista av hopp... Kanske, kanske, kanske, efter 4 år av tvära kast så är detta rätt medicin...
Eftermiddagen idag har varit ett perfekt exempel på just det. Det där med "lagom" fick allt stryka lite på foten i slutändan...
Det började med att jag, trots min totalt obegripliga (även för mig) aversion gentemot telefonsamtal, tog mig själv i kragen och ringde upp den internetleverantör jag beställt bredband av.
Min nya lägenhet är uppkopplad mot fiberoptiskt stadsnät och om man ska tro på reklamen, så utlovas guld och gröna skogar samt en uppsjö av fantastiska tjänster som bara finns ett musklick bort. Godtrogen som jag är (jag lär mig aldrig) tror jag ju givetvis på detta. Frustrerat inser jag att nu i efterhand att inget har fungerat som det ska. Tv boxen som ingår i hyran med ett grundutbud av kanaler har inte fungerat alls som den ska. Jag har haft möjlighet att titta på tv i några minuter åt gången och sen har bilden frusit. Då har jag fått byta kanal eller starta om boxen som återigen tuggat på i några minuter för att åter frysa. Bredbandet har jag inte alls lyckats koppla upp mig mot.
I förrgår var det doshöjning på Ritalin igen och nu tar jag 40 mg på morgonen och 40 mg på eftermiddagen. De senaste två dagarna har jag somnat tidigare än jag gjort på flera veckor. Igår somnade jag redan vid 1! Jag tror att min fundering kring medicinens verkan på mig faktiskt stämmer. Den höjda dosen gör att effekten av "fokus och lugn" hänger i även på eftermiddagen och kvällen och då somnar jag lättare och kommer inte in i tankesnurret på samma sätt. Jag var visserligen livrädd för svängningarna som kommer i samband med ändring av dos men hittills har jag bara känt positiva förändringar. Återigen tänds en liten, försiktig gnista av hopp... Kanske, kanske, kanske, efter 4 år av tvära kast så är detta rätt medicin...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)